Trollflöjten

Foto: Hans Nilsson Kungliga Operan

Såvitt jag vet är den allra första operauppsättningen jag såg Ingmar Bergmans Trollflöjten, den där julen -75. Sedan dess är jag fast i operaträsket och Trollflöjten tillhör mina absoluta favoritoperor. Jag vet inte hur många olika uppsättningar jag har sett av den - många bra, alldeles för många dåliga - men ingen har varit i närheten av Bergmans fenomenala uppsättning. Förrän nu!

Operans nyuppsättning i regi av Ole Anders Tandberg når nästan - dock bara nästan - upp till Bergman vad det gäller fantasi och humor. Jag fnissar fortfarande åt att draken som anfaller Tamino inte är något annat än en byxsnok! Snacka freudianskt! Hela uppsättningen utspelas i ett klassrum där Pamina (Ida Falk Winland) har somnat vid sin bänk och drömmer. På så sätt fungerar operan med alla sina ologiskheter och konstiga förändringar. Trots att operan är mig välbekant sitter jag ändå och väntar med spänning på vad som ska hända härnäst och myser åt varje nytt hyss. Det känns fräscht och friskt. Bland favoriterna är björnflocken som hotar både Tamino och Papageno, och det lilla scouttältet som rymmer fler scouter än man kan ana!

Sångmässigt var ensemblen förträfflig. Det var i stort sett bara nya bekantskaper för mig, med ett par undantag, och jag var helnöjd med dem allihop. Winland som Pamina och Daniel Johansson som Tamino var förträffliga. Men favoriten var ändå Carl Ackerfeldt som Papageno! Efter att ha sett Håkan Hagegård i rollen ville jag bli baryton och låta som han. Den känslan återkom efter att ha sett Ackerfeldt lekande lätt ta över rollen med humor och förträfflig sång. Hans första aria var helt fenomenal. Även duetten med Papagena (Vivianne Holmberg) var lysande.

Lite smolk i glädjebägaren fanns också. Susanna Stern i rollen som Nattens drottning är inte någon stor skådespelare. Hennes talade repliker gnisslade mer än lovligt. Fast å andra sidan - hon hade typ tre talade repliker, och när man levererar en aria med sån perfektion som hon gjorde efteråt så förlåter jag henne för de talade orden.

Även Ulf Peter Hallbergs nyöversättning gnisslade betänkligt emellanåt. Men jag tänker inte säga så mycket om det hela, Gunilla Brodrej skrev väldigt träffande om den i Expressen, och jag kan bara hålla med henne.

Dessa två små skönhetsfläckar kan dock inte hålla mig borta - jag har redan bokat biljett för att gå och se uppsättningen en gång till innan de plockar bort den. Jag längtar redan!