Oscarsnominerade kortfilmer - 1934

Även 1935 var tre animerade filmer nominerade. Två av dem har jag hittat på nätet. Den tredje, Holiday Land, finns inte att uppbringa.

Holiday Land producerades av Charles Mintz och gavs ut av Columbia. Den handlar om Scrappy som inte vill gå till skolan. Han önskar att varje dag vore en helgdag. Han somnar om och drömmer att Fader Tid tar med sig honom till Helglandet, där alla högtider bor (tänk Nightmare before Christmas). Han upplever mängder med äventyr innan han vaknar och motvilligt beger sig till skolan.

Holiday Land var Columbia Pictures första färganimation. Jag skrev ju att Disney hade ensamrätt på Technicolor-film fram till och med 1935. Här släpps ändå en färgfilm, hur går detta ihop? Jo, den variant som Disney hade ensamrätt på var den senaste och bästa, trefärgstekniken. Andra bolag kunde släppa sina filmer med det sämre färgalternativet, tvåfärgsteknik, men de flesta valde ändå att vänta.

Scrappy är en bortglömd filmfigur idag. Ändå gjorde Columbia inte mindre än 82 filmer om och med honom mellan 1931 och 1941. Den främsta anledningen till att han har fallit ur folks medvetande beror på att Columbia inte har gjort filmerna tillgängliga för en senare publik. Många filmer från den här tiden har blivit allmän egendom. Columbia har istället förnyat copyrighten på Scrappyfilmerna och vägrar släppa dem igen. Det är ju onekligen lite synd.

Jolly Little Elves av Walter Lantz är en version av sagan om den fattige skomakaren som får hjälp av nissar att göra skor. Även den här filmen är i tvåfärgssystemet, lägg märke till de blaskiga färgerna. Det beror alltså inte på att filmen är blekt, utan för att den är gjord med ett sämre filmsystem. Man kan inte se några gröna färger, till exempel!

De blaskiga färgerna och ganska grova animeringen till trots så är det här en trevlig film. Jag är väldigt förtjust i den här sortens filmer, där saker och ting tillverkas på fantasifulla sätt, tänk Tomtens verkstad. Ni får stå ut med de ryska rösterna. Jag tror ändå att filmen är ganska lättförståelig.



Efter tvåfärgssystemet kan det ju vara trevligt att bese trefärgssystemet. Haren och sköldpaddan från Disney är årets segrare, och vilka härliga färger det är! Jag tror väl inte att jag behöver beskriva handlingen närmare, det är den klassiska fabeln om haren och sköldpaddan som ska tävla mot varandra.



Jodå, Haren och sköldpaddan är en värdig segrare av de två filmerna jag har sett. Men det kom faktiskt en film det året som har haft lite större påverkan på både sin samtid och framtid. Det var det året som Den kloka lilla hönan kom, filmen som lanserade Kalle Anka. Inte ens nominerad, hur är det möjligt?! Här kommer den i alla fall, som en liten bonus.

Potiche - En fransk troféfru

Retrokitsch och starka kvinnor - jojo, nog vet man vad man får när man går och ser en François Ozon-film! Potiche - En fransk troféfru är inget undantag. Ola och jag hamnade på Victoria mer eller mindre av en slump häromdagen, och det var en lyckträff.

Catherine Deneuve spelar lyxhustru och arvtagerska till en paraplyfabrik som nu drivs av maken. Deneuve har inget att göra om dagarna mer än att jogga lite lätt och skriva små poetiska betraktelser. Men så blir maken kidnappad av strejkande arbetare och den enda som kan ta över är Deneuve, till omgivningens nedlåtande skratt. Det är trots allt sjuttiotal och (överklass-)kvinnans roll är att ta hand om hem och barn. Sin första konfrontation har hon med borgmästaren, spelad av Gérard Depardieu, som hon dessutom haft en liten historia med för tjugofem år sedan. Upplagt för roliga konflikter, alltså.

Filmens första scen sätter onekligen stämningen. Deneuve är ute och joggar (men inte för hårt, en kvinna blir inte svettig!) och stannar för att beundra naturen med alla de små söta djuren. Ett riktigt Disney-moment - ett rådjur här, en fågel där... och två pippande kaniner. Det kommer att bli gulligt, men inte helt rumsrent. 

Till att börja med får jag säga att det är roligt att se Deneuve och Depardieu stångas mot varann - två fenomenala skådespelare som gör att övriga i filmen kan gå och lägga sig när de sätter igång. Det finns ingen som kan matcha dem. Därmed inte sagt att resten av ensemblen är dåliga, tvärtom - det är rakt igenom välspelat. Det är bara det att de två huvudrollsinnehavarna ligger på en sån nivå långt över övriga.

Manuset är en skrivet av Ozon, men baserat på en pjäs från 1980, skriven av Pierre Barillet och Jean-Pierre Grédy, ni vet - de som skrev pjäsen som Kaktusblomman bygger på (nej, jag visste inte det heller). Väl genomfört, det känns inte alls som en filmad pjäs, och om man minns stämningen i Kaktusblomman så är den faktiskt lite liknande här - rolig, men samtidigt lite melankolisk.

Potiche - en fransk troféfru är en rolig bagatell. Det var en trivsam halvannan timme, och jag satt större delen av filmen med ett leende på läpparna. Perfekt film för en ledig söndagseftermiddag. Jag har gått och funderat på vad jag ska sätta för betyg på den. Den är rolig, men inte något mästerverk. Jag har velat mellan en trea och en fyra, men slutbetyget får nog ändå bli tre ganska starka frankofila gnurglor. Väl värd att se, men inte omistlig.

Stora flyttardagen

Så har då Petter, Camilla (och Freja!) flyttat till större, och som den otroligt vänlige själ jag är så hjälpte jag självklart till. Nåja, kanske inte helt själv - vi var ett gäng som bar och släpade i några timmar, från Kungsholmen ut i gröngräset i Traneberg. Av det lilla jag hann se av området så verkar det vara ett trevligt ställe de har flyttat till. Lite för långt utanför stan för min del (som jag sa när någon häromdagen trodde att jag höll på att flytta: hellre säljer jag min själ än lämnar den här lägenheten!), men det blir nog bra för Freja att växa upp där. Dessutom tar det mig bara åtta minuter från dörr till dörr om jag tar Ben.

Efter kånkandet med möbler bjöds det på sedvanlig flyttgröt (läs: thaimat) och medan vi andra åt roade sig Petter och Freja på gräsmattan. Det är alltid bra att veta vad man har de små liven!

Oscarsnominerade kortfilmer - 1933

Vi går från oscarsgalan 1932 direkt till 1934. Nej då, jag har inte hoppat över 1933 års gala. Den fanns inte. Inför galan 1934 hade man ändrat urvalsprincipen. Tidigare galors nomineringar hade valts bland filmer som haft premiär från 1 augusti till 31 juli. Nu ändrade man så att det blev per kalenderår. 1934 års gala hade alltså nomineringar som gick från 1 augusti 1932 till 31 december 1933, ett och ett halvt år, alltså.

Tre filmer var nominerade även denna gång, och även den här gången var det två Disneyfilmer och en från ett annat bolag.

Uppåt väggarna av Walt Disney. Musse Pigg är grävmaskinsförare och Svarte Petter förman på ett husbygge. Dessutom är de konkurrenter om Mimmi, som säljer matlådor. Klassisk Musse, från tiden innan han blev utslätad och välartad. Här slåss det med riktigt fula medel, både från Svarte Petters och Musses sida. En värdig nominering!

Lägg dessutom märke till att filmen är i svartvitt, trots att Blommor och träd från året innan var i färg. Tanken var helt enkelt den att alla Silly Symphonies skulle vara i färg, medan Musse Pigg kunde fortsätta vara i svartvitt. Den första Musse Pigg-filmen i färg var Den stora konserten från 1935, som förvånansvärt nog inte ens nominerades till en Oscar, men som i efterhand har valts till en av de bästa tecknade filmerna genom historien. Vilken film som vann det året blir en senare historia.



The Merry Old Soul av Walter Lantz. Om Svarte Petter var Musses konkurrent i förra filmen så är kaninen Oswald konkurrenten i verkligheten. Oswald skapades av Walt Disney, men han blev frånlurad rättigheterna till figuren. Istället skapade han Musse, som blev en än större succé.

Här är det Walter Lantz' (idag mest känd som Hacke Hackspetts skapare) som har regisserat. Oswald på besök hos tandläkaren får höra att gamle kung Cole är deprimerad och Oswald tar hjälp av sin tids stora filmstjärnor för att pigga upp honom. Det är väl genomfört, och karikatyrerna på de (på sin tid!) kända personerna är väl genomförda. Bara Greta Garbo vill vara ensam och stannar hemma. Animationen är också snygg - särskilt förtjust blev jag i biten med Al Jolson med svartmålat ansikte. Det är riktigt snyggt gjort!

Gamle kung Cole är huvudperson i ett engelskt barnkammarrim, fast där beskrivs han som en synnerligen gladlynt person, så nog förstår man varför det blir sån uppståndelse när han plötsligt är deprimerad.




Segraren blev en riktig klassiker - Tre små grisar, återigen av Walt Disney. Myten säger att även sången Who's afraid of the big bad wolf vann en Oscar för bästa sång, men det stämmer inte! Den kategorin existerade inte ens det här året, utan införs inte förrän året därpå. Sant är däremot att sången blev en stor hit över hela världen. Njut av en riktig klassiker!

