Rufus Wainwright!!

Tillbaka hemma efter Rufuskonserten. Jag satt bredvid Jöback. Tyvärr har jag inget skvaller om honom att meddela. Dessutom får jag väl göra Fia besviken genom att tala om att nej, vi blev inte ihop den här gången heller.

Jag kan erkänna att senaste skivan Songs for Lulu inte är Rufus' bästa. Bara hans röst och ett piano. Visst, när första chocken lagt sig och jag lyssnade på skivan igen växte den, men jag tyckte ändå att det saknades något, det där teatrala och storslagna som han gör så bra.
Men på scen är han fantastisk, även om det bara är han och hans flygel. Självklart fick vi det teatrala här också. Första delen av konserten var senaste skivan, presenterad som en sångcykel. Publiken ombads att inte applådera mellan låtarna och inte fotografera. Allt sånt skulle bli tillåtet efter paus.

Sedan gjorde Rufus entré i svart rock med fjäderbräm och låååååååångt släp. Ljussättningen bestod i stort sett bara av en vit spotlight på honom. Nästan utan att göra paus mellan sångerna spelade han igenom senaste skivan innan han skred ut igen. Teatralt och maffigt. Videoprojektionerna mot fonden tillförde dock inte särskilt mycket. Närbilder på ett blinkande öga kändes bara konstruerat.

Efter paus blev det som en normal konsert. Fortfarande bara Rufus och flygeln, men nu klädd i mer normala scenkläder, färgladare ljussättning och så körde han sina vanliga låtar. Så ofantligt bra!
Mellansnacket var också bra, särskilt roligt var det för min del såklart när han pratade om kungligheter och slottet. Det stör mig att han för (åtminstone!) andra gången har varit på slottet och tittat när jag har jobbat och jag har inte sett honom. Slottsboden fick sig också en känga. Han uttryckte sitt missnöje över bristen på böcker om de kungliga. "Det var nästan som om han [Gustav III] inte hade existerat". Här kan ni höra Rufus prata om ESC:



Kvällens sista extranummer var en hyllning till Rufus' mamma Kate McGarrigle, som dog i januari. Han sjöng hennes Walking song, som handlar om hennes (korta) lyckliga tid med Rufus' far Loudon Wainwright III.

Efter en så här lyckad kväll känner jag mig manad att se ännu mer kvalitetsmusik i Melodifestivalen...

Tillägg:
Johan Hilton i Expressen står på min sida i sin recension, ser jag.