Som vanligt på onsdagarna ledde jag mitt pass i eftermiddags. När passet väl var avklarat, och jag gav verkligen järnet och tänkte på alla de där småsakerna som Hillevi kommenterat när vi gick igenom passet, så står receptionisten utanför hallen med bekymrad min.
Hon förklarar att ledaren för passet efter mitt sitter fast på pendeln, och inte kommer att hinna tills passet börjar och skulle inte jag kunna leda uppvärmningen med motionärerna. Inte säger man nej när de ber så snällt. Jag känner mig visserligen ganska slut, men visst har jag mer kraft att ge och det är ju ändå bara uppvärmningen jag ska leda.
I med en banan och lite vatten och så går jag in och talar om hur det ligger till. Sedan sätter jag på musiken och kör igång passet. Varenda fiber i min kropp skriker stopp, det här går inte! Du har inga krafter kvar! Sluta genast!! Jag orkade knappt lyfta armarna ovanför huvudet! Det var riktigt hemskt att känna sig så slut.
Som tur var behövde jag bara köra första låten, för sedan kom den rätte ledaren och tog över. Själv stapplade jag in i bastun och lade mig på där och bara njöt. Inte så pjåkigt, det heller!
2 kommentarer:
Äsch, man orkar alltid mer än vad man tror. Sen när man är helt helt slut har man ändå 20 % kvar.
Så där säger du bara för att jag ska må ännu sämre, jag som knappt klarade av att promenera ut ur salen efter den där extralåten...
Skicka en kommentar