Tyst, jag ser på teve!

Från och med nu säger jag upp bekantskapen med alla jag känner! Åtminstone på onsdagkvällar några veckor framöver. Inte kan jag väl missa fortsättningen på engelska The hour! Dessutom börjar en ny säsong av True Blood direkt efter det. Och som om inte det vore nog - andra säsongen av Bored to death börjar också ikväll, och på samma kanal! Ikväll får vi bland annat se Kristen Johnston (Tredje klotet från solen) som dominatrixen Latex. Jag kommer att tejpa fast ettan på min fjärrkontroll!

Varen redo - dagen är nära!

Ja, dagen för biljettsläpp alltså. På torsdag släpps biljetterna till Jesus Christ Superstar på Ticnet! Föreställnignarna är 21 och 22 oktober. Jag räknar med att se er där!

Oscarsnominerade kortfilmer - 1936

Dags för en ny omgång oscarsnominerade filmer. Återigen är det en Disneyfilm, Kusinen från landet, som vann guldgubben. Men innan vi tittar på den tar vi en titt på övriga filmer.

Tre filmer var nominerade det här året. Först ut är Popeye the sailor meets Sindbad the sailor, regisserad av Dave Fleischer. Bluto har här antagit rollen som Sindbad Sjöfararen. På sin ö har han samlat flera av de fabeldjur han mött i sagorna. Olivia kidnappas av den kärlekskranke Bluto och Karl-Alfred måste kämpa mot de olika djuren innan han kan befria sin älskade. Det här är, om jag inte misstar mig, den längsta animerade filmen dittills som nominerats. Sindbad ingår i serien Popeye Color Feature, som består av tre lite längre filmer, alla med tema som hämtats från Tusen och en natt. Det som jag tycker är intressantast med den här filmen är användandet av 3D-modeller till bakgrunderna, en föregångare till Disneys multiplankamera. Filmen har röstats fram av folk i animationsbranschen till plats nummer 17 på topp 50-listan över de bästa animerade filmerna genom historien. Håller ni med?



The old mill pond av Harman & Ising kommer härnäst. Hur den här filmen kunde bli nominerad övergår mitt förstånd. Animationen är av medelstandard och handlingen kan jag inte säga något om - för det finns ingen. Ett gäng grodor som egentligen är klichénegrer a la mode framför en nummerrey i den gamla kvarndammen. Tack och godnatt.



Segraren då, Kusinen från landet. Av de här tre är det absolut det bästa valet. Disney har baserat filmen på Aesopos gamla fabel om stadsmusen och lantmusen, men här får vi bara se Abner Lantmus' besök i storstaden. Monty Stadsmus håller sig på sin plats. Snyggt och roligt, vad mer kan man begära?



Var det här årets bästa filmer? Hmmm... Klicka på Läs mer så får ni se några filmer som har klarat tidens tand bättre än de två första!

True Grit

Att bröderna Coen filmade True Grit förra året är det väl inte så många som har missat. Är man dessutom intresserad av äldre film så känner man också till att John Wayne spelade huvudrollen i den första filmversionen med den svenska titeln De sammanbitna 1969. Att båda filmerna bygger på en roman av Charles Portis kanske inte är lika välbekant. Romanen kom året innan Waynes filmatisering. På svenska kom den 1969 med titeln Mod i barm.

Jag ska väl erkänna att hade det inte varit för bröderna Coens film så hade jag inte brytt mig om boken. Westerngenren - och då särskilt i bokform - är inte min tekopp, om man så säger. Nu när boken ges ut på nytt, fast i den gamla översättningen och med originaltiteln, så tänkte jag ändå att det kan väl vara kul att ha läst den också.

De som har sett någon av filmerna känner redan till handlingen. 14-åriga Mattie Hayes anställer Rooster Cogburn för att tillsammans leta reda på mannen som mördat Matties far. Till sällskap får de Texasrangern LaBoeuf. Ingen avancerad historia, och romanen är heller inte särskilt lång, bara 190 sidor. Berättare är, precis som i filmen, Mattie Hayes, fast många år senare. Det blir ett lyft för hela romanen, det är en ganska prudentlig medelåders dam som med sin torra prosa berättar minnesbilderna av vad som hände ett kvartssekel tidigare. Hon ser inget heroiserande i det som har hänt, det var bara vad som måste ske. Språket är korthugget och enkelt, utan att därför bli torftigt. Dessutom är den emellanåt väldigt rolig.

Ett steg närmare fulländning

Det har varit lite dåligt med Ture Sventon-böcker i originalutgåvor på sistone. Agaton Sax har jag däremot lyckats få ännu en bok med. Agaton Sax och de okontanta miljardärerna köpte jag på auktion för 35 spänn häromdagen. Helt okej pris, måste jag väl ändå säga.

Ja Jonatan - jag ser ljuset!

Ännu ett produktionsmöte avklarat. Ljussättningsbehovet diskuterades på plats i kyrkan. Hela regigruppen skulle ha varit på plats för att tillsammans med ljusansvariga Emmy gå igenom grunderna för hur ljuset ska se ut. Jag skriver skulle, för Petter blev sjuk och Mathias fick förhinder. Men Roland och jag klarade av det på egen hand. Jag skulle nog vilja säga att även det här mötet gick som smort. Många bra idéer framfördes hur vi ska få det så bra som möjligt.

Fortfarande fylld av tillförsikt!

Slottsbranden - den sanna orsaken!

Om ni undrar hur slottsbranden 1697 egentligen startade behöver ni inte undra längre. Här är bildbeviset!

Månadens dvd-inköp

French & Saunders är bästa komediserien! Jag har fullkomligt älskat dem sedan jag såg dem för första gången i ZTV:s barndom. Hela serien finns inte att tillgå i England, förvånansvärt nog. Däremot har australiensarna insett värdet i en box med alla sex säsongerna. Jag har gått och suktat lite på den här ett bra tag, men den har kostat lite för mycket. Nu äntligen kände jag att jag kunde avvara de stålarsarna, så nu har jag varenda avsnitt de gjort. Utom specialprogrammen, attans också!

När jag ändå beställde den här serien tyckte jag att jag kunde köpa mig nånting mer, fast kanske inte lika dyrt. Rosemarys baby är en riktigt trevlig rysare som jag inte sett på många år. Får väl se om den håller fortfarande.

Seminarium på Hallwylska

Ett av sommarens sista seminarier gick av stapeln idag. Tretton (av nitton anmälda, lite surt med folk som inte dyker upp och inte avbokar sig) förväntansfulla musei- och slottsnördar stod samlade utanför Hallwylska palatset för att få en guidning. Jag har varit där flera gånger, men det är alltid lika intressant att komma tillbaks. Alltid lär man sig något nytt. Den här gången fick jag för första gången se garaget med den stora bilen. Ursnygg!

Att sedan den afrikanska konstutställningen kändes lite malplacerad i paret von Hallwyls palats kanske vi inte behöver gå in på.

Luften har gått ur Ben

Är det inte det ena så är det det andra! Jag har märkt att bakdäcket inte håller tätt. Allt oftare har jag varit tvungen att pumpa, men idag när jag var nere för att återigen fylla luft i bakdäcket upptäckte jag en spricka i däcket och där pyser luften ur. Så nu måste jag lämna in Ben på reparation igen. Hurra, ännu fler utgifter!

Ett upprop till serieälskare

Dave Kellett och Fred Schroeder är två amerikanska filmskapare som i två år har arbetat på en dokumentärfilm om tecknade serier. Sextio av USA:a främsta serietecknare har intervjuats om sina jobb, hur de började läsa serier och hur de ser på framtiden för serier. Över 320 timmar med intervjuer finns det. Nu håller de på att sammanställa filmen och söker donatorer. 58 000 dollar är målet och än så länge är de halvvägs. De har en sida där man kan lämna donationer.

Nördar som drivs av passion till sitt projekt bör premieras tycker jag, så jag har lämnat ett bidrag till dem. Bara listan över vilka serieskapare som deltar i filmen gör att jag blir väldigt nyfiken på att se film; Jim Davis (Gustaf), Stephan Pastis (Pärlor för svin), Richard Thompson (Alice) med flera. Det här kan bli riktigt bra!

Sensommarpromenad

 

Innan gårdagens repetitioner följde jag med Joakim och dottern Signe på Kungsholmspromenad. Vilket perfekt väder för slikt! Strålande solsken och varmt. Synd bara att jag skulle iväg och bara kunde umgås i halvannan timme. Men trevligt var det så länge det varade.

Repetitionerna är i full gång

Idag träffades prästerna och repeterade sina scener för första gången. Det blev en rolig repetition med många olika tolkningar på scenlösningar. Under tiden började "folket" samlas i salen för filmvisning. Efter att vi hade repeterat klart presenterade vi vår vision för de bägge körer som kommer att göra lärjungar och folkmassor. Medan de tittade på den klassiska filmen från -73 satte sig regigruppen i rummet intill för att mer i detalj diskutera igenom nödvändigheter. Än så länge känns det bra, det här!

Skuggans spel

Ni måste hålla med om att det känns lite pirrigt att läsa en bok som en kompis har skrivit. Tänk om den suger - vad ska man säga då, nästa gång man ses? Den situationen befann jag mig i då jag köpt Lars andra deckare Skuggans spel. Jag har inte läst den första boken, så det här skulle alltså bli första gången jag läste något han läst. Efter att ha slagit igen boken kan jag andas ut - det här är inte dumt alls. Jag har vissa reservationer, men på det stora hela var jag nöjd.


Skuggans spel är uppföljaren till Spåren på bryggan och har samma huvudperson, kriminaljournalisten Fredrik Gransjö. Här handlar det om bankrån mitt under Mariefreds jazzfestival, men det börjar med en skottlossning mot ett par som är ute och paddlar kanot innan vi går ett par dagar bakåt i tiden. En riktigt snygg inledning, som gör att jag vill läsa vidare och se vad som egentligen ledde fram till de avlossade skotten. Vi blir serverade ett antal olika handlingstrådar som inte ser ut att ha så mycket med varandra att göra, men så sakteliga glider samman. Det är snyggt gjort, annars kan jag vara lite allergisk mot deckare där kommissarien får i uppdrag att utreda två slumpade fall som självklart hänger ihop.

Lars har ett lätt och filmiskt berättarspråk, det blir inte tungt och jag läser villigt vidare för att se vad som ska ske härnäst.

Men! Som så många andra deckare jag har läst där författaren försöker hålla ihop alla intrigtrådar så är personerna ganska platta och personskildringarna lite väl redovisande, folk som sitter på kammaren och tänker igenom alla detaljer i sitt liv i kronologisk följd. Och så har Lars fallit för en av de tröttaste homoklichéerna - de lesbiska kvinnorna som egentligen inte alls är lesbiska. De är det bara i brist på riktiga karlar, men så fort sådana dyker upp så glömmer de sina lesbiska känslor, förutom möjligen lite dåligt samvete.

Trots dessa små invändningar så var det en trevlig läsupplevelse och jag kanske ska ta och kolla in den första boken också.

Henrik tar priset!

En av de absolut bästa skådespelare jag har haft äran att jobba med är Henrik Rafaelsen. Vi jobbade ihop i Nicholas Nickleby på Stadsteatern. Då hade jag redan sett honom i Ett drömspel på samma teater och fascinerats. Senast - och förhoppningsvis inte sista - gången jag såg honom här i Sverige var när han gjorde en fantastiskt underbar Mysjkin i Idioten. Sedan åkte han hem till Norge och gjorde succé, bland annat som Peer Gynt. Att han var av norsk härkomst förstod jag, men att han inte hade varit i närheten av Sverige innan han kom in på scenskolan här i Stockholm kunde jag inte förstå. Han talar perfekt stockholmska, inte antydan till norskt idiom! Dessutom är han sjukt trevlig!

Sedan 2004 har vi fått nöja oss med att se honom på film här i landet. Hans första långfilm var Elina - som om jag inte fanns, där han spelade Elinas lärare. I maj i år hade Limbo Sverigepremiär, där Henrik spelade mot bland andra Lena Endre.

I lördags delades det norska filmpriset Amanda ut i Haugesund. Henrik var nominerad till bästa manliga huvudroll för sin roll i Sykt lykkelig, som även visats på Göteborgs filmfestival i år. Övriga nominerade var Benjamin Helstad för Flykten från Bastöy och Otto Jespersen för Trolljägaren. När stridens damm lagt sig stod en segrare kvar - Henrik Rafaelsen! Jag har bara sett trailern för filmen, men den verkar vara riktigt rolig. Jag kan bara gratulera Henrik och uttala en from förhoppning att vi snart får se honom på scen här igen!

BabaKiuerianer

När jag var i tonåren nånting gick det på teve en låtsasdokumentär om koloniseringen av Australien. För att göra satiren extra träffande hade man vänt på perspektiven - det var alltså aboriginerna som invaderade den västerländska världen.

I programmets inledning får man se en helt vanlig vit familj som står och grillar på sin uteplats när ett antal kanoter landar vid stranden och ett gäng aboriginer stiger iland. Ledaren frågar pappan för familjen vad de kallar platsen de är på. Pappan svarar förvånat "barbecue area?" varpå de invaderande styrkorna raskt döper hela landet till BabaKiueria och invånarna till babaKiuerians.

Än i denna dag kan jag gå runt och säga "babaKiuerians" för mig själv och fnissa. Det är hysteriskt roligt!

Med Internets fantastiska hjälp har jag hittat programmet igen. Här är det, ifall ni är nyfikna.

West Memphis Three frisläppta

1993 mördades tre åttaåringar i West Memphis, Arkansas. Pojkarna hittades nakna och bakbundna, två av dem hade dränkts och den tredje hade dött av blodförlust då han blivit kastrerad. Polisen misstänkte satanistbrott och riktade snabbt misstankarna mot tre tonåringar som inte passade in i den lilla bibelstaden - de var svartklädda, lyssnade på Metallica och hade Stephen King hemma i bokhyllan. Några egentliga bevis mot dem fanns inte - deras DNA kunde inte bindas till det material man funnit på platsen - men de passade in i bilden polisen hade och snart blev de dömda för morden.

De uppgifter som pekade åt annat håll utreddes inte, bland annat fanns det tecken som tydde på att den kastrerade pojkens styvfar kunde veta mer än vad han påstod. Styvfadern var en känd våldsverkare, som uttalat dödshot mot sin före detta hustru och dessutom misshandlade sina styvsöner, åttaåringen med ett bälte bara ett par timmar innan han försvann. Hans DNA hittades i ett hårstrå som satt fast i skosnöret som pojkarna bundits med. Dessutom hade han en kniv med blodspår som matchade styvsonen. På styvsonen hittades ett bitmärke som inte matchade någon av de tre misstänkta tonåringarna. Däremot kunde man inte matcha bitmärket med styvfaderns tänder, för innan man hann göra det lät han dra ut alla sina tänder och skaffa löständer.

Inte ens offrens föräldrar tror att de tre tonåringarna är skyldiga, men rättsväsendet i West Memphis har styvnackat vägrat gå med på att de skulle ha gjort något fel. De utredare, domare och åklagare som var med har tack vare det här fallet befordrats till högre tjänster och har alltså byggt sina karriärer på den här domen. Känns det igen, Christer van der Kwast?

Den här historien har berättats i två fruktansvärda (men bra!) dokumentärer - Paradise Lost: The child murders at Robin Hood Hills och Paradise Lost 2: Revelations. Många har engagerat sig i det här fallet - inklusive Metallica, Dixie Chicks, Eddie Vedder, Henry Rollins och Johnny Depp - och röster har höjts om justitiemordet som har begåtts här. Nu har de tre männen efter arton år blivit frisläppta. Med förfinad analysmetod har det framkommit att det inte finns några tekniska bevis mot dem. Däremot har de inte frikänts från morden. Man frigav dem med en litet teknikalitet - Alford plea - som går ut på att de fortfarande kan hävda att de är oskyldiga, men att de erkänner att bevisen mot dem är så överväldigande att de skulle kunna dömas för brottet och straffet de fick i uppgörelsen var arton år, precis så länge de suttit inspärrade. På sätt och vis har rättvisa skipats - tre oskyldiga män har släppts ut ur fängelse. Å andra sidan har de suttit oskyldigt inspärrade i arton år, och den riktiga mördaren är fortfarande fri.

Uppdatering: Till de kända personer som har engagerat sig i den här frågan räknas även Peter Jackon. Han har varit med och betalat rättegångskostnader för de tre männen.

Horrible bosses

Första gången jag såg trailern förr Horrible bosses förstod jag att det här var en film jag måste se. Vilken fantastisk ensemble - bara komedifavoriter i de sex huvudrollerna! Jason Bateman (Arrested development), Charlie Day (Always sunny in Philadelphia) och Jason Sudeikis (Saturday night live) som hunsade anställda som vill göra sig av med sina sadister till chefer spelade av Kevin Spacey, Jennifer Aniston och Colin Farrell (sminkad till oigenkännlighet). Manuset, en komisk kusin till Hitchcocks Främlingar på tåg, lockade också. Till det regissören Seth Gordon, som bland annat regisserat ett par avsnitt av Modern family och dokumentären King of Kong.

Jag drog öronen åt mig lite när jag läste recensionerna - en tvåa i DN - fast å andra sidan kan jag inte riktigt ta en recension på allvar när recensenten skriver fel namn på både regissör och skådespelare - så Petter och jag gick iväg för att bilda oss vår egen uppfattning.

Åttiotalet var actionkomediernas stora årtionde, och jag har en liten fäbless för såna och Horrible bosses passar väl in i kategorin. Länge är det här väldigt, väldigt roligt. Ensemblen ser ut att ha haft roligt när de spelat in också, och det är mycket utspel, både från "de goda" och de hemska cheferna. Jag vet faktiskt inte vem som gör bäst jobb - de suger allihop på sina karameller. Jason Bateman är suverän som straight man med minimalt utspel. Mot honom kan man ställa Charlie Day som kan vara lite Jim Carrey på crack - fast på ett bra sätt! Cheferna njuter helt klart av att få spela ärkesvin och de gör det perfekt. Kevin Spacey levererar alltid, det behöver man inte vara orolig för, Colin Farrell är något av de slemmigaste som har gått i ett par skor och skulle gärna ha fått vara med mycket mer än vad han är och Jennifer Aniston passar på att ge järnet när hon för en gångs skull slipper spela snälla flickan. Däremot är det tragiskt att se hennes botoxade ansikte. Huden stramar och hon kan inte röra på ansiktsmusklerna. Hemskt!

Nu har actionkomedier ett inbyggt problem och det är just det att de ska vara både action och komedi. Båda bitarna ska få plats, och oftast går det inte friktionsfritt. Så icke heller här. Mot slutet blir det biljakter och viftande med vapen och skrikande och det skär sig mot första två tredjedelarna av filmen. Som i så många andra actionkomedier får man problem när alla trådar ska knytas ihop och avslutas. Synd på väldigt rara ärtor! Under lång tid var jag inne på på en fyra, men slutet gör att de hemska cheferna får nöja sig med tre starka gnurglor!

Dagens inköp

Cordon Bleu på Vasagatan älskar nog mig vid det här laget. Jag har gått dit stup i kvarten nu i sommar och köpt lite nya saker till köksutrustningen. Dagens inköp blev det här - nej, inte banankakan! Formen som banankakan ligger i köpte jag däremot idag. Jag tyckte att jag behövde en lite roligare rund form och hittade den här. Samtidigt passade jag på att köpa den blå skålen att ha utensilier i, efter att ha insett att jag ändå lägger alla träslevar och sånt i vad som nu kan stå på bänken för tillfället. Varför då inte ha en speciell skål för sånt!

Sommarbio i Rålis

Nog är det något speciellt med utomhuskultur ändå. Bilar kör förbi, det kommer några droppar regn, de kallnar på när solen går ner och man dukar upp sin medhavda matsäck. Till och med de som sitter och pratar filmen igenom kan man ha överseende med!

Stockholms filmfestival börjar filmhösten med filmvisning i Rålambshovsparken den här veckan. Första filmen var ikväll - Once från 2006. Jag hade inte sett den, så när Timo erbjöd sig att följa med var saken avgjord. Vi träffades där och Therese anslöt också lite senare. Först var det lite frågesport. Jag hade fel på en fråga - jag svarade Flykten från New York istället för Blade Runner, hur jag nu kunde göra ett sånt misstag - så vi kom inte på tal för några pris. Jag fick nöja mig med prylpåsen jag fick när jag hämtade ut mitt medlemskort, vad jag nu har för nytta av false lash effect mascara - har vi nu nått dit när man försöker göra reklam för att man med den produkten kan uppnå totalt falsk effekt?

Filmen i sig var en trevlig liten film, absolut inget mästerverk men en trevlig halvannan timme. Morgondagens film - Black Swan - tänker jag inte se. Jag har den ännu i färskt minne, men senare i veckan kommer jag nog återvända.

Emma - Clueless

Alicia Silverstone har aldrig varit så bra som hon är i Clueless - hon är perfekt som bortskämd rikemandsdotter som försöker vara mognare och mer världsvan än vad hon är - det är hennes Hamlet helt enkelt! Jag älskade filmen redan när den kom, bara för dess egen skull. Visst hade jag fått veta att den skulle vara baserad på Jane Austens Emma, men jag kunde inte bedöma hur väl den förhöll sig till romanen. Nu i sommar har BBC-versionen av Emma gått på SVT och jag har följt den med nöje - välgjord och välspelad. Då är det en händelse som ser ut som en tanke att fyran häromdagen visade just Clueless, som jag inte sett på flera år. Alltså läge att kolla om och jämföra.

Efter att ha sett om den måste jag säga att jag är än mer imponerad. Filmen är lika rolig fortfarande, och Alicia är lika lysande. Men nu kan jag dessutom ser hur scen efter scen är tagen direkt ur boken och har uppdaterats till Los Angeles 1995, och det fungerar utmärkt. Ingenstans får jag känslan att man har försökt pressa in situationer som är otänkbara idag i manuset. Fortfarande, sexton år efter att jag såg filmen för första gången, så fnissar jag varje gång jag ser omslaget till Spartacus, eller Sporatacus som frk Silverstone kallar den i filmen (vilket fyrans översättare missade för övrigt).

Jag kan inte ge filmen mindre än fyra gnurglor!

Exorcisten

I och med att SVT har kört sin skräckfilmsserie nu i sommar kom jag att tänka på en av de bästa - Exorcisten. Filmen har jag sett många, många gånger, men boken har jag bara läst en enda gång och det var för närmare tjugofem år sedan. Efter det har boken stått i bokhyllan och jag har inte tänkt på att läsa om den. Nu fick jag lust att göra det, och det måste jag säga, den håller fortfarande. William Peter Blatty har lyckats perfekt här, jag kom in i handlingen direkt och sedan var jag fast trots att jag kan varenda scen mer eller mindre utantill. Filmmanuset (som han också skrev och oscarsbelönades för) följer boken nästan till punkt och pricka. En och annan förtydligande detalj framkommer här, som till exempel Regans mystiska "you're all going to die up there", som jag aldrig riktigt har förstått vad hon menar med får här sin förklaring. Det är möjligt att det framgår i filmen också, men då är det något jag har missat varenda gång jag har sett den. Exorcisten är inte någon storslagen skräckupplevelse, skräcken ligger och lurar och verkligen smyger sig på en. Själva exorcismen äger inte rum förrän under bokens sista femtio sidor, men stämningen byggs verkligen upp. Är Regan verkligen besatt eller har hon bara psykiska problem? Det är väl ingen som inte vet svaret på den frågan i och för sig, men vägen fram till slutet är väl värd sin tid.

Mitt enda minus är översättningen av Anna Pyk. Den är absolut inte helt hundra, om man säger så. Den är ganska luddig på sina ställen, jag får översätta tillbaks till engelska och sedan tillbaks till svenska för att få ihop en del meningar. Och direkt störande är det att svordomen "fucking" har direktöversatts. Det är väldigt många "pippande idioter" och dylikt. Nog borde väl en översättare känna till den vanligaste svordomen av dem alla? Vid flera tillfällen tänkte jag att jag kanske skulle skaffa mig det engelska originalet istället och skänka bort min svenska version. Inte ett bra betyg för en översättare. Bortsett från det var boken lika bra den här gången!

Mapplethorpe på Fotografiska

Efter den ointressanta erotiken på Nationalmuseum var det trevligt att få se lite upprörande och -hetsande erotik. Här satt jag i min ensamhet och funderade på om jag skulle orka ta mig ut ur huset och åka ner till Fotografiska för att bese Mapplethorpe-utställningen, och exakt samtidigt meddelar Ola att han och Johan ska dit och att jag gärna får följa med. Kan det bli bättre!

Utställningen var helt fantastisk. Visserligen har jag sett en hel del Mapplethorpe i tidningar och på nätet, men det var något helt annat att få se bilderna i sitt rätta sammanhang och utställda tillsammans. Och erotik, visst - han har gjort bilder på stora kukar och BDSM och allt det där, och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var intresserad av dem, men hans fantastiska porträtt går utanpå det mesta! Barnporträtten var helt sagolika. Och så självklart blommorna, dem kan man inte utelämna heller. Jag är glad att jag gick dit och kollade på den här utställningen, kanske försöker jag hinna dit igen innan den plockas bort.

Vi tog en titt på övriga utställningar också, det kanske vi inte borde ha gjort. Åtminstone borde vi nog ha avstått från utställningen en trappa upp där en modefotograf (namnet undflyr mig just nu) återanvänt Chanelkläder från hela seklet. Så fantastiskt ointressant det var efter Mapplethorpes drabbande porträtt. Estetiskt snygga, men ointressanta, och alla dessa professionella modeller med inövade poser och dito miner. Urrrk, så trist!

Då var Eleanor Coppolas Circle of Memory mer intressant - en gånggrift skapad av höbalar och i mitten ett rum för reflektion där sand sakta rinner ner från ett hål i taket, som sanden i ett timglas. Där hade jag kunnat sitta betydligt längre än jag gjorde, om det inte varit för att Ola fick hösnuva och var tvungen att gå ut.

Istället gick vi ut på uteserveringen och åt. En perfekt kväll, aningens kall efter ett tag kan erkännas. Men med en nygrillad hamburgare och trevligt sällskap (och självklart en kardemummabulle till efterrätt) klarar man av det mesta.

Rosendalsvandringen, dag ett

Exakt på slaget 13 hälsades deltagarna välkomna utanför Skånska gruvan. Djurgårdsförvaltningens parkchef Gunnar Björkman berättade om Djurgårdens historia och självklart - eftersom vi stod där vi stod - om Stockholmsutställningen 1897. Sedan gick vi vidare och under en timme promenerade vi runt i parken och gjorde pauser här och där, där vi fick lära oss en hel del. Även jag som ändå har lite koll på den där ön fick veta sånt som jag inte vetat förut, jättekul! Efter det var det så min tur att ta vid och visa slottet. Gjorde det mig nånting alls att jag avbröt semestern för det här? Absolut inte, Rosendal är ju mitt favoritslott och när vädret var som det var idag så finns det inget som slår Djurgården. Jag ser fram emot att få upprepa det hela i morgon, förhoppningsvis med lika vackert väder. Idag var det utsålt, men det finns några biljetter kvar till morgondagen.

Foto - Frau Lind

Oscarsnominerade kortfilmer - 1935

Det är dags för ännu ett år i Oscarshistorien. Nu har vi kommit till 1936 - det vill säga filmer som haft premiär 1935. Intressant nog hade Haren och sköldpaddan premiär i januari 1935, men fick ändå tävla i animationskategorin för 1934 års filmer. 1936 var det återigen tre filmer som tävlade om guldgubben, och hur skulle världen se ut om inte Walt Disney fanns med bland de nominerade? Fast först filmen som Disney inte producerade - The Calico Dragon.

The Calico Dragon regisserades av paret Hugh Harman och Rudolf Ising. Deras karriärer började, som för så många andra, hos Disney. När Disney blev av med rättigheterna till kaninen Oswald följde Harman & Ising med till det nya bolaget. Senare skulle de skapa den första animerade filmen med synkroniserat ljud - Bosko, the talk-ink kid. Steamboat Willie må vara den första animerade filmen med ljud, men den hade ingen som helst talad dialog. The Calico dragon är deras första nominerade film. De vann inte det året, men de skulle återkomma senare och få statyetten. Mer om det då.

The Calico dragon handlar om en flicka som läser en saga för sina dockor innan hon somnar, varpå dockorna ger sig ut i ett sagolandskap för att slåss mot draken. Det roliga med den här miljön är att absolut allting är gjort av tyg. Lägg särskilt märke till alla föremål som utgörs av underkläder. Även den här filmen är gjord i tvåfärgssystemet, så färgerna är ganska blaskiga.



Resten av kategorin ägs av Disney. Vem sköt Cock Robin? är ett roligt litet deckarmysterium. Cock Robin, som ska föreställa Bing Crosby, blir skjuten medan han sjunger serenad för Jenny Wren, även känd som Mae West, och man försöker fastställa vem som är den skyldige. Var inte oroliga, allt slutar lyckligt!



1936 års oscar för bästa animerade film går till ännu en Disneyfilm - Tre ensamma kattungar. Tre kattungar tar sig in i ett hus och ställer till oreda. Det är en gullig film, men även tekniskt är den snygg att se på. Silly Symphonies-filmerna var vid den här tiden ofta experiment inför inspelningen av Snövit och de sju dvärgarna. Se bara speglingarna i golvet, och hur perspektivet ändras när den ena kattungen jagar fjädern över golvet. Snyggt, och av de här tre filmerna den värdiga segraren.


Okej, det var filmerna som blev nominerade. Årets största mysterium är hur Den stora konserten inte ens blev nominerad - en av de bästa animerade filmerna nånsin! Det är tredje gången som Musse Pigg och Kalle Anka jobbar ihop, och den är riktigt rolig. Snyggt animerad också!



Slutligen kan man inte lämna 1935 utan att nämna Golddiggers of '49. Det är ingen stor film som sådan - ingen kan väl förvånas över att den inte blev nominerad. Rolig, visst, men inte mer. Nej, anledningen till att jag vill nämna den här är för att det är första filmen som Tex Avery regisserade. Man kan ana hans humor även i den här filmen, men helt kom den inte att blomma ut förrän han började jobba för MGM. Mer om det då. Nu får ni roa er med en av Porky Pigs första filmer.

Lust och last

Julius Kronberg, Jaktnymf och fauner

Inte kan man väl avstå från att gå och kolla på Nationalmuseums erotikutställning Lust och last, särskilt inte efter debatten som blossade upp när utställningen invigts. Igår, med bara ett par dagar till godo, kom jag äntligen iväg. Det var en utställning jag hade kunnat vara utan. Tänk att så mycket sex och snusk kan lämna mig så likgiltig.

Det kändes som att man inte riktigt hade kommit fram till vad man ville säga med den här utställningen, mer än att man förstått att man skulle få en publikdragare - sex säljer, som vi alla vet. Det var nakenstudier och mytologiska motiv en salig blandning, och så några moderna verk för att utställningen ska få ett existensberättigande och aktualitet. Men tyvärr, jag var ganska likgiltig. En del val ställde jag mig dessutom väldigt frågande till. Under parollen att på 1800-talet blev folk voyeurer för att de kunde betrakta folk ute på gatan och illustrerat med en målning föreställande skådespelaren Frippe Fredriksson fullt påklädd i ytterrock och hatt utomhus var totalt obegripligt i lustsammanhang, åtminstone för min del. Är inte det en förutsättning för all bildkonst, att man faktiskt är en betraktare eller voyeur när man studerar konstverket ifråga?

Dessutom är det intressant att det homoerotiska nästan helt lyser med sin frånvaro, och kommenteras inte - åtminstone inte vad jag kunde se. Det mest homoerotiska konstverket på hela våningsplanet, Eugène Janssons självporträtt, fick inte ens vara med i erotikutställningen. Den hittade man istället i utställningen om de fyra årstiderna, där den fick representera sommaren. 