Heldag på Ulriksdal

Häromsistens lovade jag Ola att jag skulle visa honom Ulriksdal någon dag när jag har ledigt, och vad kan väl passa bättre än en semesterdag när vi båda är lediga? Vi sammanstrålade utanför slottet, Johan hade smitit från jobbet för att få vara med också, och jag visade det mesta som finns att se. Två timmar tog vi på oss att gå runt i salarna. Efter det satte vi oss på slottscaféet och åt minch (middag/lunch) och när slottet stängt för dagen kom även Maggan och Hagbergskan och anslöt. Vi firade att Hagbergskan nu är lägenhetsinnehavare och semesterfirare i ett. Kolakakan var så god att vi kände att den måste förevigas, och det är precis vad Ola pysslar med på bilden här ovan. I över sex timmar var vi där ute. Ganska väl spenderad semesterdag, om jag får säga det själv!

Oscarsnominerade kortfilmer - 1931

Första året som oscar för bästa animerade kortfilm delades ut, 1932, var det tre filmer som var nominerade - varav två var skapade av Walt Disneey.

Den som inte var Disneyproducerad av Leon Schlesingers It's Got Me Again, om hur mössen dansar på bordet när katten är borta.



Musse Pigg har kalas utspelas i juletid. Musse och Mimmi sitter och sjunger julvisor när en korg med hittebarn - dvs kattungar - lämnas utanför dörren.



Blommor och träd är årets segrare. Det är inte bara Disneys första oscar, det är också den första animerade filmen i färg! Disney lyckades få ensamrätt på technicolor fram till och med 1935. Övriga studior fick visserligen göra film med processen, men de fick vänta till 1936 innan de fick släppa filmerna. En självklart vinnare, om jag får säga vad jag tycker. Den håller än. De båda andra är mer kuriosa.

Passerat bästföre-datum?

Jag vet inte riktigt vad det här säger om mig, men häromdagen fick jag på QX ett meddelande från en person jag aldrig tjattat med: Jag vill suga fet gubbkuk.! Han som skickade meddelandet till mig var dessutom 39 år. Räknas jag som gubbe av 39-åringarna nu?!

Kaffespråkssvårigheter

På Fredrik Backmans blogg (synnerligen läsvärd - jag skrattar gott varje gång jag läser den) berättar Fredrik hur han har svårigheter att beställa kaffe med mjölk och servitrisen frågar om han vill ha svart kaffe med mjölk.

Det påminner mig om när jag var på ett hippt kaffehak för ett tag sedan och skulle bestämma mig för vad jag ville ha. Nu minns jag inte vad kaffedrinken ifråga egentligen hette – låt oss kalla den pippolino. På skylten stod det ”pippolino med vispad grädde”. Eftersom jag aldrig hört talas om just den drinken förr frågade jag självklart servitrisen och fick till svar att den serverades med grädde. ”Ja, det ser jag, men vad är själva pippolinon” undrade jag. ”Ja, alltså det är pippolino med grädde”. ”Jag ser att det är med grädde, men vad är pippolinon” envisades jag. ”Det är med grädde” sa då hon igen. Och så där höll vi på. Till slut tog jag en latte. Vad en pippolino är har jag ännu inte fått veta.

Kunglig vintage

Andra mötet med kollegorna under semestern blev till och med på slottet. Vi hade seminarium på Livrustkammaren, där vi besåg de två utställningarna om Kunglig vintage respektive Manligt - ur Gustav V:s garderob. Fast först fick vi en liten titt på basutställningen också. Säkert intressant för dem som inte varit på Livrustkammaren förr. Själv ville jag bara gå upp och kolla vintagemode!

 
Det var ett trevligt besök. Personligen blev jag väldigt förtjust i Augusta Lundins klänningar till prinsessan Ingeborg från förra seklets början. Men även prinsessorna Margaretha och Sibylla och förvånansvärt nog drottning Louise hade en del riktigt snygga toaletter! Louise associerar jag inte direkt med mode - foträta skor och beige kappor känns med som hon.

Efter seminariet var vi ett stort gäng som fortfarande inte ville skiljas från varann, så ett besök på Kaffegillet fick det bli också. För egen del blev det bara en cola, eftersom Ben stod och väntade på Gummans gård, men några delade på en flaska vin - med milliterrättvisa. Det var länge sen jag såg det!

Les Issambres på Loch & Quay

Varför sluta umgås med sina kollegor bara för att man har semester? I två av mina hittills tre firade semesterdagar har jag umgåtts med kollegorna.

