Hotell Transylvanien

Dracula bygger ett hotell i Transylvanien där han tar emot andra monster för att skydda dem och framför allt sin dotter mot människorna. På dotterns 118-årsdag dyker det plötsligt upp en livs levande människa på slottet. Dracula måste få ut honom innan de andra monstren upptäcker honom och panik utbryter. Självklart går ingenting som han vill och dottern får upp ögonen för det mystiska unga monstret.

 När jag fick höra talas om Hotell Transylvanien blev jag lite skeptisk, framför allt för att huvudrollen som Dracula skulle spelas av Adam Sandler, en komiker som jag har svårt för. Visst, han kan vara bra om han råkar ut för en regissör som håller honom i väldigt strama tyglar (exempelvis Punch drunk love), men annars är han lite för mycket för min smak. Så illa är det nu inte i Hotell Transylvanien. Han släpper loss, men känns ändå ganska kontrollerad, förmodligen för att Dracula är en person med kontrollbehov. Slottet är byggt för att förhindra att dottern ska träffa på människor och han håller henne mer eller mindre inspärrad. Gästerna som kommer till hotellet försöker han också kontrollera, med mindre lyckat resultat.

Runt Dracula och hans dotter trängs ett stort antal monster - ett väldigt stort antal monster! De flesta av dem är inget mer än konstiga figurer i bakgrunden och det får man ge filmens skapare att de har haft väldigt god fantasi när de skapat persongalleriet. Tyvärr är det inte många som blir något mer än just roliga figurer i bakgrunden. Välgjorda, ja - men inte så mycker mer. Mer krut har de då lagt på själva miljöerna som är väldigt välgjorda och träffsäkra.

Manuset till Hotell Transylvanien är skrivet av Peter Baynham och Robert Smigel, som båda skrivit manus till diverse sketchprogram och det märks. Historien består mest av diverse bildskämt och ordvitsar, kläm in så många som det bara går. Grundhistorien får komma lite på undantag.

Som i så många animerade filmer nuförtiden ska allting gå väldigt snabbt. Klipp, kameraåkningar, rörelser, repliker. För vadå, kan man göra allt snabbt så ska man ju, eller hur! Tyvärr går det här ut över själva historien - ingenting hinner etableras eller fördjupas. Pang, in med nästa bildskämt bara. Det är nästan så man blir sjösjuk.Eller för att citera Dracula själv: "That was not fun! Everyone running, jumping, swimming with no order - that was the opposite of fun!"

Att Hotell Transylvanien inte blev nominerad till någon Oscar för bästa animerade film förstår jag. Däremot förstår jag inte hur den kunde bli nominerad till en Golden Globe i samma kategori - särskilt som den då slog ut ParaNorman från att nomineras. Ingen skada skedd, den fick ingen Golden Globe och Modig var en värdig vinnare. Två måttligt roade gnurglor blir slutbetyget.

Snobben och livförsäkringen

Visst, jag vet att Charles M Schulz inte var främmande för att använda Snobben i kommersiella sammanhang - gudarna vet hur mycket pengar jag (läs: mina föräldrar) lade ner på Snobben och hans garderob. Första reklamfilmen med Snobbenfigurer kom 1959, då Lille Karl gjorde reklam för Ford.

Trots det känns det lite olustigt att se figurerna göra reklam, nu senast för livförsäkringar. Jag vill inte riktigt se dem på det sättet. Å andra sidan är filmerna rejält snyggt animerade, och nog skulle jag kunna tänka mig att köpa en livförsäkring hos Metlife. Fan också!











Nu är det inte precis någon nyhet att Metlife använder sig av Snobben i reklamen. De har faktiskt gjort det ända sedan 1985. Se här en tidig variant.

Amour

När man sätter sig för att se en film av Michael Haneke vet man alltid vad man får, eller snarare - man vet vad man INTE får. Det kommer inte att bli någon skrattfest, den saken är klar. Sedan skiljer sig hans filmer åt inbördes. Från nattsvart ångest i Pianisten till ren skräck i Funny games.

Amour är ett kammarspel med i stort sett bara två skådespelare, Emmanuelle Riva, här kanske mest känd för sin roll i Hiroshima, min älskade 1959, och Jean-Louis Trintignant, som vi sett i fler filmer på våra breddgrader men största succén var nog En man och en kvinna 1966, spelar ett äldre par i Paris. Bortsett från en scen i filmens inledning utspelar sig hela filmen i deras våning, och med undantag av Isabelle Huppert som spelar deras dotter i några scener förekommer nästan inga andra personer.

Riva genomgår i filmens inledning en misslyckad operation som gör henne förlamad i höger sida, och filmen visar hennes och makens fysiska och psykiska nedgång. Som man kan förstå av förutsättningarna är det här helt och hållet skådespelarnas film. Riva, som är oscarsnominerad för sin rolltolkning av den allt mer handikappade Anne, är helt fenomenal i sin ångest. Varenda känsla som hon inte kan uttrycka med ord visar hon genom ytterst små miner i ansiktet. Trintignant är inte sämre han i sina ständiga försök att hjälpa sin hustru till ett anständigt avslut på livet. Trots hans ihärdiga försök blir bara hennes situation värre och värre. Rivas oscarsnominering är självklar, och Trintignant vore lika värd en nominering han.

Haneke vågar vänta ut skådespelarna, Amour är en synnerligen långsam film. Det händer inte mycket i scenerna men det som sker gör desto större effekt. På samma sätt rör sig kameran nästan inte alls. Några enstaka panoreringar är nästan de enda kamerarörelserna och klippen är få och välplacerade. Darius Khonjis foto förtjänar också ett särskilt omnämnande - varenda bildvinkel är bedövade vacker.

Amour har redan vunnit Guldpalmen i Cannes, Guldbaggen här i Sverige och Golden Globe bland annat. Dessutom har filmen chans att vinna fem guldgubbar på Oscarsgalan. Förutom bästa film är Amour nominerad till bästa utländska film, regi, manus och som tidigare nämnts bästa kvinnliga huvudroll för Emmanuelle Riva. Senast en film var nominerad både till bästa film och bästa utländska film var 2001, då Crouching tiger, hidden dragon var nominerad i båda kategorierna och vann för bästa utländska film. Nånting säger mig att samma situation kommer att uppstå i år. Fem imponerade gnurglor blir betyget.

Django unchained

Quentin Tarantino har som bekant en viss fäbless för skräpfilm från 60- och 70-talen, och de flesta av hans filmer är inspirerade av dessa filmer och till skillnad från de tidigare filmerna blir Tarantinos filmer hyllade och prisade. Så är även fallet med hans senaste - Django unchained.

Inspirationen kommer från Sergio Corbuccis spaghettivästern Django från 1966. Tarantino har dock bara inspirerats, de bägge filmerna har nästan inget gemensamt mer än namnet Django och hämndmotivet. Originalfilmens Django, Franco Nero, kan dock återses i en liten cameoroll i Django unchained, precis som Tarantino brukar göra, de gamla idolerna får göra comeback i hans filmer. Även Don Johnson återses som plantageägare.

