Inspirationen kommer från Sergio Corbuccis spaghettivästern Django från 1966. Tarantino har dock bara inspirerats, de bägge filmerna har nästan inget gemensamt mer än namnet Django och hämndmotivet. Originalfilmens Django, Franco Nero, kan dock återses i en liten cameoroll i Django unchained, precis som Tarantino brukar göra, de gamla idolerna får göra comeback i hans filmer. Även Don Johnson återses som plantageägare.
Här spelar Christoph Waltz den före detta tandläkaren King Schultz som nu livnär sig som prisjägare. Han fritar slaven Django (Jamie Foxx) för att få hjälp att hitta två brottslingar som gömmer sig under nytt namn och som tack för hjälpen lovar Schultz att han ska hjälpa Django att befria dennes hustru Broom-Hilda, eller Brünhilde.
Precis som sina föregångare är Django unchained extremt blodig och våldsam, men Tarantino har ändå en förmåga att använda våldet med finess. Visst, när folk blir skjutna så exploderar blodet över scenen, som vore de blodfyllda säckar. Men det känns ändå inte spekulativt. Dessutom är det lätt att förlåta våldet när manuset är så välskrivet. Mitt i våldet är Tarantinos filmer väldigt pratiga och fylld av humor med samtal på en sån nördig nivå att man vrider sig av skratt.
Jamie Foxx står som huvudperson, men nog anser jag att Christoph Waltz har en huvudroll han också. Det här är lika mycket hans film, han har nästan lika mycket scentid som Foxx och han driver handlingen framåt precis lika mycket. Ändå har han blivit nominerad till bästa manliga biroll på Oscarsgalan. Golden Globe har han som bekant redan vunnit för sin rolltolkning. Hur som helst är han briljant! Han stjäl varenda scen han är med i, det går inte att se sig mätt. Foxx Django är inte lika fullödig som rollfigur, han är lite mer enkel. Det är bara starka känslor som driver honom framåt och inte så mycket finlir. Därmed inte sagt att han inte gör sitt jobb utmärkt, för det gör han.
Leonardo DiCaprio gör i Django unchained sin första skurkroll och den gör han utmärkt. Även han har inte så mycket nyanser att leka med, men han gör vad han ska. Samuel L. Jackson är helt oigenkännlig som slaven Stephen, men rollprestationen är det absolut inget fel på.
Django unchained är vann Golden Globe för bästa manus och manliga biroll. På Oscarsgalan kan filmen kamma hem fem statyetter, förutom de två nämnda även bästa film, ljud och foto. Robert Richardsons foto är superbt. Bara den lilla sekvensen när glädjeflickan Sheba tar en flaska champagne ur ishinken och går med den över golvet med vattnet droppande och kameran följer efter i golvnivå fick mig att rysa av vällust. Jag tror nog att filmen har stor chans att vinna samma priser som den fick på Golden Globe, även om jag fortarande tycker att Alan Arkins rollprestation i Argo ändå var snäppet bättre än Waltz tandläkare. Fyra riktigt starka gnurglor blir betyget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar