Regissören Paul Feig och manusförfattaren Katie Dippold har tagit alla klichéer från buddycopfilmerna och slängt ihop dem med alla klichéer från tjejfilmer och så har de rört om och hoppats att det ska komma ut en bra film. Det gör det inte. Är det någon som är förvånad över att karriärkvinnan är ensamstående? Hon må lösa fallen, men hon får gå hem ensam. Till och med grannen säger åt sin katt att han inte får gå in till "den galna grannen". Det enda som tyder på att hon är galen är att hon är ensamstående. Så ofantligt roligt! Och ännu roligare blir det ju när både Ashburn och Mullins måste använda sin sexualitet för att bevisa sitt värde. För om de inte kan kåta upp en man så är de ju inget att ha i alla fall.
Den jag tycker mest synd om i den här filmen är Melissa McCarthy. Hon är otvivelaktigt begåvad. Det visade hon inte minst i Bridesmaids, även den regisserad av Paul Feig, men här har hon ingen roll att använda sig av. Hela hennes karriär är bara vulgaritet vridet upp till elva, och det ska vara det roliga. Det finns ingen som helst trovärdighet i hennes roll. En sådan polis skulle inte få vara kvar i tjänst, hon skulle ha blivit avstängd och tvingad i terapi. Mel Gibson i Dödligt vapen var ett under av subtilitet i jämförelse. Sandra Bullock klarar sig bättre, hennes roll är precis vad hon är van vid och har blivit expert på - en stel kvinna som måste lära sig att släppa loss. Det som lyfter Bullock är att hon är inte rädd för att göra sig löjlig och ful utan att för den sakens skull bli reducerad till en bimbo.
Runt om huvudpersonerna finns ett stort antal begåvade och etablerade tevekomiker i mindre roller, alla sorgligt underutnyttjade. De får komma in och briljera en liten stund och sedan försvinner de ur handlingen. I filmens roligaste scen, och den är faktiskt rolig, kommer hamnar paret på middag hemma hos Mullins vulgära familj och där får skådespelarna spela ut lite. Men nog är det sorgligt att Jane Curtin som mamman bara får två repliker.
De logiska luckorna ska vi bara inte prata om. De är större än vad någon av de många explosionerna i filmen skulle kunna skapa. Om man har någon fastspänd med rep och tänker döda dem, varför ger man dem då en kniv och går iväg på möte? Det är bara ett exempel på de många missar som finns i manuset.
En helt hopplös film, som tyvärr publiken omkring mig skrattade gott åt. Jag vet inte, men när folk tycker att skämt om albinos utseende är något av det mest hysteriskt roliga som finns blir jag lite mörkrädd. Men visst, tycker man om såna så kanske man får ut något av den här filmen. Jag är villig att ge den två gnurglor, mest för middagsscenen, Sandra Bullocks rutin och flera av de bra birollsskådespelarna. Men jag kommer nog inte att se den här filmen någon mer gång.
Och som bonus - har ni sett det fruktansvärda photoshoparbetet man gjort med Melissa McCarthys ansikte?! Det går ju absolut inte att känna igen henne på affischen! Sandra Bullock är helt klart photoshoppad också, men hon är i alla fall igenkänningsbar. Men Melissa - det är en helt annan människa, med alldeles för litet ansikte! Hon ser ut som en något fylligare Kristen Stewart. Så sorgligt att se!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar