Mozarts mässa i c-moll

Foto: Hans Nilsson Kungliga Operan

Mozarts c-mollmässa är något av det vackraste som har skrivits - bara Kyriet skulle nästan kunna få mig att tro på Gud! När Operan då gör en balettversion är det självklart att jag vill vara med och se den. Det blev på håret, skulle man kunna säga. Egentligen hade jag tänkt gå i torsdags, men då fick jag en bokad visning och lyckades med nöd och näppe boka om biljetten till den sista föreställningen igår. Tanken var att jag skulle gå med Eric, men han satt fast i tunnelbanan och lyckades inte ta sig till Operan.

Stijn Celis koreografi är det första verket som nye balettchefen Johannes Öhman ligger bakom, och nog kan man väl hoppas att det fortsätter så här. Det är en helt strålande uppsättning han fått ihop. Alla deltagare, baletten, kören, solisterna och orkestern, är i högform och verkar för att få ihop ett sammanhängande verk av alla delar. Snilleblixten är väl att Celis inte skiljer på kören och baletten, utan även låter de förstnämnda ingå i det sceniska och samverkar med baletten vid flera gånger.

Det är enkelt och sparsmakat, alla är svartklädda - utom fyra dansare som har vita skjortor, enkelt och effektfullt! Det enda jag inte riktigt är förstår är Jens Sethzmans helvita scenografi. Jag associerar till en vadderad cell, är det tanken eller är det jag som tänker för långt?

Jag brukar ha svårt för de där scenerna i filmer när folk går på bio och blir så "drabbade" av det de ser att de sitter och gråter, Mångalen är bara ett exempel. Det känns så konstruerat. Nu blir jag nog tvungen att revidera den åsikten lite, för vid flera tillfällen kommer jag på mig själv att sitta med tårar i ögonen för att det är så ofantligt vackert och - ja - drabbande! När ridån gick ner var jag tvungen att sitta kvar i fåtöljen en stund. Jag ville absolut inte ut i oktobermörkret igen. Eftersom det här var sista föreställningen kan jag bara beklaga er som inte lyckades komma iväg och se den. Mozarts mässa i c-moll är en upplevelse jag kommer att bära med mig länge som en värmande filt i höst!

Dessutom blev jag så peppad att jag var tvungen att ta vägen förbi videobutiken för att äntligen köpa Amadeus på Blu-ray. Och så var den slut! Vafalls!