Foto: Sören Vilks |
Fanny och Alexander handlar om kärleken till teater och livsglädjen. Det har Larsson tagit fasta på och det är tydligt redan innan ridån går upp. Alexander (Hannes Alin när jag såg den) kommer in och bokstavligen lyfter ridån åt oss. Sedan utspelas allt på öppen scen, med diverse sättstycken som snurrar runt på den enorma vridscenen och ger oss ständigt nya miljöer. Folk byter roller inför publiken, scenarbetarna bär möbler och rekvisita, påklädare och maskörer kommer och går.
Jag blev väldigt förtjust i den spartanska scenografin. Scenen vrids ständigt och när de olika miljöerna snurrar förbi oss får vi glimtar av vad som händer i de olika delarna av våningen och staden. Jag var lite fundersam över hur det skulle kunna bli en kontrast mellan det levnadsglada Ekdahlska hemmet och biskopsgården, men det visas på ett fint sätt. Hos familjen Ekdahl med sin livsglädje är det liv och rörelse överallt, folk kommer in och går ut - det är ständigt rörelse. På biskopsgården är allt stilla och dött. Alla sitter eller står, ingen rör sig mer än nödvändigt. Enkelt och snyggt gjort!
Foto: Sören Vilks |
Dramatens uppsättning klockar in på lite över tre timmar, att jämföra med teveserien på fem och en halv timme. Självklart har man då varit tvungen att stryka ner i manuset. Det har gjort att en del i det stora persongalleriet har fått betydligt mindre roller och flera bra scener har samtidigt försvunnit. Dessutom känns det i en del scener som om skådespelarna stressar fram replikerna för att det inte ska bli för långt, jag saknar pauseringar och eftertänksamhet.
Foto: Sören Vilks |
Malmsjö, ja. Han är ju den ende som var med i filmen som även finns med i den här uppsättningen. Här har han en dubbelroll, både som regissör för teatersällskapet i en liten och rolig roll och tyvärr på slutet som poliskommissarie i en "humoristisk" roll som bara känns malplacerad och onödig. För första och enda gången i föreställningen kände jag att man kunde öka på farten lite och komma förbi den scenen. Den som klarar sig sämst är Christopher Wagelin som brodern Carl. Han kan inte alls matcha de andra, vilket blir plågsamt tydligt i scenen där bröderna kommer till biskopen för att förhandla om barnens frigivande. Karlsson och Brynolfsson är lysande, och Wagelin kämpar utan att kunna komma i närheten av de andras spel.
På det hela taget så är Dramatens Fanny och Alexander en trevlig uppsättning, inte livsförändrande på något sätt men en trevlig kväll. Om något så fick det mig i alla fall sugen på att gå hem och titta på teveserien igen, och det är väl gott så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar