Maskeradbalen

Foto: Mats Bäcker

Ett visst mått av respektlöshet mot klassikerna är emellanåt ett måste om man vill att ett verk ska fortsätta leva. När Folkoperan nu sätter upp Verdis Maskeradbalen är det inte det vi är vana att se. Regissören Mellika Melouani Melani har helt dekonstruerat verket så att det knappt går att känna igen. Till vår hjälp får vi emellanåt, nästan på stumfilmsmanér, textskyltar som berättar vad det är som händer på scen.

Det hela börjar redan innan föreställningen sätter igång. Hela ensemblen är på scen och håller på med annat - det spelas luftgitarr och man utför fakirtrick och så vidare. Kören rör sig sakta fram och tillbaks i raka kolonner över scenen, och det ska jag ärligt säga gjorde mig betänklig. Precis det där gjorde vi i slutscenen av Lika för lika på Dramaten, och jag förstod inte varför vi gjorde det då. Det gör jag absolut inte nu heller.

Sedan smyger föreställningen igång med att ensemblen jammar loss uvertyren lite hipp som happ innan orkestern under ledning av Joakim Unander tar över. Det är inte precis Hovkapellstorlek på Folkoperans orkester, men det märktes då rakt inte med den energi de spelade med.

Maskeradbalen är full av hyss av alla de slag - det görs omstarter flera gånger, folk vägrar göra entré som de ska, det pratas och skriks under arior, publiken får delta i ett par scener med mera, med mera. Bitvis är det briljant, men emellanåt känns det som att Melouani Melani har tänkt några steg för långt. Det blir konstigheter för konstigheternas skull. Det håller helt enkelt inte rakt igenom. Granar firas under stort gnissel ner från taket, videoprojektioner och vi får sång inte bara på svenska, utan även på mandarin och tyska! Emellanåt sitter jag bara och funderar över varför folk på scen beter sig som de gör.

Sångmässigt är det dock överlag väldigt väl genomfört. Särskilt omnämnande tillfaller Yinjia Gong som kungen, Sara Widén som Oscar och Paulina Pfeiffer som en av två(!) Amelia. Det är onekligen häftigt med två Amelior på scen, men i ärlighetens namn förstår jag inte riktigt tanken. Enligt programmet så är det för att Ameliorna växlar mellan objekt och subjekt, men det är inget som jag tycker framgår av handlingen.

Efter att nu ha sett en dekonstruerad Maskeradbal så ska det onekligen bli lite intressant att gå och se Operans  - säkerligen mer traditionella - uppsättning i november.