Här spelar Christoph Waltz den före detta tandläkaren King Schultz som nu livnär sig som prisjägare. Han fritar slaven Django (Jamie Foxx) för att få hjälp att hitta två brottslingar som gömmer sig under nytt namn och som tack för hjälpen lovar Schultz att han ska hjälpa Django att befria dennes hustru Broom-Hilda, eller Brünhilde.

Precis som sina föregångare är Django unchained extremt blodig och våldsam, men Tarantino har ändå en förmåga att använda våldet med finess. Visst, när folk blir skjutna så exploderar blodet över scenen, som vore de blodfyllda säckar. Men det känns ändå inte spekulativt. Dessutom är det lätt att förlåta våldet när manuset är så välskrivet. Mitt i våldet är Tarantinos filmer väldigt pratiga och fylld av humor med samtal på en sån nördig nivå att man vrider sig av skratt.

Jamie Foxx står som huvudperson, men nog anser jag att Christoph Waltz har en huvudroll han också. Det här är lika mycket hans film, han har nästan lika mycket scentid som Foxx och han driver handlingen framåt precis lika mycket. Ändå har han blivit nominerad till bästa manliga biroll på Oscarsgalan. Golden Globe har han som bekant redan vunnit för sin rolltolkning. Hur som helst är han briljant! Han stjäl varenda scen han är med i, det går inte att se sig mätt. Foxx Django är inte lika fullödig som rollfigur, han är lite mer enkel. Det är bara starka känslor som driver honom framåt och inte så mycket finlir. Därmed inte sagt att han inte gör sitt jobb utmärkt, för det gör han.

Leonardo DiCaprio gör i Django unchained sin första skurkroll och den gör han utmärkt. Även han har inte så mycket nyanser att leka med, men han gör vad han ska. Samuel L. Jackson är helt oigenkännlig som slaven Stephen, men rollprestationen är det absolut inget fel på.

Django unchained är vann Golden Globe för bästa manus och manliga biroll. På Oscarsgalan kan filmen kamma hem fem statyetter, förutom de två nämnda även bästa film, ljud och foto. Robert Richardsons foto är superbt. Bara den lilla sekvensen när glädjeflickan Sheba tar en flaska champagne ur ishinken och går med den över golvet med vattnet droppande och kameran följer efter i golvnivå fick mig att rysa av vällust. Jag tror nog att filmen har stor chans att vinna samma priser som den fick på Golden Globe, även om jag fortarande tycker att Alan Arkins rollprestation i Argo ändå var snäppet bättre än Waltz tandläkare. Fyra riktigt starka gnurglor blir betyget.

Bäste dräng

Jag brukar undvika att skriva om enskilda besökare här, särskilt om det gäller barn, men idag måste jag göra ett undantag. Jag fick hjälp i Lekstugan av ett av de absolut charmigaste barn som någonsin kommit in genom Lekstugans dörrar. J, som vi kan kalla honom, gav sig in med liv och lust i lekarna. Han klädde ut sig och gjorde alla sysslor som jag gav honom - han bar ved, han ryktade hästen, han sopade stugan, hämtade vatten, matade grisar, plockade ägg - och han bakade kakor. Han var helt fascinerad av "den magiska ugnen" - den ena kakan efter den andra kunde han hämta ut ur ugnen trots att formen hade varit tom när han satte in den. Han var trevlig, nyfiken, frågvis och pratsam. Dessutom kom han till Lekstugan i två omgångar, först på förmiddagen och sedan kom han tillbaks med andra vänner på eftermiddagen för att visa allt spännande han hade lärt sig. Jag blev uppriktigt glad när han kom tillbaka på eftermiddagen och med en gång sprang fram för att hälsa och berätta att han var tillbaks. Uttrycket "en riktig liten solstråle" har aldrig passat så bra på någon av våra drängar eller pigor.

Nominerade till bästa originalsång

Förra året var inget bra år för låtskrivarna i Hollywood. Oscarsjuryn orkade bara skrapa ihop två låtar som de tyckte var värda att nomineras till bästa låt, från Mupparna och Rio, och ingen av dem var särskilt minnesvärd. Golden Globe-juryn ansträngde sig lite mer och fick ihop de sedvanliga fem låtarna. Lustigt nog fanns inte Mupparna eller Rio med bland de nominerade där. Vann gjorde Madonnas Masterpiece från W.E.

I år har Oscarsjuryn ryckt upp sig och fem låtar finns nominerade. Det skulle förvåna mig storligen om någon annan låt än Adeles Skyfall går och vinner, men alla fem låtarna är riktigt bra. Här är de.

Berättelsen om Pi.
Pi's lullaby, skriven av Mychael Danna och framförd av Bombay Jashree. Danna fick ta emot Golden Globe för bästa musik, men låten fick se dig slagen av Skyfall.



Ted
Everybody needs a best friend, skriven av Walter Murphy och Seth MacFarlane och framförd av Nora Jones. Ted, MacFarlanes komedi om en levande teddybjörn, har inte precis överösts med nomineringar. De får faktiskt nöja sig med bästa sång. Walter Murphy har inte gjort mycket väsen av sig sedan han fick en jättehit med discoversionen av Beethovens femte symfoni - A fifth of Beethoven. Han har komponerat musik till ett flertal serier, bland annat Family guy och American dad. Roligt att se honom tillbaka på stora scenen.



Chasing ice
Before my time, skriven av J. Murphy och framförd av Scarlett Johansson och Joshua Bell. Chasing ice är en dokumentär om fotografen James Balagog som har med timelapsekamera fotograferat klimatförändringarnas påverkan på världens glaciärer. Filmen har hyllats av kritiker, och det är onekligen ett viktigt ämne. Måste kännas lite surt då att bara bli nominerad för bästa låt. Jag hoppas att vi får hit filmen till Sverige. Om inte på bio, så kanske åtminstone till Dox?



Les Misérables
Suddenly, skriven av Alain Boublil, Claude-Michel Schönberg och Herbert Kretzmer och framförd av Hugh Jackman. En nyskriven låt till filmatiseringen av musikalen där Jean Valjean sätter ord på sina känslor att plötsligt ha blivit pappa. Och ja, jag fulgråter fortfarande!



Skyfall
Skyfall, skriven och framförd av Adele tillsammans med Paul Epworth. Redan vinnare på Golden Globe-galan. Att någon annan låt skulle vinna istället för den här monsterhiten är helt otänkbart. Riktigt bra Bondlåt, och en riktigt bra låt i största allmänhet.

Les Misérables

Till att börja med får jag väl erkänna att Les Misérables är en av mina favoritmusikaler, under en tid var det nästan det enda jag lyssnade på. Å andra sidan är det också den enda av Boublil/Schönbergs musikaler som jag överhuvudtaget gillar. Med historien om Paris blodiga 1800-talshistoria träffade de helt rätt. När beskedet då kom att musikalen skulle bli film blev jag helt lyrisk. Än bättre blev det när jag fick veta att King's speech-regissören Tom Hooper skulle regissera. Sedan började då namnen på skådespelarna ramla in och det kändes bara bättre och bättre - Hugh Jackman, Russell Crowe, Anne Hathaway, Helena Bonham-Carter, Sasha Baron Cohen. Det var alltså med stora förväntningar jag ikväll gick iväg till Sergel för att se om filmatiseringen över huvud taget kunde närma sig mina förväntningar. Och det gjorde den med besked! Les Misérables är en helt fenomenal film.

Hooper har förstånd att växla mellan det stora och det lilla, från den enorma första scenen där straffångar ska dra in ett skepp i en docka zoomar han in på de individuella fångarnas ansikten. Under många av sångerna där skådespelarna uttrycker sina känslor ligger kameran tätt, tätt inpå deras ansikten. Vi ser varenda muskel som rör sig i deras ansikten. Till det här kommer att Hooper, som de flesta väl känner till vid det här laget, låter skådespelarna sjunga live - inget mimande här inte. Det blir väldigt levande och intensivt.

I nästa sekund drar sig kameran bakåt eller uppåt och vi ser miltals, hur små och oskyddade personerna är i den grymma världen. Kameraarbetet signerat Daniel Cohen är strålande, precis som scenografin av Eve Stewart och Paco Delgados kostymer.

Ensemblemässigt är det här en av de mest jämna ensembler jag sett i en musikalfilm. Varenda roll är perfekt besatt. Både Hugh Jackman och Anne Hathaway är oscarsnominerade (och båda vann varsin Golden Globe för sina roller), och de levererar fantastiska insatser. Hathaway har en mycket liten roll, hennes filmtid är nog inte mer än en kvart, men den kvarten är värd biljettpriset bara den. Hennes tolkning av I dreamed a dream i en tagning, ständigt med hennes ansikte i närbild, fick mig att börja fulgrina, så gripen blev jag. Och det var bara första gången under filmens gång som jag satt och hulkade i fåtöljen. Sedan hade vi ju Baron Cohen och Bonham Carter som värdshusparet Thénardier, och där var det inte precis det sorgliga som stod i fokus. Med underbart överspel är de filmens comic relief, vilket onekligen behövs emellanåt när resten av musikalen är så tung och sorglig.

Den som jag hade störst reservationer inför var Russell Crowe som Javert. Jag hade hört hans insatser, och hans röst är i svagaste laget för en så kraftfull roll. Det är knappt den bär. Men hans rolltolkning och utstrålning gjorde att jag ändå accepterade honom, Crowe är ju en suverän skådespelare, det kan man inte ta ifrån honom.

Les Misérables är nominerad till åtta oscars - bästa film, manliga huvudroll, kvinnliga biroll, kostym, scenografi, mask, ljudmix och sång. Finns det någon rättvisa här i världen så tar den åtminstone de tre stora. Risken finns väl att Jackman får se sig besegrad av Daniel Day Lewis i Lincoln, det är ju den sortens rolltolkning som oscarsjuryn brukar gilla.

För min del är dock betyget självklart - fem uppspelta och söndergråtna gnurlgor.

Ingen rast, ingen ro

Efter gårdagens teveinspelning skulle man väl kunna tänka sig att slottskören tar det lugnt ett tag. Men icke! Om tre veckor ska slottets nye pastor Michael Bjerkhagen installeras med stor pompa och ståt. Då ska slottskören tillsammans med ett par andra körer framföra Händels Zadok the priest. Det här kommer nog att bli det roligaste vi har fått göra hittills under min tid i kören. Fast i ärlighetens namn blev jag utmattad bara av att se noterna. Nu blir det hårdpluggande som gäller i ett par veckor!

Tevegudstjänster

Jag har tillbringat två dagar i Slottskyrkan tillsammans med Sveriges television. Det har nämligen spelats in fyra gudstjänster som ska sändas i fastlagstid. Jag kanske inte behöver tala om att jag var där i egenskap av medlem i slottskören, och inte av eget intresse. Jag har ju lite svårt för det religiösa, som bekant. Den här gången blev det jobbigare än vanligt. Vid en vanlig gudstjänst kan jag helt enkelt koppla bort när det blir de där bitarna jag inte gillar. Nu skulle jag både höras och synas, så då var det bara att bita i det sura äpplet och sitta och rabbla de där bönerna om "jag eländige mask" och allt sånt.

Fast bortsett från det så var det riktigt trevligt. Slottskören, Vokalensemblen och Göteborgs domkyrkas flickkör uppträdde och däremellan satt vi med i kyrkbänkarna bland de vanliga besökarna. Och ni ska inte tro att det ni får se på teve är som det var för oss. Nej nej, fyra gudstjänster spelades in på tre dagar och de olika bitarna filmades vid olika tillfällen. Predikan spelades in i fredags, och då slapp jag vara med, tack gode - ja, gud - igår spelades våra körinsatser in och idag var det psalmsång. Alla var på sitt bästa humör, så jag ska inte klaga så mycket. Det var jättetrevligt att vara med.

Nu får ni vänta till 24 februari innan den första gudstjänsten sänds. Som ni kanske förstår är jag inte helt på det klara med i vilken/vilka av gudstjänsterna ni får se mest av mig. Det är bara att bänka sig.

Stockholm i vinterskrud

Tog några bilder när jag gick över Riddarholmsbron och med lite magi från Photoshop tog jag bort alla fula stolpar och tågledningar och fick se Gamla stan som den ska ses. Så vackert det är med den vita snön!

Knallhatten och de tjugoen dvärgarna

Hittade den här bilden på nätet, som visar hur långa några av Hollywoods skådespelare är. Man kan ju konstatera att de inte är några jättar. Ett litet fel har dock smugit sig in, om man ska tro imdb. Javier Bardem verkar ha förväxlats med Antonio Banderas (lätt att göra, båda två är ju spanjorer...). Bardem är 183 cm medan Banderas är 174, som det står i diagrammet.

Det jag tyckte var intressant var hur jag skulle se ut om jag fanns med där, så jag tog och kopierade in mig själv. Nog kan man konstatera att jag är aningen längre än de andra...

ParaNorman

Norman sitter i soffan och tittar på teve med farmor. Det skulle ju inte vara så konstigt, om det inte vore för att farmor är död och begraven och ingen annan kan se henne. Norman kan nämligen se de döda och de kan tala med honom. Är man mobbad är det här självklart inget man talar om för någon, och Norman gör så gott han kan för att ingen ska få veta hur konstig han är. Det blir inte så lätt när han blir den utvalde, den som måste läsa den magiska formeln för att förhindra att häxan som avrättades för några hundra år sedan i staden inte ska komma tillbaks från de döda. Tillsammans med sin syster, sin ende vän och hans bror samt skolans främste mobbare måste de nu hitta häxans grav och förhindra död och förintelse.

ParaNorman lanseras som "från skaparna av Coraline" och det är en sanning med modifikation. Coraline byggde på en bok av Neil Gaiman och regisserades av Henry Selick, som även gav oss Nightmare before christmas och James och jättepersikan. ParaNorman är skriven av Chris Butler som även debuterar som regissör tillsammans med Sam Fell. Butler jobbade förvisso med Coraline, men som storyboardartist. Engelsmannen Fell jobbade tidigare med Aardman animations och har bland annat regisserat Rex the runt och Bortspolad.

Att Butler inte hade någon ledande position i Coraline ska inte ligga honom till last - han har verkligen lärt sig av de bästa, och ParaNorman är en lysande dockanimation! Butler och Fell har sammanfört sina båda stilar till en homogen stil som fungerar fantastiskt bra. Butler kan dockorna och Fell har tillfört den där kaotiska stilen som kännetecknar både Bortspolad, men självklart också Wallace och Gromit-filmerna. Det går ganska vilt till emellanåt.

Manuset är väl genomarbetat, och faktiskt osedvanligt läskigt för att vara en barnfilm. Norman och gänget jagas av vilda zombier filmen igenom och det blir ganska hotfullt. Samtidigt är filmen full av drastisk och ganska rå humor. Till råga på allt så tror jag att vi blir bjudna på den första homosexuella rollen i en amerikansk animerad film. Antigayrörelsen i USA rasade mot ParaNorman:

It’s a time-honored technique of the gay community to hide the fact that a character is gay until the audience has developed a real affinity for him/her, then catch the audience off-guard by divulging that the character is gay.

Kan ni tänka er så lömskt? Först lurar de oss att gilla personen i fråga, sedan talar de om att han är homofil! Bara det här gör ju att betyget på ParaNorman måste bli högt. Och högt betyg blir det, jag fullkomligt älskade filmen. Att ParaNorman inte nominerades till Golden Globe för bästa animerade film övergår mitt förstånd, fast å andra sidan blev filmen oscarsnominerad och det är en stark rival till Modig! Tyvärr blir det lite för gulligt och förklarande mot slutet. Hade Butler/Fell hållit den drastiska humorn hela vägen hade det blivit toppbetyg. Nu blir det "bara" fyra riktigt starka gnurglor.

Gangster Squad

Om man maler ner De omutbara i sina beståndsdelar och blandar med alla andra gamla gangsterfilmklichéer som ligger och skräpar och så sätter man ihop dem till en ny film, vad får man då? Ja, en alternativ titel är ju självklart De omutbara 2.0. En annan alternativ titel är Gangster Squad.

På fyrtiotalet basade den judiske gangstern Mickey Cohen över Los Angeles, och i Gangster squad får polisen John O'Hara i uppdrag att sätta samman en polisgrupp som ska krossa hans imperium. Kan man sin De omutbara känner man igen hela filmen här, från polisgruppens sammansättning och framåt till storskurken som spelas (över) av en stor stjärna, i det här fallet Sean Penn. Gruppen består av den rättrådige polisen (Josh Brolin), latinon (Michael Peña), nörden (Giovanni Ribisi) och den gamle räven (Robert Patrick). Här får de dessutom sällskap av den färgade polisen (Anthony Mackie) och den egentligen gode strulputten (Ryan Gosling). Sedan är det bara att börja pricka av scenerna från De omutbara en efter en, visserligen något omgjorda men det går att se dem. Pojken som sprängs i luften i De omutbara är här en skoputsare som råkar ut för något liknande, scenen på Grand Central Station utspelas här i Chinatown, vi har konfrontationen i hotellobbyn, jaktscenen med smugglarna, scenen med baseballträet har sin motsvarighet i en enorm borr och så vidare.

En ordentlig uppdatering, version 2.0 måste självklart vara hårdare, råare och blodigare än föregångaren, och det stämmer mer än väl här. Redan under filmens första fem minuter har vi fått, förutom sedvanlig misshandel, skottlossning och våldtäktsförsök, en man som slits itu av två bilar i bild och en närbild på en hand som slits av i en hiss. Och så fortsätter det.


Regissören Ruben Fleischer debuterade med Zombieland, så han kan det där med våldsamma och blodiga scener. När det gäller noirgenren så känns det tyvärr mer som en pastisch, det är inte helt trovärdigt. Dessutom dras han med problemet att manuset är så tunt och förutsägbart och alla personer är som bäst tvådimensionella. Skådespelarna är lämnade lite vind för våg och det känns inte riktigt som att någon anstränger sig för att bli trovärdig. På ena sidan har i Ryan Gosling, som ser ut som att han går på valium filmen igenom och på andra sidan har vi Sean Penn som tar i så byxorna spricker.


Inom filmen finns flera olika sorters "sanning", allt från dokumentären som ändå, enligt Michael Haneke, är "24 lögner i sekunden", det vill säga att alla filmer består av val av vad man visar och inte visar. Sedan kommer "based on a true story", som är öppen med att det är fiktion, men kärnan är baserad på sanningen. Och så har vi "inspired by a true story", och där behöver i stort sett ingenting vara sant. Inspirationen behöver man ju inte se i bild. Så är fallet med Gangster squad. Så till den milda grad att även fast man i filmens inledning skriver med jättebokstäver att den är inspirerad av sanna händelser så skriver man med betydligt mindre i sluttexterna att allt är påhittat och alla likheter med verkliga händelser bara är slumpen. Mickey Cohens karriär tar slut, men inte på det sätt som det skildras i filmen. Det blir ingen stor slutuppgörelse med dragna vapen och knutna nävar. Nej, på samma sätt som man satte dit Al Capone dömdes Cohen för skattefusk.

Om man ska göra Bechdeltestet på Gangster squad får den underbetyg. Det finns bara tre talroller för kvinnor. En av dem är bara med i filmens inledning och har inte ens fått ett namn. De två kvarvarande kvinnorna befinner sig aldrig på samma plats samtidigt och deras enda roll är att bekräfta männen. Det blev osedvanligt tydligt i den här filmen.

Om man ser på Gangster squad som en serietidning så kanske det hela fungerar, men med rörliga människor av kött och blod är det trots allt en hel del som brister. Jag hade inte tråkigt under filmen, men det är en film som jag kommer att glömma innan jag ens har skrivit klart den här recensionen. Två ganska starka gnurglor får det trots allt bli.

Min hyllning till Jodie Foster

För något år sedan skrev jag en hyllning till min första stora filmkärlek, Jodie Foster. Idag känns det lämpligt att upprepa den hyllningen:


När jag var i nioårsåldern tog mina föräldrar med mig och min bror på Bugsy Malone. Där fick jag för första gången se Tallulah. Vilken kvinna! Jag var helt förhäxad, både av filmen och Jodie Foster i rollen som Tallulah. Det är en kvinna som vet att ta för sig, och som inte låter männen styra henne. "I like my men at my feet!" Strålande replik!

Vi var och såg filmen tre gånger på bio och självklart har jag skaffat den både på vhs och dvd, allteftersom tekniken har utvecklats. Här är Tallulahs stora nummer.

Golden Globes

Ingen svensk kanal visade Golden Globe-galan i år, så jag tillbringade några dagar med att försöka hitta en alternativ metod att se galan streamad på nätet. NBC brukar spärra sina sändningar från att ses av folk som inte befinner sig i staterna. Med några timmars varsel hittade jag en sida som lovade att de skulle visa hela galan, och de höll vad de lovade. Alltså kunde jag tillbringa söndagsnatten med att se prisutdelning.

Vad ska man säga om årets gala då? Till att börja med var årets värdpar, Tina Fey och Amy Poehler, lysande men underutnyttjade. Det hann gå så långt att jag vid ett par tillfällen glömde bort att de skulle vara med. Men när de väl dök upp var de suveräna, betydligt roligare än Ricky Gervais förra året.



