Fanny och Alexander

Foto: Sören Vilks

Det finns väl knappt en enda svensk som inte har någon sorts förhållande till Fanny och Alexander. Vi vet alla hur julfirandet i det Ekdahlska hemmet ser ut, vi känner till den iskalla biskopsgården. Gör man en teateruppsättning av manuset gäller det att förhålla sig till filmen. Man kan göra som i Köpenhamn eller Oslo och vara trogen originalet. Eller så gör man som Stefan Larsson på Dramaten - man klipper alla band och gör något helt eget av det hela. 

Fanny och Alexander handlar om kärleken till teater och livsglädjen. Det har Larsson tagit fasta på och det är tydligt redan innan ridån går upp. Alexander (Hannes Alin när jag såg den) kommer in och bokstavligen lyfter ridån åt oss. Sedan utspelas allt på öppen scen, med diverse sättstycken som snurrar runt på den enorma vridscenen och ger oss ständigt nya miljöer. Folk byter roller inför publiken, scenarbetarna bär möbler och rekvisita, påklädare och maskörer kommer och går.

Jag blev väldigt förtjust i den spartanska scenografin. Scenen vrids ständigt och när de olika miljöerna snurrar förbi oss får vi glimtar av vad som händer i de olika delarna av våningen och staden. Jag var lite fundersam över hur det skulle kunna bli en kontrast mellan det levnadsglada Ekdahlska hemmet och biskopsgården, men det visas på ett fint sätt. Hos familjen Ekdahl med sin livsglädje är det liv och rörelse överallt, folk kommer in och går ut - det är ständigt rörelse. På biskopsgården är allt stilla och dött. Alla sitter eller står, ingen rör sig mer än nödvändigt. Enkelt och snyggt gjort!

Foto: Sören Vilks

Däremot var jag inte helt förtjust i kläderna. Jag förstår tanken - det är teater och utspelas här och nu. Det funkade tyvärr inte riktigt för mig. Det var alldeles för stor spridning i kläder och stilar, vi rörde oss från förra sekelskiftet till vår tid, till synes utan tanke. I en och samma scen kan olika skådespelare ha helt olika klädstilar. Det kändes bara rörigt, tyckte jag.

Dramatens uppsättning klockar in på lite över tre timmar, att jämföra med teveserien på fem och en halv timme. Självklart har man då varit tvungen att stryka ner i manuset. Det har gjort att en del i det stora persongalleriet har fått betydligt mindre roller och flera bra scener har samtidigt försvunnit. Dessutom känns det i en del scener som om skådespelarna stressar fram replikerna för att det inte ska bli för långt, jag saknar pauseringar och eftertänksamhet.

Foto: Sören Vilks

Jag kan tänka mig att det kan kännas lite småjobbigt för skådespelarna att gå ut och veta att de kommer att jämföras med originalskådespelarna och det erkänner jag - jag var en sån som satt och jämförde. "Jaha, han betonade det ordet", "Gunn Wållgren hade en liten, liten paus innan hon sade det där", "Jarl Kulle vände sig till honom och sa det där". Däremot försökte jag undvika att jämföra deras respektive rollprestationer med varandra. Skådespelarna sköter sig överlag bra här. Kvällens stora stjärnor är för min del Marie Göranzon som farmor Ekdahl och självklart - Jonas Karlsson som Gustav Adolf. Han stjäl varenda scen han är med i. Fantastiskt rolig och samtidigt rörande i sin sårade manlighet när han inte får upp den och kvinnorna inte uppskattar honom efter förtjänst. Dessutom matchas han perfekt av Tanja Lorentzon som den förstående hustrun Alma. Tyvärr får hon knappt vara med när hennes roll blivit så nedstruken. Livia Millhagen sköter sig utmärkt i rollen som Emilie och Reine Brynolfsson är vedervärdig som biskopen. Han gör en helt annan tolkning än Jan Malmsjös demoniska biskop från filmen. Brynolfssons biskop är en mycket liten människa som försöker förminska andra till sin egen litenhet och i det blir han hemsk att skåda.

Malmsjö, ja. Han är ju den ende som var med i filmen som även finns med i den här uppsättningen. Här har han en dubbelroll, både som regissör för teatersällskapet i en liten och rolig roll och tyvärr på slutet som poliskommissarie i en "humoristisk" roll som bara känns malplacerad och onödig. För första och enda gången i föreställningen kände jag att man kunde öka på farten lite och komma förbi den scenen. Den som klarar sig sämst är Christopher Wagelin som brodern Carl. Han kan inte alls matcha de andra, vilket blir plågsamt tydligt i scenen där bröderna kommer till biskopen för att förhandla om barnens frigivande. Karlsson och Brynolfsson är lysande, och Wagelin kämpar utan att kunna komma i närheten av de andras spel.

På det hela taget så är Dramatens Fanny och Alexander en trevlig uppsättning, inte livsförändrande på något sätt men en trevlig kväll. Om något så fick det mig i alla fall sugen på att gå hem och titta på teveserien igen, och det är väl gott så.