Har ni sett det förut? Ja, jag tror nästan det. Huset som Gud glömde kommer självklart upp som referens. The conjuring är inte bara inspirerad av den filmen - nej, det här är också en "sann" historia med samma spökjägare som i det där hemsökta huset i Amityville. Och den följer exakt samma dramaturgi som där. Varför den här händelsen, enligt trailern, var så hemsk att spökjägarna var tvungna att hålla den hemlig - "till nu" - övergår mitt förstånd. Absolut allt är samma gamla ingredienser som förr.
Läser man på om bakgrunden så får vi veta att familjen Perron bodde i huset i tio år innan de sålde det och flyttade vidare. Här utspelas allt på några månader. Inte heller stämmer historierna om de gamla häxorna och andra olyckliga själar som fångats i huset. Icke desto mindre vidhåller familjen Perron att filmen visar sanningen. Underligt vore det väl annars, de skulle ju inte tjäna några pengar om de sa att allt var bluff och båg.
Det The conjuring överlever på är framför allt de bra skådespelarna - ovanligt bra för att vara i en skräckfilm - Patrick Wilson och Vera Farmiga som spökjägarna och Ron Livingston och Lili Taylor som föräldrarna. Taylor är en av mina favoriter och hon är sällan eller aldrig dålig. Regissören James Wan kan hantverket och han faller inte i samma fälla som han gjorde i Insidious, där allt skulle förklaras och skrivas på näsan. Här håller han spökena mest i utkanten av bild och synfältet. Dock är det bara vid ett enda tillfälle som jag ryste till av skräckkänsla och inte bara hoppade till av chockeffekterna. Och mer än så vill jag nog faktiskt ha för att jag ska vara nöjd med en skräckfilm. Två gnurglor - nästan på gränsen till tre - får The conjuring av mig.
5 kommentarer:
Jag förstod att den skulle vara halvdan men får nog lov att se den ändå.
Läste ett par intervjuer med familjen som "upplevde detta" (tjena va) men de undvek nogsamt att svara på varför de inte flyttade första gången, eller i alla fall efter två-tre gånger, de vräktes in i väggen av en gast, eller fick hunden spökmördad. Det skulle jag göra.
Nej men det får man veta i filmen. Spökena har nämligen greppat tag i mamman, så det skulle inte hjälpa att flytta. Hur de nu vet det och varför de inte ens försöker flytta får man däremot aldrig veta.
Då får man lämna morsan åt sitt öde och själv åka och kedja fast sig i en kyrka tills en tids karantän visar att man är fri.
Precis. För ungarna i säkerhet då, så får man försöka lösa mammans problem på plats.
Hur det kommer sig att spökena inte greppade tag i tidigare eller senare ägare får man heller inte veta. Då höll de sig tydligen bara till huset.
Spöken är ganska kräsna på film, de fixerar sig nästan aldrig vid karlar heller.
Skicka en kommentar