Prisutdelarna skötte sig som de skulle. Två oväntade presentatörer dök upp. Tony Mendez, som Ben Affleck spelar i Argo, fick presentera filmen om sig själv och Bill Clinton presenterade Lincoln. Eller som Amy Poehler sa: "that was Hillary Clinton's husband!"

Inga större överraskningar bland pristagarna. Största överraskningen, och en som gladde mig, var att Argo vann för både bästa film och bästa regi, något som blev lite av en skräll när Ben Affleck inte ens blev nominerad till bästa regi på Oscarsgalan.  Les Misérables vann alla priser den var nominerad till, utom bästa sång som vanns av Adeles Skyfall - väl värd sitt pris. Kvällens förlorare var storfavoriterna Lincoln och Berättelsen om Pi, som fick nöja sig med ett pris var. Daniel Day-Lewis fick skådespelarpriset för sin roll som presidenten och Berättelsen om Pi tog inte hem något mer än bästa musik.

En annan av mina favoriter vann också - Modig blev bästa animerade film. Det här betyder att Pixar fortsätter sin dominans. De har vunnit den här kategorin varenda år, utom förra året då Bilar 2 fick se sig slagen av Enhöringens hemlighet.

I tevekategorierna fick vi inte heller några större överraskningar. Maggie Smith fick priset för bästa kvinnliga biroll i teveserie för Downton Abbey. Det var väl ingen som hade räknat med något annat. Homeland, som jag försökt komma in i flera gånger utan att lyckas, tog storslam även i år - bästa dramaserie, bästa manliga och kvinnliga huvudroll. Faktum är att de lyckades bättre i år, då Damian Lewis var nominerad förra året utan att vinna.

Game Change, filmen om Sarah Palin, vann lika stort i kategorierna för miniserie - bästa drama, bästa manliga biroll och kvinnliga huvudroll. Hade någon annan än Julianne Moore fått priset hade det varit en rejäl skandal. Hon var fenomenal som Palin.

Och så hederspriset - Cecil B. DeMille Award. I år gick det till Jodie Foster. Hennes karriär spänner över fem decennier, vilket är helt fantastiskt med tanke på att hon "bara" är femtio. Lite jobbigt när jag börjar komma upp i den åldern då mina generationskamrater får pris för livsverk... Jag har älskat Jodie Foster ända sedan jag såg henne i Bugsy Malone och hon var väl värd det här priset. Och jag kan erkänna att mitt hjärta började pumpa extra hårt när jag insåg att hon tänkte komma ut ur garderoben. Nu var det ju absolut ingen hemlighet, särskilt inte sedan hon tackade sin partner och deras barn för ett par år sedan. Men hon har ju faktiskt aldrig pratat om det officiellt. Jag fick faktiskt lite gåshud, och det var ett riktigt bra tal hon höll.



Här är alla pristagarna:
Film:
Bästa drama: Argo
Bästa komedi/musikal: Les Misérables
Bästa regi: Argo
Bästa manus: Django unchained

Bästa manliga skådespelare, drama: Daniel Day Lewis, Lincoln
Bästa manliga skådespelare, komedi/musikal: Hugh Jackman, Les Misérables

Bästa kvinnliga skådespelare, drama: Jessica Chastain, Zero Dark Thirty
Bästa kvinnliga skådespelare, komedi/musikal: Jennifer Lawrence, Du gör mig galen

Bästa manliga biroll: Christoph Waltz, Django unchained
Bästa kvinnliga biroll, Anne Hathaway, Les Misérables

Bästa utländska film: Amour
Bästa animerade film, Modig

Bästa originalmusik: Mychael Danna, Berättelsen om Pi
Bästa originalsång: Adele, Skyfall

Teve:
Bästa teveserie, drama: Homeland
Bästa teveserie, komedi/musikal: Girls
Bästa miniserie eller tevefilm: Game Change

Bästa manliga skådespelare, drama: Damian Lewis, Homeland
Bästa manliga skådespelare, komedi/musikal: Don Cheadle, House of lies
Bästa manliga skådespelare, miniserie/tevefilm: Kevin Costner, Hatfields & McCoys

Bästa kvinnliga skådespelare, drama: Claire Danes, Homeland
Bästa kvinnliga skådespelare, komedi/musikal: Lena Dunham, Girls
Bästa kvinnliga skådespelare, miniserie/tevefilm: Julianne Moore, Game Change

Bästa manliga biroll: Ed Harris, Game Change
Bästa kvinnliga biroll: Maggie Smith, Downton Abbey

Woofets ursprung

När man ser en riktig snygging så är det väldigt lätt låta undslippa sig ett lågt "woof!" - gudarna ska veta att jag själv mer än gärna gör det. Bland USA:s björnar (håriga tjockisbögar för att förenkla för dem som inte vet) lär det dessutom vara en vanlig hälsningsfras. Washington City Paper har en genomgång av björnkulturens ursprung och där får vi veta någonting riktigt roligt - när kom det första woofet?

Teorin är att det lanserades av min stora komedifavorit Madeline Kahn i Det våras för Frankenstein. När hon blir kidnappad av monstret och han drar ner byxorna och visar sin enorma "schwantzstucker" stämmer hon upp i ett fascinerat woof! Det vore roligt om det vore så. Jag kan åtminstone säga att i mitt fall är det från Det våras från Frankenstein jag lärde mig uttrycket. Klippet här nedan är lite manipulerat, i filmen får man inte se några färglagda kalsonger, men det var det enda klippet jag kunde hitta. Ni kan väl scenen i alla fall.

Oscarsnomineringarna klara

Idag fick vi då veta vilka filmer som blivit nominerade till oscarsgalan som går av stapeln 24 februari. Och som vanligt var det inga större överraskningar jämfört med Golden Globe-nomineringarna. Ett par filmer har försvunnit och ett par har tillkommit.

De nominerade för bästa film är till sju niondelar samma som i Golden Globes:

• Argo. Även nominerad till bästa manus, klippning, musik, ljud och bästa manliga biroll för Alan Arkin. Tyvärr blev inte Ben Affleck nominerad till bästa regi.

• Berättelsen om Pi. En av de två storfavoriterna. Totalt elva statyetter kan Pi kamma hem. Bästa foto, regi, manus, musik, sång (Pi's lullaby), klippning, ljud, scenografi och visuella effekter.

• Django unchained, även här blev regissören, Quentin Tarantino, utan nominering. Men bästa manus, foto, ljud och manliga biroll kan den få. Birollsoscarn skulle då gå till Christoph Waltz.

• Les Misérables. Totalt sju statyetter kan den här musikalen få. Mest tekniska priser - mask, kostym, scenografi och ljud - men bästa sång för Suddenly och Hugh Jackman kan bli bästa manliga skådespelare och Anne Hathaway kan bli bästa kvinnliga biroll.

• Lincoln - storfavoriten! Tolv nomineringar sammanlagt. Bästa manus, regi, foto, kostym, scenografi, klippning, musik, ljud och tre skådespelarpriser - Daniel Day Lewis för huvudrollen, Tommy Lee Jones och Sally Field för sina biroller.

