Rubens vs van Dyck

Äntligen lyckades jag ta mig i kragen och gå till Nationalmuseums utställning Rubens & van Dyck. Direkt när jag läste om den kände jag att det här var min utställning. Problemet är ju bara att jag har så svårt att få tummen ur, och jag var orolig att den här chansen skulle glida mig ur händerna.

Egentligen var jag lite postledighetstrött och kände för att gå hem, men jag överkom de känslorna och susade iväg till museet. Det ångrar jag inte. En fantastisk utställning. Inte så stor, men vilka tavlor! Om jag måste välja så tycker jag att van Dyck är häftigare än Rubens. Särskilt när man betänker hur ung han var! Han levde bara till 41 års ålder och Sankt Sebastian målade han när han var SEXTON!!!! Sedan kan man prata om van Dycks "råa ungdomliga stil" hur mycket de vill. Men är det bara jag som tycker att Sebastian ser väldigt mycket ut som van Dyck själv på självporträttet här ovan (där han för övrigt är en gammal gubbe på hela nitton år)?

Absolut vackraste porträttet i utställningen är helt klart Maria Louisa de Tassis. Mycket passande då att det var det porträttet jag använde till världens bästaste Anna!

Rubens är en konstnär som jag inte har haft så stor koll på. För mig (och för ganska många andra tror jag) är han snubben som målade feta nakna damer. Men han har onekligen gjort mycket mer än det. Vilka vackra tavlor!

På utställningen fanns ett par bildspel med jämförelser. Rubens gjorde många kopior av de stora mästarna i ungdomen, bland annat av Tizian och möjligheten finns att jämföra tre av dem. Två i bildspel (bland annat Backanal på Andros lite längre ner här) och en, Adam och Eva, med egna ögon.

Något som var otroligt spännande var det interaktiva bildspelet med två av van Dycks versioner av Den helige Hieronymus (målade när han var runt nitton. Håhåjaja). Den som tror att ett bildspel inte kan vara spännande beordras att genast gå till Nationalmuseum!

Utställningen är större än den skulle behöva. Visst skulle jag vilja se ännu fler tavlor av de båda mästarna, men det jag fick se var fantastiskt. Resten av utställningen bestod av samtida och efterföljande flamländska konstnärer. Vackert, men kändes som ett tillägg. Eftersom varken Rubens eller van Dyck fanns representerade med bataljmålningar, jaktmotiv eller stilleben kunde jag inte riktigt göra jämförelsen med de övriga konstnärernas tavlor.

Till utställningen finns en riktigt snygg utställningskatalog med fördjupande texter. Jag satt hela kvällen och tittade och läste.

När jag gick runt på utställningen var jag tvungen att slå mig för pannan och beklaga min egen dumhet. Jag har noterat att Rubens saltkar inte längre står utställd på slottet och jag har undrat var den har tagit vägen. Men att den skulle kunna finnas med på en utställning som handlar om just Rubens var en tanke som aldrig slagit mig. Nu var jag tvungen att slå mig själv, för där i en monter stod den ju!

Nå, utställningen pågår i en och en halv månad till. Jag beordrar er att gå dit, om ni inte redan gjort det.