Enquists debut

P O Enquist är väl min ende riktige favoritförfattare, i det att han är den ende vars böcker jag står och hänger på låset för att få köpa när de släpps. Visst, jag samlar på originalupplagor av muminböckerna, men jag har inte läst någon av Tove Janssons vuxenromaner (även om jag är nyfiken på dem också...). Alla andra författare köper jag om jag tycker att boken verkar intressant.

Första Enquistboken jag läste var I lodjurets timma. Sedan var jag fast! Efter det har jag köpt i stort sett alla böcker som har kommit ut. Det är ett par jag har missat i ärlighetens namn.

Däremot har jag varit sämre på att köpa de tidigare böckerna. Och det är väl dags att göra något åt det. Igår blev jag ägare till debuten, Kristallögat från 1961. Det är nästan roligare att göra fynd på Tradera än på årets bokrea, för där kan man hitta de riktiga fynden! Och vilket snygg omslag sen!

Konsert i Kungsholms kyrka

Kungsholmens församling måste nog vara allra sämst på att göra reklam för sig. Jag har bott här i tre år, och jag kan inte påminna mig att jag har sett en enda annons för musik i kyrkan. Och då tittar jag ändå efter det. Storkyrkan, Katarina, Sofia, Maria Magdalena, alla har de konserter med jämna mellanrum och man kan läsa om dem i tidningarna. Men icke Kungsholms kyrka!

Men så plötsligt förra veckan såg jag en annons i DN om att det idag skulle vara en konsert med titeln Känt och okänt ur opera och musikal. Kan det vara en annons riktad till mig eller så! Jag tänkte inte så mycket mer på det, eftersom det här var över en vecka i förväg. Självklart kommer de att ha annons när det närmar sig också. Nähädå! Jag lusläste DN idag för att hitta en annons med tid för konserten. Jag kan räkna upp alla andra kyrkokonserter som var idag, men Kungsholmen lyste med sin frånvaro. Kunde jag ha läst fel? Det var trots allt över en vecka sen. In på församlingens hemsida. Inte ett ord om nån konsert. Till slut, på vad som bara kan beskrivas som hemsidornas motsvarighet till utedassets yttervägg, hittade jag en liten, liten blänkare om att det skulle vara konsert. Och den börjar OM TIO MINUTER!! Det var bara att slänga på sig kläderna och ila iväg. Jag nådde fram till kyrkan exakt när klockan slog fyra.

Förvånansvärt mycket folk hade letat sig dit. Ingår de i nåt hemligt nätverk som har koll på konserter där, eller hur gick det till?
Konserten var i alla fall riktigt bra! Fyra operasångare sjöng allt från Purcell via Offenbach och Verdi till Fantomen på Operan och Chess. Och vilka sångare sen! Det började med en kvartett ur Beethovens Fidelio. Sedan blev det arior och duetter för hela slanten.

Hovsångerskan Ingrid Tobiasson sjöng skiten ur Händels Herkules! När hon senare gjorde Climb ev'ry mountain ur Sound of music ställde sig bokstavligen håret på mina armar.

Elin Rombo, som jag hörde första gången när hon gjorde Eurydice i Orfeus i underjorden på Folkoperan, gjorde en underbart vacker Comme autre fois, ur Pärlfiskarna som hon nyss gjort på nämnda Folkopera.

Sedan gjorde de båda Barcarollen ur Hoffmans äventyr. Även det en hårresande upplevelse. På det bra sättet!

På herrsidan var det framför allt Jeremy Carter som gav mig rysningar. Purcells Evening hymn (enda ickeoperainslaget) och framför allt Per me giunto ur Verdis Don Carlos. Rysningar igen!


Karl Rombo var blekaste sångaren för min del. En vacker Pastoral ur Rodelinda av Händel, men utan att ge mig rysningar. Sedan gjorde han inte så mycket mer. You and I ur Chess tillsammans med hustrun bara. Förutom inledande och avslutande kvartetter, f'stås.

Enda smolket i glädjebägaren var att den utlovade duetten ur Pärlfiskarna hade utgått ur programmet. Det var synd, det var nästan den jag hade sett fram mest emot. Nåja, det jag fick höra gick inte av för hackor heller.

Alltför sent kom jag på att jag inte bara kan fota med min kamera. Jag kan ju filma också. Det enda jag fick med var slutet på All I ask of you ur Fantomen. Jeremy Carpenter och Ingrid Tobiasson visade var skåpet ska stå. Och så avslutande kvartetten Happy we ur Acis och Galathea av Händel.

District 9

Ännu en dvd-kväll avklarad. Erland hyrde filmen, Magnus fixade middagen (köttbullar och tagliatelle a la Don Martin) och jag bidrog med efterrätten.

Själva filmen då? Jotack, en riktigt schysst science fiction-actionfilm. Utomjordingar har kraschat på jorden och har placerats i slumområdet Distrikt 9 utanför Johannesburg. En bra, sammanhållen historia med rätt mängd humor och action. Effekterna var riktigt snygga, och Sharlto Copley i huvudrollen var en perfekt antihjälte. En inte alltför intelligent tjänsteman som bara råkar hamna i en situation han inte har kontroll över. Han är livrädd och förvirrad filmen igenom. Inte ens när han gör den obligatoriska stormningen mot storbovarnas högkvarter ser han hjältemodig ut. Dessutom var han riktigt rolig.

Fyra gnurglor slänger villigt fram kattmat till räkorna.

Tyst! Nu är det JAG som klagar!

Jaha, alla vinterhatare. Nu har ni fått som ni vill. Tö, slask, en fukt som tränger sig in genom alla kläder man har, och stora vattenpölar att vada igenom. Är ni nöjda nu? För det är det här som är alternativet till riktig vinter.

Hur kan man föredra det framför det här:

Kvinnlig reporter attackerad av urtidsmonster!

Luc Besson håller på att avsluta en filmatisering av Jacques Tardis seriesvit Adèles extraordinära äventyr. Det här får jag väldigt kluvna känslor inför. Tardis serie är riktigt häftig. Jag har läst flera av albumen och njutit av dem.

Samtidigt är filmen som sagt regisserad av Luc Besson, och det senaste han gjorde som var bra var Léon. Den kom 1994! Men jag är nog villig att ge den här en chans. Jag vet ju inte ens om den kommer upp på bio i Sverige. Världspremiären är i alla fall i april.

Kvällens stora bak

I morgon (eller idag, beroende på hur man ser på saken) ska det bli videokväll, och min uppgift är som vanligt att ta med efterrätten. Den här gången har jag provat en päron- och mandelkaka. Receptet verkade riktigt smaskens. Vi får väl se hur den blir. Jag ska genast gå och lägga mig så att jag inte frestas att provsmaka den...

Vikingakvinnan i Sickla industriområde

Stockholms länsmuseum öppnade en ny tillfällig utställning igår, om Estrid av Jarlabankesläkten. Hennes grav hittades 1995 och här får man se inte bara föremål från hennes grav, utan även en rekonstruktion av hennes ansikte. Åter en utställning jag måste se. Jonathan bjöd visserligen in mig till invigningen, men jag hade min jympa då och kunde inte gå.

Rufus kommer!

Vilken Rufusvår det blir! I april släpper han sin nya skiva, All Days Are Nights: Songs For Lulu, och den 27 maj uppträder han i Stockholm. Tyvärr mamma, men den dagen kommer du i andra hand! Rufus först, födelsedagar sen!

Torchwood regerar!

Jag är verkligen helsåld på Torchwood, en spinoff till Doctor Who. Serien handlar om den hemliga organisationen Torchwood (ett anagram på Doctor Who) som bekämpar utomjordingar i Cardiff. Det är lite som kusinen från landet till Arkiv X. Allt är lite billigare och lite fulare, men attans så mycket charmigare.

Att Cardiff skulle drabbas av så ofantligt många utomjordingar får sin förklaring i att staden ligger på en reva i tid-rumsspektrat, där saker från andra dimensioner och världar kan ramla igenom.

De två första säsongerna var av standardserieformat, det vill säga ett avsnitt - en utomjording. Nästa vecka kämpar organisationen mot en ny utomjording. Men sedan började det hända saker. Andra säsongen slutade med att två av Torchwoods ordinarie medlemmar dör. Väldigt förvånande.

Tredje (och senaste, det ryktas om en fortsättning i år) säsongen är en kortis på bara fem avsnitt och den har en sammanhängande historia. Det börjar med att världens alla barn (och en vuxen man) samtidigt börjar skandera "vi är på väg, vi är på väg". Engelska regeringen reagerar blixtsnabbt, och det första beslut man tar är att Torchwood måste förgöras. Mördarpatruller skickas ut efter medlemmarna, som nu måste fly för sina liv och samtidigt ta reda på vad det är som händer. Det är faktiskt riktigt, riktigt spännande.

Sedan gillar jag att ledaren, kapten Jack Harkness är bög utan att man gör nån stor grej av det. Eller snarare, man gör en ganska stor grej av det, eftersom han har ett förhållande med fixaren Ianto Jones. Det hånglas rätt friskt, och de sexuella antydningarna om vad Jack och Ianto gör med den elektroniska utrustningen när ingen ser är många. Dessutom antyds det att Harkness har haft ett förhållande med Doktorn.

Sista avsnittet sänds på fyran i natt, men redan i morgon börjar serien om från första avsnittet. Se den om ni inte har gett den en chans förut!

Snuff movie!

Nu är jag på väg att träffa min PT igen. Idag ska hon ta till helvetesmaskinen! Nej, inget tortyrredskap eller ens träningsredskap. Det här är något mycket värre! Hon ska vara med på mitt jympapass och FILMA!!!! Sedan ska vi sätta oss och gå igenom passet så att hon verkligen ska kunna hitta alla småfel jag gör.

Minns mig i era böner!

Dagens låt på hjärnan

Låten från Efva Attlings väldigt korta karriär som popstjärna, här i en fantastisk version från I manegen med Glenn Killing.

Giganternas kamp

På torsdag öppnar Nationalmuseums utställning om och med Rubens och van Dyck. Den här bara måste, måste, måste jag se! Särskilt van Dyck-delen.

Det verkar dessutom som att tavlan ovan kommer att finnas med i utställningen, och det är originalet till versionen jag gjorde med Anna.

I ljummaste laget

Jaha, I hetaste laget ska upp igen. Det känns ju jävligt fräscht, det var ju bara ett par år sedan den gick senast. Hann jag tänka innan jag insåg att det faktiskt är fjorton år sedan den gick i Stockholm med Björn Skifs, Johan Ulveson och Regina Lund i huvudrollerna.

I hetaste laget är en sådan där musikal som alltid körs någonstans i landet, verkar det som. Åtminstone har inte jag hunnit börjat längta efter en ny uppsättning av den. Men det är ju så musikalklimatet i Stockholm är. Det är ett litet antal musikaler som sätts upp gång efter annan. Nyss var det Grease, härnäst I hetaste laget. Snart blir det väl dags för West Side Story igen. När det finns så många spännande musikaler som sällan eller aldrig spelas här. Vad sägs om Sweeney Todd, Into the woods, Wicked, Mame, Hello Dolly, Bat Boy, Nine, On the Twentieth Century, Gypsy, Billy Elliot, Mary Poppins, Hair, Spindelkvinnans kyss, Moderna Millie... Jag kan fortsätta ganska länge!

