Argo

Teheran, 4 november 1979. En uppretad folkmassa som protesterat mot hur shahen fått fristad i USA stormar den amerikanska ambassaden och tar alla anställda som gisslan. Gisslan kommer att sitta kvar i Teheran i 444 dagar innan de frisläpps. Men fyra anställda lyckas ta sig ut ur ambassaden i tumultet och gömmer sig hos den kanadensiske ambassadören. En av dem gömmer sig ursprungligen på den svenska ambassaden och den svenska konsuln, Cecilia Lithander, innan han återförenas med de övriga. Nu gäller det för CIA att få ut personerna ur Teheran innan de iranska myndigheterna lappat ihop tjänstgöringslistorna och inser att det saknas sex personer. Fritagningsexperten Tony Mendez får i uppdrag att komma på hur man ska kunna få ut dem på bästa sätt och hans lösning - "den bästa av många dåliga idéer" - är att låtsas att de sex personerna ingår i ett filmteam som letar inspelningsplatser för en science fiction-film. Hela den här historien var hemligstämplad fram till 1997, och kanadensiske ambassadören fick hela äran för att ha fått ut amerikanerna.

En så här osannolik historia bara väntar på att bli film, och Ben Affleck har fått den äran. Att Affleck är en duktig regissör har han redan visat med Gone baby gone och The town. Han gör mig inte besviken den här gången heller. Argo är en riktigt tät och intensiv dramathriller. Jag sitter som på nålar från filmens första scen när de ilskna folkmassorna invaderar ambassaden ända fram till slutscenen. Visst har han tagit sig friheter med sanningen, men det är ju trots allt ingen dokumentär han har gjort. Man kan pricka av alla de klassiska greppen inom genren - hur de nästan klarar sig och då kommer telefonsamtalet, vem kan man lita på, förräderi inom gruppen - men han använder dem alla fläckfritt. Visst, som svensk stinger det till lite att svenskarnas insats är helt ignorerar, fast det kan jag stå ut med.

Om Affleck är en bra regissör så är han desto träigare som skådespelare, ganska så renons på utstrålning och inlevelse. I Argo har han givit sig själv huvudrollen som Mendez, men här är hans brist på utstrålning ingen brist. Han är CIA-agent, han ska inte sticka ut i gruppen och han gör en ganska normal person utan filmstjärneglans, vilket är viktigt för trovärdigheten.

Att de sex amerikanerna dessutom spelas av ganska okända skådespelare bygger också på trovärdigheten - det är inte Julia Roberts eller Harrison Ford som ska räddas, utan helt vanliga rädda människor. Den skådespelare som utmärker sig mest är Alan Arkin (farfar i Little Miss Sunshine) som producenten Lester Siegel, som får uppdraget att skapa en trovärdig historia runt Arogfilmatiseringen. Mycket riktigt är Arkin Golden Globe-nominerad för sin roll, och skulle han vinna den skulle jag inte ha något att invända (och detta säger jag utan att ha sett övriga nominerade).

Förutom bästa film och bästa manliga biroll kan Argo ta hem priserna för bästa regi, bästa manus och bästa musik. Ingen av nomineringarna skäms för sig, om jag säger så.

Fyra gnurglor sitter som på nålar under hela filmen, och det får man väl vara nöjd med.