• Du gör mig galen . Bästa manus, regi och klippning kan filmen kamma hem. Dessutom inte mindre än fyra skådespelarnomineringar! Bradley Cooper och Jennifer Lawrence för huvudrollerna och Robert De Niro och Jackie Weaver för birollerna.

• Zero dark thirty. Ingen oscarsnominering till Katheryn Bigelows regi den här gången. Istället får hon nöja sig med att filmen är nominerad till bästa manus, klippning och ljud samt bästa huvudroll för Jessica Chastain.

Trailers för de här hittar ni i inlägget om Golden Globes. De filmer som försvunnit är

• Moonrise Kingdom, en favorit som bara får nöja sig med bästa manus. Det var samma sak med Darjeeling Ltd. Vad har juryn emot Wes Anderson?!
• Hotell Marigold
• Laxfiske i Jemen. De här två filmerna är helt utan nomineringar.

 Och de som istället tillkommit är

• Beasts of the southern wild. Desutom är den nominerad i kategorierna Bästa manus, regi och skådespelerska för Quvenzhané Wallis.

 

•  Amour. Michael Hanekes film är också nominerad i kategorierna Bästa regi, manus och skådespelerska för Emmanuelle Riva. Dessutom är den nominerad till bästa utländska film. Nånting säger mig att våra svenskhopp, Kon-Tiki och En kunglig affär inte kommer att få med sig något pris hem.

Det stora samtalsämnet här i Sverige är ju annars att Searching for Sugar Man har blivit nominerad i kategorin Bästa dokumentär. Första gången en svensk film är nominerad där, jättekul!



Och slutligen mina hjärtekategorier - bästa animerade kort- och långfilm. Långfilmerna följer också ganska väl Golden Globes. Två filmer, De fem legenderna och Hotell Transylvanien, har fått maka på sig och listan ser nu ut så här:

• Modig
• Frankenweenie
• Röjar-Ralf
• Pirater 

• Paranorman, vilket glädjer mig oerhört. Den blev en favorit när jag såg den häromdagen - recension kommer, var så säkra!

De fem som är nominerade till bästa kortfilm är mig ännu helt okända. Än går de flesta inte att hitta på YouTube, men jag fortsätter mitt sökande! Jag vill se dem så klart. Men här är nomineringarna i alla fall:

• Paperman
•  Adam and dog
• Fresh guacamole. Här får ni hela filmen och inte bara trailern.
  

 

• Head over heels

 

• The longest daycare

 

Modig

Pixar släpper den ena fantastiska animerade filmen efter den andra. Det är nästan otroligt hur de kan göra så bra filmer utan att misslyckas nästan en enda gång - okej, Bilar-filmerna talar vi tyst om, men bortsett från dem så har de gett oss en ny klassiker nästan varje gång de släppt något nytt; Toy Story, Monsters Inc., WALL-E och Upp är bara några av deras fantastiska filmer. Sedan kategorin Bästa animerade långfilm infördes 2002 i Oscarsgalan så har alla deras filmer blivit nominerade, och sex av åtta nominerade filmer har dessutom vunnit. Inte illa! 2006 infördes samma kategori i Golden Globes och de har vunnit varje år, utom förra året då Bilar 2 mycket rättvist förlorade mot Enhörningens hemlighet.

Om de blir nominerade till någon Oscar i år för sin senaste film, Modig, får vi veta på torsdag. Det som redan är klart är dock att filmen är nominerad till Golden Globe för bästa animerade långfilm. Det har jag redan skrivit om, och nu har jag dessutom sett filmen.

Modig är något så ovanligt för Pixar som en saga med en rejäl Disneyprinsessa. Det här gjorde mig lite orolig i ärlighetens namn, och jag undrar om det inte gjort recensenterna oroliga också för Modig är den Pixar-film som näst efter Bilar-filmerna fått sämst recensioner. Varför det är så kan jag faktiskt inte förstå efter att ha sett filmen.

Modig utspelas i Skottland under medeltiden. Prinsessan Merida är en synnerligen självständig ung dam som inte vill foga sig i traditionerna. Hon rider, slåss, hittar på dumheter och är en riktig jäkel på att skjuta med pilbåge. Traditionerna säger också att en riktig prinsessa ska bli bortgift och de tre andra klanerna i trakten kommer med sina söner för att presentera dem för prinsessan, den ene töntigare än den andra. Merida hittar ett litet kryphål i traditionen när den tydligt säger att den förstfödda i varje klan har rätt att kämpa om prinsessan, och hon är ju förstfödd!

Det verkar som att Disneykoncernen har fått rejält att säga till om hos Pixar nu efter att de har köpt upp det mindre företaget, för Modig känns väldigt mycket som en Disneyfilm. Inte för att det är något negativt med det, men filmens hela upplägg är väldigt mycket Disney. Dock är Merida den mest självständiga av alla Disneyprinsessor, skulle jag nog vilja säga. Så här mycket skinn på näsan har inte de andra sammanlagt! Och precis som i en riktig Disneysaga får vi häxor, slapstickscener, förmänskligade djur, galna upptåg och så vidare. Precis sånt jag gillar.

Det som däremot lyfter filmen till att bli en av de absolut bästa datoranimerade filmerna jag någonsin har sett är hur de har använt ettorna och nollorna! Filmen är något så vansinnigt snyggt gjord. Naturscenerna är i ordets rätta bemärkelse sagolika. Jag väntar bara på att få höra David Attenboroughs röst i de stora panoreringarna över Skottlands högländer. Inte blir det sämre när kameran zoomar in - varenda grässtrå är animerat för sig självt, känns det som. Även Meridas röda hår har varje lock animerad separat och rör sig oberoende av de andra. För att inte tala om hur levande djuren ser ut. Det är helt underbart att se!

Modig är en film som jag inte kan ge annat än fem reeldansande gnurglor. Helt underbar film! Men som vanligt nuförtiden - se den med originalrösterna. De svenska skådespelarna låter som att de läser innantill, vilket de i och för sig också gör...

Föredragsseriens biljetter släppta

Idag släpptes biljetterna till Slottets föredragsserie och telefonerna gick varma på bokningen. Flera av föreläsningarna sålde slut på bara några minuter och med blossande kinder kan jag meddela att om ni hade tänkt komma och klättra i Riddarholmskyrkans torn med mig så är det för sent. Min föreläsning var en av dem som sålde slut först. Återigen tänker jag inte säga att det har något att göra med det faktum att det var en av de föredrag som vi släppte färst biljetter till - det får onda tungor sprida vidare!

Men misströsta inte, det finns fortfarande många andra intressanta föredrag att komma och lyssna på. Mina Ulriksdalsdramatiseringar finns det ännu gott om platser till. Flera av de andra föreläsningarna ska jag själv försöka få möjlighet att vara med på. Hela programmet hittar ni fortfarande på kungahusets hemsida.

Mr. Selfridge

Abstinens så här post-Downton Abbey? Saknar du Jeremy Piven nu när Entourage inte längre visas? Då kan nog Mr. Selfridge vara serien för dig.

Harry Gordon Selfridge var amerikanen som skapade det första moderna varuhuset i England, uppkallat efter sig själv. Han skapade slogan "kunden har alltid rätt" och "Bara X antal dagar att handla innan jul". Under en semesterresa i England insåg han att engelsmännen ännu inte anammat de nya sätten att sälja varor och han inser att här finns en marknad för honom att lägga beslag på. 1909 öppnar så varuhuset Selfridges på Oxford Street.

Brittiska ITV har nu gjort en teveserie i tio delar om grundandet av varuhuset och huvudrollen spelas av Jeremy Piven. Självklart är det här ett sätt att spinna vidare på Downton Abbeys framgångar med kostymdrama, och är det något engelsmännen kan så är det att göra välgjorda historiska serier. Precis som i Downton är det väldigt snygga miljöer och kläder. Manuset känns däremot inte riktigt lika genomarbetat som i den serien. Här är det lite mer såpoperakänsla, personerna bottnar inte lika mycket i sig själva och tyvärr måste jag säga det - jag har alltid gillat Jeremy Piven, men här är han inte bra. Han spelar ut varenda känsla han får, det är inget finlir alls och inte på det bra sättet. Det är bara överspel.

Trots det kunde jag se klart hela första avsnittet och jag kommer att ge det några chanser till - vem vet, det kanske blir bättre? När och om vi får se serien på svensk teve återstår att se.

 Uppdatering: Mr Selfridge börjar visas på ettan redan nu - lördagar direkt efter Melodifestivalen. Bra påhängt där, SVT!

Argo

Teheran, 4 november 1979. En uppretad folkmassa som protesterat mot hur shahen fått fristad i USA stormar den amerikanska ambassaden och tar alla anställda som gisslan. Gisslan kommer att sitta kvar i Teheran i 444 dagar innan de frisläpps. Men fyra anställda lyckas ta sig ut ur ambassaden i tumultet och gömmer sig hos den kanadensiske ambassadören. En av dem gömmer sig ursprungligen på den svenska ambassaden och den svenska konsuln, Cecilia Lithander, innan han återförenas med de övriga. Nu gäller det för CIA att få ut personerna ur Teheran innan de iranska myndigheterna lappat ihop tjänstgöringslistorna och inser att det saknas sex personer. Fritagningsexperten Tony Mendez får i uppdrag att komma på hur man ska kunna få ut dem på bästa sätt och hans lösning - "den bästa av många dåliga idéer" - är att låtsas att de sex personerna ingår i ett filmteam som letar inspelningsplatser för en science fiction-film. Hela den här historien var hemligstämplad fram till 1997, och kanadensiske ambassadören fick hela äran för att ha fått ut amerikanerna.

En så här osannolik historia bara väntar på att bli film, och Ben Affleck har fått den äran. Att Affleck är en duktig regissör har han redan visat med Gone baby gone och The town. Han gör mig inte besviken den här gången heller. Argo är en riktigt tät och intensiv dramathriller. Jag sitter som på nålar från filmens första scen när de ilskna folkmassorna invaderar ambassaden ända fram till slutscenen. Visst har han tagit sig friheter med sanningen, men det är ju trots allt ingen dokumentär han har gjort. Man kan pricka av alla de klassiska greppen inom genren - hur de nästan klarar sig och då kommer telefonsamtalet, vem kan man lita på, förräderi inom gruppen - men han använder dem alla fläckfritt. Visst, som svensk stinger det till lite att svenskarnas insats är helt ignorerar, fast det kan jag stå ut med.

Om Affleck är en bra regissör så är han desto träigare som skådespelare, ganska så renons på utstrålning och inlevelse. I Argo har han givit sig själv huvudrollen som Mendez, men här är hans brist på utstrålning ingen brist. Han är CIA-agent, han ska inte sticka ut i gruppen och han gör en ganska normal person utan filmstjärneglans, vilket är viktigt för trovärdigheten.

Att de sex amerikanerna dessutom spelas av ganska okända skådespelare bygger också på trovärdigheten - det är inte Julia Roberts eller Harrison Ford som ska räddas, utan helt vanliga rädda människor. Den skådespelare som utmärker sig mest är Alan Arkin (farfar i Little Miss Sunshine) som producenten Lester Siegel, som får uppdraget att skapa en trovärdig historia runt Arogfilmatiseringen. Mycket riktigt är Arkin Golden Globe-nominerad för sin roll, och skulle han vinna den skulle jag inte ha något att invända (och detta säger jag utan att ha sett övriga nominerade).

Förutom bästa film och bästa manliga biroll kan Argo ta hem priserna för bästa regi, bästa manus och bästa musik. Ingen av nomineringarna skäms för sig, om jag säger så.

Fyra gnurglor sitter som på nålar under hela filmen, och det får man väl vara nöjd med.

En - faktiskt! - ödmjuk undran

Okej, jag vet hur det här kommer att låta - som förtäckt skryt - men det är det faktiskt inte. Det här är faktiskt något jag har gått och funderat över. Visning efter visning som jag har slutar ofta med att någon av besökarna kommer fram och säger att det här var den bästa visning de någonsin har varit på - inte bara jättebra, eller bäst av visningarna på slottet - utan den bästa någonsin. Det här gäller både svenska och utländska besökare, eller kanske oftare utländska besökare. Svenskar har ju svårt generellt sett att komma med komplimanger. Men även svenskar säger det här.

Här har vi alltså, enligt sig själva, museivana människor som varit på visningar världen över och tycker att jag är bäst av dem alla. Okej, vi har ju han amerikanen som sa att jag var bäst "förutom möjligen den där rödhåriga tjejen i Skottland", men han är väl undantaget. Så sent som idag kom det fram folk efter både den svenska och den engelska visningen och talade om detta. Mannen på den engelska visningen fullkomligt trängde sig fram för att nå mig innan jag gick iväg. Jag trodde att han var ivrig att ställa en fråga, men nej - han skulle tala om för mig att ja, ni vet.

Visst vet jag att jag har bra visningar och det är inte ofta jag känner att jag har misslyckats - men att det skulle vara så till den milda grad att jag skulle vara världsbäst har jag svårt att förstå. Vad är det som skiljer mig från alla andra? Jag kan faktiskt inte förstå det. Jag är bra, men inte så väldigt mycket mer speciell än många andra guider. Eller är det helt enkelt så att alla andra guider också får höra samma sak? Vi brukar ju tala om för varandra om vi får komplimanger, men jag brukar ju inte själv hela tiden tala om för kollegorna att "idag var det ytterligare en som tyckte att jag var bäst i hela världen". Och det är ju inte precis läge att fråga kollegorna om "får ni också höra hela tiden att ni är bästa guiden som besökarna har hört?"

Nå, jag får vara nöjd med att folk gillar mina visningar, även om jag inte förstår vad som gör dem så extra speciella. Och det här är inte en antydan till läsarna att överösa mig med beröm i kommentarsfältet! Jag försöker bara formulera min egen förundran.