Vad hände egentligen med 42nd street? Det sades ju vara den som skulle komma upp på Oscars som en sorts uppföljare till Singin' in the rain? Och Vicky von der Lancken har sagt att hon har köpt rättigheterna till Dreamgirls. Nog skulle väl det vara roligare än I hetaste laget ännu en vända? Jag började tro på lite nytänkande när The Producers och Hairspray sattes upp, fast det visade sig tydligen bara vara en lyckoträff. Men visst, om mitt vanliga teatersällskap vill se den så kanske jag kan övertalas att följa med.

Vad ska man säga om rollbesättningen då? Henrik Dorsin är ett lysande val till att spela Jerry. Han är en lysande komiker, och han har bevisat att han kan sjunga också. Och Jonas Malmsjö som Joe? Ja, honom har jag jobbat med.

Årets första klädinköp

Nu har jag varit och spenderat födelsedags- och julklappspengar på kläder. Det första jag behövde var en skjorta, och då tyvärr den tristaste av dem alla: den vanliga vita arbetsskjortan. Jag gjorde det bästa av situationen och köpte en tailored fit med dubbla manschetter.

Och även en trist vit skjorta kan man ju piffa upp med lite färgglada byxor. Till det dito strumpor.

Ode till vintern

Vilken fullkomligt fantastisk vinterdag det var idag! Jag njöt för fulla drag när jag promenerade till slottet i morse. Åtta grader kallt, snön föll i enorma flingor och det var så där tyst som bara ett ordentligt snötäcke kan göra. Det knarrade under skorna. Solen sken och den nyfallna snön var sidenblank som nyvispade maränger. Helt underbart!

När jag kom fram till slottet höll de på med snöröjning från taket. Så häftigt det såg ut när snön föll i såna mängder.Det var bara synd att jag var tvungen att gå in.

Dåligt sifferminne?

Nu är det dags för en ny omgång Svenska Hollywoodfruar. Mer Maria Montazami och Anna Anka (har vi inte fått nog av henne än?!). Till detta kommer tre nya Hollywoodfruar berättar Aftonbladet; Lena Jolton, 50, Päivi Hacker, 51 och Suzanne Saperstein, 47.

Fast vänta lite här nu! Enligt Sveriges befolkning 1980 är Lena, född Tjellander, född 1956 och Suzanne, född Carlstrand, född 1961. Det får jag till 54 respektive 49 år gamla! Det är tydligen bara Päivi som minns sitt riktiga födelseår. Det är väl sånt som ramlar ut när man har lyft sig för många gånger...

Det stora eldprovet

I två veckor har jag gått tillsammans med (oftast) Timo och Kristina. Idag är båda två lediga, och jag ska vara arbetsledare på egen hand. Håll tummarna för mig!

Ful affisch

Säga vad man vill om Josef Fares' nya film Farsan (och eftersom jag inte har sett filmen kan jag inte säga nåt om den), men nog är väl affischen nåt av det fulaste som har skådats på mycket länge. Det ser ut som att nån inte särskilt konstnärligt begåvad estetelev har satt ihop den med Window word! "Va häftit, man kan göra färger bakom bokstäverna liksom. Eller f'resten, man kan ju göra alla orden i olika färger!"

Mmm, pizza!

På väg hem från jobbet idag passerade jag en man med två små barn. De bar på pizzakartonger, och jag höll på att bli tokig av doften! Jag har inte ätit pizza på nästan två månader, men nu när jag kände doften av oregano och smält ost fick jag ett enormt begär! Jag undrar om det inte är dags att köpa sig en pizza till mellon i morgon kväll!

Mycket teve blir det!

Jisses, vad kall jag är! Jag har tillbringat stora delar av dagen i Riddarholmskyrkan med diverse filmteam.

Förmiddagen var jag förberedd på. TV4 gör historisk serie, och ville göra ett par prator i kyrkan. Det bästa med den biten var att jag kunde upprätta mig inför Dick Harrison. Sist han var i kyrkan visade jag honom målningen på Magnus Ladulås och drottning Helvig, och så pekar jag på Magnus sköld och talar om att "där ser du folkungalejonet". Inte rätt sak att säga till en medeltidsexpert. Jag vet mycket väl att Magnus tillhörde Bjälboätten och inte folkungarna, men jag har blivit så van att prata om folkungarna så att den vanlige besökaren ska hänga med. Bjälboätten är defacto inte lika känd som folkungarna. Jag vet inte om Dick brydde sig, men jag har gått och grämt mig sedan dess. Den här gången kunde jag faktiskt lära honom ett par saker som han inte visste. Det kändes som en liten upprättelse.

Det syns inte på bilden, men när dörren stod öppen yrde snöflingorna in. Riktigt vackert!

På eftermiddagen får vi plötsligt ett telefonsamtal från ett ukrainskt filmteam som vill komma och filma lite Karl XII på eftermiddagen. Bara för mig att dra på mig vinterrocken och gå ner igen. Jag tänkte att det kunde bli lite spännande att se vad de vill göra av saken. Det blev mer spännande än jag trott. Plötsligt står jag med en mikrofon på mig och blir intervjuad. Jag tror att jag mest lyckades få fram några ööööh... Jag sa nog inget intelligent, jag får bara hoppas på att jag inte sa några fel!

Inte för att jag påstår att det är kallt i kyrkan, men det här fotot är taget inomhus och snön smälter inte...

Vad jag har i mina fickor

Och så undrar folk varför jag ser så nertyngd ut när jag jobbar...

Sexuella trakasserier på teatern

Det är mycket snack om teatermän som sexuellt trakasserar kvinnor. Som vanligt glöms det motsatta bort. Jag tror inte att jag är den ende som har fått "uppskattande" smekningar av kvinnor på teatern, blivit upptryckt mot hissväggen när det bara har varit vi två där och förslag om att de ska visa vad de kan. Men nä, det kan väl inte hända. Kvinnor är ju inte förövare, de är bara offer!

Men visst, de värsta trakasserierna jag har sett var från en äldre manlig väletablerad skådespelare mot tonåriga tjejer som nyss börjat inom teatern. Han blev helt besatt av en av de yngre skådespelarna i uppsättningen vi gjorde, han ringde hem till henne, gav henne presenter, försökte tafsa och så vidare. Trots hennes protester fortsatte det, och hela ensemblen kände till det. Hon var livrädd att bli ensam med honom. Ändå hände ingenting. Till slut var det en av skådespelarna som faktiskt rapporterade honom till teaterledningen. Det som hände var att han fick en smisk på fingrarna och blev tillsagd att sluta med det där. Det gjorde han inte.

Vid ett senare tillfälle efter en föreställning satt han, en annan av de tonåriga tjejerna och ytterligare ett par skådespelare och kopplade av efter föreställningen när han plötsligt säger till de andra männen "vad säger ni om att vi tar in på hotellet här i närheten och pumpar X full med sperma?" De andras protester gjorde att han inte fortsatte på det spåret den kvällen.

Nyprydhet

Vad det måste vara jobbigt att vara ung och behöva byta om i offentliga omklädningsrum nuförtiden!

När jag gick i gymnasiet hade vi en (1) kille som svepte om sig handduken innan han gick in i duschen och sedan stod han tryckt mot väggen hela tiden som han var där inne. Det var vi många som förundrades över och kommenterade.

Men nuförtiden verkar alla killar under tjugofem vira in sig helt och hållet och den största skammen verkar vara att visa minsta lilla naken hud. När jag är och tränar ser jag dessa ungdomar som virar om sig handduken innan de tar av sig kläderna. Sedan går de in i duschrummet och tar inte av sig handduken förrän de står tryggt tryckta mot väggen. Om de inte kan hänga handduken över väggen på duschbåset glider de med kroppen mot väggen tills de står i duschen. Och när de har duschat, utan att vända sig om (vilket skapar problem för dem när de ska duscha ryggen) så är det samma sak tillbaks till handduken. I bastun virar de om sig handdukarna ett par varv. Det ser jättevarmt ut. Detta medan vi på andra (rätt?) sida tjugofem glatt går omkring helnäck i duschrummet och i bastun.

Jag vet inte om det är alla skönhetsideal som pumpas ut som ger ungdomarna dåligt självförtroende, eller vad det kan vara. Men när jag ser hur de håller på blir jag glad att jag har kommit förbi det stadiet!

Dagens låt på hjärnan

He walked up to me and asked me if I wanted to dance
He looked kind of nice and na na na na na chance...

Den här har jag haft på hjärnan sedan jag vaknade i morse.

Fettisdagen avklarad

Så går en fettisdag ur våra liv och kommer aldrig åter. Eller fettis-dagen, som jag trodde att det hette under många år. Jag kunde aldrig riktigt förstå vad fettis var för nåt, och varför vi firade det med semlor.

Det blev ingen semla för min del idag. Jag sparar min till på lördag när jag ska på kondis efter jobbet. Man måste ha sina små förlustelser att se fram emot!

Alexander, makedoniern

Jisses, vilken bassning jag fick idag när jag kom till vakten. Dejana var mäkta upprörd över att jag skrivit om Filip II och Alexander den store utan att nämna var de kom ifrån. Så okej, de kom från Makedonien. Så nu vet ni det. Hmmm, Makedonien, det är väl det där området i norra Grekland? Nåt annat kan jag inte hitta i min gamla trogna kartbok från tidigt åttiotal...

Och Dejana, Alexander må ha varit makedonier, men kom ihåg vad man sa om det där fylleslaget som tog livet av Alexander: ingen kan festa som en thraker!

Fan helvtes jävla skit!

För några dagar sedan skrev jag om att jag blev väckt av gatuarbetarna som hackade loss is från trottoaren. Det blev ganska mycket is, och inte transporterades den bort. Den ligger kvar där än idag, nersopad från trottoaren och ut bland parkeringsplatserna. Det är så mycket is att jag insåg att jag inte kunde ha Ben där, för då skulle han bara ramla.

Inga problem! På andra sidan gatan står det en massa bilar, och där fanns det en liten lucka där jag kunde parkera. Idag var det dags att flytta Ben för gatustädningen inatt. När jag kommer fram till honom ser jag att nån har flyttat upp honom på trottoaren. Denne okände person har inte ställt ner Ben på det stabila stödet, utan på sidostödet med den följden att han har ramlat omkull vid nåt tillfälle, och baklyktan har slagits sönder!

