Möss och människor gjorde en intressant resa i mitt medvetande. Som åttaåring såg jag teveversionen med Börje Ahlstedt och Urban Sahlin i huvudrollerna, och jag tyckte att den var jättehemsk. Jag hade mardrömmar i veckor efteråt. Det gick så långt att jag inte ens ville se boken i mina föräldrars bokhylla, utan jag gömde den.
När jag sedan gick i gymnasiet ingick den boken i vår utbildning, och jag läste den med viss aversion. Fast den var inte så dålig som jag hade trott. Den var helt okej.
1987 hade så Stadsteaterns uppsättning premiär och min klass skulle gå och se den. Fortfarande hade jag inställningen att den här historien inte var så lysande. Sedan satt jag bara och gapade.Det gick rysningar utmed ryggraden på mig. Så sagolikt fantastisk! Ingvar Hirdwall som den ettrige George, Lars Green som Curly med mindervärdeskomplexet, Anna Lindholm som Curlys flirtande fru. Tor Isedal var lysande i sin sista roll som Candy. Jag kan fortfarande känna hans förtvivlan medan han satt och väntade på ljudet av gevärsskottet som betydde att hans hund var avlivad.
Och så Lasse! Lars Dejert! Denne gigant! Han gjorde sitt livs roll som den förståndshandikappade Lennie. Man ville bara gå upp på scen och krama om honom, denne vänlige jätte som inte förstod varför han aldrig fick behålla några mjuka djur. När George och Lennie i slutet sitter vid floden och George plockar fram revolvern för att skjuta Lennie i bakhuvudet forsade tårarna på mig. Till och med nu när jag tänker på det blir jag tårögd. Det enda jag kan säga är, stackars alla ni som inte fick möjlighet att se den här uppsättningen. Bättre teater än så här kan man inte få!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar