Gott nytt år!

Jag låter Abba säga det vi alla tänker just idag!

Tove fyller hundra

© Moomin CharactersTM

Det är svårt att tänka sig, men 9 augusti nästa år (för det är ju nyårsafton än så länge!) skulle Tove Jansson ha fyllt ett jämnt sekel! Det här kommer självklart att uppmärksammas, och det över hela jorden.

För att samla all information om vad som sker och när finns det en hemsida helt tillägnad detta stora jubileum, där man kan se vad som finns planerat. Jag kan ju bara säga så här, att om jag hade råd så skulle mina resplaner vara ganska självskrivna vid det här laget. Tyvärr får jag väl nöja mig med de närmaste evenemangen. 

BBC går ut hårt och redan 9 januari sänder de en entimmes dokumentär om Tove och hennes verk. När den visas i Sverige (och jag förutsätter att SVT kommer att sända den!) är inte klart vid det här laget såvitt jag vet.

Nu går jag och bäddar ner mig med årets julklapp - senaste delen av Muminserien - och tar ett glas hallonsaft till!

Unleash the barbarian horde!

Fick precis besked från bokningen - alla julgransplundringarna ute på Ulriksdal är slutsålda! Det har tydligen varit ett stort tryck efter dem, och vi hade till och med kunnat sälja ännu fler biljetter om det hade funnits några.

Det här är självklart jätteroligt att höra, samtidigt ger det mig en satans prestationsångest! Nu måste det ju bli riktigt bra också!

Chicago på Stadsteatern

Stadsteatern fortsätter med att leverera stora Broadwaymusikaler i höst, och det är ett beslut jag hurrar för. Nästa säsongs musikalsatsning blir Chicago, ännu en favorit. Jag såg den när den gick förra gången i Stockholm med Petra Nielsen, Anki Albertsson och Rolf Lassgård i huvudrollerna. Filmen tillhör favoriterna också.

Den här gången är det Roine Söderlundh som regisserar och koreograferar. Det är ett bra val, tror jag. Han har koreograferat ett stort antal musikaler, och vunnit flera guldmasker för sina insatser - bland annat Singin' in the rain, en av senaste årens största musikalupplevelser för min del - inte minst för dansens skull. Sin första Guldmask fick han redan 1999 för West Side Story. Sedan har han vunnit för Showstoppers (samma år var han även nominerad för koreografin i Lorry) och Grease. Dessutom nominerades han för koreografin i Pippi Långstrump, Cabaret, Footloose och Rivierans guldgossar. Allt är således upplagt för en bra uppsättning!

Ingen ensemble är presenterad än, så det blir väl bara till att avvakta. Det är väl det enda som gör mig lite orolig. Jag hoppas att de inte väljer några affischnamn som inte är rätt för rollerna. Det har ju hänt förr, om man så säger. Bevis A - Sweeney Todd!

Att Sweeney Todd är en av mina favoritmusikaler är ingen hemlighet, inte heller att jag har fruktansvärt svårt för Peter Jöback och alla hans manér. Så ni förstår vilken jobbig situation jag hamnade i när det avslöjades att Jöback (tenor) skulle spela huvudrollen (basbaryton) i just Sweeney Todd på Stadsteatern. Inte nog med att jag inte klarar av honom, han är helt fel i rollen. Nå, men Stadsteatern vill satsa på publikfriande namn och det får de väl göra om de vill. Men för egen del kom jag väldigt raskt fram till att hur mycket jag än älskar Sweeney Todd kommer jag inte att se den så länge som han gör huvudrollen.

Jag hoppas att det inte blir så att Stadsteatern försöker hålla kvar Jöback genom att ge honom rollen som Billy Flynn. Han skulle säkerligen suga åt sig rollen om han erbjöds den, men han är lika fel i den rollen som Todd.

Medan jag skrev det här började jag tänka på hur situationen skulle kunna bli värre, och kom på det! Med Pernilla Wahlgren och Carola som Roxie och Velma skulle vi dra på oss världens undergång, det är jag övertygad om. Och så vill vi väl inte ha det?

Barnpedagogens första uppdrag

Sådärja, nu ligger annonsen ute på nätet! Jag kastades rätt in i arbetet när jag väl fick tjänsten som barnpedagog nu i november - att anordna en julgransplundring på Ulriksdal. Nå, det var väl inte precis någon överraskning för mig, jag hade trots allt varit med och tagit fram konceptet några veckor tidigare. Men nu helt plötsligt skulle jag göra det verkligt också. En hel del läsande om julfirande förr i tiden, med fokus på borgerskapet och kungligheter har det blivit.

Eftersom aktiviteten ska äga rum ute på Ulriksdal tyckte jag att det är självklart att det är Karl XV som bjuder in. Då julgransplundringar inte var särskilt vanliga på 1860-talet har jag istället fått utgå från Karls egna julfester och plocka in modernare aktiviteter till en fungerande helhet.

En sak som Karl ägnade sig åt på sina julfester var att utse en bönkung. Det är en gammal tradition i Frankrike. Maria Stuart introducerade den i Skottland, där den fortfarande kallas för King Cake. I en pudding eller mjuk kaka gömmer man en böna (i Frankrike använder man emellanåt ett smycke eller en porslinsfigur än idag), och den som får bönan i sin bit blir bönkung eller -drottning. Till bönkungens uppgifter hörde att utse arbetsuppgifter åt sitt hov. Karl själv blev vid en julfest utsedd till trappsopare till allmän munterhet.

Hur det här kommer att fungera får vi se under trettonhelgen, då vi kör inte mindre än fyra plundringar på två dagar. Välkomna, vetja!

Mer Mariah

Jag har ett väldigt komplicerat förhållande till Mariah Carey - jag tycker att hon är ganska vedervärdig. Å andra sidan är den där videon till All I want for Christmas is you väldigt charmig.

Nu har det dykt upp en ny video som jag fullkomligt älskar. Steve Kardynal är en kanadensisk komiker som gjort sig känd för att mima till kända låtar på Chatroulette och klippa ihop folks reaktioner till videor. Hans senaste video är just All I want for Christmas, och precis som de tidigare jag har sett så fullkomligt älskar jag den!

Aardman animation önskar god jul

Jag avstår från att säga något vidare. Luta er bara tillbaka och njut av den här filmen!

Toveevangeliet

Lukasevangeliet, pfft! Det finns bara ett julevangelium och det är det här!

Tiden gick, men ingenting hände.
Bara det lilla knyttet som druckit te stack fram bakom vedboden. Det hade tagit alla sina släktingar med sig och släktingarnas vänner och allihop var lika små och grå och ynkliga och frusna.
Glad jul, viskade knyttet blygt.
Du är verkligen den första som tycker att julen är glad, sa muminpappan. Är du inte alls rädd för vad som ska hända när den kommer?
Den är ju här, mumlade knyttet och satte sig i snön med sina släktingar. Får man titta? Ni är en så underbart vacker gran.
Och all maten, sa en av släktingarna drömmande.
Och riktiga presenter, sa en annan släkting.
Jag har drömt om att få se dethär på nära håll i hela mitt liv, avslutade knyttet och suckade.
Det blev alldeles tyst. Ljusen brann med orörlig låga i den lugna natten. Knyttet och hans släktingar satt alldeles stilla. Man kände hur de beundrade och längtade,det kändes starkare och starkare och till slut makade sig muminmamman lite närmare pappan och viskade: Tycker du inte.
Ja, men om, invände pappan.
I alla fall, sa mumintrollet. Om julen blir arg kan vi kanske rädda oss på verandan.
Så vände han sig till knyttet och sa: Varsågod, det är ert alltsammans.
Knyttet kunde inte tro sina öron. Det gick försiktigt fram till granen, och efter det kom hela raden släktingar och vänner med morrhåren darrande av andakt.
De hade aldrig haft en egen jul förr.
Nu är det nog säkrast vi sticker iväg, sa mumintrollets pappa oroligt.
De tassade hastigt upp på verandan och gömde sig under bordet.
Ingenting hände.

Tove Jansson, Granen

God jul till er alla!

Ursvensk julmusik

Det kan vara svårt att tro när man hör den latinska texten (och det väldigt engelska uttalet), men det här är faktiskt en svensk julvisa! Åtminstone kommer den ursprungligen från en svensk sångbok, Piae Cantiones, tryckt 1582. Boken anses vara den äldsta musikboken i Norden.

Sångerna nedtecknades av Didrik Persson Ruuth, eller på latin - Theodoricus Petri Rutha, under sin studietid vid Katedralskolan i Åbo. Senare anställdes Mäster Didrik vid kung Sigismunds kansli på Stockholms slott. När Karl IX tog över makten utvisades den trogne Didrik och han avled i Polen.

Psykedelisk konst

I samarbete med Colby presenterar jag här lite psykedelisk konst! Han tog bilderna, jag satte ihop dem till en GIF.

Sound of Music - Live

För lite mer än ett år sedan avslöjade NBC sina planer för sin stora tevesatsning - en liveversion av Sound of Music! Torsdagar har inte varit lyckade på ett bra tag för kanalen, och nu tänkte man satsa allt på ett kort.

Direktsända musikaluppsättningar har inte gjorts i USA på över femtio år, men en gång i tiden var det årligt återkommande evenemang. Rodgers & Hammersteins Askungen specialskrevs till exempel för teve och Julie Andrews. Nu var det som sagt länge sedan sist.

I USA lät inte reaktionerna vänta på sig. HUR VÅGAR DE GÖRA EN NYVERSION AV DEN KLASSIKERN?! Personligen har jag inga problem med det. Filmen med Julie Andrews försvinner ju inte, och nu var det inte frågan om att göra en nyinspelning av filmen. Smart nog valde producenterna att göra scenversionen istället, och den skiljer sig åt från filmen på flera punkter (Maria och Abbedissan sjunger My favourite things som duett, under åskvädret sjunger Maria och barnen The lonely goatherd bland annat. Dessutom ströks ett par sånger i filmen, men här är de tillbaks). Så där såg jag fram emot det med tillförsikt. Detta trots att jag när jag såg filmen för första gången ytterst blygsamt utnämnde Sound of Music till "den bästa film jag någonsin sett och någonsin kommer att se"!

Betydligt jobbigare blev det när jag fick höra vem som skulle göra Maria - Idolvinnaren och countrysångerskan Carrie Underwood. Helt oprövad i teatersammanhang. Sjunga kan hon, även om hennes röst inte tilltalar mig, alldeles för hård och metallisk för min smak, men skulle hon klara av att agera också? Oron stillades inte när jag fick se affischen (den här ovanför) - stel och uttryckslös.

I torsdags var det äntligen dags för sändning. Själv fick jag vänta till dagen därpå innan jag kunde se den, och det gjorde ju ingenting. Då slapp jag reklamavbrotten och drog ner sändningstiden med nästan en timme.

Genast infrias farhågorna - Underwood är helt enkelt fruktansvärd i talscenerna. Sjunga kan hon, som sagt, men säga repliker på ett trovärdigt sätt funkar helt enkelt inte. Det är emellanåt direkt plågsamt att se. Till hennes fördel ska väl sägas att hon faktiskt anstränger sig. Att hon sedan inte lyckas alls är däremot synd. Inte blir det bättre av att kemin mellan henne och kapten von Trapp (Stephen Moyer från True Blood) är totalt obefintlig. Moyer är lika stel han, och trots att han ska ha vana från musikalteater så sjunger han emellanåt i ärlighetens namn surt och klarar inte heller av att leverera repliker trovärdigt.

Skådespeleriet överlag höjer sig tyvärr inte mycket över amatörteater bland de större rollerna. Barnen verkar inte ha fått särskilt mycket hjälp heller och ser ganska vilsna ut i de scener där de inte sjunger och dansar (vilket de däremot gör lysande!), med ett par undantag. Joe West som Kurt (jublet på twitter när han sätter den där höga tonen i So long, farewell!) och framför allt Ariane Rinehart som Liesl är i stort sett fläckfria. Jag undrar om vi inte kommer att få se dem båda i fler sammanhang framöver.



Det som lyfter Sound of Music och faktiskt gör den sevärd, trots mina ganska hårda ord här ovanför, är självklart historien och musiken, den snygga iscensättningen och framför allt - birollsinnehavarna! Om producenterna av feghet/penningtörst (välj själva vilket ni tror är troligast) så har man satsat på kvalitet i de mindre rollerna. Audra McDonald som Abbedissan är helt fenomenal, om någon hade tvivlat på det. Inte mindre än fem Tonystatyetter har hon på hyllan hemma (Carousel, Master Class, Ragtime, A raisin in the sun samt Porgy and Bess så sent som förra året), vilket ger henne en delad förstaplats i Tonyvinster, tillsammans med Julie Harris och Angela Lansbury. Hon lyckas fylla en ganska hopplös roll och gör henne intressant. Hennes framförande av Climb ev'ry mountain ger en rysningar av välbehag.

Men de som stjäl varenda scen de är med i är Christian Borle som Max och Laura Benanti som Baronessan. Helt fantastiska! Borle är väl i Sverige mest känd för de, typ tolv, personer som såg Smash under de fem minuter när den gick på trean. På Broadway har han gjort sig känd för bland annat rollen som Bert i Mary Poppins och den blivande Kapten Krok i Peter and the starcatcher (för vilken han fick en Tony förra året). Benanti är även hon Tonyvinnare, för rollen som Louise i Gypsy. Hon gjorde sin Broadwaydebut som inhoppare i - gissa vilken roll, just det Maria - Sound of Music. Nu gör hon en fenomenal baronessa. Hennes sidblickar borde visas för alla teaterskolelever som ska lära sig att visa känslor med små medel. Känslan när kapten von Trapp väljer Maria och dumpar baronessan är lite som när Ivanhoe väljer Rowena istället för Rebecca. Man vill bara skrika NEEEEEEJ! Vilken insats! Och hur snygg är hon inte. Kläderna hon har fått gör att Maria ser ännu tristare ut.



 SVT har tydligen köpt in inspelningen och enligt Pekka Heinos twitter (jag har inte hittat det på SVT.s hemsida dock) kommer den att sändas i januari. Då kan ni själva göra er en uppfattning. Om det blir en fortsättning på livesända musikaler, och det kan både hoppas och tro på med tanke på att tittarsiffrorna låg på i genomsnitt 18,5 miljoner tittare under de tre timmarna vilket är rekord för ett icke sportrelaterad program på över tio år, så kan man väl få be om att de väljer skådespelare och sångare för sina talanger och inte bara för säljande namn. Och på tal om säljande namn, nog hade Amy Adams varit roligare att se i rollen som Maria. Jag är övertygad om att hon skulle klara den galant!

En Serafimerriddare har gått ur tiden

Ikväll kom beskedet att Nelson Mandela har avlidit. En stor man som kommer att saknas, en värdig mottagare av Nobels fredspris.

Vid sitt statsbesök i Sydafrika 1997 tilldelade Kungen Nelson Mandela Serafimerorden, och som seden bjuder kommer det att på begravningsdagen hållas en Serafimerringning i Riddarholmskyrkan, såtillvida att begravningsdatumet offentliggörs i förtid.

Klockan tolv på begravningsdagen öppnar kyrkan för allmänheten att närvara vid den lilla ceremonin som kommer att äga rum, då Serafimerklockan kommer att slå i en timme. Ljus kommer att tändas till minnet av denne store statsman. Sedan kommer hans serafimersköld hängas upp på väggen i kyrkan bland övriga avlidna riddare.

Mannen med Maleficenttatueringen

Jag har alltid sagt att jag inte kommer att skaffa någon tatuering, framför allt på grund av min nålskräck. En annan anledning är att den tatuering jag vill ha - Maleficent ur Törnrosa omgiven av eldsflammor - kräver utrymme för att bli snygg, hela skuldran åtminstone. Och ja, så här blev nu tatueringen!

Men nej, det är bara ett enda stort falsarium. Jag har fortfarande ingen tatuering, det hela är gjort med Photoshop. Jag ligger hemma och är dunderförkyld, har knappt orka flytta mig från sängen till soffan till datorn. Så jag låg där och kollade på YouTube-klipp på mobilen och hamnade i en instruktionsfilm i hur man lägger till realistiska tatueringar på foton, och bestämde mig för att pröva.

Bilden jag vill ha är en inspirationsbild av Marc Davis och finns i boken Disney Animation, så den skannade jag in. Davis var en av Disneys "Nine old men", som varit med från början, och han är det som designat - förutom Maleficent - bland andra Stampe, Alice, Askungen och Tingeling. Sedan var det bara att ta ett foto på mig själv och börja leka. Det tog ett tag innan jag fick till den.

Och Gud hjälpe mig - jag tycker faktiskt att den blev riktigt häftig! Kanske man skulle vända på henne så att trollstaven ligger ut mot axeln, bara...

Den årliga Mariah Carey-videon

Mariah Carey är inte min favoritartist, om man ska uttrycka sig milt, och hennes julskiva får mig att vilja slita öronen av mig. Men det var innan jag hittade den här videon, och nu är det faktiskt ett måste för mig att få se den vid jul. Det är en snygg, enkel video, två riktigt duktiga dansare och en bra koreografi där kameramannen är den tredje dansaren. Hur kan man inte bli kär i den här?

Och ja - jag har faktiskt laddat ner låten nu också. Men den är ett undantag!

Bjällerklang!

Nu så kommer julen, och då ska man väl spela lite julsånger också. Här kommer årets första!

Rättning i ledet - här kommer barnpedagogen!

Äntligen kan jag berätta det jag har vetat ett litet tag - jag är från och med nu officiellt slottets nya barnpedagog på heltid. Mina uppgifter kommer att vara bland annat att se över vår barnverksamhet och se hur man kan utveckla den. Ett krav från min sida - och cheferna ansåg det också - är att jag inte ska sluta ha ordinarie visningar. Det kommer självklart att bli mindre, men att ge upp den biten är helt otänkbart för min del.

Fatta - heltid! Och med heltidslön! Det har jag inte haft på tjugo år. Det, tillsammans med de timmar jag har som tillsynsman för Riddarholmskyrkan gör att jag borde kunna komma upp i en lön som jag inte bara kan överleva på, men faktiskt göra någonting för. Mina främsta planer är att få börja åka utomlands igen, något som inte har skett på över tio år - om man bortser från min dagsutflykt till Köpenhamn.

Det här ska bli så roligt!

Maleficent

Världens bästa Disneyfilm är Törnrosa, och så var det slut på den diskussionen. Och världens bästa Disneyskurk är, tillsammans med Madam Medusa i Bernard och Bianca, onekligen Maleficent. Då är det väl inte att undra på att jag har suttit som på nålar sedan jag fick veta att Disney nu håller på med en spelfilm om den onda fen med Angelina Jolie i huvudrollen.

Nu har en första trailer släppts, och jag är fortfarande lika lyrisk (trots Elle Fannings, i rollen som Aurora, i ärlighetens namn ganska kackiga brittiska uttal). I Maleficent får vi fens version av händelserna och en förklaring till varför hon lägger en förbannelse på prinsessan. Det är mer än bara att hon inte blev bjuden på dopet, om man säger så.

Jag försöker hålla förväntningarna nere. Disney har ju misslyckats förr med att göra spelfilm av sina animerade klassiker - jag tittar på dig, Alice i Underlandet! - och en rejäl varningsklocka är att Maleficents författare Linda Woolverton var den som skrev manuset även till Alice. Trots detta känns det nog som att jag nog lär sitta där i biomörkret i början av nästa år och insupa atmosfären.

Max Raabe till Cirkus igen

I våras uppträdde Max Raabe på Cirkus i Stockholm - en helt lysande konsert! I september nästa år kommer han tillbaks och idag släpptes biljetterna. Självklart tänker jag gå den här gången också, men det gör ont i mig att beställa biljetter till ett evenemang som ligger nästan ett år fram i tiden - jag som inte ens klarar av att boka en fika en vecka i förväg!

Dracula

Jonathan Rhys Meyers är väl för tillfället mest känd som Henrik VIII i mjukporrserien The Tudors. Serien där det knullades och dödades med samma glada humör, men där det var mindre bevänt med den historiska korrektheten. Nu har den serien lagts ner och Rhys Meyers behöver något nytt att sätta tänderna i, om vitsen ursäktas. Det han har nosat reda på är en ny version av Dracula. Han är till och med så förtjust i projektet att han är en av dess producenter.

Den här versionen av Dracula har väldigt lite gemensamt med Bram Stokers klassiska roman, men desto mer med The Tudors. Handlingen har ingenting med romanen att göra, utan manusförfattaren Cole Haddon har bara behållit några av namnen. Dracula själv, självklart. Mina Murray har här blivit Englands till synes enda kvinnliga läkarstudent, men som darrar på handen när hon ska operera. Jonathan Harker är journalist som är förälskad i Mina på avstånd då han har dåligt självförtroende och inte vågar tro att han ska duga åt henne. Lucy Westenra är dock samma societetshoppa som i romanen. Läkarskolan som Mina går på drivs av ingen mindre än doktor Van Helsing - som samarbetar med Dracula!!!

I den här versionen är Dracula någon sorts antihjälte, vars hustru blev avrättad av ett hemligt brödraskap, Drakens orden, och han är ute efter att hämnas. Även doktor Van Helsing är ute efter hämnd på brödraskapet. Av denna anledning utger sig Dracula för att vara en amerikan med avsikt att skänka gratis elektricitet till världens befolkning. Mot sig har Dracula och Van Helsing ännu ett hemligt sällskap som skyddar världen mot vampyrer, och vi får väldigt tidigt veta att Jack Uppskäraren bara var ett sätt att dölja vampyrattacker.

Ni hör! Det här är en enda soppa av konstiga idéer. Dessutom fylls tiden ut av Dracula som knullar, Dracula som slåss i slow motion, Dracula som fingerpullar den kvinnliga vampyrjägaren på Operan och så vidare. Som om detta inte vore nog är serien så ful! Den ser ut att vara påkostad, men kläderna är inte trovärdiga, frisyrerna har inget med 1880-talet att göra, sminkningen är fel, kulisserna känns som - kulisser.

Skådespelarinsatserna är inte bättre de, de taffliga replikerna framförs med stor svårighet. Rhys Meyers själv försöker sig på en amerikansk accent som inte låter trovärdig alls, och han har för övrigt lagt allt krut på att se så sexig och demonisk ut som han kan. Det är något han övade upp i rollen som Henrik VIII, så det kan han. Synd bara att det är det enda han gör.

Nej, den här soppan kommer jag gärna avstå från i fortsättningen. Men å andra sidan, The Tudors blev en stor succé, trots att jag hade ungefär samma invändningar mot den serien också, så risken finns väl att den här blir en stor succé den med. Se hellre Francis Ford Coppolas Dracula med Gary Oldman i huvudrollen. Där är det enda felet Keanu Reeves urusla engelska accent.

Ny Wes Anderson-trailer

Nästa år har Wes Andersons senaste film, The Grand Budapest Hotel, premiär i USA - när den kommer till Sverige vete gudarna. Men efter att ha sett trailern som släpptes idag känns det som att jag kommer att explodera av upphetsning om jag inte får se den snart!

Tjock liten bokhög

I början av sommaren "återupptäckte" jag Stockholms bibliotek i och med att jag skaffade lånekort för första gången sedan jag pluggade och har lånat högar med böcker sedan dess.

När jag läste recensionen av Wolf Hall av Hilary Mantel blev jag nyfiken och ville läsa den, så jag tog och reserverade boken på biblioteket. Nästan åttio personer stod före mig i kön, så självklart gjorde jag mig redo att vänta på den. Någon vecka senare så reserverade jag Gabriella Håkanssons Aldermanns arvinge, med nästan femtio personer före mig i kön. Under sommaren och hösten har jag sedan sett hur antalet personer sakta men säkert har minskat.

Eftersom böckerna står på väntelista även efter mig är det ju tvåveckorslån som gäller.
Jag har gått och tänkt att det vore väl typiskt om bägge böckerna skulle komma samtidigt, men risken för det är minimal då det var så stor skillnad i antalet personer före mig i väntelistan. Men då är det ju självklart att jag får sms om att bägge böckerna ligger och väntar på mig med en dags mellanrum! Nu har jag alltså nästan 1500 sidor att klara av på två veckor. Jo, men tjena!

P.S. Redan nu kan jag säga att jag kommer att få betala förseningsavgift...

Beethoven-flashmob

Det är ju det där med bra flashmobbar! Jag blir lika lycklig varje gång jag ser sån där genomtänkt, snygg sak. Här är det spanska Banco Sabadell som firar sitt 130-årsjubileum med att låta gatumusiker spela lite.

När kören ansluter sig blir jag helt tårögd! Jag vet, jag är blöthjärtad!

The conjuring

En käck familj flyttar in i ett nyinköpt, men gammalt och slitet hus. Allt verkar vara glatt och lyckligt, men så börjar det hända mystiska saker i huset - konstiga ljud, föremål flyttar på sig, yngsta barnet får en osynlig vän som pratar med henne och så vidare. Snart står det klart att huset är hemsökt och man behöver hjälp, men allt blir bara värre och värre.

Har ni sett det förut? Ja, jag tror nästan det. Huset som Gud glömde kommer självklart upp som referens. The conjuring är inte bara inspirerad av den filmen - nej, det här är också en "sann" historia med samma spökjägare som i det där hemsökta huset i Amityville. Och den följer exakt samma dramaturgi som där. Varför den här händelsen, enligt trailern, var så hemsk att spökjägarna var tvungna att hålla den hemlig - "till nu" - övergår mitt förstånd. Absolut allt är samma gamla ingredienser som förr.

Läser man på om bakgrunden så får vi veta att familjen Perron bodde i huset i tio år innan de sålde det och flyttade vidare. Här utspelas allt på några månader. Inte heller stämmer historierna om de gamla häxorna och andra olyckliga själar som fångats i huset. Icke desto mindre vidhåller familjen Perron att filmen visar sanningen. Underligt vore det väl annars, de skulle ju inte tjäna några pengar om de sa att allt var bluff och båg.

Det The conjuring överlever på är framför allt de bra skådespelarna - ovanligt bra för att vara i en skräckfilm - Patrick Wilson och Vera Farmiga som spökjägarna och Ron Livingston och Lili Taylor som föräldrarna. Taylor är en av mina favoriter och hon är sällan eller aldrig dålig. Regissören James Wan kan hantverket och han faller inte i samma fälla som han gjorde i Insidious, där allt skulle förklaras och skrivas på näsan. Här håller han spökena mest i utkanten av bild och synfältet. Dock är det bara vid ett enda tillfälle som jag ryste till av skräckkänsla och inte bara hoppade till av chockeffekterna. Och mer än så vill jag nog faktiskt ha för att jag ska vara nöjd med en skräckfilm. Två gnurglor - nästan på gränsen till tre - får The conjuring av mig.

Live and let love

Som en del av er kanske redan vet, särskilt om ni följer mig på Instagram, twitter eller Facebook, så var jag och sjöng den ryska nationalsången igår. Sean Kelly organiserade det hela för att uppmärksamma hbt-personers situation i Ryssland med de nya hemska antigaylagarna. Det senaste förslaget är att ta ifrån hbt-personer deras barn. Fruktansvärt, är bara förnamnet!

När jag hörde på Radio Stockholm om det här tänkte jag att det skulle väl vara kul att vara med på, men lite trist att gå iväg själv - man vet väl hur det går till vid filminspelningar med all väntan och så vidare. Då helt plötsligt ringer mamma och frågar om vi inte kan gå, för hon vill också göra något. Inget att snacka om alltså, bara att ge sig iväg.

Det hela skulle börja klockan femton, och vi var på plats en halvtimme innan dess, så det blev lite väntan redan från början.

När det hela väl kom igång berättade Sean vad som skulle ske och vad vår roll skulle bli. Sedan repeterade vi nationalsången några gånger innan kamerorna sattes igång. Två timmar senare var allt klart och vi gick därifrån. Det är ju lite svårt att avgöra när man står mitt inne i kören hur det låter, men om man ska avgöra av det lilla klipp som ligger uppe på Aftonbladets hemsida så låter det helt okej. Det färdiga resultatet kommer att läggas ut på YouTube lagom till OS i Sotji. Ett OS som för övrigt till och med de olympiska gudarna verkar motsätta sig. Ni läste väl att den olympiska elden dog så snart den nådde Moskva?

Bästa innehållsdeklarationen

Att texten på baksidan av dvd:er inte alltid är de bästa känner väl de flesta till (undvik att läsa baksidan på Dolt under ytan innan ni ser filmen!), men jag undrar om någon kan slå beskrivningen av handlingen i Död och begraven. Jag har inte sett den sedan den kom -81, men jag vill minnas att det var en schysst skräckis. Däremot skulle jag nog inte lägga till den på att se-listan efter att ha läst baksidan:

I den lugna småstaden Posters Buff på Rhode Island börjar märkliga saker hända. Främmande människor hittas döda och stadens dödsgrävare får ta hand om liken. Då blir liken levande, zombies och panik urartar. Vart ska detta sluta?

Under all kritik, både logiskt och grammatiskt. Jag fullkomligt älskar den!

Disneys bästa skurk

För min del går det inte att diskutera saken - Madam Medusa i Bernard och Bianca är den bästa skurk Disney skapat! Disneyanimatören Andreas Deja (skaparen av en annan stor skurk - Scar i Lejonkungen) skriver ett inlägg om Medusas röst, Geraldine Page, här. Och visst, hon gör ett suveränt jobb, men Meta Velander som gör rösten på svenska är faktiskt snäppet bättre, om jag får säga det själv. Jag kanske inte behöver tillägga att det här var på den tiden då Disney faktiskt försökte göra bra svenska dubbningar, och inte bara ett gäng standardröster och några kändisar inslängda bland dem.

I lodjurets timma

Första gången jag skulle söka in till scenskolan gick jag till stadsbiblioteket för att hitta några bra monologer. Där i hyllan stod Per Olov Enquists drama I lodjurets timma. Jag hade missat den när den gick på Dramaten, och efter att ha sett trailern för teveversionen avstod jag, då jag tyckte att den verkade vara pretentiöst skräp. Men vadå, den kanske har någon monolog jag kan framföra, tänkte jag och lånade boken. Det var det första jag läste av Enquist och jag blev helt gripen, och efter det har jag läst det mesta han har gjort. Nu är jag väl tyvärr för gammal för att spela huvudrollen som pojken, så jag får nöja mig med att se andra göra dramat.

Nu har regissören Søren Kragh-Jacobsen tillsammans med författarna Tobias Lindholm och Jonas T. Bengtsson omvandlat Enquists kammardrama för tre personer till en film med större visioner än så. En präst, spelad av Sofie Gråbøl, blir ombedd av forskaren Lisbeth, Signe Egholm Olsen, att komma till mentalsjukhuset där hon genomför ett forskningsprojekt på de intagna. En pojke, spelad av Frederik Johansen, intagen för ett brutalt dubbelmord, har fått ta hand om en katt i förhoppning att han ska svara bättre på behandlingen, men resultatet har blivit det motsatta - pojken har slagit ihjäl en medintagen, strypt katten och försökte begå självmord. Han pratar förvirrat om att katten är Gud som talar till honom.

Enquists pjäs är framför allt ett samtal mellan prästen och pojken. En film kräver oftast lite mer visuellt, så av Enquists repliker är endast ett fåtal bevarade. I övrigt är de omskrivna och till stora delar ersatta av förklarande bilder. Enquist är en mästare på att använda språket, och när jag läser pjäsen förstår jag precis hur det kommer sig att prästen förlorar tron på Gud Fader under samtalet med pojken. Så blir det inte i filmen. De ofantligt vackra bilderna från Norrland visar pojkens förhållande till morfar och ger förklaring till hur han i sin skräck för att bli övergiven begår dessa hemska brott, men varför prästen tappar tron är inte lika tydligt här.

Titelns lodjurstimma kommer från pojkens tro att lodjurets dygn har tjugofem timmar, där den sista timman ligger utanför och vad som helst kan hända. Här finns den timman ganska handfast med, då prästens hela besök utspelas under ett dygn, och prästen och pojken når fram till varandra vid det där midnattssamtalet under lodjurets timma.

Vid några tillfällen blir I lodjurets timma lite väl övertydlig och som åskådare får man en del detaljer skrivna på näsan, men emellanåt är filmen så bra att det gör ont i mig. Skådespelarna, främst då Gråbøl och Johansen, lyfter också filmen så trots några små radanmärkningar är I lodjurets timma värd  fyra gnurglor. Och vadå, pjäsen finns ju alltid kvar, och den kommer ingen att kunna ta ifrån mig!

Homofob pasta?!

I en radiointervju igår fick Barillas chefer frågan om de kunde tänka sig att använda homosexuella par i sin reklam, men se det gick inte alls för sig. Guido Barilla klargjorde att det kommer aldrig att ske för de "gillar den traditionella familjen" och om homosexuella hade något emot det så tyckte han att de då kan köpa andra märken.

Sagt och gjort, Barilla har tillhört mitt favoritmärke när det gäller pasta i många år. Men det är väl lika bra att göra som chefen säger - de paket Barillapasta jag har i skåpet är de sista jag kommer att köpa. Det finns faktiskt andra bra märken, till exempel Zeta!

Betydelsen av vatten

Häromdagen fick alla i huset en lapp i brevlådan där vi fick veta att varmvattnet kommer att stängas av idag för underhåll. Det gör ju ingenting, eftersom jag kan duscha på jobbet och övrigt vattenanvändande är i huvudsak med kallvatten här.

Lite tristare då idag när jag vaknade och skulle ta och koka mig lite te och det visade sig att bolagets definition av "varmvatten" tydligen kan utläsas som "vatten". Inte en droppe kom ur kranen när jag vred på. Inte riktigt så jag hade tänkt mig att börja dagen.

Att gå på fik och käka frukost är visserligen ett alternativ, men jag tycker att det är trist att gå på fik på egen hand. Får fundera lite på det där ett tag.

De dramatiserade visningarna avklarade

Så där då, två helger med sammanlagt åtta visningar av Te på Ulriksdal avklarade. I stort sett alla visningarna var slutsålda och i stort sett bara glada miner bland besökarna.

Nu får vi hoppas på att det blir en fortsättning på det hela, både med den här visningen och kanske ytterligare några nya i något annat lämpligt slott.

Föreställningsbilder

Här kommer nu de utlovade bilderna från våra dramatiserade visningar. Eftersom vi inte har haft någon officiell fotograf - än, vi kommer att fotas i helgen - får ni nöja er med mina egna ensemblebilder.

Alexander som pagen Jöns-Paul, Per som Magnus Gabriel De la Gardie, Eric som Oscar II, undertecknad som Karl XV och Margareta som husfru.

Här och där i slottet har vi hittat på lite hyss som vi lämnar okommenterade, lite som en bonus för uppmärksamma besökare. Men en kan jag väl få avslöja - medaljen som Oscar bär på fracken är en alldeles äkta kunglig medalj, men cirka 140 år för ung för att Oscar ska bära den. Det är nämligen Carl XVI Gustafs alldeles nya jubileumsmedalj.

Kommande helg kör vi de sista visningarna, om det inte blir stor efterfrågan på att ta upp visningarna flera gånger så klart. Lördagens visningar är helt slutsålda, söndagens andra likaså, i stort sett. Däremot finns det fortfarande biljetter till visningen klockan tolv. Biljetter köper man på Kungliga slottet.

Välkomna!

Dramatiserade visningar på Ulriksdal

Efter sju sorger och åtta bedrövelser lyckades vi till slut baxa fram våra dramatiserade visningar till premiär! Största motgången var nog att vår Prins Oscar hoppade av med en veckas varsel. Då är det tur att man har såna klippor till kollegor som Eric som utan att tveka drog på sig fracken och pluggade in allt han behövde veta.

Idag klockan tolv gled husfru Margareta ned för trappan på Ulriksdal och tidsresan kunde ta sin början. Två utsålda föreställningar idag och lika många i morgon (åtminstone tror jag att de är utsålda i morgon). Om ni inte kommer då har ni en helg till på er, nästa vecka.

Förberedelserna har tagit upp all min vakna tid de senaste veckorna, så efter dagens föreställningar åkte jag hem och somnade som en sten. Sov i närmare tre timmar i sträck. Men nu är jag i form - att gå och lägga mig på riktigt.

Bilder kommer nog i morgon eller så.

Billigister!

På väg hem från slottet hamnade jag vid rödlyset bakom Centralpalatset. Medan jag står och väntar på att det ska slå om till grönt kör det upp en liten röd bil i filen bredvid mig. Killarna i bilen tutar och hälsar. Jag säger hej tillbaks och hinner inte göra så mycket mer innan det slår om till grönt. Då slänger en av killarna i baksätet en öppnad ölburk på mig och sedan kör de iväg i högsta hastighet.

Ibland är det svårt att tycka om sina medmänniskor!

Grattis på födelsedagen, Caspar!

Idag år 1774 föddes den svenska romantikens främste konstnär - Caspar David Friedrich! Svensk, undrar då ni. Jepp, han var född och uppvuxen i Svenska Pommern, då officiellt en lika officiell del av Sverige som Skåne, Blekinge och Halland är idag. Alltså var han svensk. Titta bara på det här familjeporträttet, där Friedrichs barn sitter och leker med svenska flaggan. Och han fortsatte att vara svensk medborgare hela livet. Det trista är att Nationalmuseum inte har ett enda verk av honom. De hade en utställning om honom för ett par år sedan, men alla verken var inlånade.

Friedrich är onekligen inte bara svensk romantiks främste konstnär, han är tveklöst en av de främsta romantikerna i Europa. Även om alla kanske inte känner till hans namn så har nog de flesta sett och beundrat hans tavlor med människor som står och begrundar den vilda naturen.

Nog borde vi kunna ta till oss Friedrich och faktiskt känna oss lite stolta över att en så stor konstnär faktiskt var stolt svensk. Hurra, för Caspar!

Kyrkogårdsboken

När jag var liten fanns det en bok som jag ville läsa mer än nästan någon annan, Eva Ibbotsons Den stora spökräddningen. Jag tyckte att den lät helt fantastisk, med barn som hjälpte spöken - spöken som inte var elaka, utan helt vanliga människor som ville fortsätta leva sina liv ifred även efter döden. Nu blev det aldrig så att jag läste den - och har faktiskt än i denna dag inte läst den.

För ett par år sedan kom det en annan bok som jag kände samma dragning till - Neil Gaimans Kyrkogårdsboken. Jag läste om den och blev vansinnigt förtjust. I det här fallet hade jag lite större tur än med Spökräddningen. I förrgår började jag läsa den, och blev helt fast. I eftermiddags läste jag ut den.

Gaiman är en författare som har koll på litteraturhistorien och mytologin. Dessutom har han en fantasi som få. Kyrkogårdsboken är inspirerad av Rudyard Kiplings Djungelboken - alltså inte Disneys version, utan originalet, men med djuren utbytta mot spöken, och aporna är ett gäng lika skränande gastar. En liten pojke undkommer av en slump den mördare som är ute efter att ta livet av hela pojkens familj och hamnar på en gammal övergiven kyrkogård. Där tas han om hand av spökena som bor där och de uppfostrar pojken, som de döper till Ingenman, och lär upp honom så gott de kan.

Gaiman gör nerslag i Ingenmans uppväxt ungefär vartannat år. Första gången vi träffar honom är han ett och ett halvt år, sedan fyra, sex, åtta och så vidare. I takt med att han växer upp blir hans äventyr större och hans läxor viktigare. Spökena lär honom vad de kan, främst spökkonster, men även sådant som levande människor bör kunna. Hela tiden finns det underliggande hotet med mördaren som ännu är på jakt efter Ingenman kvar.

Att Djungelboken är en viktig inspirationskälla är ingen tvekan, även Harry Potter känns ständigt närvarande - pojken som utbildas i olika trollkonster för att klara av att möta den som vill förinta honom - men något plagiat är det absolut inte fråga om. Med Kyrkogårdsboken har Gaiman skapat ännu ett eget universum och ett mästerverk. Efter att jag läst ut den satt jag bara och höll om den och kände att den här vill jag inte lämna tillbaka till biblioteket. Jag vill ha den och bläddra i den varje kväll. Att den bara gavs ut i en upplaga och inte ständigt finns i nytryck är en stor litterär skandal. Kyrkogårdsboken är en bok som alla barn, från mellanstadieåldern och uppåt bör får göra bekantskap med.

Annalisa Ericsons memoarer

Säga vad man vill om Annalisa Ericson, men ett intressant yrkesliv har hon haft! Som privatperson så kanske hon inte är den mest intressanta personen, dock. Just för tillfället har jag snöat in på gamla skådespelare, och har läst några biografier och självdito (exempelvis den nyss nämnda Tollie Zellman-biografin). I det här har jag också läst Annalisa Ericsons bägge självbiografier - Mina sju liv (1982) och Lätta bubblor (1998).

Den som är intressantast är Mina sju liv. Det är en gedigen genomgång av hennes liv och karriär, från de första stapplande dansstegen på Kungliga balettskolan fram till det hon trodde skulle bli hennes sista uppsättning, Sex damer i leken. Det är trevligt, vänligt och informativt. Ericson håller sig i skinnet och berättar vänligt om sina kollegor och emellanåt självkritiskt om sig själv.

Men boken som är roligast att läsa är Lätta bubblor. Sexton år senare känner tydligen Ericson ett behov att följa upp Mina sju liv med den här. Hon har gjort en uppsättning till - Nu blommar det i Trädgårdsgränd - och hennes man har dött. Det räcker tydligen för att en uppföljare ska vara på sin plats.

Det som gör Lätta bubblor så fascinerande är tonen i den. Så mycket nytt har inte hänt i hennes liv, förutom uppsättningen och att hon är änka, så boken är till stora delar en upprepning av Mina sju liv. Hade jag inte läst den första boken skulle jag nog vara ganska borta, för här slänger hon runt med händelser, årtal och personer i en salig blandning. Någon röd tråd är svår att hitta. Hon påbörjar ett resonemang som övergår i något annat och slutar i ett tredje. Och hon har blivit bitter. När hon inte drar igång något resonemang om sina gamla skådespelarvänner så kommer med jämna mellanrum någon surmagad kommentar om hur illa det har blivit med - ja, i stort sett allt faktiskt. Folk talar inte korrekt och de kan inte uppföra sig. Ingen har vett att klä sig elegant när de går på teater. Hon berättar om hur hon hamnade bredvid en man som hade hästsvans, kan ni tänka er. Och denna hästsvans sitter han tydligen och slänger i ansiktet på henne under hela pjäsen tills hon blir tvungen att gå. Annat var det på hennes tid!

Dessutom säger hon emot sig själv. Hon berättar om hur Weyler Hildebrand ber henne visa benen så att han ska se om hon duger till att få en roll i Kyss henne!, men Annalisa bara ler kokett och låtsas att hon inte förstår och går vidare. Ett par dagar senare har hon fått rollen. Bara ett par kapitel tidigare har hon berättat om hur står där på kontoret och drar upp kjolen och visar benen och hur förnedrad hon känner sig. Vidare berättar hon om sin enda kontakt med demonfotografen Julius Jaenzon. Hon provfilmade för honom, men han var tydligen inte nöjd för han hörde aldrig av sig igen. Läser man då Mina sju liv så berättar hon om när hon filmade Brokiga blad med honom som fotograf. En snabb titt på IMDB visar också att de minsann jobbade ihop i inte mindre än åtta filmer.

Jag ska inte säga att hon är elak mot sina kollegor, men i Lätta bubblor är hon minsann inte lika orolig att avslöja sanningar om dem. Hon har nästan inte ett ont ord om någon i Mina sju liv, men nu för vi veta. Hon skriver i den första boken om sin fantastiska tid på Wallyrevyn på Cirkus, med den härlige Nils Poppe. I Lätta bubblor får vi veta att han helt plötsligt inte dök upp på teatern en kväll och man fick slänga in en ersättare för att rädda föreställningen. Sedan hoppade Poppe av utan närmare förklaring. För att bara nämna ett exempel.

Känslan jag får när jag läser Lätta bubblor är lite grann samma som när man lyssnar på Anita Ekbergs Sommarprogram, fast utan whiskyrösten om ni förstår vad jag menar. En gammal, bitter överklassdam som sitter och smuttar på portvinet medan hon berättar om sitt liv. Allt eftersom kvällen går blir hon fullare och fullare och alltmer osammanhängande och surmagad. Och det är helt fascinerande att uppleva!

Oscar II i 3D - typ

Ni andra kanske går och lägger er på natten. Jag roar mig med att göra 3D-bilder av Oscar II. Nej, ni ser ju att det inte är 3D på riktigt, men det är den där gamla tekniken med att lura ögat. Det jag har gjort är att jag har tagit ett par stereoskopbilder på gamle kung Oscar och lagt dem på varandra och växlar mellan dem med 0,1-sekundersintervaller. Då försöker hjärnan sätta ihop dem till en djupbild.

Tollie Zellman - Damen i rosa

Jag har en viss fäbless för Tollie Zellman, det kan jag erkänna direkt. Det tog ett tag innan jag började uppskatta henne och hennes fantastiska...

...

...

... pauseringar i alla de där gamla svenska filmerna. I början tänkte jag inte så mycket på henne, mer än att hon hade ett bett i repliken, trots sitt släpiga sätt att tala. Tänk Kristina Lugn i en pilsnerfilm, så förstår ni. Sedan började jag se henne i film på film, ständig i någon mindre roll som spånig överklassdam och mitt hjärta började smälta.

På sin tid var hon en av Sveriges största skådespelerskor och hon drog fulla hus. Recensionerna tävlade om att hylla hennes insatser. Jag har läst flera av dem på nätet, och det är bara ett par stycken som inte är till hennes fördel. Idag är hon nästan helt bortglömd. Litteratur om henne är det synnerligen dåligt med. Hon omnämns i bisatser i andras biografier, men någon egen bok har hon inte fått. Förrän nu! I höstas släppte Britt-Marie Tygård på eget förlag en biografi över fru Zellman. Det borde hon inte ha gjort.

Inte för att det nödvändigtvis är en dålig idé att släppa böcker på eget förlag, utan för att hon skulle ha behövt en redaktör som tagit henne i örat och styrt upp projektet, och hon skulle ha behövt en skarpögd korrekturläsare. Det är sällan man läser en så slafsigt och slarvigt skriven bok som Tollie Zellman - Damen i rosa. 

Om man ska ta det positiva först så är det en kronologisk genomgång, framför allt av hennes teaterroller, från debuten 1906 fram till sista rollen 1958, med prolog och epilog i barndom respektive död. Personen Tollie är det lite sämre ställt med, Tygård kommer henne inte särskilt nära. Vi får veta lite om hennes divalater, men inte så mycket mer än så. Visst, det kanske inte går att hitta någon djupare personfakta på henne än så, och då kan man inte göra så mycket åt det.

Det som däremot är rent skandalöst är hur illa boken är redigerad och korrekturläst. Felstavningarna är legio, kapitlen är löjligt korta, ibland är det två eller tre kapitel på ett uppslag. Det längsta kapitlet är, tror jag, tre sidor långt. Till och med Dan Brown skulle ha något att säga om hur korta kapitel man får göra. Folk ges fel namn, sammanhang blir fel. Det slängs in irrelevanta fakta, och en del fakta upprepas. Ett citat nämns två gånger med tre raders mellanrum, med den lilla skillnaden att andra gången är citatet rättstavat. Vid ett annat tillfälle skriver Tygård om Intima teatern: "Det har funnits flera teatrar i Stockholm med namnet Intima Teatern (se nedan)". TVÅ MENINGAR senare skriver hon "Namnet Intima teatern har flera teatrar haft". Och så där fortsätter det.

Faktaredovisningen fallerar också. I boken finns exakt sagt tretton fotnoter, vilket är ganska förvånande med tanke på att Tygård har fem sidor källhänvisningar i slutet. Hur hon använder fotnoterna är också lite hipp som happ, det blir lite obegripligt varför just vissa fakta förtjänar att få källhänvisning och inte andra. Dessutom hänvisar hon bara till böckerna, inte till de exakta sidorna där uppgifterna hämtats ifrån.

I slutet av boken finn förteckning över de pjäser respektive filmer Zellman varit med i. Varför scenförteckningen går i kronologisk ordning och filmförteckningen går i motsatt kronologisk ordning stör mig och kan väl troligen förklaras med att listorna bara är kopierade rakt av från källmaterialet. Dessutom fattas en stor del av scenrollerna i listan - inte ens Zellmans stora genombrottsroll i 33 333 står omnämnd. Rollerna omnämns i den löpande texten, men är bortglömda i förteckningen - ett oförlåtligt slarv!

Tollie Zellman var en stor aktris och hon förtjänar onekligen att bli uppmärksammad, men tyvärr - den här boken är inte vad hon förtjänar!

The heat

Sandra Bullock är FBI-agenten Ashburn, stel ensam karriärkvinna med siktet på en befordran, som blir skickad till Boston för att sätta dit den nye drogbaronen i stan. Där får hon en ny partner i Mullins, spelad av Melissa McCarthy, en vulgär, fet ful polis som gör vad som faller henne in. Gissa om de är ett omaka par! Där har ni förutsättningarna för The heat.

Regissören Paul Feig och manusförfattaren Katie Dippold har tagit alla klichéer från buddycopfilmerna och slängt ihop dem med alla klichéer från tjejfilmer och så har de rört om och hoppats att det ska komma ut en bra film. Det gör det inte. Är det någon som är förvånad över att karriärkvinnan är ensamstående? Hon må lösa fallen, men hon får gå hem ensam. Till och med grannen säger åt sin katt att han inte får gå in till "den galna grannen". Det enda som tyder på att hon är galen är att hon är ensamstående. Så ofantligt roligt! Och ännu roligare blir det ju när både Ashburn och Mullins måste använda sin sexualitet för att bevisa sitt värde. För om de inte kan kåta upp en man så är de ju inget att ha i alla fall.

Den jag tycker mest synd om i den här filmen är Melissa McCarthy. Hon är otvivelaktigt begåvad. Det visade hon inte minst i Bridesmaids, även den regisserad av Paul Feig, men här har hon ingen roll att använda sig av. Hela hennes karriär är bara vulgaritet vridet upp till elva, och det ska vara det roliga. Det finns ingen som helst trovärdighet i hennes roll. En sådan polis skulle inte få vara kvar i tjänst, hon skulle ha blivit avstängd och tvingad i terapi. Mel Gibson i Dödligt vapen var ett under av subtilitet i jämförelse. Sandra Bullock klarar sig bättre, hennes roll är precis vad hon är van vid och har blivit expert på - en stel kvinna som måste lära sig att släppa loss. Det som lyfter Bullock är att hon är inte rädd för att göra sig löjlig och ful utan att för den sakens skull bli reducerad till en bimbo.

Runt om huvudpersonerna finns ett stort antal begåvade och etablerade tevekomiker i mindre roller, alla sorgligt underutnyttjade. De får komma in och briljera en liten stund och sedan försvinner de ur handlingen. I filmens roligaste scen, och den är faktiskt rolig, kommer hamnar paret på middag hemma hos Mullins vulgära familj och där får skådespelarna spela ut lite. Men nog är det sorgligt att Jane Curtin som mamman bara får två repliker.

De logiska luckorna ska vi bara inte prata om. De är större än vad någon av de många explosionerna i filmen skulle kunna skapa. Om man har någon fastspänd med rep och tänker döda dem, varför ger man dem då en kniv och går iväg på möte? Det är bara ett exempel på de många missar som finns i manuset.

En helt hopplös film, som tyvärr publiken omkring mig skrattade gott åt. Jag vet inte, men när folk tycker att skämt om albinos utseende är något av det mest hysteriskt roliga som finns blir jag lite mörkrädd. Men visst, tycker man om såna så kanske man får ut något av den här filmen. Jag är villig att ge den två gnurglor, mest för middagsscenen, Sandra Bullocks rutin och flera av de bra birollsskådespelarna. Men jag kommer nog inte att se den här filmen någon mer gång.

Och som bonus - har ni sett det fruktansvärda photoshoparbetet man gjort med Melissa McCarthys ansikte?! Det går ju absolut inte att känna igen henne på affischen! Sandra Bullock är helt klart photoshoppad också, men hon är i alla fall igenkänningsbar. Men Melissa - det är en helt annan människa, med alldeles för litet ansikte! Hon ser ut som en något fylligare Kristen Stewart. Så sorgligt att se!

Kvinnorna på Dramaten

Ibland känns det som att jag är född för tidigt, sisådär en sextio år! Sitter här och redigerar Tollie Zellmans Wikipediasida - jag tycker att det är så trist att våra stora skådespelare bara omnämns med sina filmroller, teaterrollerna är minst lika intressanta - och hittar på Dramatens hemsida att fru Zellman spelat på Dramaten i tre pjäser - Å, en sån dag av Dodie Smith, Mlle Aldonza i Colettes Chéri och så bäst av allt - Crystal Allen i Clare Booths Kvinnorna! Jag skulle kunna ge min vänstra hand för att få sitta i Dramatens salong och se henne göra den rollen. Resten av ensemblen gick inte av för hackor heller. Vad sägs om Harriet Bosse, Gunn Wållgren, Karin Kavli och Hjördis Petterson för att bara nämna några i den 43 kvinnor starka ensemblen!

Ny Sventon-bok i samlingen

Sedan något år tillbaka har jag börjat samla på Ture Sventon-böcker, och då självklart i förstaupplagor. Ska man samla på äldre titlar kan man väl lika gärna göra det med äldre upplagor också, tänkte då jag, lite som en utmaning till mig själv.