Som om det inte räckte med det. Jag ser att det sitter två lappar instuckna i bandet som sitter på sitsen. Vad är det här för reklamlappar, tänker jag och vecklar ut dem. Inga reklamlappar där, inte! Det är parkeringsböter. Och två stycken!!! Om jag har fått parkeringsböter på grund av att nån har flyttat upp Ben på trottoaren kommer jag att döda denne person! Så tittar jag mig omkring och får syn på en skylt. En skylt som jag har gått förbi varenda dag i tre och ett halvt år utan att bry mig om, eftersom jag aldrig ställer Ben på den sidan. Nu tar jag mig en titt. Parkeringsförbud? Nej, inte alls! Det är stoppförbud där jag har stått parkerad i fyra dagar!

Nu sitter jag här med parkeringsböter på 1800 spänn. Förutom att jag måste reparera baklyktan det första jag gör när snön försvinner. Det är mer än vad jag behöver just för tillfället.

Omen - då och nu

Den ursprunliga versionen av Omen gick på trean nu i helgen. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den vid det här laget. Det är en ruskigt bra skräckis! Visst finns det saker man kan ha åsikter om. Ett par onödiga voice-overs, ett citat ur Uppenbarelseboken som är väldigt lätt att ta reda på inte existerar och ett par logiska luckor. "Möt mig i morgon klockan 1430. Din frus liv är i fara". Varför inte tala om det när du ändå står och talar med honom?

Nyinspelningen har inte en chans mot originalet. De tillför inte något nytt och i ärlighetens namn, Gregory Peck och Liev Schreiber, spelar de i olika ligor eller så?

Jo, f'resten! Nyinspelningen har en suverän grej! Mia Farrow som barnskötaren bokstavligen från Helvetet, mrs Baylock! Det är banne mig genialt! I Rosemarys baby föder hon djävulens son, och i Omen får hon uppfostra honom. Det enda som skulle kunna toppa det är ju Barnskötarnas barnskötare, Julie Andrews! Fast hon kan nog inte se lika livsfarlig ut som Mia Farrow.

Just nu är dessutom huset där filmen spelades in till salu, för det fashionabla priset tjugo miljoner pund. Nån som ska slå till?

Arkeologdrömmar

När jag var liten ville jag bli arkeolog. Det här var innan Indiana Jones, så det var inte några filmäventyr jag tänkte mig. Men nog så spännande att upptäcka uråldriga hemligheter, tänkte jag mig.

Jag minns exakt vilken händelse det var som väckte den där lusten hos mig. I Söndagsexpressen, nån gång runt 1977, hade man ett reportage om en gammal kung från antiken. Hans grav hade nyss upptäckts och med hjälp av kraniet kunde man bygga upp hans ansikte igen. I tidningen hade man ett bildreportage om uppbyggnaden. Man hade till och med kunnat rekonstruera skadan på hans högra öga som förstörts av en pil.

Jag började läsa om det gamla Grekland och arkeologi. Jag mindes inte vad det var för kung jag läst om, men det störde inte mig eftersom det fanns så mycket annat att läsa. Så småningom sjönk den gamla kungen ned i glömskan, och andra saker tog över mitt intresse. I början av nittiotalet började jag så läsa på universitetet och mitt första ämne var Antikens kultur och samhällsliv. Den geometriska perioden, minoer och mykenare, de arkaiska och klassiska perioderna, allt var spännande och intressant. Sedan kom vi till hellenismen och Alexander den store. Alexander hade jag läst en hel del om, men hans far, Filip II, visade sig vara en lika spännande person. Det var ju faktiskt han som lade grunden till att Alexander kunde erövra större delen av den kända världen.

Jag började läsa om Filip och vad han gjort. Så kom jag till belägringen av Methone 354 f.Kr. I den belägringen blev Filip träffad i höger öga av en pil... Det gick rysningar längs ryggraden på mig när jag läste den raden. Där hade jag återigen hittat min gamle kung. Minnet av Söndagsexpressen ramlade fram i huvudet på mig. Jag blev överlycklig när jag insåg vem det var jag hade läst om för alla dessa år sedan.

Jag blev visserligen inte arkeolog, men intresset har jag fortfarande kvar och det kan jag tacka Alexanders pappa för!

Alla hjärtans dag

Jag är glad för alla skolelevers skull, åtminstone dem som jag kan identifiera mig med, att alla hjärtans dag infaller på en söndag.

Det var när jag gick i gymnasiet som firandet kom igång här i landet, och på Nacka gymnasium delades det ut nejlikor. Försäljningen pågick i kafeterian under några dagar i förväg och så gick budbärare runt till de olika klasserna och delade ut dem. Röd nejlika för jag älskar dig, rosa för jag är intresserad och vit för du är en vän. Under mina tre år på den skolan fick jag en, säger en vit nejlika.

Jag hade ett väldigt kluvet förhållande till det där firandet. Visserligen var jag inte särskilt intresserad av den, för jag tycker att det är en amerikaskadad tradition. Samtidigt var det inte särskilt roligt att få faktiska bevis för att jag inte precis var den mest åtråvärde personen i skolan.

Den där vita nejlikan är, kom jag precis på, den enda present jag har fått någonsin på alla hjärtans dag, men nuförtiden bryr jag mig inte det minsta. Jag vet var jag har mig själv och mina vänner och det räcker utmärkt.

Jenny, Jenny!

Melodifestivalen är ju i full gång igen. Förra veckans låtar var väl sisådär. Fast det var en låt som gjorde att jag tittade upp. Jenny Silvers A place to stay fick mig intresserad. Jag tyckte inte att framförandet var helt klockrent, men låten gjorde ändå att jag satt kvar. Sedan lyssnade jag på den ett par gånger till och kom fram till att det här är nog riktigt bra trots allt.

