I lodjurets timma

Första gången jag skulle söka in till scenskolan gick jag till stadsbiblioteket för att hitta några bra monologer. Där i hyllan stod Per Olov Enquists drama I lodjurets timma. Jag hade missat den när den gick på Dramaten, och efter att ha sett trailern för teveversionen avstod jag, då jag tyckte att den verkade vara pretentiöst skräp. Men vadå, den kanske har någon monolog jag kan framföra, tänkte jag och lånade boken. Det var det första jag läste av Enquist och jag blev helt gripen, och efter det har jag läst det mesta han har gjort. Nu är jag väl tyvärr för gammal för att spela huvudrollen som pojken, så jag får nöja mig med att se andra göra dramat.

Nu har regissören Søren Kragh-Jacobsen tillsammans med författarna Tobias Lindholm och Jonas T. Bengtsson omvandlat Enquists kammardrama för tre personer till en film med större visioner än så. En präst, spelad av Sofie Gråbøl, blir ombedd av forskaren Lisbeth, Signe Egholm Olsen, att komma till mentalsjukhuset där hon genomför ett forskningsprojekt på de intagna. En pojke, spelad av Frederik Johansen, intagen för ett brutalt dubbelmord, har fått ta hand om en katt i förhoppning att han ska svara bättre på behandlingen, men resultatet har blivit det motsatta - pojken har slagit ihjäl en medintagen, strypt katten och försökte begå självmord. Han pratar förvirrat om att katten är Gud som talar till honom.

Enquists pjäs är framför allt ett samtal mellan prästen och pojken. En film kräver oftast lite mer visuellt, så av Enquists repliker är endast ett fåtal bevarade. I övrigt är de omskrivna och till stora delar ersatta av förklarande bilder. Enquist är en mästare på att använda språket, och när jag läser pjäsen förstår jag precis hur det kommer sig att prästen förlorar tron på Gud Fader under samtalet med pojken. Så blir det inte i filmen. De ofantligt vackra bilderna från Norrland visar pojkens förhållande till morfar och ger förklaring till hur han i sin skräck för att bli övergiven begår dessa hemska brott, men varför prästen tappar tron är inte lika tydligt här.

Titelns lodjurstimma kommer från pojkens tro att lodjurets dygn har tjugofem timmar, där den sista timman ligger utanför och vad som helst kan hända. Här finns den timman ganska handfast med, då prästens hela besök utspelas under ett dygn, och prästen och pojken når fram till varandra vid det där midnattssamtalet under lodjurets timma.

Vid några tillfällen blir I lodjurets timma lite väl övertydlig och som åskådare får man en del detaljer skrivna på näsan, men emellanåt är filmen så bra att det gör ont i mig. Skådespelarna, främst då Gråbøl och Johansen, lyfter också filmen så trots några små radanmärkningar är I lodjurets timma värd  fyra gnurglor. Och vadå, pjäsen finns ju alltid kvar, och den kommer ingen att kunna ta ifrån mig!