Besvärjelse!

Jag vill inte bli sjuk! Jag försöker intala mig själv att anledningen till att jag känner mig hängig är för att jag inte sov tillräckligt länge inatt. Ledig dag idag, så jag gick och la mig ganska sent, men nog fan vaknade jag redan innan åtta och kunde inte somna om. Sedan har jag gått runt i en dvala. Jag trodde att jag skulle piggna till på jympan, som jag brukar, men jag hade knappt ork att ta mig igenom passet en gång.

Nu har jag sovit ett par timmar och mår betydligt bättre, fast jag ska ändå gå och lägga mig och jag har tagit en alvedon också. Hoppas jag mår bättre i morgon! Det här är inte rätt tillfälle för mig att bli sjuk. Jag ska på teater på lördag och på söndag är det inspelning av gudstjänst för teve. Jag vill inte bli sjuk!

Jämrans linser!

Jag har tydligen glömt hur man sätter in linserna! Jag har endagslinser, och förra omgången tog slut tidigt i vintras. Sedan har jag inte haft råd att köpa nya förrän nu i sommar, och nu kan jag inte sätta i dem längre. Jag kan stå i flera minuter och försöka och försöka, men de ramlar bara ut. Oerhört frustrerande!

Men nu sitter de äntligen där de ska och jag ger mig av mot Friskis!

Seg ledig dag

Min lediga dag den här veckan, och självklart vaknade jag klockan åtta i morse och kunde inte somna om. Nu går jag runt som en zombie här. Har varit på Slottet och skrivit lönerapport och strax ska jag iväg och leda jympa. Det brukar gå bra när jag väl kommer dit, men just nu vill jag bara krypa ihop i en liten hög och somna.

På tal om Klas Fahlén

Bara för att jag har skrivit om honom så sent som igår dyker Klas Fahlén upp på Skrämda ungarnas hemsida. Han har designat en tavla som säljs till förmån för deras arbete. Synnerligen hedervärt, och en rolig tavla är det!

Lillebror Olsson stannar kvar

När Bröderna Olsson ändå kommer på tal så kommer ofelaktigt frågan upp var Lillebror håller hus nuförtiden?

Lillebror spelades av Klas Fahlén, och han har inte gjort så mycket framför kameran sedan dess. Det senaste som jag vet är att han var med i Bacon på ZTV, en serie som jag inte riktigt uppskattade. Fast han är ganska söt som konstsimmerska!



Nuförtiden livnär han sig som illustratör, och han är attans så begåvad! Jag är väldigt förtjust i hans stil. Han har bland annat gjort illustrationer till Systembolaget, bildbylines till Expressens kultursidor och så måste jag ju nämna mina grannar, Kungsholmens glassfabrik.

Storebror Olsson har lämnat huset

Det vet väl de flesta vid det här laget, Uffe Larsson är död. Trist att höra, han verkade vara en geniunt trevlig person och han har gjort en hel del roliga saker.

Första gången som jag kan påminna mig att jag såg honom var i Måns Herngrens och Hannes Holms Namnsdagsserien 1986. Där finns klassikern Sparringpartnern med. Uffe sparrar mot självaste Jan Sparring och får tokstryk till tonerna av Ovan där.



Men helst minns jag honom som storebror Olsson i Bröderna Olsson och Videograttis tillsammans med Klas Fahlén. Mycket, mycket roligt!



På senare år verkar han inte ha mått så väldigt bra. Inte så mycket jobb, och mest omtalad för sin läskiga viktnedgång. Det verkar ha tagit honom hårt att han inte blev årets Peppe Eng när han var med i Let's dance och röstades ut redan i första programmet.

Tutankhadolf?

Aftonbladet ger sig aldrig! De har en artikel som handlar om att den skalle man har trott tillhört Adolf Hitler med dna-analys visat sig tillhöra en kvinna i 40-årsåldern, och inte en man i 55-årsåldern. Attans, attans. Så långt allt väl.

Till artikeln visar man en bild på ett skadat kranium, och det borde då vara Adolf/den mystiska kvinnan. Men näh! Läser man bildtexten under får vi veta att det är ett kranium som man har hittat i Egypten och är 160 000 år gammalt. Vad i hela friden har det med Adolf Hitler att göra? Visserligen var tyskarna i Egypten under andra världskriget, men det är väl ändå att sträcka sig lite för långt...

Jag - en hycklare

Jag tycker att det är jätteroligt att sjunga, och det är roligt att få vara med i åtminstone nån verksamhet som inte bara är för de fast anställda. Dessutom finns det mycket kyrklig musik som är väldigt vacker och rolig att sjunga.

Men jag har så svårt för att sitta och sjunga lovsånger till Gud och Jesus. Jag är ateist ut i fingerspetsarna, och att då sitta och sjunga hyllningar till en varelse som låter sin egen son spikas upp på ett kors bara för att han på något mystiskt sätt ska ta på sig hela världens synder känns väldigt fel. Ännu konstigare blir det när jag, som idag, kommer att tänka på att i gamla testamentet förbjuder Gud människooffer när Abraham är villig att slakta sin egen son. Men plötsligt i nya testamentet är det helt okej.

Anledningen till att det här dyker upp idag är för att vi håller på att förbereda oss för teveinspelningarna av nyårsgudstjänsterna, och vi sitter och sjunger psalm efter psalm på repetitionerna. Det bär mig emot att göra det, men förhoppningsvis ska det bli kul när vi väl spelar in programmen.

Professor Baltazar

När man ska beklaga sig över hur usla barnprogrammen var på sjuttiotalet så nämns alltid de dåliga öststatsanimationerna. Det har alltid stört mig, för det må ha kommit mycket dåligt från östblocket, men animation var banne mig nåt de kunde!

Ett utmärkt exempel på detta är Professor Baltazar. Det finns nog ingen i min ålder som inte älskade Baltazar som barn. Riktigt psykedelisk och fantastiskt rolig! Och alla kan fortfarande sjunga med i (den inte så komplicerade) signaturmelodin!

Professor Baltazar är en jugoslavisk serie, skapad av Zlatko Grgic 1967. Fram till 1971 gjordes 60 filmer med professorn, och jag har nog sett de flesta!

Familjen Addams - musikalen

Ända sedan jag var väldigt liten har jag älskat Familjen Addams. Både teveserien, böckerna och filmerna (nå, kanske inte första filmen så mycket, men den andra är helkul). Albumet med Charles Addams' originalserie brukar jag bläddra i med jämna mellanrum och jag fnissar lika gott varje gång.

I november har musikalversionen USA-premiär. Gomez och Morticia spelas av Nathan Lane (The producers) och Bebe Neuwirth (Lilith i Frasier). Småmonster och övriga spökerier görs av Basil Twist, som gjorde de fantastiska dockorna till Arias with a twist (visst är det en fantastiskt slump att jag skriver om båda hans föreställningar direkt efter varann...).

Jag hoppas verkligen att den blir lyckad, och att den på nåt underligt vänster tar sig till Stockholm. Jag skulle sitta bänkad!

Arias with a twist

Dragshow i förening med barnförbjuden dockteater. Erkänn att det låter lockande! På Stadsteaterns lilla scen har det varit gästspel från New York, dragshowartisten Joey Arias och dockteatermakaren Basil Twist har skapat en helt underbar liten föreställning, Arias with a twist.

Till tonerna av en knastrig jazzlåt öppnas ridå efter ridå innan vi slutligen befinner oss på en dekadent nattklubb i trettiotalsmiljö. Den lilla orkestern har börjat spela, men primadonnan Joey Twist saknas. Hon har nämligen blivit kidnappad av ett flygande tefat. Efter att ha blivit undersökt med en jättesond kastas hon ut och landar i djungeln. Hungrig äter hon en glittrande discosvamp och sedan får vi följa hennes psykedeliska färd tillbaks till New York och nattklubben.

Det här var riktigt roligt, och Joey Arias är en underhållande entertainer med en väldigt speciell sångröst, men det som verkligen höjer föreställningen till nåt riktigt lysande är dockskötarna. Sättet de får de livlösa föremålen att vakna till liv är helt fantastiskt. Från rymdvarelser och två meter höga djävlar till ormar, blommor och flygande händer. Jag kan bara beklaga er som inte fick möjlighet att se den här uppsättningen.

Teet är slut!

När jag skulle göra mitt kvällsfika insåg jag att mitt Earl Grey var slut och jag var tvungen att använda äpple- och kanelteet istället. Det är ett te att undvika! Maken till artificiell smak får man leta efter. Tyvärr står det inte särskilt tydligt på paketet att det är fabrikstillverkade smaker man får. På det engelska paketet från samma företag står det däremot med stora tydliga bokstäver "artificially flavoured". Synd att man inte fick veta det här i Sverige!

She's the man

Tonårskomedier baserade på klassiska verk har vi sett förr, emellanåt lyckade, som Clueless (baserad på Jane Austens Emma) och 10 things I hate about you (baserad på Shakespeares Så tuktas en argbigga), men alltför ofta ointressanta eller sämre.

Ikväll gick She's the man, baserad på Trettondagsafton, på femman och eftersom jag inte hade nåt bättre för mig satte jag mig och kollade. Jag blev glatt överraskad! Manusförfattarna Karen McCullah Lutz och Kirsten Smith (som även har skrivit nyss nämnda 10 things..., Legally blonde och Ella den förtrollade, tre bra komedier, men även The ugly truth) har lyckats göra en riktigt intelligent och spirituell överföring av Shakespeares historia till amerikanskt college, Illyria.

Viola är nästan lika strandsatt här som i originalet. Tjejlaget i fotboll läggs ner, och hon ser sin chans när tvillingbrodern Sebastian inte tänker åka till sin nya skola, utan istället turnera i England med sitt band. Viola klär ut sig till Sebastian och åker iväg med målet att spela fotboll i Illyrias herrlag istället. Väl där träffar hon fotbollsstjärnan Duke Orsino och hon blir kär. Duke är kär i Olivia, men hon blir förälskad i Sebastian/Viola.

För att vara en amerikansk tonårsromcom så är den ovanligt queer. Den ställer frågor om manligt och kvinnligt. Viola vill, till sin mors förtret, inte klä sig i klänning och gå på debutantbal utan istället spela fotboll och bli lerig, och fotbollsstjärnan Duke vill ha en tjej som han kan ha djupa samtal med. Viola har en bögkompis, Paul, som, trots att han är frisör, slipper bli en klichéfjolla.

Amanda Bynes (Hairspray) som Viola är den som gör hela filmen. Hon har en charm som funkar både som Viola och Sebastian. Dessutom är hon ganska trovärdig som kille. Övriga skådespelare funkar också bra, särskilt då de vuxna. Vinnie Jones som tränaren, Julie Hagerty (Titta, vi flyger) som mamman och framför allt David Cross (Arrested Development) som rektorn.

Extra roligt är det att det slutar romantiskt för alla goda i den här filmen, till och med Paul får ihop det med Andrew, Andreas Blek af Nosen, och den töntiga tjejen med tandställning blir ihop med Toby, Tobias Raap. Det är återigen bara Malvolio, Malcolm, som står med skägget i brevlådan.

Viola tar på sig klänningen och går på debutantbalen. Jag hinner bli lite besviken över att filmen slutar på ett sånt klichésätt, att tjejen egentligen vill ha fin klänning, bara hon har fått sin man, men innan eftertexterna börjar får vi återigen se henne på fotbollsplanen, svettig och lerig. Man måste inte välja! Perfekt.

Det blir tre charmade gnurglor för den här.

Shopping and F***ing

Jennie bor med Erik och Mattias som har ett förhållande med varandra. Erik blir utkastad från drogbehandlingen och träffar den prostituerade Danny. Jennie och Mattias försöker sälja ecstacy, men förlorar alla pillren och måste skaffa fram trettio tusen kronor innan morgondagen, annars kommer langaren och teveproducenten Max låta dem träffa en man med en borrmaskin.

Allt och alla är till salu i Mark Ravenhills Shopping and f***ing, som för tredje gången sätts upp i Stockholm. Den här gången på Stadsteaterns Klarascen i samband med Pride. Sista föreställningen går i morgon och äntligen lyckades jag komma iväg.

Skådespelarna befinner sig hela tiden nära oss. Scenen är helt insvept i byggplast och endast den främre delen av scenen är spelbar. Ljuset är skarpt och osmickrande större delen av pjäsen, vilket bara ökar på den autentiska känslan.

Bra skådespelarinsatser rakt igenom, med särskilt nämnande av Ralph Carlsson som Max och framför allt Jonatan Rodriguez som Mattias. Han gör en lysande insats som den ömhetstörstande Mattias. Man vill både slå honom och krama om honom samtidigt.

Trots sitt svarta tema, och den brutala våldtäkten, är det här en emellanåt väldigt rolig pjäs och skådespelarna bär upp föreställningen. Riktigt, riktigt bra!

Jonatan Rodriguez och Lisa Werlinder i Shopping and f***ing.
Foto Petra Hellberg

I afton teater

Hemkommen från Stadsteatern. Jag har tillsammans med Hagbergskan och Andreas T varit och sett Shopping and fucking (jag skriver mer om den i morgon, när jag inte är så trött). Kvällen avslutades med ett par öl på BarCelona efter föreställningen. Lite mysigt att kunna sitta på en uteservering i slutet av september utan att frysa.

På det hela taget en lyckad kväll. Nu sova! I morgon ännu mera jobb.

Tystnad, tagning!

För några dagar sedan såg jag en lapp uppsatt i porten till ett hus ett par gator bort. Texten ''filminspelning'' fångade min blick. Spännande, tänkte jag och läste. Det stod om att man skulle filma och behövde använda parkeringsplatserna. Inte mer intressant än så, särskilt som man inte satt upp lappar i ett enda av husen på min gata. Alltså berör det inte mig och mina grannar.

Då blir man ju lite förvånad när hela min gata spärras av och det nästan är omöjligt att ta sig både in och ut ur porten, eftersom det är just här de ska filma.

Singin' in the rain - igen!

My fair lady sjunger på sista versen. Uppsättningen (väl värd ett besök) kommer bara att gå höstsäsongen ut. Nästa säsong finns det ingen ny uppsättning som väntar. Istället kommer Oscarsteatern att sätta upp Singin' in the rain innan den drar vidare till Malmö. Det här berättar DN om.

Det är ett välkommet beslut. Jag var och såg den förra gången den gick här, och jag kan mycket väl tänka mig ett nytt besök. Den var attans så bra! Rennie Mirro var en perfekt Don Lockwood, och Karl Dyall och Hanna Lindblad matchade honom. Johan Rheborg som frustrerad regissör var också lysande och även Sissela Kyle var rolig. Fast med henne hade jag lite invändningar. Jag ville se en ordentlig diva med brist på verklighetsanknytning. Istället fick vi en buskisgumma. Roligt, men inte passande för filmstjärnan Lina Lamont.

När musikalen sätts upp igen kommer varken Johan Rheborg, Sissela Kyle eller hennes ersättare Maria Lundkvist att vara med. Ersättare sökes. Får jag föreslå Henrik Dorsin som regissören?

DN skriver också om att We will rock you, musikalen med Queen-musik förhoppningsvis har premiär på Cirkus nästa år och att Chicago sätts upp året därefter. Samtidigt kommer Spamalot upp från Malmö.

We will rock you kanske inte är musikalen jag väntar ivrigast på. Däremot ser jag fram emot både Chicago (jag såg förra uppsättningen med Petra Nielsen och Anki Albertsson) och Spamalot. Nina Söderquist, som spelade Damen i sjön i London, upprepar samma roll i Malmö. Jag hoppas hon följer med till Stockholm också.

Grattis P O!

I förrgår fyllde Per Olov Enquist 75 år. Dagen efter fick han Irispriset för sin inläsning av senaste boken Ett annat liv.

Ett annat liv är P O:s självbiografiska roman. Jag läste den direkt när den släpptes förra året och den tillhör onekligen det bästa han har skrivit (fast den slår inte Livläkarens besök). Jag kunde knappt lägga den ifrån mig. Det lilla jag har hört av ljudboken är också lovande. Det är P O själv som läser för första gången på ljudbok. Jag har de första kapitlen på datorn, men jag har inte lyssnat så mycket än. Jag tror att det skulle bli lite väl frustrerande att bara få de få kapitlen. Jag får väl ta och köpa hela boken istället.

P O Enquist är en av mina absoluta favoritförfattare. Anna och jag var på en författarträff för några år sen och lyssnade på ett samtal med honom. Vi satt som två pojkbandsfans och tindrade med ögonen och sög i oss varenda ord han sa. När publiken fick ställa frågor var det ingen av oss som vågade göra det. Jag skulle ha fått tunghäfta om jag varit tvungen att ställa mig upp inför P O och tala!

För att inte tala om hur stressade vi blev över tanken på att han skulle kunna komma och kolla på vår uppsättning av hans Maria Stuart. Som tur var (?) gjorde han inte det.

En riktig grabbkväll

Magnus har gjort en italiensk gryta, Erland ordnar drycken och jag står för efterrätten, chokladkolapaj. Krossade chokladhavrekakor i botten, täckt av ett lager mörk chokladkola och ett lager ljus dito. Serveras med vispad grädde. Gjorde lite fel när jag gjorde den. Glömde smöret i ena lagret. Vi får se om vi tar oss igenom den. Men sch, berätta inte för de andra!

Att använda stektermometern när jag kokade kolan kanske inte var idealiskt, men vad gör man? Skulle behöva en bättre termometer, tror jag.

Besökare från down under

Det har varit en hel del australiska besökare på slottet på sistone. De har varit på gott humör och jättetrevliga. Den här veckan har jag fått inte mindre än två mjukiskoalor av tacksamma besökare (det sitter en liten i blomman bakom den större).

Jappreklam

När vi hade readingen på Jeeves kom Andreas och jag att prata om vår uppsättning av Maria Stuart. Andreas hade helt missat stämningen bakom scenen. Ensemblen fullkomligt hatade varann. Det hade varit en jobbig repperiod, men det hade han missat för mot slutet var han tvungen att åka bort och kom tillbaks lagom till att vi började repetera på scen. Vi var alla så professionella att vi gav allt på scen, och sedan satte vi oss i varsitt hörn och talade inte till varann.

En annan sak som Andreas inte kom ihåg var att han faktiskt lättade upp stämningen. Han var uppvilad och glad och gick runt och visslade på en jingel från Jappreklamen. Det är svårt att tänka sig att det kan lätta stämningen när man hela tiden visslar på en och samma jingel, men det är så låg stämningen var. Och för er som inte minns reklamen, så kommer den här!

Kvarteret Skatan - I nöd och lust

Igår var jag på första publikrepetition av Kvarteret Skatan, som har premiär på Rival onsdag 30 september. Precis som med Hairspray är jag medveten om att det inte är riktigt schysst att recensera så här tidigt i repetitionerna. Men jag ska vara snäll den här gången också.

Ramhandlingen rör sig kring Magnus (Johan Glans) och Frida (Johan Glans) med vännerna Ulf (David Batra) och Kristina (Josephine Bornebusch) och så singeln Jenny (Rachel Molin). Det börjar med att Frida har bestämt att Magnus ska fria till henne under en av deras parmiddagar. Sedan får vi följa paren fram till bröllopsdagen. Insprängt mellan parmiddagar och bröllopsplaneringar får vi se sedvanliga sketcher med övriga kufar runt kvarteret, många känner vi igen, men ett par nya ansikten dyker också upp.

Anna Blomberg medverkar inte i den här uppsättningen. Alltså får vi inte se Kåta Gun. Hon är saknad, men istället får vi lattemamman Madde med sonen Liam i den femväxlade lyxbarnvagnen med dubbla lattehållare, bland flera andra nya figurer. Josephine Bornebusch gör sig bra i övriga ensemblen. Det är bara jag som blir lite grinig när jag inte får se Kåta Gun.

Det här kommer att bli en riktigt rolig uppsättning. Skratten var många, och sceniskt var det hela uppfinningsrikt, med möbler som hängde i taket och firades ner allt efter vad som behövdes. I fonden spelas emellanåt upp inspelade sketcher, och de känns som en del av föreställningen. Annars finns ju risken att inspelat material hamnar lite utanför det hela.

Än så länge har de lite kvar att göra innan premiären. Det spretar lite åt alla håll, emellanåt tappar föreställningen tempo och det är inte tillräckligt tajt. Mot slutet tappar föreställningen styrfart och det blir lite segt. Det är bara två sketcher som känns lite hopplösa, först en intervju med en torghandlare, som går ut på att han har blivit av med sitt stånd och fått resning i rätten, och en sketch där Johan Glans är frustrerad etikettlärare, en roll som han behärskar till fullo. På papperet måste den ha varit väldigt rolig, och i sina skilda moment är det underhållande. Tyvärr får man inte ihop helheten i den.

Det är mycket sång och dans i föreställningen. Man har satt svenska texter på åttiotalslåtar. Ingen av skådespelarna är sångare, vilket tyvärr drar ner det hela lite grann. De lyckas inte riktigt förmedla nånting genom sången, emellanåt blir det väldigt otydligt, och koreografin känns ganska tafflig. Intrycket blir att man inte har haft en koreograf, utan att man själva har satt ihop lite steg som man tycker funkar. Det gör det inte alltid, kan jag säga. Det blir lite amatörteater, och inte på ett roligt sätt. Och har de haft koreograf så får han/hon skynda sig på och lyfta dansen.

På det hela taget känns det här som att det kommer att bli en riktigt bra föreställning, trots mina små invändningar. Tre ystra gnurglor får den här repetitionen, med ytterligare en ivrig liten gnurgla som står i kulissen och väntar och bara längtar efter att få ansluta sig till de andra. Jag är helt övertygad om att till premiären har han vuxit till sig. Det här kommer att bli riktigt bra!

Benräkning börjar... NU!

Uppe med tuppen (nåja, nästan), detta trots att jag inte ska börja på Slottet förrän klockan tolv. Men idag drar jag igång med inventeringen av Riddarholmskyrkan. Det ska bli riktigt roligt, fast kanske även kallt. Jag tar med mig koftan.

Det blir en lång dag med många olika uppgifter. Först räkna benknotor i ett par timmar, så iväg och visa slottet. Efter det leder jag jympa och så avslutar jag kvällen med genrep på Kvarteret Skatan. Skiftande, men roligt.

Så tomt det blir!

Häromdagen kastade jag ut stereobänken. Jag har rationaliserat bort det mesta, och det var bara den lilla cd-spelaren kvar. Då behöver man inte nån stor bänk.

Idag sålde jag teven till Andreas och blev av med den också. Nu har jag en hel vägg som bara ser jättetom ut.

Ännu tommare ser den ut eftersom jag har flyttat på kungalängden som hängde där. Jag har visserligen fyra andra tavlor som ska upp på samma plats, men än så länge står de på golvet.

Slängkappor är bara SÅ rätt!

Stålmannen har inte så många svagheter. En av få hot mot honom är kryptonit, radioaktiva meteoriter från hans sprängda hemplanet Krypton. Från början fanns bara grön kryptonit, som gör honom svag och sårbar.

Sedan började det dyka upp kryptonit i alla möjliga färger, med många olika konsekvenser för Stålmannen. I Supergirl nr 79, 2003 dyker så rosa kryptonit upp. Den har en riktigt intressant effekt på mannen av stål. Han börjar plötsligt intressera sig för mode och Jimmy Olsens fönsterdekorationer (ganska intressant att Jimmy Olsen har fönsterdekorationer också. Vad säger det om honom?).

Personligen tror jag att det är Jokern som har ett finger med i spelet. Fråga mig inte hur det har gått till, men så måste det vara!

Endast Sverige svenska krusbär har! Eller...?

Anna Anka! Vad ska man säga om henne? Hon fattar hur man får uppmärksamhet i alla fall. Bara att slänga ur sig det ena korkade påståendet efter det andra. Jag orkar inte gå in på allt dumt som farit ur den anknäbben (och jag tänker inte ens ta upp det där att hon är tre år YNGRE än jag, och ändå ser femton år äldre ut. Oj då, jag tog visst upp det i alla fall, nåja...).

Men i dagens DN klämmer hon ur sig en liten pärla, som gått lite förlorad i den allmänna stormen:

Vad saknar du mest från Sverige?

– Maten, jag brukar be folk skicka över lådor. Jag älskar frysta fiskgratänger, räkost och vårrullar, sånt som inte finns i USA.