Ett litet inköp senare på iTunes och jag kan konstatera att årets bästa melodifestivallåt nog redan har blivit utslagen. Den här låten är störtskön, trots svengelskan. Jag menar, it takes not long to cross the room!? Strunta i den, och lyssna på låten i sin helhet istället.

En dag på jobbet

Ute i stora hallen dansar besökarna till Just a gigolo och på gården ligger Far i stugan halvvägs ner i brunnen för att rensa den på fastkilade föremål. Dagens fångst blev tre tändsticksaskar, fem ägg, två klädnypor och en enda fisk.

Mmm, potatisgratäng!

Tänk att en så god festrätt som potatisgratäng samtidigt är den perfekta fattigmansmaten. Potatis, mjölk och lök, det kostar ingenting. Och ändå är det så vansinnigt gott!

Les grandes dames

Det blev en lång dag och sen kväll igår. Middag på slottet på kvällen. Hur jobbig dagen än har varit så är det alltid lika roligt och trevligt att jobba på middagarna. Väldigt god stämning bakom kulisserna. Igår blev det roligare än vanligt, för fru Ann och Gunilla gjorde sin debut bland oss andra. Gunilla har jobbat med middagarna ett bra tag, men med andra uppgifter. För fru Ann blev det första kvällen med gänget. Mer representativa gästmottagare kan man inte hitta! Och roligt att hinna sitta och prata lite med dem mellan arbetsuppgifterna också.

Men tyvärr, Ann och Gunilla, kvällens clou för mig var något helt annat. Mot slutet av kvällen kom ett par av middagsgästerna fram till mig där jag stod och de tackade för de visningar av slottets olika delar som de hade varit med på vid tidigare tillfällen. Jag blir alltid lika genuint glad när folk tycker om mina visningar och särskilt när de faktiskt gör den där lilla ansträngningen att komma fram och tacka.

Halv tre var jag hemma, och fem timmar senare skulle jag upp igen för att ha visning i Riddarholmskyrkan. En jättetrevlig skolklass som ville veta ALLT. Men det är en annan historia...

Dagens i(s)-landsproblem

Visst är det trevligt att gatukontoret håller på att hacka bort isen från trottoarerna på gatan utanför mitt hus. Men är det verkligen nödvändigt att börja med det mitt i natten?!

Att stirra ner i avgrunden

Alla som nånsin har åkt i en hiss vet ju att under hisskorgen finns ett hisschakt, som blir djupare desto högre upp man kommer. Inga problem där. Jag bor på tredje våningen och vet om det här och bryr mig inte så väldans värst om det.

Men de senaste veckorna har arbetsljuset varit tänt i hisschaktet i mitt hus, och nu kan man i springan mellan hisskorgen och våningsplanet se ända ner till botten, och då blir det genast mycket läskigare. När jag kliver ur hissen tar jag ett stort steg över springan för att inte ramla ner.

Vinterskägg

Till alla er som tror att det bara är varmt och skönt med skägg om vintern har jag en sak att säga:

Thomas Wassberg!

Dagens turistbild

Jag har gått runt och fotat Stockholm i vinterskrud de senaste veckorna. Än har jag inte lagt upp några bilder här (jag har inte orkat), men den här kände jag att jag inte ville vänta med. Den blev riktigt lyckad! Tycker jag...

Banankaka

Med de nyinköpta bruna bananerna blev det en riktigt smaskig banankaka. Lite av mjuk pepparkaka i karaktären, fast med en markant banansmak. Jag försöker låta bli att äta upp hela på en gång. Det har gått ganska bra. Jag har inte ens ätit upp en fjärdedel än. Många festtillfällen blir det! Om det är nån mer som vill prova att göra den här så finns receptet här.

Doktor Scarlett och Miss Johansson

Jag blir inte klok på Scarlett Johansson. Hon kan vara så bra att hennes närvaro nästan fysiskt bränner hål på bioduken. Lost in translation är ju ett perfekt exempel. Första gången jag såg henne var när hon spelade Thora Birchs nördiga kompis i Ghost world, och jag satt hela filmen och undrade vem hon var. Nej, jag hade inte sett Mannen som talar med hästar, och det har jag fortfarande inte gjort. Men jag har förstått att hon var bra i den också. Flicka med pärlörhänge var ingen stor film (fast mycket bättre än boken), men hon, Colin Firth och fotografen Eduardo Serra gjorde den mer än sevärd.

Sedan kommer de andra filmerna. De där hon är så usel att man skulle undra vem hon legat med för att få rollen, om man inte redan hade känt till henne. Ett perfekt exempel är Scoop, där hon är fruktansvärd. Hon gestikulerar och viftar med armarna, som om det skulle skapa en stor rollprestation. Man vill bara slita av henne nyss nämnda lemmar och slå henne i ansiktet med dem, för att få henne att skärpa sig. Svarta dahlian, A good woman, The island och framförallt Spirit är andra exempel på när Scarlett är som allra sämst.

Det är inte så att det är filmer som hon verkar skita i. Man ser hur hon kämpar och kämpar för att vara trovärdig, och man tror henne inte för fem sekunder. Att hon skulle behöva en bra regissör är inte heller anledningen. Hon kan vara som allra sämst med bra regissören. Scoop är regisserad av Woody Allen. Han har fått henne bra i Match Point och Vicky Christina Barcelona, till exempel. Nu i veckan gick Prestige på femman, regisserad av Christopher Nolan. Han gjorde bra jobb med de senaste Batman-filmerna och Memento, för att nämna ett par. Hugh Jackman och Michael Caine är bra, och Christian Bale håller poserande nere lite grann. Men Scarlett... Hon anstränger sig för att vara trovärdig engelska vid förra sekelskiftet, och filmen fullkomligt stannar upp varje gång hon kliver in i bild och ska leverera repliker.

