Kyrkogårdsboken

När jag var liten fanns det en bok som jag ville läsa mer än nästan någon annan, Eva Ibbotsons Den stora spökräddningen. Jag tyckte att den lät helt fantastisk, med barn som hjälpte spöken - spöken som inte var elaka, utan helt vanliga människor som ville fortsätta leva sina liv ifred även efter döden. Nu blev det aldrig så att jag läste den - och har faktiskt än i denna dag inte läst den.

För ett par år sedan kom det en annan bok som jag kände samma dragning till - Neil Gaimans Kyrkogårdsboken. Jag läste om den och blev vansinnigt förtjust. I det här fallet hade jag lite större tur än med Spökräddningen. I förrgår började jag läsa den, och blev helt fast. I eftermiddags läste jag ut den.

Gaiman är en författare som har koll på litteraturhistorien och mytologin. Dessutom har han en fantasi som få. Kyrkogårdsboken är inspirerad av Rudyard Kiplings Djungelboken - alltså inte Disneys version, utan originalet, men med djuren utbytta mot spöken, och aporna är ett gäng lika skränande gastar. En liten pojke undkommer av en slump den mördare som är ute efter att ta livet av hela pojkens familj och hamnar på en gammal övergiven kyrkogård. Där tas han om hand av spökena som bor där och de uppfostrar pojken, som de döper till Ingenman, och lär upp honom så gott de kan.

Gaiman gör nerslag i Ingenmans uppväxt ungefär vartannat år. Första gången vi träffar honom är han ett och ett halvt år, sedan fyra, sex, åtta och så vidare. I takt med att han växer upp blir hans äventyr större och hans läxor viktigare. Spökena lär honom vad de kan, främst spökkonster, men även sådant som levande människor bör kunna. Hela tiden finns det underliggande hotet med mördaren som ännu är på jakt efter Ingenman kvar.

Att Djungelboken är en viktig inspirationskälla är ingen tvekan, även Harry Potter känns ständigt närvarande - pojken som utbildas i olika trollkonster för att klara av att möta den som vill förinta honom - men något plagiat är det absolut inte fråga om. Med Kyrkogårdsboken har Gaiman skapat ännu ett eget universum och ett mästerverk. Efter att jag läst ut den satt jag bara och höll om den och kände att den här vill jag inte lämna tillbaka till biblioteket. Jag vill ha den och bläddra i den varje kväll. Att den bara gavs ut i en upplaga och inte ständigt finns i nytryck är en stor litterär skandal. Kyrkogårdsboken är en bok som alla barn, från mellanstadieåldern och uppåt bör får göra bekantskap med.