En italiensk familj på gränsen till sammanbrott

Det blev inget badande idag. Lite för trist väder för det, så istället tog jag mig en tur till Zita. Egentligen hade jag tänkt se Mary & Max, men den började inte förrän 2115. Alltså fick det bli En italiensk familj på gränsen till sammanbrott.

Det sämsta först: den svenska titeln! Den är så dålig att den förtjänar ett helt eget inlägg. Låt mig bara konstatera att den italienska titeln Mine vaganti betyder ungefär Minor på drift. Det funkar på svenska också! Den svenska textningen är inte särskilt rolig heller. Översättaren hade ingen känsla för språket. Allt var synnerligen korrekt översatt, men heldött. Närmast byråkratisvenska. Ingen säger ingen skulle tala så där på riktigt. Och även om italienarna inte bryr sig så mycket om pronomen så använder vi faktiskt det i Sverige!

Nå, filmen då? Tommaso (Riccardo Scamarcio) åker till familjen i Lecce med avsikt att bli utslängd. Han ska komma ut ur garderoben och slippa ta över familjeföretaget. Istället ska han återvända till pojkvännen i Rom och sina författardrömmar. Tyvärr hinner brodern komma ut ur garderoben först och pappan får en hjärtattack. Inte läge för Tommaso att komma ut, således. Istället tvingas han ta hand om pastafabriken.

Det här är en stor frejdig typisk italiensk filmfamilj. Farmor som gift sig med den broder hon inte var kär i, föräldrar, den alkoholiserade fastern som inte lyckats få tag i nån karl, systern med den misslyckade maken, alla samlas de runt middagsbordet och talar högt och livligt och alla har de sina problem som de försöker förtrycka. In kastar vi minan "jag är homosexuell" och ser hur allt exploderar.

Det här var en mysig film, jag kunde sitta och mysa åt bilder och scener och skådespeleri. Regissören Ferzan Ozpetek är ingen Almodòvar (jodå, jag förstår vad titeln syftar på, jag tycker ändå att det är en dålig titel) och får inte riktigt till samma skruv på historien som han kan. Men det är ändå habilt genomfört. Riktigt roligt blir det när Tommasos pojkvän och kompisar dyker upp från Rom, och jag blev väldigt förtjust i slutet när nutid och dåtid flyter ihop i lite magisk realism. Men det räcker ändå inte riktigt till att lyfta filmen till en fyra. Tre stora och starka pastaätande gnurglor blir det för det här.

Dessutom blev jag så sugen på savoiardikex att jag var tvungen att köpa ett paket på hemvägen. Ett gott betyg, skulle jag vilja säga!