Så jag vet inte vad frk Johansson håller på med. Det enda jag kan säga är att hennes namn i rollistan inte är något som får mig att gå och ställa mig i biokön. Man vet absolut inte vad man får. Andra är nästan alltid bra eller nästan alltid dåliga, men här. Jag blir konfys!

Bannade bananbovar!

Nån vänlig själ har i veckan donerat frukt till pentryt. Det mesta gick åt snabbt, men som vanligt låg bananerna kvar. När jag var upp i pentryt idag började de se väldigt bruna ut, och jag kom på den briljanta idén att jag skulle ta och göra banankaka på dem.

Eftersom ingen kan vara så dum att de vill äta bruna bananer lät jag dem ligga kvar för att ta dem när vi slutat jobba. Självklart är det då nån annan som fått samma bra idé, och bananerna var borta när jag kom upp. Och jag som hittat ett så bra recept på banankaka, med kanel och ingefära (I loves me ginger!).

Hur lösa detta? Sju-elva kan man alltid lita på när det gäller övermogna bananer, och mycket riktigt hittade jag ett par bruna och fina där. Så ikväll blir det banankakebakning innan kvällsteet. Smaskens!

Bästa animerade kortfilm

Alla utom en av de nominerade filmerna för bästa animerade kortfilm finns att se på nätet, och som den animationsnörd jag är så har jag så klart kollat igenom dem alla. Roliga på olika sätt, allihop.

Den jag gillade minst är Logorama, av Nicolas Schmerkin, som utspelas i en värld där absolut allt och alla består av olika loggor. I centrum två poliser (Michelin-gubbarna) på jakt efter en förrymd galning (Ronald McDonald). På zoo kan man beskåda både MGM-lejonet, WHO-pandan, Lacoste-krokodilen och Camel-dromedaren (jo, det är en dromedar!), motorcyklarna man åker på är Grease och Grease 2-loggorna, och så vidare. Fantasifullt gjort, men det känns som att idéerna tog slut strax efter att man bestämt hur filmen skulle se ut.



Från Spanien kommer Javier Recio Gracias The lady and the reaper, eller Läkaren och liemannen, som den egentligen borde heta. En gammal dam ligger för döden och nyss nämnda läkare rycker henne bokstavligt talat ur liemannens grepp. Sedan följer en vild jakt där de båda yrkesmännen försöker snappa åt sig damen. Roligt utfört, och påminner om klassisk Tex Avery. Filmen finns inte att beskåda på YouTube, men på den här länken kan man se filmen i sin helhet. Här nere är bara trailern.



French roast, regisserad av Fabrice O. Joubert känns väldigt, väldigt fransk i stilen. Den utspelas på ett kafé och består av två tagningar. Kameran rör bara sig inåt, utåt och i sidled. En man har glömt plånboken och kan inte betala sitt kaffe. Medan han försöker komma på en lösning beställer han in kaffe efter kaffe, tills han ser att den gamla damen vid bordet bredvid har massor med pengar i väskan. Och när hon går på toaletten lämnar hon väskan vid bordet...



Slutligen så mina två favoriter. Först den irländska Granny O’Grimm’s Sleeping Beauty av Nicky Phelan och Darragh O’Connell. En skräckslagen liten flicka får höra Törnrosa som godnattsaga av sin bittra, bittra gamla farmor (fasligt vad med gamla damer det är i årets nomineringar!), som kanske identifierar sig aningens för mycket med den onda fén. Det här är en skön kombination av 3D- och 2D-animering på ett snillrikt sätt. Och kolla bara hur de goda féerna gör sig snygga inför Törnrosas dop!



Den absoluta favoriten är, som jag redan nämnt, Wallace & Gromit - en strid på liv och bröd. Den enda icke-datoranimerade filmen i samlingen, vilket bara det är värt ett omnämnande. Klassisk dockanimation. Wallace & Gromit-filmerna blir bara bättre och bättre, så det här är den film som jag anser är den självklara vinnaren. Möjligen i strid med Granny O'Grimm. Den här finns inte heller tillgänglig på nätet, så om ni inte redan har sett den (den har gått på SVT) så får ni nöja er med trailern.



Härnäst ska jag försöka kolla in live action-kortisarna, om jag kan hitta dem alla.

Kistorna färdigräknade

Jag har mer att göra, men jag börjar ana slutet på att föra in föremål i listorna.

Hade jag fått en femma för varje gång jag skrivit "sexsidig genomskärning, i plan något svängda sidor" så hade jag varit en relativt förmögen ung(?) man vid det här laget.

Knallhatten, den arm.. svage!

Som vanligt på onsdagarna ledde jag mitt pass i eftermiddags. När passet väl var avklarat, och jag gav verkligen järnet och tänkte på alla de där småsakerna som Hillevi kommenterat när vi gick igenom passet, så står receptionisten utanför hallen med bekymrad min.

Hon förklarar att ledaren för passet efter mitt sitter fast på pendeln, och inte kommer att hinna tills passet börjar och skulle inte jag kunna leda uppvärmningen med motionärerna. Inte säger man nej när de ber så snällt. Jag känner mig visserligen ganska slut, men visst har jag mer kraft att ge och det är ju ändå bara uppvärmningen jag ska leda.

I med en banan och lite vatten och så går jag in och talar om hur det ligger till. Sedan sätter jag på musiken och kör igång passet. Varenda fiber i min kropp skriker stopp, det här går inte! Du har inga krafter kvar! Sluta genast!! Jag orkade knappt lyfta armarna ovanför huvudet! Det var riktigt hemskt att känna sig så slut.

