Farliga förbindelser

Fotograf: Sören Vilks

Choderlos de Laclos brevroman Farliga förbindelser från 1780-talet är ett djävulskt mästerverk om människans inneboende ondska och självförakt. Självklart har boken dramatiserats på många olika sätt genom åren. Åtminstone fjorton filmatiseringar har gjorts genom åren, från Roger Vadims version 1959 med Jeanne Moureau som Madame de Merteuil till förra årets kinesiska upplaga. Bäst av dem alla är nog ändå filmatiseringen av Christopher Hamptons pjäsversion - Farligt begär - med Glenn Close, John Malcovich och Michelle Pfeiffer i huvudrollerna. På Dramaten spelades Hamptons version i 289 föreställningar från 1988. Där avlöste Stina Ekblad, Lil Terselius och Christina Schollin varandra i rollen som markisinnan. 2006 gick den på Stockholms stadsteater med Lena B Eriksson och Gerhard Hoberstorfer i huvudrollerna. Det minsta man kan säga är att Farliga förbindelser har något som lockar publik och regissörer.

Nu återvänder pjäsen till Dramaten med Stefan Larsson som regissör och han har bestämt sig för att frigöra pjäsen från de förväntningar publiken har på den. Han dekonstruerar pjäsen och sätter ihop den igen. Rufus Didwiszus scenografi består bara av en stora trappa beströdd med några gustavianska möbler och ridåer som går att dra fram och tillbaka. Kostymerna av Nina Sandström kombinerar moderna skjortor med 1700-talskjolar. Det hela ackompanjeras av en trio musiker uppe i kungliga logen. Det är hyss, påhitt, det sjungs, dansas, skådespelarna kommenterar handlingen och replikerna i ständig ström och Larsson är inte rädd för att slänga in buskis i mixen också.

Tyvärr, men det här fungerar inte alls för mig. Jag blir frustrerad och vill bara ställa mig upp och skrika MEN SPELA TEXTEN, FÖRIHELVETE! Jag får nästan känslan att Larsson inte litar på Hamptons text, utan försöker fylla ut den med alla dessa påhitt och det är väldigt synd. Hamptons manus och Choderlos de Laclos ursprungstext är helt lysande och behöver inte alla dessa utfyllnader. Det märks i de få stunder då skådespelarna slipper hålla på att larma och göra sig till och faktiskt får spela texten. Då blir det en skärpa i agerandet och publiken håller nästan andan. Andra akten är bättre än första, då spexandet är minimerat, men även här gör det sig gällande. Inte ens när Valmont (Jonas Malmsjö) dör kan man låta bli att göra buskis av det. Och Dancenys (Adam Pålsson) löjliga överdimensionerade stånd fick det att krypa av obehag i mig. Det kändes så ofantligt lågt att behöva slänga in det.

Bäst klarar sig damerna, de som inte behöver fåna sig så mycket. Livia Millhagen som Madame de Merteuil spelar med en iskall elegans där alla känslorna ligger direkt under ytan och man anar hur hon egentligen bara vill ställa sig och skrika ut sin frustration. Även Ellen Jelinek klarar i rollen som Madame de Tourvel av att balansera mellan att undantrycka sina - betydligt varma känslor - och låta dem sippra fram i gliporna.

Synd då att Larsson ställer dem mot den överspelande Malmsjö. Han hoppar runt och flänger och far över scenen föreställningen igenom. Står han stilla i mer än fem sekunder? Det finns absolut ingenting i hans rolltolkning som gör att jag bryr mig om honom och hans öde över huvud taget. Och det är ju lite synd när det är han som är föreställningens centrum.

Gudarna ska veta att jag inte har något emot när man dekonstruerar pjäser och fyller dem med bus. För ganska precis ett år sedan hyllade jag här på bloggen Alexander Mörk Eidems Lycka på Stockholms stadsteater. Men där kändes det som att han förtydligade handlingen och fyllde på historien. Den känslan får jag inte av buskis- och spexföreställningen på Dramaten.