Ett par texter ställer jag mig också frågande inför. Man har lånat in Nordiska museets kyskhetsbälte och hävdar att sådana användes för att försäkra sig om hustruns dygd. Det finns inga historiska belägg på att kyskhetsbälten någonsin har använts, och man är inte säker på att det där bältet är äkta. Det nämns över huvud taget inte alls i den här utställningen. På texten till Lucas Cranachs målning med Venus med Amor som honungstjuv berättas om hur Amor stjäl honungskakor, men bestraffas av bina och så får vi veta översättningen av påskriften på tavlan. Någon sådan påskrift kan inte ses, inte heller några straffande bin. Det är nämligen inte den tavlan som hänger där. Det är Cranachs andra tavla föreställande Venus och Amor (inte som honungstjuv). Fel som onekligen drar ner intrycket av utställningen.

Talande nog är tavlan som gör störst intryck på mig inte särskilt erotisk. Det är Vilhelm Rosenstands Utanför Café A Porta, vid Kongens Nytorv, Köpenhamn som jag fastnade länge inför. Om det gör mig till voyeur så visst, det kan jag leva med.


Utställningskatalogen verkar dock vara intressant, så den köpte jag och ska läsa igenom. Men inte ska man behöva köpa katalogen för att förstå vad utställningen går ut på - det ska vara en fördjupning. Njae, Nationalmuseum - gör om, gör rätt!

Musikens förunderliga påverkan

Vi kom in att diskutera klassisk musik hemma hos fru Ann igår och då särskilt Händels Lascia ch'io pianga ur operan Rinaldo. Då är det självklart att YouTube:a efter någon bra inspelning. Flera olika versioner dök upp, både suveräna och mindre bra (läs: Barbra Streisand). Så kom vi fram till den sista versionen, med Philippe Jaroussky, och jag blev bokstavligt talat tårögd. Det är lustigt vilken påverkan musik kan ha på en! För er som inte känner till honom så är han en av de bästa countertenorerna i världen. Hur bra var då hans version? Ja, lyssna själva så kanske ni förstår!

Heldag hos fru Ann

 Det måste tillstås - efter en middag hos fru Ann vill man inte ställa sig på vågen för officiellt invägning! Trevligaste kvällen på länge - jättegod mat, trevligt sällskap och roligt samtal. Och inte störde regnet nånting, vi satt trots allt under markisen och kunde bara njuta av ljudet av regnet som föll. Hundarna hade minst lika roligt också.

Jesus Christ Superstar - Affischen!

Se här, vi har tydligen redan en affisch. Det var mer än jag visste om! Men var står huvudrollsinnehavarens namn? Vadå, är inte Kajafas huvudrollen? Det var det fräckaste!

Bridesmaids

Kristen Wiig har jag redan hyllat flera gånger - hon är min absoluta favorit i Saturday Night Live. Nu har hennes filmdebut - som huvudrollsinnehavara, biroller har hon redan haft flera stycken - Bridesmaids kommit till Sverige. När Anna och jag skulle ha semesterhäng igår var det alltså självklart att vi skulle gå och se den. Senast jag var i en så kvinnodominerad biosalong var när Timo och jag var och såg Sex & The City, och då hade jag åtminstone Timo med mig. Nu var jag väldigt ensam. Inte för att det gjorde mig nånting. Jag mådde som fisken i vattnet. Okej, emellanåt var det bara Anna och jag som skrattade och vid några tillfällen till och med bara jag. Det är möjligt att resten av biopubliken hade räknat med en feelgood-romkom. Det var det absolut inte! Bridesmaids är en feelbadromkom - En kvinna på (fel sida) gränsen till nervsammanbrott skulle en alternativ titel vara.

Wiig har själv skrivit manus till den här historien och spelar även huvudrollen som Annie med det misslyckade livet. Hennes bageri har slagit igen, hennes pojkvän har dumpat henne, hon har ett kk-förhållande med en ofantligt dryg kille (härligt slemmig Jon Hamm), hon bor med syskonparet från helvetet (däribland en fantastiskt hemsk Matt Lucas), hennes ekonomi är körd i botten och hon har ett tillfälligt jobb med att sälja förlovningsringar till lyckliga par. Dessutom ska bästisen Lillian (Maya Rudolph) gifta sig och Annie blir ombedd att bli hedersbrudtärna med ansvar för festerna. Självklart är det upplagt för katastrofer. Och det blir det - den ena katastrofen efter den andra radar upp sig. Inte blir det bättre av att Lillians nya vän Helen (Rose Byrne) försöker ta över alltihop.

Det var länge sen jag skrattade så mycket på bio. Från första minuternas pinsamma sexscen till (det tillsynes obligatoriska) slutsångnumret radas de roliga scenerna upp med makalös timing. Wiig träffat hela rätt, både i manus och rolltolkning. Den sista biten var jag inte det minsta orolig för - är det något hon är bra på så är det att spela personer som försöker hålla fasaden uppe medan de totalt bryter ihop inombords. Även övriga ensemblen är fantastiskt bra - särskilt vill jag framhålla de båda väninnorna, den frustrerade Rita (Wendi McLendon-Covey) och framför allt Megan (Melissa McCarthy). Där har vi en given nominering till nästa års Golden Globe för bästa kvinnliga biroll i komedi. Kom ihåg var ni läste det först! 

Betyget är självklart - fyra brudtärnor till gnurglor!

Trailer till Bridesmaids från rstvideos trailerarkiv.

Därför skaffar jag ingen tatuering

Jo, jag kan faktiskt tycka att tatueringar kan vara snygga, och jag vet vilken tatuering jag skulle skaffa mig - om jag nu skulle tatuera mig - vilket jag inte tänker göra.