Igår var jag på puben Loch & Quay i Tullhus 2 på Skeppsbron. Alexander och hans band Les Issambres uppträdde. De ligger åt gladindiepop-hållet, roligt att höra. Kvällen blev längre än vad jag hade tänkt mig, dessutom. Efter uppträdandet drog vi vidare och hamnade på Berns. Det blev ett antal öl innan jag rumlade hemåt i den varma sommarnatten.

Oscarsnominerade kortfilmer - 2008

Man får ju lite idéer när man har semester och tid. I mitt huvud dök tanken upp att jag ska kolla igenom de filmer som blivit nominerade till oscar för bästa animerade kortfilm. De två senaste åren skrev jag om i realtid så att säga, men det har ju kommit filmer redan tidigare. Så jag börjar med år 2008.

I met the walrus av Josh Raskin. 1969 lyckades den då 14-årige Jerry Levitan luska reda på att John Lennon befann sig på King Edward Hotel i Toronto. Han lyckades ta sig in till idolen och övertalade honom att ställa upp på en bandad intervju. Det är denna halvtimmeslånga intervju som Raskin och Levitan har klippt ner till fem minuter och gjort en animerad film av.

Filmen är så som jag kan föreställa mig att Lennons tankar såg ut. Det är ett ständigt flöde av bilder och ord som inte alltid rör sig som man har tänkt sig, och mitt i detta flöde av intryck står den stele Levitan. Det är väl ingen slump att han framställs som en docka som bara kan röra på munnen. Snyggt och roligt!



Madame Tutli-Putli av Chris Lavis och Maciek Szczerbowski. Ännu en kanadensare (fast är det inte så att kanadensarna är duktiga vad det gäller animerade konstnärliga filmer - jag tycker att hela min barndom var full av just kanadensiska kortfilmer). Här går vi från tecknat till dockfilm. Den något neurotiska madame Tutli-Putli, nedtyngd av hela sitt bagage, ger sig ut på tågresa som blir en mardröm för henne, inte bara på grund av de vulgära medresenärerna.

Hmnjae, är väl mitt intryck. Animationen, först, är fantastiskt väl utförd. Madame Tutli-Putlis ögon är värda en oscar bara de. Och bara de, om jag ska vara elak. Jag var inte så förtjust i handlingen, lite för dunkel för min smak. Men hantverksmässigt väldigt välgjord.



Moya Lyubov av Aleksandr Petrov. Petrov är ingen främling i oscarssammanhang. Han har gjort fem filmer och blivit nominerad för fyra av dem. En av dem, Den gamle och havet, gick dessutom och vann statyetten år 2000.

Moya lyubov, min kärlek, utspelar sig i tsardömets 1800-tal. Den sextonårige Anton är kär i två flickor, pigan Pasha och den idoliserade grannen Serafima. Petrov arbetar i en väldigt ovanlig metod. Bilderna är målade på glasskivor med långsamt torkande oljefärg. Mellan varje ruta ändrar han med fingrarna bilden lite grann innan han tar nästa bild. Det är det som ger filmerna den här speciella karaktären.

Kan en film kännas mer rysk än så här? Jag menar inte bara för att den utspelas på ryska landsbygden, hela stämningen, inklusive animeringen, känns så väldigt rysk. Melankolisk och glad på samma gång. Fascinerande film att se, onekligen!



Même les pigeons vont au paradis av Samuel Tourneux. En tredje animeringsmetod - datoranimering. En präst rusar vägen fram i sin lilla bil för att komma fram till en gammal ensling som är på väg att ramla av pinn (bokstavligen). Med lite övertalning lyckas prästen få den gamle snåljåpen att köpa en rymdkapsel som ska garantera att han ska kunna ta sig till himlen. Då knackar det på dörren...

Även duvor kommer till himmelen är helt klart den roligaste av de nominerade filmerna. Här är det slapstick och roliga gubbar på hög nivå. Och jag älskar ju den sortens animerad film.



Och segraren är... Peter and the wolf av Suzie Templeton. Årets segrare tillhör dockanimeringskategorin. Historien är Prokofjevs gamla Peter och vargen. Här utspelas den i modern tid, men sagan är sig lik. Peter som trotsar morfar och går utanför gården tillsammans med gåsen och katten. Och så kommer vargen.

Välanimerat, helt klart. Favoriten är nog den feta katten som är en riktig fegis när faran lurar. Personligen så ser jag inte den här som årets segrare. Jag föredrar nog slapsticken i det franska bidraget. Men vill man ha lite nedtonad film, som även passar för barn, så är det är en klar vinnare.

Skägg och mera skägg

Jag vet inte om det är en slump, eller vad det ska betyda - men idag har två olika vänner oberoende av varandra skickat mig länkar till artiklar om män med skägg. Först skickade Anna en artikel ur dagens svenskan om män med skägg och vad de anser om sin hårbeklädnad.

