Les Misérables

Till att börja med får jag väl erkänna att Les Misérables är en av mina favoritmusikaler, under en tid var det nästan det enda jag lyssnade på. Å andra sidan är det också den enda av Boublil/Schönbergs musikaler som jag överhuvudtaget gillar. Med historien om Paris blodiga 1800-talshistoria träffade de helt rätt. När beskedet då kom att musikalen skulle bli film blev jag helt lyrisk. Än bättre blev det när jag fick veta att King's speech-regissören Tom Hooper skulle regissera. Sedan började då namnen på skådespelarna ramla in och det kändes bara bättre och bättre - Hugh Jackman, Russell Crowe, Anne Hathaway, Helena Bonham-Carter, Sasha Baron Cohen. Det var alltså med stora förväntningar jag ikväll gick iväg till Sergel för att se om filmatiseringen över huvud taget kunde närma sig mina förväntningar. Och det gjorde den med besked! Les Misérables är en helt fenomenal film.

Hooper har förstånd att växla mellan det stora och det lilla, från den enorma första scenen där straffångar ska dra in ett skepp i en docka zoomar han in på de individuella fångarnas ansikten. Under många av sångerna där skådespelarna uttrycker sina känslor ligger kameran tätt, tätt inpå deras ansikten. Vi ser varenda muskel som rör sig i deras ansikten. Till det här kommer att Hooper, som de flesta väl känner till vid det här laget, låter skådespelarna sjunga live - inget mimande här inte. Det blir väldigt levande och intensivt.

I nästa sekund drar sig kameran bakåt eller uppåt och vi ser miltals, hur små och oskyddade personerna är i den grymma världen. Kameraarbetet signerat Daniel Cohen är strålande, precis som scenografin av Eve Stewart och Paco Delgados kostymer.

Ensemblemässigt är det här en av de mest jämna ensembler jag sett i en musikalfilm. Varenda roll är perfekt besatt. Både Hugh Jackman och Anne Hathaway är oscarsnominerade (och båda vann varsin Golden Globe för sina roller), och de levererar fantastiska insatser. Hathaway har en mycket liten roll, hennes filmtid är nog inte mer än en kvart, men den kvarten är värd biljettpriset bara den. Hennes tolkning av I dreamed a dream i en tagning, ständigt med hennes ansikte i närbild, fick mig att börja fulgrina, så gripen blev jag. Och det var bara första gången under filmens gång som jag satt och hulkade i fåtöljen. Sedan hade vi ju Baron Cohen och Bonham Carter som värdshusparet Thénardier, och där var det inte precis det sorgliga som stod i fokus. Med underbart överspel är de filmens comic relief, vilket onekligen behövs emellanåt när resten av musikalen är så tung och sorglig.

Den som jag hade störst reservationer inför var Russell Crowe som Javert. Jag hade hört hans insatser, och hans röst är i svagaste laget för en så kraftfull roll. Det är knappt den bär. Men hans rolltolkning och utstrålning gjorde att jag ändå accepterade honom, Crowe är ju en suverän skådespelare, det kan man inte ta ifrån honom.

Les Misérables är nominerad till åtta oscars - bästa film, manliga huvudroll, kvinnliga biroll, kostym, scenografi, mask, ljudmix och sång. Finns det någon rättvisa här i världen så tar den åtminstone de tre stora. Risken finns väl att Jackman får se sig besegrad av Daniel Day Lewis i Lincoln, det är ju den sortens rolltolkning som oscarsjuryn brukar gilla.

För min del är dock betyget självklart - fem uppspelta och söndergråtna gnurlgor.