Gudarna ska veta att jag har sett min beskärda del av "provocerande" teater. Det trista är att jag inte blir särskilt provocerad. Jag blir bara så trött när jag känner att regissören verkligen har ansträngt sig för att verka provocerande och nyskapande. Kom igen, ge mig nåt nytt, är vad jag brukar tänka samtidigt som jag suckar inombords.Jag kan faktiskt bara komma på en enda gång som jag har känt att "får man verkligen göra så här?!" och satt teatergodiset i halsen. Det var när jag såg Baal på Elverket. Magnus Krepper gjorde huvudrollen och i en scen sjunger han för publiken samtidigt som han klär av sig absolut allting. Så långt allt väl. Ingenting jag inte sett förut.
Men sedan vänder han sig om, böjer sig framåt och visar rövhålet. Absolut inte vad jag hade räknat med och jag tror faktiskt att jag stelnade till ett tag.
Jag vet inte riktigt vad jag vill säga om det här, mer än att Magnus Krepper är bra som kommissarie Winter på SVT just nu. Men varje gång jag ser honom är det just den scenen jag tänker på...
4 kommentarer:
Jag gillar inte heller när man krystar fram teateridéer som ska vara provocerande. Oftast verkar de sen genomföras på bekostnad av skådespelarna och det tycker inte jag är okej. Som det du skriver om Baal. Klart man sätter i halsen. Men är det nödvändigt? Varför gör man en sån grej, vad vill man liksom uppnå? Galeasen gjorde allt sånt färdigt redan på 90-talet. Som du skriver, kom igen, ge oss nåt nytt.
Det känns som att det mest nyskapande och provocerande numera ligger i berättelserna. har man en riktigt udda berättelse och ett annorlunda sätt att framställa den, då kan man lyckas vara nyskapande och kanske till och med provocerande. Nå publiken och skaka om dem. Utan att kränga skådespelarna ut och in på kuppen.
Jag vet att vi iofs inte är helt överens när det gäller den sortens teater... :)
Nånå, jag vet nog vilken föreställning du tänker på, och just den tycker jag inte var helt lyckat genomfört. Annars har jag inga problem med nyskapande teater.
Men håller du inte med mig när det gäller berättelserna? Att det är där man har chans att komma med nåt nytt. Vad gäller kroppar på scen har man sett allt.
Kanske också kombinationer av konstformer när jag tänker lite mer på saken. Som Laurie Anderson jag såg för ett par veckor sen. Jag har fortfarande den föreställningen kvar i mig, det bästa jag sett på åratal.
Jag håller helt med dig om berättelserna. Inget fel på nakna kroppar (jo, en del...), men det är ju berättelsen som ska skaka om en.
Skicka en kommentar