Så långt allt väl. Men samtidigt fick jag en länk från Fredrik  till en blogg som beskriver hur "kramgoa män med skägg" är det senaste inom pinupperiet. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det, liksom...

Veckans smalmat

Aftonbladet publicerar ännu en smalmeny för hela veckan. Lax under ädelosttäcke har jag provat en gång. Den var faktiskt riktigt god, prova den vetja! Det jag ser mest fram emot att testa närmsta dagarna är potatiskakan med bacon. Det låter fantastiskt gott!

9

I en postapokalyptisk värld där inget lever, inte ens bakterier, vaknar dockan 9. Han vet inte var han är, vem som skapat honom eller ens vem han är. Han ger sig ut på vandring och stöter på åtta andra dockor som berättar för honom att de är i strid mot Maskinerna. Dockan 2 blir bortrövad av Maskinerna och 9 bestämmer sig för att befria honom.

Shane Ackers animerade film 9 hade premiär 2009, men inte förrän nu har jag haft tillfälle att se den. Filmen är baserad på Ackers oscarsnominerade kortfilm med samma namn. Tim Burton såg filmen och ansåg att den skulle göra sig som långfilm. Det gör den också. Handlingen har delvis ändrats från kortfilmen (manuset är skrivet av Pamela Pettler, som tidigare skrivit Corpse Bride), men det går ändå att känna igen den.

Filmen har i övergången från kort- till långfilm fått ett större persongalleri. Kortfilmen har bara dockorna 9 och 5. Här har alla nio dockorna fått stora roller. Självklart har alla nio dockorna olika karaktär, och ska jag vara grinig så består sällskapet nu av alla sedvanliga karaktärer från vilken valfri datoranimerad film som helst. Ingen variation där, ganska trist att se om jag ska vara ärlig.

Handlingen är inte heller solklar. Den är ganska förvirrande i sitt metafysiska science fiction-mumbojumbo. Jag förstår inte riktigt varför Hjärnan behöver dockornas själar, och vad de olika talismanerna fyller för funktion.

Men animeringen, mina vänner! Det här är en av de snyggast animerade filmer jag har sett på väldigt länge. Det är så långt från Disneys gullfärger man kan komma. Det är fult, skitigt och mörkt. Vi befinner oss i en värld som inte längre existerar. Det är som om världen gått under någonstans i mellankrigstiden. Shane Acker tänkte ursprunligen bli arkitekt, och det kan man faktiskt se i filmen. Det ligger en sådan tanke bakom varenda byggnad, med funktion och utseende att jag blir alldeles lyrisk. Färgerna är dova och skitiga. Det är mörkt större delen av tiden, och inte ens när solen lyser blir det klart. Det är brunt och grönt som dominerar.

Maskinerna är också fantastiska att skåda. För ovanlighetens skull bovar som faktiskt är läskiga på riktigt, jag skulle absolut inte vilja möta en enda av de här maskinerna i verkligheten. De är som mekaniska spindlar, krabbor, kattskelett, flygödlor och mytiska varelser. Sömmerskan, som är som en basilisk med förmåga att förstelna med sin blick, är särdeles vidrig att se. Och som de rör sig. Trovärdigt in i minsta detalj.

Tragiken finns där också i bakgrunden, med journalfilmerna som visar diktatorer som i sin makthunger förintar hela världen, vetenskapsmannen som försöker skapa gott men bara skapar ännu ett domedagsvapen, världen där absolut inget biologiskt lever och så vidare. Jag har väl aldrig sett en animerad film där så många av filmens huvudpersoner faktiskt dör! Och inte bara på "nej-han-andas-fortfarande"-viset. De dör. Kaputt! Och ändå finns det en strimma hopp i samspelet mellan 9 och de andra dockorna och hur de beter sig mot varandra.

Jag satt mest och gapade när jag såg den här filmen. Trots den konventionella rollbeskrivningen och den förvirrande handlingen så är 9 värd sina fyra animerade gnurglor!

Norges sak är vår

Det första jag hörde var när jag var och badade. Paret bredvid mig pratade om en bilbomb, men eftersom de inte verkade särskilt bekymrade och snart övergick till att prata om rosévinet så trodde jag att det inte var något allvarligt, kanske en misstänkt bilbomb som visat sig vara en klantigt parkerad bil eller något. När jag sedan kom hem och slog på datorn fick jag en rejäl chock över vad som hänt.