Nästan främsta anledningen till att jag inte gör det är dock min nålskräck. Jag fullkomligt hatar nålar. Petter har gjort sina tappra försök att övertala mig, bland annat så försökte han med att det inte gör så ont. Det känns bara som att man rullar en varm glödlampa över huden - vilket inte lugnade mig. När han sedan skulle skaffa en ny tatuering frågade han om jag ville följa med för att själv få se hur lugnt det var. Det gjorde jag, fast främst för att hålla Petter sällskap under den långa tatueringssessionen. När jag väl kom ut därifrån var jag än mer övertygad om att jag aldrig ska skaffa mig en tatuering. Han var fullkomligt kallsvettig av smärta och var tvungen att göra avbrott för att återhämta sig. Jag har väl aldrig sett en person lida i tysthet som han gjorde den dagen. Fast det så klart - det var ju innan jag hade sett den här killen skaffa sin tatuering...

Regimöte nummer två

Förra veckans regimöte handlade uteslutande om första akten, så vi fick boka in ett nytt möte där vi gick igenom våra tankar om andra akten. Även här var vi förvånansvärt väl överens, idéerna sprutade men vi var alla inne på samma spår med de flesta scenlösningarna.

Efter en liten paus tog vi emot några av våra solister, de som hade möjlighet att närvara sådär mitt på dagen, och berättade hur vi har tänkt. Glädjande nog hade även de förtroende för våra tankar och lösningar. Om vi bara får till det som vi vill kan det här bli riktigt bra. Det känns lovande!

Årets Pride avslutad

Jag har haft lite problem med bildöverföringen, så det här inlägget har tagit lite tid att få upp, men här kommer det äntligen!

Pride avslutat för i år och för första gången mitt i stan och dessutom gratis. Onekligen med lite kluvna känslor. Jag har full förståelse för dem som tycker att det blivit en vattenfestival med hobbitförtecken. Folk som inte har känt sig trygga inne i parken och som inte har känt sig som normen ens på Pridefestivalen. Personligen kände jag mig lika trygg som alla tidigare år, och det måste man väl ändå säga att det är trevligt att här i Sverige är Pride så avdramatiserat att folk tar med sig hela familjen för att gå runt och titta lite. Att folk har tyckt att det har varit för lite bögar och flator i parken och därför avstått att gå dit är ju en ond cirkel. Inte så konstigt om det är lite hobbitar där, om alla stannar hemma. Lite roligt tyckte jag ändå att det var att de som såg ut att vara mest otrygga var heterokillarna som höll krampaktigt i sina flickvänner för att inte riskera att bli uppraggade. Det var också mest heteropar som jag såg hålla hand i parken.

Ja, och en och annan hund som fick åka barnvagn!

Nå, jag överlåter utvärderingen åt Pridestyrelsen. Vi får se vad de kommer fram till. Stryk den uttjatade schlagerkvällen, är mitt önskemål. Där har vi något som har överlevt sig själv. Samma artister år ut och år in. Förlägg det till Skansen och gör något nytt i parken, som Ola föreslog.



Jag var bara i parken tre dagar - eftersom alla jag känner avstod från att gå dit så var det inte så givande att gå runt där dag ut och dag in. Men på lördagen efter paraden så hängde jag med Anna, det var roligt. Däremot orkade jag inte stanna kvar och kolla på hela avslutningsgalan, så jag fick inte se Alcazars avskedsspelning. Och nej, jag gråter inte för det.

Lite bilder från paraden och avslutningsgalan hittar ni under Läs mer.

Operagalan

Fru Ann ville som tidigare nämnts gå på Operagalan med mig. Dessutom ville Anns kompis Kerstin också följa med. Inte tackar man nej till ett sånt sällskap!

Efter att Ann slutat jobba för dagen satte vi oss på ett helt nyöppnat - samma dag faktiskt, så vi blev premiärgäster - hak på Österlånggatan. Sjukt goda köttbullar med potatismos, gurka, lingon och sås njöt jag av. Trevlig personal också, väl värt att pröva!

När vi sedan kom till Musikaliska akademien bjöds vi på champagne - rosa, naturligtvis! - innan det var dags att gå in och bänka sig. Det var första gången jag var där, och oskarianen i mig njöt av lokalen. Även om bänkarna var lite väl hårda för min smak. Men håll med om att ingången till kungliga logen är magnifik!

Vilken fantastisk gala det var! Richard både inledde och avslutade det hela med Ombra mai fù respektive Till havs. Däremellan uppträdde förutom Richard även Henriikka Gröndahl, Paulina Pfeiffer, Marianne Eklöf, Johan Rydh och Matilda Paulsson. Det ena örhänget efter det andra - Carmen, Don Giovanni, Rosenkavaljeren, Madame Butterfly och så vidare. Ska man vara lite grinig så var det ju bara de mest kända numren. Nån liten överraskning, "den här har ni inte hört talas om, men ni kommer att älska den lika mycket som jag" typ, hade inte skadat. Fast när de gör det så bra som de gjorde det vore det synd att klaga. Tersetten ur Rosenkavaljeren var sagolikt vacker! Nå, en liten överraskning kom. Det vore ju inte Pride om vi inte fick se lite gränsöverskridande kärlek! Richard och konferencieren Anders Mårtensson gjorde en fabulös tolkning av La ci darem la mano ur Don Giovanni, där Richard gjorde Zerlinas roll!

Vi (läs jag) glömde bort vad klockan var, så när det var dags för mig att köpa blommor (jag hade tänkt mig en riktig divabukett) till Richard så var klockan redan efter stängningsdags. Inga divablommor kunde jag leverera alltså. Men jag fick passa på att krama om honom efter föreställningen. Han får vara nöjd med det, helt enkelt!

Fler bilder om ni klickar på Läs mer.