Alice i Underlandet

Usch, vilken grå, våt och kall lördag! Nej, något måste göras, och vad kan vara djärvare än att gå 500 meter till närmsta biograf!

Dagens film blev Alice i Underlandet, en trevlig liten sak. Två timmar gick väldigt fort. Mia Wasikowska i rollen som Alice sköter sig utmärkt, särskilt med tanke på att hon större delen av filmen spelar mot datoranimerade figurer i datoranimerade miljöer. Fast favoriterna var ändå Matt Lucas som Tweedledum och Tweedledee, Helena Bonham-Carter som Röda drottningen och så gjorde Stephen Fry ett suveränt röstarbete som Cheshirekatten.

När jag ändå är inne på datoranimering kan jag ju inte säga annat än att det är väldigt, väldigt snyggt gjort, både miljöer och figurer. Sedan har vi ju det där med 3D, och jag är fortfarande inte övertygad om att det är filmens framtid. Visst är det häftigt att få djup i bilden, men så snart som saker rör sig snabbt blir det bara ett enda stort sudd och man (eller åtminstone jag) måste verkligen anstränga ögonen för att få till nån 3D-effekt. Lite småtrist också att Tim Burton lägger in lite väl många saker-som-pekar-mot åskådaren-grejer. Jaja, vi vet att det är 3D, koncentrera dig på historien nu, liksom.

Även det som inte är skapat i datorer är snyggt gjort, framför allt måste väl nämnas kläderna, men också scenografin var lyckad.

Med detta sagt så måste jag ta det negativa. Det här är inte Alice i Underlandet! Det här är figurer från Alice-böckerna som har placerats i Sagan om ringen-land, komplett med fruktansvärda monster och stora arméer som slåss mot varann. Som för att förstärka Sagan om ringen-intrycket så gör Christopher Lee Jabberwockyns röst. Dessutom spelas Alice pappa av Marton Csokas, som gjorde Celeborn i Sagan om Ringen.

Filmen låtsas vara en uppföljare, den tonåriga Alice kommer tillbaks till Underlandet och måste kämpa med sina gamla vänner mot Röda drottningen. Frågan är bara vad det är en uppföljare till? Böckerna? En av böckerna? Disneys tecknade film, eller någon annan filmatisering? Det blir aldrig riktigt tydligt. En del som hon borde känna har hon aldrig träffat och andra som är nya bekantskaper känner hon redan, allt beroende på vilken version som är "nummer ett", så att säga.

Alice själv känner till en början inte igen någon. Precis som Wendy i Peter Pan håller hon på att växa upp och har glömt bort barndomens äventyr, men när hon får ett frieri från en töntig lord dyker den vita kaninen upp igen och hon ramlar ner ännu en gång i kaninhålet.

Danny Elfmans musik störde jag mig på. Den låg som en tjock matta över större delen av filmen, vilket är något jag ofta irriterar mig på. Och då brukar jag ändå gilla hans musik. Mindre musik och lita på tystnaden, tack.

Lite ris och lite ros, jag ångrar inte att jag såg filmen, men för att vara Tim Burton blev jag lite besviken. Jag hade räknat med mer från honom. Tre väldigt starka gnurglor skickar jag ut för att möta Jabberwockyn! Nu önskar jag bara att Dennis Potters Alice-variant Alice i nya Underlandet ska släppas på dvd. Sedan är jag nöjd.