Jag tänker inte gå in på händelserna, alla förståndiga människor förstår att det är fruktansvärt. Jag tänker inte heller gå in på medias snaskande (Aftonbladet som publicerar bilder på döda, Wolfgang Hansson och många andra som fortsätter att försöka göra en islamistisk grej av hela händelsen, tevereportern som - kanske omedvetet - frågar "igår när vi fortfarande trodde att det var en terroristattack" och så vidare). Låt mig bara konstatera att jag blir glad över den omtanke som många här i Sverige visar vårt broderfolk. Flaggor på halv stång överallt. Även slottet har flaggat på halv stång, både igår och idag. Det fanns även möjlighet att tända ett ljus i slottskyrkan för de drabbade, prosten befann sig i kyrkan för att folk skulle kunna få prata av sig. Värmande att se.

Jens Stoltenberg visade sig vara en stor statsman i sitt tal till de avlidna och deras anhöriga. Jag avslutar med hans svar på våld och hat: "Vårt svar er mer demokrati, mer åpenhet og mer humanitet. Men aldri naivitet."

Semester!

Tillåt mig citera den stora poetissan:

That kind of day

Å, så trevligt det är att ha visningar en sån här dag. Nattens regn i kombination med dagens värme är inte precis vad jag behöver.

I glada vänners lag

Det var ett tag sedan jag var ute och svingade en bägare senast, så idag var det dags! Tillsammans med Timo, Hagbergskan och några till gick vi till Wirströms och åt burgare och drack (alldeles för många!) öl. Tristare kan man ha!

Människor mot rymdisar - yttarligare en version

Okej, så John Carter of Mars har en hel del att bevisa om jag ska bry mig om att se den när den kommer om ett år. Redan i augusti i år kommer en annan variant på temat cowboy som slåss mot rymdvarelser, med den passande titeln Cowboys & Aliens. Jon Favreau, regissören bakom Iron Man, har skapat filmen och i huvudrollerna ser vi inga mindre än Daniel Craig och Harrison Ford.

Det börjar klassiskt - Daniel Craig är Mannen utan namn som kommer till en liten stad i Västern och måste kämpa mot skurkaktiga kobojsare. Skillnaden mot de flesta (okej, alla!) Clint Eastwood-filmer är att Craig inte har en aning om vem han är eller varför han är där. Dessutom har han ett mystiskt, lysande armband på sig. Snart visar det sig att armbandet har han fått av rymdvarelser som tidigare kidnappat honom och nu är på jakt efter fler människor.

Första gången jag hörde talas om den här filmen kände jag att det här är något jag vill se. Varje trailer som har släppts har dessutom ökat på mitt intresse. Det här verkar vara en riktigt schysst western/science fiction-hybrid. Jag längtar redan!

John Carter - Människa på mars, trailern

Så har då första trailern för John Carter of Mars, baserad på Edgard Rice Burroghs romanserie, släppts. Jag har med spänning väntat på den här filmen, det har jag skrivit om redan tidigare. Jag gillar historien och tror att det kan bli en bra film. Men efter att ha sett trailern måste jag ändå säga att känslan är lite mäh! Jag blir inte särskilt peppad att se den här filmen. Det känns som att mina farhågor från det förra inlägget håller på att besannas, man gör en film som ska passa barnfamiljerna, lite småtrevlig action sådär. Fast det kanske blir bättre ju närmare premiären vi kommer och de släpper mer.

Beslutsångest

Nu står jag verkligen som åsnan mellan två hötappar. I mitten av augusti ska vi ha Rosendalsvandring i samband med våra sedvanliga lördagsföreläsningar. Det verkar jättetrevligt, tillsammans med parkchefen Gunnar Björkman vandrar man från Skånska gruvan upp till Rosendals slott och där blir det visning av slottet. Jag har blivit tillfrågad om jag vill ta hand om visningen av slottet. Det vill jag självklart jättegärna, det låter som en riktigt trevlig utflykt. De båda andra temavandringarna på Haga och Ulriksdal blev vad jag förstår lyckade. Enda problemet är att det är min sista helg på semestern, och det är ju alltid skönt att vara ledig. Men samtidigt är det här en unik visning som vore dum att missa - och då menar jag inte framför allt min insats, utan grejen att få lära sig mer om parken. Nog lutar det åt att jag tar visningen, men helt säker är jag inte än...

Beasts of Burden - Animal Rites

Serieskaparen Evan Dorkin fick frågan om han ville vara med i en skräcksamling, och han började genast fundera på hur han ville lägga upp sin historia. Ett spökhus skulle det handla om, visste han. Efter olika försök kom han på att det inte skulle vara ett vanligt hus, utan en hundkoja. Han ville inte illustrera sin serie själv, utan fick Jill Thompson med på banan.

Historien, Stray, var inte menad att få en fortsättning, men intresset var så stort att man gjorde en historia till, och en till och en till, varje historia längre än den tidigare. Till slut bestämde sig paret för att satsa på en fortsättning med de parapsykologiska hundarna (och en katt) och Beasts of Burden var född. De första åtta avsnitten finns nu samlade i ett album - Animal Rites. Det albumet vann årets Reuben Awards för bästa album. Jag blev nyfiken på serien och köpte boken häromveckan.