Hmmm, nu ska vi se vad Wikipedia har att säga om vårrullar:

Vårrulle (kinesiska 春卷, pinyin: chunjuan) är en kinesisk maträtt som också återfinns i flera närliggande öst- och sydöstasiatiska länder, och som i friterad form är en standardrätt på kinarestauranger utanför Kina.

Anna, får jag föreslå att du letar efter spring rolls istället för vårrullar. Det är nämligen så de heter på engelska, och lär säkerligen finnas lite överallt även i USA!

Ny frisyr igen

Okej, om två kompisar oberoende av varandra säger att det ser ut som att jag har en överkamning så får man väl tro på att det är så det ser ut (jag hävdar envist att det inte var det). Alltså försvann ännu mer hår och jag har en tristare snagg, med bara lite längre överhår.

Uppdatering:
Eftersom Anna så enträget begär det så kommer här en bild på min nya icke-överkamning.

Christiedeckare på teve

Det är inte ofta jag kollar på de engelska deckarna som överöser oss på somrarna. Jag tycker att det blir lite tilltvingat att "nu är det sommar, nu ska vi se engelska deckare". Jag blir mätt långt innan jag har hunnit se nån enda av dem.

Fast ikväll på TV4+ kommer Agatha Christies Gropen, och det är en deckare jag vill se. Inte för att den är så mycket bättre än övriga deckare, utan för att jag har översatt pjäsen. Det är ju alltid kul att jämföra.

Det här är en Poirot-deckare, men han finns inte med i Christies egna dramatisering. Christie själv skrev bara en pjäs med Hercule Poirot, Black Coffee, och hon tyckte inte att han fungerade på scen. I fortsättningen när hon dramatiserade sina böcker plockade hon helt sonika bort honom.

En annan detalj hon ägnade sig åt var att emellanåt ändrade hon mördaren i sina dramatiseringar, så att man inte skulle vara helt på det klara med vem som gjort det. Det där kan skapa förvirring, om man inte är medveten om det. För en herrans massa år sedan satt jag och ett par kompisar och pratade om en av Christies berättelser, för tillfället minns jag inte vilken. Jag hade sett en filmatisering av den, och de andra hade läst den. Vi förstod inte hur vi kunde ha fått så helt olika uppfattning av vad som hände. Mördaren stämde inte, och vi var helt säkra på att det var samma bok/pjäs vi pratade om.

Men jag tänker inte tala om ifall Christie ändrade mördaren i Gropen. Den här pjäsen är fortfarande en av dem som mina vänner och jag har högst på listan över pjäser vi vill sätta upp.

Hallonbåtsflyktingen

Mikko Virtanen är svensk i själ och hjärta. Tyvärr inte etniskt eller medborgarmässigt. Hans högsta dröm är att få bli en äkta svensk, för det är det allra finaste man kan tänka sig. Så han studerar svenskar och övar. Han repeterar med repliker ur Scener ur ett äktenskap, som han spelar upp mot skyltdockor han har stulit från affärer. Till sist känner han sig redo att flytta till Sverige och bli äktsvensk.

Miika Nousiainens roman om "nationalitetstransvestiten" Mikko har blivit en stor succé i Finland, och nu har den kommit på svenska. Jag läste en artikel om den i DN, och tyckte att den verkade vara jätterolig (jag skrev om det här). Samma dag som den släpptes så beställde jag den, och nu har jag läst klart den.

Tyvärr var den inte fullt så rolig som jag hade hoppats. Den har sina infall, och den ironiska blicken på Sverige har sina poänger. Men samtidigt blir Mikko (eller Mikael, som han blir i Sverige) en ganska kylig person. Vi kommer honom aldrig särskilt nära, han döljer sin sanna personlighet och försöker desperat överta en svensk persona och vi lär aldrig känna den riktige Mikko. Han blir ganska ointressant.

Samtidigt är han inte tillräckligt skruvad för att han ska vara intressant i sin galenskap. Han är beredd att bokstavligt talat döda för sin svenskhet, och inte ens det gör han med särskilt stort patos. Det blir lite som det blir. Allt flyter ut i ett enda stort jaså. Intressant blir det först när bilden rasar och vi får en liten glimt av den riktige Mikko.

Hösten återvänder till Nordiska

Så var jag åter på Nordiska och Lekstugan. Första passet sedan i april (eller var det i maj?). Inte så jättemånga barn, bara nånstans mellan 15 och 18, skulle jag tro. Alla snälla, trevliga och glada. Så jag har inget att klaga på.

Det bästa var förstås pappan som såg ut som Daniel Craig i ett par tajta jeans. Ibland är mitt jobb trevligare än vid andra tillfällen. Sonen trivdes dessutom som fisken i vattnet och hade ingen lust alls att gå vidare till Skansen. Mycket bättre än Junibacken, var hans omdöme.

För lite film?

Det har inte blivit många biobesök för min del i sommar. Dessutom var de två senaste filmerna jag såg absolut inga höjdare. Ändå kom jag på mig själv med att sitta och mysa när jag såg dem. Inte för att jag i hemlighet gillade filmerna, utan för hela bioupplevelsen. Jag älskar att gå på bio, krypa in i mörket och leva mig in i berättelserna. Om jag hade gått på bio lite oftare så kanske jag hade varit på bio lite oftare kanske jag hade haft svårare att stå ut med dåliga filmer, men som läget är nu blir jag glad bara över att få sitta där i salongen.

Svar på tal

Göran Hägglund har problem med väljarna, och har hittat en bra, lagom svag fiende, kulturvänstern som anser att alla som har tavlor som ser ut som något är nazister. Andreas Boonstra har svarat på det här, och jag tycker att hans svar är så bra att jag gärna länkar vidare till detta. Hans öppna brev kan ni hitta här.

Gamer

I en fascistoid framtid låter man dödsdömda fångar kämpa i moderna gladiatorspel om sin frihet. Det här är inte en helt ny idé, det finns ganska många filmer på det temat. Gamer är det senaste exemplet. Det som är nytt med den här filmen är att det är utformat som ett datorspel. Spelare kan styra sina fångar via datorn. Överlever man 30 omgångar blir man frigiven.

Gerard Butler är Kable, som klarat 29 omgångar och nu bara har en sista omgång kvar. Han styrs av spelaren Simon (ni fattar det väldigt subtila skämtet, va?) som sitter hemma vid datorn. Men självklart finns det mer på spel här. Kable ska inte få överleva den sista omgången. Spelets skapare Ken Castle (Michael C. Hall) är en ond, ond människa, som planerar att ta över hela världens befolkning, och Kable är ett hot mot detta. Exakt hur framgår inte. Dessutom har han adopterat Kables dotter, den elakingen!

Castle har skapat två olika spel, där man får överta kontrollen av levande människor. Det är det Sims-liknande Society och dödarspelet Slayers. Kable är med i Slayers, och hans fru låter sig utnyttjas i Society. Society är ett spel som mest verkar gå ut på att folk står på torg och dansar och rör sig ryckigt och alla tjejer visar tuttarna stup i kvarten. Det slår mig att när man ska visa riktigt dekadent beteende i amerikansk film så får man alltid se två tjejer som hånglar med varann. Två killar som gör detsamma är näst intill obefintligt. Så dekadenta blir man inte i Staterna.

Själva tanken med handlingen skulle kunna vara lite intressant, om det inte vore för alla logiska luckor. Och förhållandet mellan spelare och slayer kommer helt i skymundan. Det känns som att man bara har försökt komma på en ny variant av fånge-som-gladiator-film, utan att bry sig om vad man ska göra med upplägget.

Det emellanåt snygga fotot och ett riktigt bisarrt dansnummer med Michael C Hall lyfter den här soppan ytterst lite ur det träsk den klafsar runt i. Det kan nog inte bli mer än en enda nanostyrd gnurgla för det här.

Resfeber

De senaste dagarna när jag har varit ute och vespat så har jag kommit att tänka på hur kul det var att göra en Eriksgata till Halland i somras. Jag undrar om jag inte måste göra nåt liknande nästa sommar. Nån som vill följa med?

Ny frisyr

Jag tröttnade på mitt långa hår igår och klippte mig. När jag kom till Slottet blev min nya frisyr ett av samtalsämnena. Av en slump var det frisyrer som diskuterades när jag kom in, så det fnissades lite åt att de fick en ny frisyr att kommentera. De hade redan klarat av Camillas frisyr, med åsikten att hon såg österrikisk ut, lite Maria von Trapp. Och jag skulle då se ut som brevbärar-Rolf. Mycket Sound of Music blev det.

Sandra ansåg att jag ser ut som Bros nu, med tillägget "det är väl en komplimang?" Ja, avgör själva. Och så sjunger vi allihop When - will I - will I be famous?

Nu mår Ben bra igen

Ben har kommit hem från Vespadoktorn och är i topptrim igen. Nästan, i alla fall. Reflexen är fortfarande på väg från Italien, så de kommer att ringa när den har kommit in så åker jag dit och låter dem trycka dit den.

Förste Idolvinnaren

Vem var den förste Idol-vinnaren? Nej, det var naturligtvis inte Daniel Lindström (och jag måste erkänna att jag var tvungen att googla för att komma ihåg hans namn), eftersom Idol inte är ett svenskt program som alla vet. Det var heller inte Kelly Clarkson, som vann i USA. Det är nog inte många som är medvetna om att Idol är ett engelskt koncept, med Englandspremiär 2001. Den förste vinnaren heter Will Young, och även om han inte är stor internationellt så har han skapat sig en karriär som heter duga. Han har hittills släppt fem album och ett Greatest Hits-album, som alla har sålt väldigt bra. Han har uppträtt på de största arenorna och varit med i alla möjliga sammanhang. Dessutom hedrar det honom att han redan innan han vann Idol (eller Popidol, som programmet heter i England) kom ut ur garderoben.

Han har uppträtt på teaterscenen och i film. I Mrs Henderson presenterar hade han både ett snyggt shownummer och en nakenscen (han vann pris för British male Rear of the Year Award samma år, och det förstår man efter att ha sett den filmen). Dessutom har han läst in en talbok, Roald Dahls Danny - bäst i världen. Så nog kan man säga att det går att skapa en karriär efter att ha vunnit Idol.

Jag har tittat lite på hans konserter, och skulle gärna se honom live. Fast för att ge er en liten vink om hur han låter så tar jag istället en av hans videor, Switch it on. Håll till godo!

Piers Morgan + Trace Adkins = sant?

Bland mina favoritdokusåpor finns en riktig högoddsare, The apprentice. Jag är totalt ointresserad av affärer, och amerikaner som springer runt och är alldeles upptagna av att tjäna så mycket pengar som de bara kan ger mig egentligen kalla kårar (för att inte tala om åsynen av Donald Trumps överkamning). Men den här serien har ändå nåt jag gillar.

Det serien har gemensamt med mina andra favvodokusåpor är att det handlar om folk som gör nåt de är bra på, och ska lösa uppgifterna med sina kunskaper. Då kan jag sitta klistrad. Även det engelska Apprentice är kul att se. Däremot var svenska upplagan en amatörmässig upplevesle, både med tanke på deltagarna och produktionen.

Just nu på TV400 går The Celebrity Apprentice, där olika kändisar tävlar på samma sätt som i de vanliga omgångarna, fast här går alla vinster till välgörande ändamål. Tyvärr har jag missat ganska många avsnitt och kom inte in förrän alldeles nyligen, när det börjar gå mot finalen. Jag lärde mig dock väldigt snabbt att den stora rivaliteten är mellan Piers Morgan (America's got talent) och Omarosa (The apprentice, första säsongen). Omarosa var en sån där vidrig människa som stack folk i ryggen och aldrig tog något ansvar själv, men gärna framställde sig själv i positiva ordalag. En perfekt dokusåpahäxa, alltså, och största fyndet i seriens historia. Föga förvånande fick hon komma tillbaks till kändisupplagan. Piers och Omarosa grälar så att stickor och strån ryker. Mycket underhållande.

I morgonens avsnitt var uppdraget att de båda lagen skulle sälja konst. De fick välja varsin konstnär och ha vernissage för dem, och de skulle sälja så mycket konst de bara kunde. Vinnaren var såklart den som fått in mest pengar. Omarosa erbjöd sig att bli lagledare för sitt lag, för det här var uppgiften hon fick sparken för i förra omgången hon var med, och genast erbjöd sig Piers att bli lagledare för sitt lag, allt för att kunna sparka lite Omarosa-röv.

Utklassning är väl rätta ordet. Omarosas lag sålde fyra tavlor och fick in 7000 dollar, medan Piers' lag sålde 16 tavlor och fick in 163 000 dollar. Det som sedan händer i styrelserummet, där man ställs till svars inför Donald Trump, är ren humor. Omarosa skyller på allt och alla, utom sig själv. Det är hennes medspelares fel, det är hennes motspelares fel, det är galleriets fel, det är konstnärens fel. Själv är hon dock helt oskyldig till allt. Sedan kommer hon igång, och när vinnarlaget har lämnat rummet börjar hon anklaga Piers för att vara smygbög, och det ska då tydligen på något diffust sätt ha något att göra med att han vann. Tyvärr får hon inte förklara hur hon menar, för Donald Trump avbryter henne med att erbjuda Piers att få komma in och försvara sig. Piers reser sig ur soffan och går mot styrelserummet, och där bryter vi för reklam.

När vi sedan kommer tillbaks får vi se Piers kliva in i styrelserummet, men till allas förvåning går han rakt fram till countrystjärnan Trace Adkins, kysser honom på kinden och säger "Trace, you beautiful cowboy" och går ut igen. Snacka om att avgå med segern! Alla bryter ihop av skratt. Utom möjligen Trace Adkins, som mest ser generad ut.

Avslutningsvis kan jag ju avslöja att Omarosa fick sparken så det visslade om det. Hela roligheten kan ni se här nere.

Nytt översättningsprojekt?

Det här är ju lite spännande. Översättarpiraterna som gör undertexter till filmer som finns på nätet. SvD skriver om det hela. Jag funderar nästan på att se hur det går till, bara för att det är skoj. Men precis som med mina vanliga dramatiköversättningar kommer jag väl inte att göra så mycket mer med dem. Fast det är ju alltid kul att jobba med orden...

Vintern är här

Så var det då officiellt slut på sommaren. För två veckor sedan blev det höst på Slottet. Då övergick vi till hösttiderna, som är en timme kortare än sommartiderna.

I morgon är det dags att överge även hösttiderna. Då börjar vintertiden för oss. Öppet sex dagar i veckan och tre timmar om dagen.

I ärlighetens namn ska jag erkänna att det faktiskt kommer att bli lite skönt. Åtminstone nån vecka. Sommaren har varit hård i år, med ett tufft schema och massor med turister. Betydligt fler i år än förra året.

Som vanligt när vintern kommer så infinner sig ekonomiångesten. Jag har visserligen inventeringen att ta hand om, så i ett par månader kommer jag väl att ha att göra, men sedan måste jag få ett jobb till. Ansökningarna skickas ut i parti och minut. Än så länge har jag bara fått ett svar, och det var ett avslag från SF. De tyckte tydligen inte att jag passade att få sälja biljetter hos dem. Förhoppningsvis kommer jag att hitta nåt bra extrajobb snart.

Förlåt, Felix!

Ikväll gick andra delen av Roast på femman. Kanske inte världens roligaste program (förra veckans avsnitt var dessutom roligare), men bättre än SVT:s försök Grillad.

Däremot satt jag kallsvettig när jag såg programmet, precis som jag brukar bli varje gång jag ser Felix Herngren. Jag får nämligen väldigt dåligt samvete. En gång i tiden var Anna ihop med Fredrik Lindström, och på så sätt ramlade jag med på ett hörn emellanåt i deras gäng.

Vid nåt tillfälle var Anna och jag och kollade på en show som de båda hade på nåt litet ställe, jag tror att det var vid Sankt Eriksplan. Efteråt gick vi ett gäng till Sturecompagniet för en eftershowöl. Vi var några som också passade på att äta lite (jag minns än i dag att det var en pyttipanna som var jättegod). Efter ett tag tyckte Anna och Fredrik att det var dags att gå, och då tyckte jag att det inte var nån idé att jag stannade kvar, så vi samlade ihop oss och gick.

Väl ute i taxin slog det mig att jag hade glömt att betala för maten. Jag hade bara betalat för ölen som jag köpt i baren. Jag tänkte kliva ur taxin och gå tillbaks och ta hand om det, men Fredrik sa att det gör ingenting, för Felix har råd att ta hand om det. Så jag lutade mig tillbaks i bilen och åkte hemåt. Det var sista gången jag träffade Felix, och ända sedan dess har jag haft dåligt samvete för att jag lät honom ta hand om min springnota.

Nu, femton år för sent, får jag väl passa på och be Felix om ursäkt för det hela! Han har säkert glömt det, men varenda gång jag ser honom så hoppar minnet upp i huvudet på mig.

Grattis Madonna, 40!

Idag fyller Madonna 40! Inte år dock, utan antalet förstaplaceringar på Billboards danslista. Celebration heter passande nog låten som gör Madonna till den främsta artisten nånsin på den listan.

Här är hela listan. Sjung gärna med!

1. Holiday/Lucky Star (1983)
2. Like a Virgin (1984)
3. Material Girl (1985)
4. Angel/Into the Groove (1985)
5. Open Your Heart (1987)
6. Causing a Commotion (1987)
7. You Can Dance (LP Cuts) (1988)
8. Like a Prayer (1989)
9. Express Yourself (1989)
10. Keep It Together (1990)
11. Vogue (1990)
12. Justify My Love (1991)
13. Erotica (1992)
14. Deeper and Deeper (1993)
15. Fever (1993)
16. Secret (1994)
17. Bedtime Story (1995)
18. Don't Cry For Me Argentina (1997)
19. Frozen (1998)
20. Ray of Light (1998)
21. Nothing Really Matters (1999)
22. Beautiful Stranger (1999)
23. American Pie (2000)
24. Music (2000)
25. Don't Tell Me (2001)
26. What It Feels Like For A Girl (2001)
27. Impressive Instant (2001)
28. Die Another Day (2002)
29. American Life (2003)
30. Hollywood (2003)
31. Me Against the Music [Britney Spears featuring Madonna] (2003)
32. Nothing Fails (2004)
33. Love Profusion (2004)
34. Hung Up (2005)
35. Sorry (2006)
36. Get Together (2006)
37. Jump (2006)38.
4 Minutes [featuring Justin Timberlake & Timbaland] (2008)
39. Give It 2 Me (2008)
40. Celebration (2009)

Jag, dejten från helvetet?

Jag var på dejt för ett tag sedan. Vi hade tjattat på msn ett tag utan att lyckas få till ett reellt möte. Men nu fick vi båda två tid, och vi bestämde oss för att gå och ta en pizza.

Jag tyckte att det hela flöt väldigt väl, vi satt och pratade och jag var så där spirituell som bara jag kan. När pizzan var uppäten föreslog jag att vi skulle gå och ta en kaffe nånstans också, och det var han med på.

Med kaffet uppdrucket tyckte han att det var dags att åka hem. Jag frågade om han inte skulle med mig hem en stund och fortsätta prata (nudge, nudge), men det hade han inte tid med, för han skulle upp väldigt tidigt och jobba. Alltså bröt vi upp och gick åt varsitt håll. På väg hem så tyckte jag att jag var värd en kaka till kvällsteet, och vek av för att gå till jourbutiken.

Framför mig ser jag så dejten promenera gatan fram. Först undrade jag varför han gick just där, eftersom det inte finns nån tunnelbanestation i närheten, men så kom jag på att han hade sagt att han åkte bil och jag tänkte att han stod parkerad nånstans i närheten. Men döm om min förvåning när han istället för att gå till bilen istället går in på videoklubben Manhattan...

Jag lägger ingen moralisk värdering i om man går på videoklubb, men nog känner man sig lite nobbad om dejten hellre går på videoklubb än följer med hem...

Desirée - filmen den här gången

Då fick jag se Desirée till slut! Jag har ju läst boken, och då vill jag ju gärna se filmen också. Särskilt som Marlon Brando spelar Napoleon. Flera vänner har plötsligt dykt upp och varit villiga att låna ut sina exemplar av filmen till mig, vilket förvånade mig storligen. Jag trodde inte att så många ens kände till att filmen finns. Nå, men jag antog Fru Anns erbjudande och satte mig ner med en stor bit kladdkaka och tittade.

Precis som boken var filmen väldigt lättsmält. Jag led inte när jag såg den, men jag fick inte ut särskilt mycket av den heller. En standardromantisk film från 50-talet. Man verkade ha lagt större delen av budgeten på stjärnornas löner, kulisser och kläder såg ganska billiga ut. Med tanke på att Napoleonkrigen spelar en viktig roll i handligen är det förvånande att det inte är några krigsscener med alls. Krigen representeras av fanor som fladdrar i bild, hela fanor när det går bra för Frankrike och trasiga när det går dåligt. Enda scenen som känns aningen påkostad är Napoleons och Joséphines kröning, som utseendemässigt är baserad på Jacques-Louis Davids berömda tavla.

Jag tyckte att Annemarie Selinko hade försökt trycka in för mycket historisk fakta i romanen. Det kändes som att det låg lite utanför handligen, så att säga, och flöt inte in naturligt. I filmen är det precis tvärtom. Alla historiska fakta är som bortblåsta. Man hoppar över allt som är viktigt. Istället för att vi får se vad som händer berättar skådespelarna väldigt snabbt vad som precis har hänt. Så vi går från att Napoleon blir arresterad till att han blir general till att han blir förste konsul till att han låter kröna sig till kejsare till att han skiljer sig från Joséphine till att han firar sin sons födelse på lika många scener.

Även Desirées historia är förenklad jämfört med boken. Mycket är bortplockat eller reducerat till att man pratar lite snabbt om vad som har hänt mellan scenerna. Det är visserligen svårt att pressa in 640 sidor på 90 minuter, men det känns ändå som att man har förenklat lite väl mycket. Filmen slutar dessutom tidigare än boken. I boken får vi följa Desirée fram till kröningen 1829, men filmen slutar med Napoleons nederlag efter slaget vid Waterloo 1815.

Skådespelarmässigt kan man ju också ha åsikter. Jean Simmons (Laurence Oliviers Hamlet, Guys and Dolls, Spartacus, Den purpurröda manteln) är ganska blek och ointressant. Man har försökt göra Desirée till en ny Scarlett O'Hara, med samma frisyr och hatt och en grön klänning som är väldigt lik Scarletts. Tyvärr lyckas inte Simmons skapa samma energi som Vivien Leigh i Borta med vinden. Man förstår inte vad det är Napoleon och Bernadotte ser hos henne.

Det smärtar mig att skriva att Marlon Brando inte är bra. Hans tolkning av Napoleon är riktigt träig och tråkig. Han går runt och tittar under lugg och viskar alla sina repliker. Det känns som att han är obekväm både med rollen och sina kläder. Men snygg är han ju, och Marlon är ändå Marlon...

Michael Rennie (Mannen från Mars, Den purpurröda manteln) gör en blek figur som Bernadotte. Den som klarar sig bäst är faktiskt Merle Oberon (Kvinnorna kring kungen, Röda nejlikan, Svarta ängeln, Svindlande höjder). Tyvärr är hennes roll som Joséphine minimal.

Det var kul att ha sett filmen. Den lämnade absolut inget kvarvarande intryck, men precis den sortens film man kan krypa upp i soffan och slötitta på tillsammans med en kopp te och en bit kladdkaka. Två halvintresserade gnurglor är den värd.

Sockerreklam

Ibland undrar jag hur hjärnan fungerar. Jag satt i kassan och pratade med Ida när jag helt plötsligt kom att tänka på en reklamfilm för socker. Den filmen gick på bio -85, och sen dess har jag inte tänkt på den. Men nu poppade den upp, och jag kunde citera hela filmen (nåja, den är bara en halvminut lång, så det var ju inte så avancerat).

Jag försökte beskriva den för Ida, men hon kunde inte komma ihåg den. När jag tänkte på den så kändes det som att det kunde vara en Roy Andersson-reklam. Till slut var jag tvungen att leta på nätet efter den, och på YouTube kan man ju hitta det mesta. Mycket riktigt var det Roy Andersson som gjort den. Är det nån mer som minns den? Jag tycker att den är jätterolig!

Recensionsrepris

Idag har The ugly truth Sverigepremiär. Om nån är nyfiken på vad jag tycker om den så kan man läsa här.