När man inte håller koll på prästen

Det här samtalet till SOS Alarms motsvarighet i Springfield, Illionis är något av det roligaste jag har hört på länge. Lyssna bara till hur mannen som ringer inleder med ett hurtigt, om än lite smågrötigt, "Hi there, friend!" Det visade sig att det var pastorn i den katolska kyrkan S:t Aolysius, Fader Tom Donovan, har lekt på ett sätt som definitivt inte passar sig i en kyrka! Om man är präst, åtminstone. Han säger själv att han har "lekt med ett par handbojor" och nu behöver han hjälp att komma loss innan det blir "ett medicinskt akutfall". Och tycker ni att prästen pratar lite grötigt? Ja, det beror på att det visade sig att han hade glömt berätta att han inte bara hade handbojor på sig, han hade en gagball i munnen också! Att personen på larmcentralen lyckas hålla sig för skratt är totalt obegripligt. Lyssna till hur han försöker förstå vad prästen säger.

Det som gör det här ännu roligare är att prästerna i S:t Aloysius har arbetat intensivt mot att homosexuella med alla sina perversioner ska få gifta sig. Jojo, det är så mycket bättre med dessa präster som vet hur man lever i celibat. Med handbojor och gagballs och allt!

Carmina Burana flashmob

Dags för en ny flashmob! Den här gången vänder vi oss till Westbahnhof i Wien. Där framfördes delar ur Carmina Burana av Volksopers orkester, solister och kör. Och som vanligt när det är en välgjord flashmob så ryser jag av välbehag!

Ny blogg i listan

Tittar ni till höger i listan över läsvärda bloggar kan ni se att det har dykt upp en ny kandidat. Det är min gamle vän Andreas som har startat en matblogg. Den kan nog bli intressant att följa.

Andreas har all min respekt. I mogen ålder bestämde han sig för att hoppa av sin gamla karriär och utbilda sig till kock och är nu gladare än han var tidigare. All heder åt sånt! Tyvärr har jag inte fått smaka på hans kokkonst - än - för han har dessutom flyttat till Göteborg. Men vi får väl se om jag inte ska lyckas få mig en smakbit av honom när så passar!

Slottets föreläsningsprogram

Förra veckan släpptes föreläsningsprogrammet Slottet som historisk scen. Ni som har Svenska dagbladet har kanske redan läst det. Ni andra kan läsa programmet på nätet om ni klickar här. Alternativt kan ni gå in på slottets hemsida och ladda ner programmet. Eller hämta ut det i fysisk form på slottet. Biljetterna släpps till försäljning på tisdag. Räkna med att det blir telefonkö om ni tänker skaffa biljetter. De populäraste kommer att sälja slut direkt. Inte för att jag försöker antyda nånting, men min föreläsning var den som sålde slut snabbast förra året - på tjugo minuter. Okej, det kan väl eventuellt ha något att göra med att vi bara släppte tjugo biljetter, men i alla fall!

Om man läser programmet noga kan man hitta mig på inte mindre än fyra ställen. För det första så får jag äran att ge min Riddarholmskyrkanvisning en gång till. Ni som inte hann skaffa biljetter förra gången har chansen igen. Och den här gången ska jag försöka behålla rösten till visningen, så vi slipper ännu en mimvisning.

Dessutom har vi fått vår dramatiserade Ulriksdalsvisning godkänd. Det verkar inte som att vi har fått igenom allt som vi vill göra, men vi ska göra det bästa av situationen och kan nog leverera en visning som ni blir nöjda med.

När ni dessutom sitter och lusläser programmet - för det tycker jag att ni ska göra, det är en hel del intressanta visningar som jag själv vill se - så kan ni ju roa er med att se om ni hittar missen som gått alla korrekturläsare förbi. Jag fnissade gott när jag hittade det. Det gäller ett foto som inte är så väl valt till en av föreläsningarna, om ni vill ha en liten ledtråd. Och nej, jag menar inte att mitt huvud fortfarande sitter på riksmarskalkens kropp!

Golden Globe-nominerade animerade filmer

Jag kan ju inte avstå från att nämna de filmer som är nominerade till Bästa animerade film på Golden Globe-galan nu nästa söndag. Tyvärr har jag inte så mycket att säga om dem, jag har faktiskt inte sett en enda av dem. Det beror inte på brist på intresse, tvärtom! Varenda en står på listan över filmer jag vill se. Nej, anledningen är mycket enkel - jag vill inte se dem i 3D, och jag vill inte se dem med den där usla svenska dubbningen som i stort sett alla animerade filmer får nuförtiden. Det är tyvärr ingen lyckad kombination. Vill jag se filmerna på bio på engelska måste jag se dem i 3D, och vill jag se dem i 2D måste jag se dem med svensk dubbning. Aldrig känns det så lockande att ladda ner filmer olagligt som vid dessa tillfällen.

Nå, filmerna som är nominerade är som följer:

Modig, Pixars film om prinsessan som inte vill gifta sig med någon föräldrarna valt, utan hellre vill hitta sin egen väg i livet. Prinsessan Merida spelas av Kelly McDonald, Maggie Smiths kammarjungfru Mary i Gosford Park. Roligt är att de där galna republikanerna i USA hatar filmen och hävdar att den är ett inlägg i debatten om att förgöra familjen, eftersom Meridas högsta önskan inte är att bli bortgift.



Frankenweenie av Tim Burton. Stilen känns igen från Nightmare before christmas och Corpse Bride. En pojke återuppväcker sin hund från de döda i sanna Frankensteinanda. Jag har sett kortfilmen som den här långfilmen bygger på, och den är bra. Hur långfilmen är får vi vänta på i ett par veckor. Biopremiär i Sverige 11 januari.



Hotell Transylvanien. Genndy Tartakovskys film om hur Dracula bygger hotell för monster är väl den som jag är minst intresserad av - och då inte för att jag inte gillar monster. Det ska gudarna veta att jag gör! Men läskigare än alla monster är och förblir Adam Sandler. Jag har så ofantligt svårt för honom och hans spelstil. Visst har han gjort ett par bra filmer - Punch drunk love framför allt - men här tror jag att han har fått fritt spelrum och det är aldrig bra! Men vad vet jag - jag kan ju ha fel!



De fem legenderna. Jultomten, Tandfén, Påskharen, Jack Frost och John Blund (eller Sandmannen som han tydligen kallas här - är det för mycket begärt att ha lite koll på våra sagofigurer!?) samlas för att kämpa mot den onde Beck (nej, inte Peter Haber). Att den svenska titeln dessutom är De fem legenderna och inte De fem legendarerna är väl också något som man får låtsas att man inte ser. Det är ju faktiskt inte deras legender den här filmen handlar om, utan om personerna från legenderna. Men det är väl bara jag som är petig.



Och slutligen, Röjar-Ralf. En samling nominerade vore ju inte komplett utan åtminstone en film från Disney! Vi som kollade på Kalle Anka (och det var ju rekordpublik i år!) fick se en snutt ur den här filmen. Den hiskeligt dåliga dubbningen gjorde att jag tappade intresset efter bara nån minut. Trailern däremot gör att intresset vaknar igen. Lite Shrek goes dataspel - En till synes ond typ  som tvingas ut på en resa och visar sig vara snäll och filmen är proppad med referenser, inte till sagor den här gången utan till klassiska dataspel. Svensk premiär 8 februari.

Motto inför nyåret

Jag gjorde den här till en vän som tappat tron på kärleken. Jag har talat om för hen att hen bara befinner sig i andra akten i sitt livs romkom och George Clooney väntar där ute nånstans. Fast det här mottot är säkert något som många av oss kan leva efter.