Vilken fantastisk bok det är! Manuset är klurigt och fyllt med alla skräckfigurer man kan tänka sig, zombiehundar, spöken, varulvar, groddemoner, häxor och så vidare, samtidigt som det har en väldig humor. Dessutom fylls det positiva intrycket på av Jill Thompsons fantastiskt vackra akvarellteckningar. Varje hund har sin egen personlighet, som syns både i manus och i bild. En favorit är mopsen Pugs, som är putt och ytterst motvillig att delta i ännu en skräckupplevelse.

Det finns egentligen bara en negativ aspekt med det här albumet, och det är det enda som finns utgivet. Nu när jag har läst det måste jag helt enkelt ge mig till tåls innan det släpps ännu ett. O, grymma öde!

Skepp ohoj

Vad ska man säga, är man filmnörd så är man! HMS Bounty ligger för ankar på Skeppsbron just nu. Nej, inte originalbåten. Den finns inte kvar. Men kopian som gjordes till inspelningen av Myteriet på Bounty 1962 med Marlon Brando i huvudrollen. Senare har den använts i ett flertal andra filmer, inklusive Pirates of the Caribbean.



Ett sådant tillfälle att komma i närkontakt med filmhistoria får inte missas, så jag drog med mig Timo dit och vi gick ombord och kände oss som Fletcher Christian och kapten Bligh. Om det var jag som var kapten Bligh så var jag dock snarare Charles Laughton-versionen än Trevor Howard kändes det som. Men det var kul att ha sett det. Båten var mindre än man kan tro - bara åtta meter bred och 30 meter lång - men den är byggd efter originalritningar. Extra roligt var det att skeppet var bemannat av riktiga mellow Dudes.

Fler bilder efter hoppet.

Harry Potter och dödsrelikerna, del 2

Jag såg Harry Potter och de vises sten på bio, de övriga har jag bara sett på dvd, så för att runda av det hela bestämde jag mig för att jag skulle ta och se de två avslutande filmerna på bio. Första delen av de båda kom jag iväg och såg, synd då om jag skulle missa den absolut sista. Det var så trist väder ute idag att jag tyckte att det här var ett perfekt tillfälle att se sista filmen.

Den stora brasklappen är att om man inte har sett de tidigare filmerna, eller läst böckerna, så får man inte ut någonting av Harry Potter och dödsrelikerna. Hela filmen är i stort sett den stora slutstriden. Det finns ingen tid för att förklara vad som har hänt tidigare. Är man bara medveten om det så kan man ge sig hän.

Vi diskuterade häromdagen vilka Harry Potter-filmer vi föredrar. Några av oss gillade de lite ljusare tidigare filmerna. Själv tycker jag att de har blivit bättre och bättre ju mörkare de har blivit. Dödsrelikerna är svart som döden, och precis lika bra. Jag fullkomligt njuter filmen igenom. Dödsrelikerna är den perfekta avslutningen på filmserien. Alla lösa trådar knyts ihop, referenser till de tidigare historierna dyker upp, om än bara i utkanten av bild. Perfekt utfört. Regi, klipp, foto, musik - inget är lämnat åt slumpen. Datoreffekterna är så smaskiga att jag bara vill äta dem med sked.

Större delen av Englands skådespelarelit dyker upp och får briljera, vissa bara med någon enstaka replik, men som de gör det. Den här gången har de sedvanliga skådespelarna fått sällskap av Kelly Macdonald och Ciarán Hinds. Jag skulle kunna göra en lång katalogaria med hyllningar - låt mig bara säga att det är extra roligt att Maggie Smith har fått lite mer än vanligt att göra i den här filmen.

En rollfigur som ligger mig varmt om hjärtat är Neville Longbottom, spelad av Matthew Lewis. Jag har gillat honom ända sedan De vises sten. Roligt är det den här gången att se hur han får en riktig hjälteroll i slutstriden. Dessutom har han blivit riktigt snygg!

Ska jag nämna något negativt så är det ju faktiskt inte en detalj som har med filmen som sådan att göra, men 3D-biten gör varken till eller från. Mest från, om jag får säga vad jag tycker. Det där med att sitta med fula glasögon på funkar inte för mig. Jag tycker mest att det blir suddigt och otydligt, och största effekten är den där ögonvärken jag får av att försöka få till ordentligt djupseende. Jag bestämde mig i och med den här filmen att jag inte tänker betala extra för att se några 3D-filmer i fortsättningen. Funkar inte filmen utan den extra detaljen så är filmen helt enkelt inte bra nog.

Men så ska jag ju leverera ett betyg också. Under förutsättning att man, som jag skrev i början, har sett de tidigare filmerna så är det här helt lysande. Precis som med Sagan om konungens återkomst så är det här ett storslaget, magiskt avslut på en fantastisk historia och jag bara satt och njöt (extra mycket njöt jag förstås när ungjävlarna som smitit in i salongen och satt och skränade blev utkastade av biovaktmästarna) i fulla drag. Det finns bara ett betyg att sätta och det är fem magiska gnurglor!

Dagens tevetips

Utflykt i det okända är absolut en av mina favoritfilmer. Jag minns än första gången jag såg den på teve, hela familjen satt som trollbundna. Peter Weir lyckas i sin andra långfilm få absolut allt rätt. Ikväll kommer filmen på SVT, klockan 2310. Har ni inte sett den så får ni inte missa den!

Filmen är enligt marknadsföringen "baserad på en sann händelse", men boken som den bygger på, Joan Lindsays Picnic at Hanging Rock, är helt uppdiktad.

Utflykt i det okända handlar om en flickskola i Australien som på Alla hjärtans dag år 1900 gör en utflykt till klippformationen Hanging rock. Under dagen försvinner tre av flickorna och en av lärarinnorna spårlöst. Några dagar senare hittas en av flickorna vid liv och har inte en aning om vad som har hänt henne. Det är hela handlingen!

Det är inte en thriller i ordets rätta bemärkelse, men den är gastkramande på något meditativt sätt. Det mörka ligger hela tiden under ytan och speglas i det ljusa och till synes behagliga livet på flickskolan. Alla flickorna är vackra och klädda i vita kläder, men det finns ändå något mer som aldrig kommer fram. Fotot och musiken bygger på den här känslan, från filmens första scen där Hanging rock långsamt träder fram ur morgondimmorna till ljudet av en ensam panflöjt.

Skådespelarna är också väldigt bra, särskilt de vuxna - flickornas roller är mest att vara vackra och förvirrade. Absolut lysande är Rachel Roberts som den vidriga rektorn Mrs Appleyard.

Jag tvekar inte en sekund att låta fem förvirrade gnurglor klättra runt uppe på Hanging Rock!

Rosendalsbrännboll

Igår var det så dags för den sedvanliga Rosendalsbrännbollen. Ett trettiotal museilärare och -assistenter samlades på gräsmattan utanför Rosendals slott. Efter visning av slottet för de nyanställda blev det picknick och brännbollsturnering. Hade det inte varit för att bollen slogs bort skulle vårt lag självklart ha vunnit, om det kan det väl inte råda några tvivel. Lägg märke till det absolut fantastiska röda kvällsljuset som lade sig över pelousen och slottet.

Lagom till att vi slutade spela började ett stilla sommarregn falla, så då samlades vi under balkongen på slottet och satt och trängdes och samtalade och hade det allmänt mysigt. Idag har jag varit urtrött hela dagen, men det var det banne mig värt!

 

Bokinköp

Man måste ju ändå få unna sig någon bok ibland. Den här gången blev det fyra böcker som kom hem från Bokus igår.

Det blev Fables: Animal Farm, fortsättningen på Fables: Legends in exile som jag skrivit om tidigare, Beasts of Burden, vinnaren av årets Reuben Award för bästa seriealbum, En helvetes vinter, förlagan till Winter's Bone och True Grit (tidigare utgiven som Mod i barm) som ja, True Grit bygger på.

Jag har redan börjat läsa Fables och den lovar lika gott som första delen.

Kunglig hat-trick

Så blev det en visning på Ulriksdal i sommar också (visningen jag hade för fru Ann och hennes damsällskap räknar jag inte - det var bara ett nöje). Det var sjukdom i personalen, så jag fick susa ut och hjälpa till med visningarna där ute. Säga vad man vill, men det är trevligt på lustslotten!

Det osänkbara chokladpulvret

Vi har fått ett nytt chokladpulver i pentryt - jättegott, men det är helt omöjligt att röra ut (åtminstone i kallt vatten, jag har inte provat i varmt dito än). Det bara ligger som en stor nedfallen meteorit - tänk Den mystiska stjärnan - i vattnet. Man får röra kraftigt väldigt länge innan det ger med sig. Men sen är det smaskens.

Bästa fondtapeten!

Visserligen ska jag inte tapetsera om här hemma på bra länge, men nog blir jag inspirerad när jag får se den här bilden på hur Rickard har det hemma hos sig nuförtin - en fondtapet med dödsstjärnan. Kan det bli snyggare?!

Var tvungen att kolla upp fondtapeter och skulle jag nu skaffa nån så fick det väl bli Darth Vader.

Eller varför inte Mumin? Den här tycker jag faktiskt var riktigt snygg.

Ny Batman-affisch

Affischen säger absolut ingenting om nya Dark Knight Rises, men den är vrålsnygg.