Mysteriet Sven Werner

Min släkt kan vara ganska hemlig av sig. Det har funnits en hel del "det talar vi inte om", och det kanske är därför jag har blivit intresserad av släktforskning. Att farfar varit gift två gånger var inget som de efterlevande kände till. Det är bara ett exempel.

Ganska tidigt i forskningen (såklart) tittade jag på farfar och hans föräldrar. Jag hittade några syskon (som jag inte hade hört talas om) och skrev in dem i registret. Sedan fick faster titta på mina resultat och hon kände till det mesta. Men så dök det upp ett namn, Sven Werner. Lillebror till farfar. Ett helt nytt namn även för faster. Tyvärr hade jag inte skrivit upp i vilken kyrkobok jag hade hittat honom. Jag var helt säker på att jag skrivit rätt, men när ingen i släkten kände till honom blev jag lite fundersam på om jag skrivit fel. Det blev ju inte lättare av att jag bara skrivit att han var född "i Stockholm". När jag sedan inte kunde hitta honom någon annanstans blev jag ännu mer nervös.

För några dagar sen fick jag ett mail från en syssling (barnbarn till en av de där syskonen jag aldrig hört talas om). Han hade hittat släktträdet på nätet och blivit nyfiken. Inte heller nån i hans familj hade hört talas om Sven Werner.

Det här var ju ett tillfälle så gott som något, och idag gick jag till Stadsarkivet för att ta reda på vem han var och vart han tog vägen. Ingen kan anklaga Stadsarkivet för att ha generösa öppettider, så jag kom strax innan stängning. Men jag hann ändå leta reda på Sven Werner. Och så hittade jag anledningen till att han inte fanns med nånstans och en eventuell anledning till att ingen kände till honom. Han var bara en och en halv månad när han dog. Man tycker ju att även småbarn som dött borde omtalas nån gång. Men inte i min familj. Här håller vi på våra familjehemligheter!

För övrigt var besöket på Stadsarkivet positivt. Jag har inte varit där sedan ombyggnaden. Nu var det ljust och luftigt och bäst av allt. Inga mer mikrofichekort! Kyrkböckerna (de flesta i alla fall, av vad jag kunde se) är digitaliserade. Tydliga och fina och övergripbart. Jag kanske skulle ta och börja anstränga mig lite med forskningen igen. Det var det som gjorde det så trist förut, de suddiga, mörka mikrofichekorten.