Som tur var behövde jag bara köra första låten, för sedan kom den rätte ledaren och tog över. Själv stapplade jag in i bastun och lade mig på där och bara njöt. Inte så pjåkigt, det heller!

Oscarsnomineringarna klara

Inga stora överraskningar här. En salig blandning av filmer, med Avatar som storfavorit med nio nomineringar.

Riktigt roligt tycker jag det är att Upp har blivit nominerad i inte mindre än fem kategorier däribland både bästa film och bästa animerade film! I animerad film-kategorin hittar vi också Coraline, väl värd sin nominering. Dock kanske inte statyetten.

Bland de nominerade kortfilmsanimationerna hittar man en av mina favoriter från förra året; Wallace & Gromit - en strid på liv och bröd. Wallace & Gromit bör alltid vinna, är min åsikt! De övriga nominerade har jag inte sett än, men de finns tillgängliga på DuTuben. Jag ber att få återkomma.

Också kul, men väntat, att Meryl Streep skulle bli nominerad för Julie & Julia. Hon vann ju Golden Globe för den, och det var hon väl värd!

Nine är nominerad för fyra oscars. Vi får väl se hur det går den här gången. I Golden Globe blev den helt utan.

Det enda jag vet är att söndag 7 mars kommer jag att ha uppesitterkväll och kolla in hela galan, precis som vanligt!

Första arbetsdagen avklarad

Äntligen kan jag andas ut! Jag vaknade ovanligt tidigt i morse och min första tanke var "idag börjar jag". Väl på plats körde vi igång direkt med läropass och det kändes som att det flöt på bra. Riktigt roligt var att de gamla väktartakterna sitter i. Kunskaper om arbetsuppgifter som jag inte har behövt ägna en tanke åt på flera år, och som jag tvärtom gjort allt för att förtränga, poppade upp precis när jag behövde dem.

Däremot tror jag att jag misslyckades med att sätta skräck i mina medarbetare. De verkade tvärtom tycka att det var trevligt att ha mig som arbetsledare!

Nya tag i morgon!

Sint-Joris met de draak

Jag älskar nya överraskande fakta! DN skriver idag om en ny bok, "Wahrheit und Mythos. Bernt Notke und die Stocholmer St.-Georgs-Gruppe" av Peter Tångeberg, där det framkommer att det inte alls är Bernt Notke som har gjort Storkyrkans Sankt Göran och draken. Det är snarare ett nederländskt arbete, vilket i sin tur tyder på att Sten Sture hade koll på var i Nordeuropa den bästa konsten utfördes. Och det var inte i Lübeck!

Bernt Notke har bara varit statygruppens konstnär sedan 1906(!), då Jonny Roosval utnämnde honom till det, på tydligen väldigt vaga grunder. Sedan dess har det blivit en etablerad sanning, som nu har skjutits i sank.

Pocavatar

Jag är inte den ende som har gjort kopplingen mellan Pocahontas och Avatar. Här är ett par andra inlägg i debatten!

Avatar

Äntligen har jag kommit mig för att utnyttja biocheckarna jag fick i födelsedagspresent! Jag har försökt några gånger, men planeringen har alltid skitit sig på nåt sätt.

Nu på morgonen köpte jag biljetter och jag måste erkänna att jag blev förvånad över att biljetterna till alla dagens föreställningar av Avatar nästan var slutsålda redan klockan åtta i morse! Men på Rigoletto fanns det en del kvar, och tro det eller ej men precis mitt i salongen, mitt på en bänkrad fanns det en, säger en biljett kvar! Den knep jag snabbare än ögat. Ska man se 3D-film så ska man banne mig sitta mitt i, och inte se filmen från sidan. Sedan iväg till slottet för att räkna kistor och vid fem snodde jag mig iväg till bion.

Det är väl lika bra att säga det redan från början: det här var ett riktigt häftigt actionäventyr. Det var riktigt välgjort. Effekterna, både den datoranimerade omgivningen och alla djur plus 3D-effekterna var riktigt snyggt gjorda. Jag kom faktiskt på mig själv vid två tillfällen att jag var på väg att vifta bort en fluga som kom lite väl nära! Väl genomarbetat, från minsta löv (och fluga!) till språket som na'vi talar. Språket är ett fungerande språk, skapat av lingvistikprofessor Paul Frommer speciellt för filmen.

Men filmen är för låååååååååång! 2,40 är mer än vad den här filmen håller för. Att den är så väl genomarbetad gör att det dröjer ganska länge innan träsmaken kommer, men sedan dyker den upp med jämna mellanrum. Lägg sedan till det ett par riktigt kackiga skådespelarinsatser, och det känns ännu tristare. De datoranimerade na'vi kändes mer levande än både Michelle Rodriguez och Joel Moore, till exempel. Däremot var det trevligt att se Sigourney Weaver igen. Det var länge sen, och hon var välkommen tillbaks.

Och jag kan inte hjälpa det, men under alla effekterna är Disneys Pocahontas, med sitt naturdravel, alldeles för tydlig. Vid flera tillfällen väntade jag bara på att Neytiri skulle brista ut i Colors of the wind.

Detta till trots, jag hade roligt nästan hela tiden, jag hejade på na'vi och buade åt bolagsbusarna som ville skövla planeten. Jag ångrar verkligen inte att jag såg den, och även om jag har svårt att förstå varför det här ansågs av Golden Globe-juryn vara årets bästa film så är den ändå värd fyra stadiga gnurglor!