Hairspray

Jag vet att det är orättvist att recensera när man har sett ett genrep, särskilt inte om det är ett av de första. Det är trots allt åtta dagar kvar till premiär och mycket kan rättas till. Men jag kan inte hjälpa det, jag känner att jag måste få recensera kvällens föreställning av Hairspray.

Jag är överlycklig! Det finns inte så mycket mer att säga. Chinateaterns uppsättning är mer eller mindre perfekt i varje detalj. De har en bra musikal att jobba med, så banan är redan krattad. Manuset är roligt och spirituellt, musiken är otroligt medryckande.

Jessica Heribertsson i rollen som Tracy bär hela föreställningen på sina axlar, och vilket hästjobb hon gör! Hon är på scen i nästan hela föreställningen och gör inte ett enda misstag i sin tolkning, det känns nästan som att hon har repeterat på den här rollen sedan hon föddes. Jag tror att jag är kär!

Rolf Lassgård som mamma Edna är också lysande. Det var när jag fick veta att han skulle göra den här rollen som jag verkligen började bli intresserad av att se uppsättningen, och han är precis så bra som man kunde tro. Från hemmafru med dåligt självförtroende till storslagen diva. Perfekt!

Jag fick också en ny favorit, Birgitta Johansson som Tracys väninna Penny. Vilken komisk talang! Perfekt tajming föreställningen igenom (kan det vara ett arv efter mamma Eva Rydberg?). Och som om inte det räckte så sjunger hon helt fantastiskt.

På tal om att sjunga, Gladys del Pilars gospelsång i andra akten fick mig att känna rysningar utmed ryggraden. Helt sagolikt!

Jag skulle kunna fortsätta så här med var och varannan skådespelare. Det gör jag inte. Jag vill bara lyfta fram ensemblen. Väldigt samspelta, alla har hittat sin roll, de sjunger otroligt bra allihop och som de dansar! Koreografen Tomas Adrian Glans är värd ett helt eget kapitel för sina fantastiska danser!

Scenografin var enkel men effektiv, stadsmiljöer skissade i svartvitt som gör sig väldigt bra mot den färggranna ljussättningen, och för att inte tala om alla färgglada vackra sextiotalskläder. Eftersom det var ett genrep fanns det inga program tillgängliga så jag kan inte säga namnet på kostymmakaren (väldigt bra!), men nog tycker man att man hade kunnat trycka upp ett vanligt A4 med skådespelare och konstnärlig personal.

Visst finns det lite smolk i glädjebägaren, och det var framför allt tre saker.

Mikrofonerna. Jag har skrivit om mina åsikter förr, men likt Cicero tänker jag inte ge mig förrän Karthago har fallit. Varför i hela friden har man övergivit de där små osynliga myggorna som man tejpar fast antingen i pannan eller vid örat? De där stora blafforna som folk har på sig stör bara. Jag kan inte sluta titta på dem. Och att man har mikrofonerna på föreställningen igenom, alltså inte bara under sången, är riktigt otrevligt. Jag vill inte höra skådespelarna flåsa, om det inte är meningen av nån speciell anledning.

Översättningen. Överlag var den bra, men en omgång till med rödpennan hade inte skadat. Som det är nu är det lite för mycket svengelska som skaver. Det pratas om att "finna ut" lösningar på problem, det bjuds på "fria doughnuts", istället för spökboll spelar man "duckboll" på skolgymnastiken och så vidare.

Helena Bergström. Jag är inte särskilt förtjust i henne, men jag trodde att hon skulle kunna vara rolig i en riktigt bitchig roll. Men nej, hon körde sin vanliga rolltolkning. Enda skillnaden var väl att hon inte grät, men morrade sig igenom sina repliker. Jag ska inte säga att hon förstörde föreställningen, så stor var inte hennes roll, men hon tillförde den ingenting heller.

Dessa tre (pyttesmå) invändningar hindrar dock inte mig från att utse Hairspray till en av de absolut bästa musikaluppsättningar jag har sett i hela mitt liv. Jag gick på små rosa moln hela vägen hem! Det här är de fem gladaste och mest dansanta gnurglor jag nånsin har delat ut!

Dagens tuggummi-i-håret-låt

Ibland får man en låt på hjärnan och man kan bara inte bli av med den, hur mycket man än anstränger sig.

Idag gick jag runt och nynnade på en låt som jag inte kunde komma på vad det var. Till råga på allt kunde jag från början bara komma ihåg "so special" och absolut inget mer. Allt eftersom förmiddagen gick kom jag på fler ord och till och med en hel strof. Till slut kom jag med Pias hjälp på att det var Pretenders som gjort låten, och då blev det lättare att komma på vad det var. Jag googlade lite och hittade den. Så för att jag inte ska vara ensam om att nynna på den får ni den också. Brass in pocket. Håll till godo.

Musikal? Ja, tack!

Där satt jag i godan ro i västra valvet och expedierade besökare. Vem kommer då förbi, om inte Bosse! Han säger att han har sett att jag är med i Hairsprays fanclub på Fejjan, och frågar om jag vill följa med på genrep, han har två biljetter.

Vad svarar man på nåt sånt? Självklart! Så nu ska jag strax göra mig i ordning för att se hur det här håller ihop. Rapport kommer!

Fantomvinst

Jag har aldrig haft nån tur i spel. Aldrig nånsin! Det är knappt så att jag har lyckats vinna nånting på de där vinst-varje-gång-lotterna.

Nu tror jag inte att jag kan säga det längre. Förra året vann jag ju flera tävlingar, böcker, teaterbiljetter, filmbiljetter och så Ben så klart. Jag har ännu inte vunnit några pengar på Triss eller så där. Men det kommer väl, hoppas jag.

Nu var det dags igen. Igår när jag kom hem från jobbet låg det en tjockt kuvert innanför dörren. Jag undrade lite vad det var, men när jag såg att avsändaren var Egmont tänkte jag att det måste vara nånting från Fantomen, kanske nån omröstning som jag varit med i eller så.

Men se, det var det inte alls. De hade en tävling där man kan vinna fribiljetter till Gamer, med Gerard Butler, och det är precis vad som låg i kuvertet tillsammans med en Gamer-tröja (i medium, och som synes kan jag ha på mig den. Det var inte länge sen jag knappt kom i xl).

Så nu bär det av till bion för att se lite (dålig?) action!

Lego-Vader

Eddie Izzard är en av mina favoritståuppare. I en av sina föreställningar pratar han om att även Dödsstjärnan måste ha haft en matsal, och går vidare med att prata om hur Darth Vader går dit för att äta Penne all'arrabiata.

På YouTube har nån roat sig med att göra en legoanimation av det hela, och det är riktigt roligt. Kolla här, bara!

Lyckad Jeeves-läsning

Äntligen lyckades vi samla (nästan) alla som var påtänkta att läsa Jeeves-manuset jag har översatt. Efter jobbet samlades vi hemma hos mig och läste. Vi inledde lite opassande med pizza, men till tredje akten blev det te och kaka, som sig bör.

Förutom skådespelarna hade vi med oss Pia, som redan har börjat skissa på kläder, och Albert, en femmånaders labrador, som tyckte att det mesta var roligt. Särskilt allt som doftade mat, eller såg ut att gå att tugga på.

Vi blev alla väldigt nöjda med kvällen, och nu ska vi väl försöka få ihop en produktionsgrupp så att vi kan få baxa upp pjäsen på en scen också.

Något som jag tyckte var extra roligt var att så flera hittade sina roller ganska direkt. Petters nervösa replikföring när kapten Stoerre trycker upp honom mot väggen fick oss alla att vrida oss av skratt.

Kulla-Gulla blir drottning

Jag har redan tidigare skrivit om Annemarie Selinkos Desirée, en roman baserad på historien om sidenhandlardottern som blev drottning av Sverige.

Nästan varenda tysk dam som är under sjuttio år och som kommer till Rosendal har fått boken i fjortonårspresent av sina föräldrar och älskar den. Själv har jag inte känt mig särskilt lockad av den, men när jag hittade den i bokhyllan i vårt pentry tänkte jag att det kan väl vara bra att ha läst den, så att jag vet vad de tyska damerna har för kännedom om drottning Desideria.

Nu har jag läst den, och jag tror att jag fick diabetes på kuppen. Nåt så sockersött var det länge sen jag läste. Desirée är en riktig liten Kulla-Gulla! Hon är klok, rättrådig, blygsam och god. Alla söker hennes råd, från Napoleon till Europas övriga härskare (i hemlighet visserligen). Hon har ett finger med i alla politiska händelser under det tidiga artonhundratalet, känns det som. Dessutom är hon älskad av alla som ser henne, utom av de tre häxorna på Stockholms slott.

Till bokens förtjänster kan man säga hör att den är inte svårläst. Tvärtom slinker blicken över sidorna väldigt snabbt, och 640 sidor tog inte lång tid. Men det var inte mycket som var minnesvärt. Selinko har tagit sig väldigt stora friheter med historiska fakta. Det kan man väl räkna med när det gäller just en roman. Samtidigt kan man väl begära att skriver man om en historisk person så ska man väl ändå utgå just ifrån fakta.

Desirée, som var yngst av nio syskon i verkligheten, har här bara två syskon, systern Julie och brodern Etienne. Selinko har gjort henne flera år yngre. I boken är hon fjorton år när hon träffar och förlovar sig med Napoleon, och han är hennes första kärlek. Hon har aldrig varit intresserad av pojkar innan den stora kärleken drabbade henne. I verkligheten var hon sjutton när de möttes och arton när de förlovades. Visst, ingen stor skillnad, men en viktig sådan.

Mellan Napoleon och Bernadotte var hon förlovad med general Duphot, men han dödades kvällen innan deras bröllop. Här träffas de en enda gång när han samma kväll friar till henne, för hennes hemgifts skull. Hon tackar dock nej, och strax därefter blir han ihjälskjuten. Och så vidare och så vidare.

Riktigt jobbigt blir det när Selinko känner att hon vill få in det historiska skedet i romanen. Det leder till att politiker och tjänsteman sitter och rabblar historiska fakta för henne. Ibland orkar Selinko inte ens försöka få in det i berättelsen, utan fakta bara står uppradat sida upp och sida ner. Det blir riktigt fånigt när det gäller sånt som i historien ännu inte har skett. Både Bernadotte och Desirée visar sig kunna se in i framtiden, när de sitter och talar om att så här kommer det att bli.

Nåt som jag var nyfiken på var hur Selinko skulle förklara Desirées frånvaro från Sverige, sin man och sin son i tolv år utan att man tappar aktning för henne. Det löser hon genom att låta de tre onda häxorna på Stockholms slott (änkedrottning Sofia Magdalena, drottning Hedvig Elisabet Charlotta och prinsessan Sofia Albertina) bjuda in kronprinsessan på te och tala om för henne att hon inte duger. Desirée inser då att det bästa för Bernadotte är att hon ger sig av, så att hon inte skämmer ut honom.

När hon väl kommer tillbaks gör hon det till stort jubel. Hon lär sig svenska av respekt för sina undersåtar, hon moderniserar hovlivet och hon vill upprusta sjukvården. Det är svenskarna som övertalar henne att låta kröna sig, och det är hon som säger blankt nej till att bli krönt i Norge (i Kristiania, inte i Trondheim som är den vanliga kröningsorten), eftersom unionen inte kommer att hålla i mer än högst hundra år.

Efter att ha läst boken kan jag väl säga att jag förstår varför en del damer blir besvikna när de går på visning och får höra hur Desirée egentligen betedde sig. Det stämmer väldigt illa med den här sockersöta historien. Jag förstår varför det blev en Hollywoodfilm av det. Hela historien känns som skriven för en romantisk film, och jag blir faktiskt lite nyfiken på att se den. Även om jag tror att den är ganska dålig.

Mumma för en skottofil

Ända sedan jag var liten har jag hyst en enorm fascination för Skottland. Jag vet inte varför, men när det rör Skottland så blir jag nästan tårögd. Varje gång jag hör säckpipsmusik får jag rysningar utmed ryggraden. Rysningar av det bra slaget, alltså. Det enda jag inte är så förtjust i är väl whisky. Men då finns det ju andra i familjen som tar hand om den biten istället.

Just nu på svt går en serie som heter Mitt nya liv i Skottland. Där får vi följa marinbiologen Monty Halls som ska vara självförsörjande i ett halvår på högländernas västkust. Han har flyttat in i ett litet stenhus, som han har fått lägga tak på själv, han har planterat egna grönsaker, föder upp grisar, får och höns och har byggt ett eget litet elverk.

Förutom det dagliga arbetet med gården ger han sig ut på upptäcktsfärd på öarna runt viken där han bor. Han tittar på djur- och växtliv och så lär han känna ortsbefolkningen.

Jag sitter framför teven och fullkomligt suger i mig alla skotska miljöer, och jag känner att jag måste, måste, måste åka tillbaks till Skottland snart och uppleva mer än vad jag hann med första (och hittills enda) gången jag var där.

hån=skämt?

Aftonbladet har återigen bestämt sig för att använda ordet "håna" i en rubrik, när det egentligen handlar om att skämta om/med en person. Den här gången är det Andreas Lundstedt som medverkar i Roast på Berns på femman.

Soran Ismail skämtar om Lundstedts hiv-status, och sin vana trogen skriver då Aftonbladet att "Han hånas för sin hiv". Nej, rubriksättaren, det gör han inte alls. Precis som reportern skriver i artikeln så driver man med honom, och det är något helt annat än att håna.

Nordstedts svenska ordbok definierar håna så här: kritisera på ett illvilligt och förlöjligande sätt. Observera illvilligt! Man är alltså ute efter att såra personen. Och bara för att man skämtar om och med en person så är det inte samma sak som att man är ute efter att såra dem.

Normal övervikt uppnådd (nedkommen?)

Den här sommaren har inte varit lätt i en viktminskningssynvinkel. Mycket god mat sätter sina spår. Och när jag säger "sommar" så menar jag alltså perioden från påsk och framåt.

Jag vet inte riktigt hur jag lyckades, men under påskveckan gick jag upp tre kilo. Och sedan har jag inte lyckats gå ner det. Jag hade nästan lyckats när midsommar kom, och sedan var det kört igen.

Resten av sommaren har jag verkligen tänkt på vad och hur jag äter, men jag har varit som en jojo på vågen, gått ner nåt kilo och sedan upp lika mycket.

Men nu har jag lyckats hålla mig på den vikt jag hade innan påsk (redan det för mycket!) vid fyra invägningar. Nu känns det lättare att tänka på att gå ner de där sista kilona också, de som jag inte hade lyckats gå ner innan påsk

Biodrömmar

Sommaren har inte varit nån högtid vad det gäller filmer i år. I alla fall inte för min del. Det har varit nån enstaka film som jag har velat se (och inte kommit iväg på, tyvärr). Men nu när hösten närmar sig börjar filmerna ramla in. Det, tillsammans med de som hade premiär i somras, gör att det har börjat bli trångt på att-se-listan. En snabb överblick ger på handen sisådär en tolv filmer som jag vill se. Och som den filmnörd jag är så vill jag ju helst se filmerna på bio, trots vissa vänners propåer om att jag ska ladda ner dem och se dem på datorn.

De här filmerna vill jag se just nu, utan inbördes ordning:

Inglorious basterds Den är väl ett måste.



Harry Potter och halvblodsprinsen Jag har inte sett nån av Harry Potterfilmerna på bio sedan De vises sten.



Taking Woodstock Ang Lee är alltid sevärd. Ja, utom Hulk då.



District 9 Science fiction från Sydafrika? Spännande



Sommaren med Göran En svensk komedi som har fått bra kritik? Då måste man ju kolla in den.



The september issue Dokumentär om Vogues chefredaktör. Ibland känner jag mig som en klichébög.



Antichrist Efter sommarens diskussioner måste man väl avgöra själv om von Trier är kvinnohatare eller ej. Fast närbilder på stympningar har aldrig varit min grej.



Brustna omfamningar Almodovar är ju alltid Almodovar.


Flickan Nästan löjligt hyllad.


Man tänker sitt Femmor och tvåor i betyg gör i alla fall mig nyfiken. Och så handlar den ju om Falkenberg



Bronson Okej, jag kan erkänna att jag inte var särskilt lockad av ännu en fängelsefilm "baserad på en sann historia", men så hyllad som den har blivit blir jag nyfiken.



Videocracy En stor känga till Berlusconi och hans tutteve förtjänar tittare. Särskilt som Berlusconi själv inte tycker om filmen.