Nio böcker gav Åke Holmberg ut - om man inte räknar med pjäsmanuset Ture Sventon i guldmakarens hus, som är nästan omöjlig att få tag i - och sex av dem har jag fått tag i utan större svårigheter. Sedan tog det stopp, inte bara för att det har varit omöjligt att hitta böckerna, utan framför allt för att jag vintertid inte har råd att ägna mig åt antikvariatjakt.

Nu har samlingen utökats med sjunde boken - och som en slump är det dessutom sjunde boken i ordningen - Ture Sventon i spökhuset. Kanske den mest okända boken i serien, till stora delar tror jag på grund av att det är en novellsamling. Jag ser mest fram emot att läsa historien med namnet "Kung Sigismunds rustning".

Nu står boken i bokhyllan och nu är det bara Ture Sventon i Paris respektive ...i Venedig jag är på jakt efter. Sedan har jag dem alla!

En sångklassiker

Vi tar väl och börjar dagen med en riktig klassiker. Jag hade Hasse och Tages Ett glas öl på hjärnan när jag vaknade, så det är lika bra att lyssna på hela.

Ständigt dessa hipsters

Hipsters är inte så nya som man kan tro. Redan på 1880-talet togs den här bilden på några typiska hipsters. Och redan då tog de ironiska foton. Mannen med ryggen åt kameran har en skylt på vilken det står "Gone to lunch".

Fast ska man prata allvar så tycker jag att det är lite fascinerande att han frivilligt vänder ryggen åt kameran. Fotografier var inte precis något som man slängde sig med hur som helst, som idag. Det var dyra saker och då vill man väl visa upp hela sig och inte bara ryggen. Å andra sidan kanske det är rika hipsters!

Dagsutflykt till Svartsjö

Ibland är det svårt att klaga på jobbet! Igår var Christian och jag utslängda i spenaten för att hämta en monter ute på Svartsjö slott. Det var inte helt fel dag att få lämna värmen i stan och åka ut på landet. Det var länge sedan jag var på Svartsjö, så det gjorde inte saken sämre.

Nå, montern lokaliserades snabbt och sedan var det hemfärd och nu står montern på plats i Riddarholmskyrkan. Bara att komma dit och titta. Ja, ni kan ju titta på utställningen också och inte bara på montern!

Folkdräkt, månne?

I många år har jag velat ha en folkdräkt - det är riktigt snyggt och traditionellt. Problemet är att det inte finns någon som är helt naturlig för mig. Det finns liksom ingen Södermalmsdräkt (om man inte räknar hipsterkläder, och det tänker jag inte ta på mig!), om man så säger.

För några år sedan hittade jag en Hallandsdräkt som jag blev jätteförtjust i, och visst skulle man kunna tänja lite på gränserna och säga att jag har kopplingar dit, då familjen har haft hus där nere i många år. Men är det någon dräkt som kommer från rätt del av Halland, har varit den stora frågan.

Nu äntligen har jag fått veta vad det är för dräkt, och det är Årstadsdräkten och ja, det är ju inte jättenära Ugglarp. Å andra sidan är det inte jättelångt från Ugglarp heller, så nog borde jag kunna använda den dräkten utan begå allt för stort etikettsbrott. Nu är bara den stora frågan - var i helskotta får man tag i en sån dräkt? Det verkar vara lite dåligt med folkdräktsbutiker, särskilt på nätet!

En riktig Sweeney

Vad jag anser om att Peter Jöback ska ge sig på Sweeney Todd är ingen hemlighet. Jag är uppriktigt ledsen över att han ska få förstöra en av de bästa musikalrollerna genom tiderna. Vanna Rosenberg har jag fortfarande fullt förtroende för, i rollen som Mrs Lovett.

Men vi kan ju jämföra med den uppsättning som ska göras i New York i vinter - Bryn Terfel tar sig an rollen under några kvällar. Där får jag rysningar av välbehag. Snacka om att vara rätt i rollen.

Om ni tvivlar så kolla in de här klippen från BBC, och kom sedan inte och påstå att Jöback skulle kunna vara i närheten av det här!

Konsthistoriskt renoveringsarbete

Georg Nordensvans gamla tusensidiga lunta Svensk konst och svenska konstnärer i nittonde århundradet från tjugotalet har varit mig synnerligen behjälplig när jag har velat hitta bra information om de konstnärer som finns representerade på de kungliga slottet. Hela verket ligger utlagt på Projekt Runeberg.

Problemet med att läsa böcker på Projekt Runeberg är att alla sidor är inskannade en och en, det blir inget bra flyt i läsandet. Dessutom har man använt en synnerligen usel skanner för den här boken - bilderna ser mest ut som Rorschachplumpar. Man får mest gissa sig till vad bilderna föreställer. I en bok med bara - eller åtminstone mest - text gör det absolut ingenting, men om boken handlar om konst vill man ju gärna kunna se verken Nordensvan skriver om också. För att göra det hela ännu tristare är boken inskannad lite snett på nästan varje sida.

För några veckor sedan bestämde jag mig, på det där aspergerska sättet som jag kan få ibland, för att fixa till en läsbar digital version av boken. Jag laddade ner alla inskannade sidorna och snyggade till dem, retuscherade bort de svarta kanterna och rätade upp de mest sneda sidorna. Sedan gjorde jag fungerande länkar för alla kapitel och fogade ihop allting till en enda - eller snarare två, boken är ju i två delar - stor digital bok. Efter det började jag leta reda på konstverken på nätet. Det är långt ifrån alla konstverk som finns att hitta, men en stor del av dem fick jag tag på. Där har Nationalmuseum varit mig till stor hjälp. Väldigt många av konstverken tog Nordensvan därifrån, och nuförtiden har de en väldigt bra sökfunktion där man kan titta på konstverken hemma. Ungefär hälften av alla konstverken finns det bild på. En fördel med det här detektivarbetet är att jag verkligen har varit tvungen att analysera bilderna för att försäkra mig om att det är rätt konstverk jag lägger in, vilket emellanåt har varit lättare sagt än gjort med tanke på vilken dålig kvalitet inskanningen har.

Fotografier har varit lite svårare, då de oftast inte har varit museifotografier. Där har jag försökt hitta liknande bilder från samma tidsperiod, om det har handlat om historiska miljöer. Några konstverk som inte har ändrats sedan tjugotalet har jag helt brutalt använt nytagna bilder på. Det här är ju inget som ska göras offentligt, så jag tyckte att jag kunde göra lite våld på det historiskt korrekta - lite moderna bilar och kläder i en bok från tjugotalet får man tugga i sig!

Nu, efter tre veckors intensivt arbete, är böckerna i stort sett klara. Det är fortfarande ett antal konstverk som jag inte har lagt in, och några porträtt på konstnärerna är i dåligt skick, men det är sådant som jag kan ändra efter hand. Nu är det dags att lägga över böckerna på paddan och sätta mig tillrätta och bara njuta av den nygamla konstboken!

Trollkarlen från Oz i 3D

Trollkarlen från Oz får nypremiär i USA 20 september, den här gången i 3D. Jag är rejält kluven. Å ena sidan är min inställning till 3D väl känd. Å andra sidan skulle det ju vara rejält kul att få se filmen på stor duk. Nåja, den lär väl inte komma upp på bio i Sverige, så jag behöver nog inte ta ställning till problemet i verkligheten.

Grattis alla amerikanska hobbitar!

I veckan beslutade USA:s högsta domstol att Defense of marriage act, DOMA, inte är konstitutionell. Gifta personer i enkönade äktenskap har exakt samma rättigheter som övriga äktenskap.Samtidigt upphävdes Kaliforniens Prop 8, som förbjuder enkönade äktenskap. Ännu ett par stora steg mot fullständig jämställdhet har tagits!