Den som är intressantast är Mina sju liv. Det är en gedigen genomgång av hennes liv och karriär, från de första stapplande dansstegen på Kungliga balettskolan fram till det hon trodde skulle bli hennes sista uppsättning, Sex damer i leken. Det är trevligt, vänligt och informativt. Ericson håller sig i skinnet och berättar vänligt om sina kollegor och emellanåt självkritiskt om sig själv.
Men boken som är roligast att läsa är Lätta bubblor. Sexton år senare känner tydligen Ericson ett behov att följa upp Mina sju liv med den här. Hon har gjort en uppsättning till - Nu blommar det i Trädgårdsgränd - och hennes man har dött. Det räcker tydligen för att en uppföljare ska vara på sin plats.
Det som gör Lätta bubblor så fascinerande är tonen i den. Så mycket nytt har inte hänt i hennes liv, förutom uppsättningen och att hon är änka, så boken är till stora delar en upprepning av Mina sju liv. Hade jag inte läst den första boken skulle jag nog vara ganska borta, för här slänger hon runt med händelser, årtal och personer i en salig blandning. Någon röd tråd är svår att hitta. Hon påbörjar ett resonemang som övergår i något annat och slutar i ett tredje. Och hon har blivit bitter. När hon inte drar igång något resonemang om sina gamla skådespelarvänner så kommer med jämna mellanrum någon surmagad kommentar om hur illa det har blivit med - ja, i stort sett allt faktiskt. Folk talar inte korrekt och de kan inte uppföra sig. Ingen har vett att klä sig elegant när de går på teater. Hon berättar om hur hon hamnade bredvid en man som hade hästsvans, kan ni tänka er. Och denna hästsvans sitter han tydligen och slänger i ansiktet på henne under hela pjäsen tills hon blir tvungen att gå. Annat var det på hennes tid!
Dessutom säger hon emot sig själv. Hon berättar om hur Weyler Hildebrand ber henne visa benen så att han ska se om hon duger till att få en roll i Kyss henne!, men Annalisa bara ler kokett och låtsas att hon inte förstår och går vidare. Ett par dagar senare har hon fått rollen. Bara ett par kapitel tidigare har hon berättat om hur står där på kontoret och drar upp kjolen och visar benen och hur förnedrad hon känner sig. Vidare berättar hon om sin enda kontakt med demonfotografen Julius Jaenzon. Hon provfilmade för honom, men han var tydligen inte nöjd för han hörde aldrig av sig igen. Läser man då Mina sju liv så berättar hon om när hon filmade Brokiga blad med honom som fotograf. En snabb titt på IMDB visar också att de minsann jobbade ihop i inte mindre än åtta filmer.
Jag ska inte säga att hon är elak mot sina kollegor, men i Lätta bubblor är hon minsann inte lika orolig att avslöja sanningar om dem. Hon har nästan inte ett ont ord om någon i Mina sju liv, men nu för vi veta. Hon skriver i den första boken om sin fantastiska tid på Wallyrevyn på Cirkus, med den härlige Nils Poppe. I Lätta bubblor får vi veta att han helt plötsligt inte dök upp på teatern en kväll och man fick slänga in en ersättare för att rädda föreställningen. Sedan hoppade Poppe av utan närmare förklaring. För att bara nämna ett exempel.
Känslan jag får när jag läser Lätta bubblor är lite grann samma som när man lyssnar på Anita Ekbergs Sommarprogram, fast utan whiskyrösten om ni förstår vad jag menar. En gammal, bitter överklassdam som sitter och smuttar på portvinet medan hon berättar om sitt liv. Allt eftersom kvällen går blir hon fullare och fullare och alltmer osammanhängande och surmagad. Och det är helt fascinerande att uppleva!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar