Tankar efter semifinal ett

Jag ska väl vara nöjd. Mina favoriter i kvällens semi gick vidare; Grekland, Portugal, Belgien, Serbien. Att det sedan ramlade med en massa skräplåtar beror ju helt enkelt på att man måste välja ut tio låtar bland kvällens sjutton. Islands låt var visserligen lite klämmig, men det var ju samma låt som de skickade för två år sen, This is my life!

Edward af Sillén gjorde ett habilt jobb. Vad Christine Meltzer gjorde där kommer jag nog att ligga sömnlös och grubbla över. Hon visste ju inte vad hon pratade om, och lät mest bara speedad. Efter att schlagerdiggaren från Sydafrika blivit intervjuad (i Sydafrikatröja, no less) säger hon "tänk att han har rest hela vägen från Sydamerika", och när Portugal går vidare till finalen säger hon "äntligen, får man väl säga". Vadå, Portugal har gått till final de senaste två åren, och dessutom placerat sig bättre än Sverige båda gångerna.

Serbiens Milan Stankovic såg riktigt, riktigt plastikopererad ut. Var det det han försökte dölja med den hysteriska frisyren? Ingenting i hans ansikte såg naturligt ut.

Dåliga engelska texter i överflöd. Rysslands skämtlåt förlåter jag, för jag tror att det var meningen att den skulle vara sopig. Men Bosniens "thunder and lightning holding hands" och Lettlands "I asked my uncle Joe, but he can't speak... what for do people live until they die... Only Mr. God knows". Horribelt!

Apropå horribelt, vad var det som hände med de pretentiösa scenshowerna? Maltas fågelmänniska och Vitrysslands fjärilsdito fick mig att tappa hakan. Men mest bisarr var ändå Polen. Nån sorts Snövithistoria som slutar med att sångaren Marcin Mrozinski håller "Snövit" i ett nackgrepp medan de andra dansarna sliter blusen av henne! What?!

Nu får vi se vad torsdagens semi ger för resultat. Själv kommer jag att vara på riktig konsert då, så ni andra får se till att rösta fram rätt låtar!