På fyrtiotalet basade den judiske gangstern Mickey Cohen över Los Angeles, och i Gangster squad får polisen John O'Hara i uppdrag att sätta samman en polisgrupp som ska krossa hans imperium. Kan man sin De omutbara känner man igen hela filmen här, från polisgruppens sammansättning och framåt till storskurken som spelas (över) av en stor stjärna, i det här fallet Sean Penn. Gruppen består av den rättrådige polisen (Josh Brolin), latinon (Michael Peña), nörden (Giovanni Ribisi) och den gamle räven (Robert Patrick). Här får de dessutom sällskap av den färgade polisen (Anthony Mackie) och den egentligen gode strulputten (Ryan Gosling). Sedan är det bara att börja pricka av scenerna från De omutbara en efter en, visserligen något omgjorda men det går att se dem. Pojken som sprängs i luften i De omutbara är här en skoputsare som råkar ut för något liknande, scenen på Grand Central Station utspelas här i Chinatown, vi har konfrontationen i hotellobbyn, jaktscenen med smugglarna, scenen med baseballträet har sin motsvarighet i en enorm borr och så vidare.
En ordentlig uppdatering, version 2.0 måste självklart vara hårdare, råare och blodigare än föregångaren, och det stämmer mer än väl här. Redan under filmens första fem minuter har vi fått, förutom sedvanlig misshandel, skottlossning och våldtäktsförsök, en man som slits itu av två bilar i bild och en närbild på en hand som slits av i en hiss. Och så fortsätter det.
Regissören Ruben Fleischer debuterade med Zombieland, så han kan det där med våldsamma och blodiga scener. När det gäller noirgenren så känns det tyvärr mer som en pastisch, det är inte helt trovärdigt. Dessutom dras han med problemet att manuset är så tunt och förutsägbart och alla personer är som bäst tvådimensionella. Skådespelarna är lämnade lite vind för våg och det känns inte riktigt som att någon anstränger sig för att bli trovärdig. På ena sidan har i Ryan Gosling, som ser ut som att han går på valium filmen igenom och på andra sidan har vi Sean Penn som tar i så byxorna spricker.
Inom filmen finns flera olika sorters "sanning", allt från dokumentären som ändå, enligt Michael Haneke, är "24 lögner i sekunden", det vill säga att alla filmer består av val av vad man visar och inte visar. Sedan kommer "based on a true story", som är öppen med att det är fiktion, men kärnan är baserad på sanningen. Och så har vi "inspired by a true story", och där behöver i stort sett ingenting vara sant. Inspirationen behöver man ju inte se i bild. Så är fallet med Gangster squad. Så till den milda grad att även fast man i filmens inledning skriver med jättebokstäver att den är inspirerad av sanna händelser så skriver man med betydligt mindre i sluttexterna att allt är påhittat och alla likheter med verkliga händelser bara är slumpen. Mickey Cohens karriär tar slut, men inte på det sätt som det skildras i filmen. Det blir ingen stor slutuppgörelse med dragna vapen och knutna nävar. Nej, på samma sätt som man satte dit Al Capone dömdes Cohen för skattefusk.
Om man ska göra Bechdeltestet på Gangster squad får den underbetyg. Det finns bara tre talroller för kvinnor. En av dem är bara med i filmens inledning och har inte ens fått ett namn. De två kvarvarande kvinnorna befinner sig aldrig på samma plats samtidigt och deras enda roll är att bekräfta männen. Det blev osedvanligt tydligt i den här filmen.
Om man ser på Gangster squad som en serietidning så kanske det hela fungerar, men med rörliga människor av kött och blod är det trots allt en hel del som brister. Jag hade inte tråkigt under filmen, men det är en film som jag kommer att glömma innan jag ens har skrivit klart den här recensionen. Två ganska starka gnurglor får det trots allt bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar