Du gör mig galen

Vi börjar med det absolut sämsta - den svenska titeln! Den som kom på att kalla filmen för Du gör mig galen borde genast få sparken. Jag försvarar ständigt och jämt användandet av svenska titlar, men den här... Det är en titel som ger associationer till en flabbkomedi, gärna med mycket kroppsvätskor och låga skämt. Och så är absolut inte fallet med den här filmen. Du gör mig galen är en dramakomedi om två människor med psykiska problem som finner varandra.

Bradley Cooper spelar en bipolär man som tillbringat åtta månader på mentalsjukhus sedan han kommit på sin fru i duschen med en kollega och nästan slagit ihjäl honom. Nu anser han sig vara frisk nog att komma ut och vinna tillbaks hustrun. Han lär känna bästa kompisens svägerska, spelad av Jennifer Lawrence, en kvinna som är minst lika skadad som han själv. Sakta men säkert börjar de bygga upp en relation till och med varandra.

Jag har problem med David O. Russell. De filmer av honom som jag har sett har fått väldigt bra kritik, och vunnit flera Oscars och jag kan på sätt och vis förstå det, men samtidigt vill jag resa mig upp i stolen och skrika SER NI INTE ATT NI BLIR LURADE?! Det känns som att han försöker tvinga på mig känslor som jag inte riktigt känner och jag kan se hur han tänker manipulera mig. 2010 års The fighter var ytterligare ett exempel, hyllad och prisad och jag satt förvånad och såg på. Den bakomliggande strukturen i filmen är för tydlig för mig, jag kan inte sjunka in i filmen.

Samtidigt kan man inte förneka att han lyckas få fram riktigt bra skådespelarinsatser i sina filmer. Hans två senaste filmer har givit sju skådespelare Oscarsnomineringar och hittills två vinster. Det kan man inte säga något om. Melissa Leos mamma i The fighter är en rolltolkning som jag fortfarande går och tänker på emellanåt, trots att jag glömt nästan allt annat i filmen. Du gör mig galen lyckas med det ovanliga konststycket att få nomineringar i alla fyra skådespelarklasserna - bästa manliga och kvinnliga huvudroll samt manliga och kvinnliga biroll. Senast detta hände var Reds 1981. De som imponerar mest är birollerna - Robert De Niro och Jacki Weaver som föräldrarna. Så här bra har De Niro inte varit sedan Jackie Brown 1997! Cooper och Lawrence är bra, men kanske inte lysande. Att Lawrence är en fenomenal skådespelerska visade hon redan i Winter's bone, för vilken hon också nominerades. I år lär hon få statyetten, om man ska gå på hur det har gått på övriga galor nu i vinter, till exempel Golden Globe där hon ju vann. Jag är dock inte helt imponerad av hennes insats som charmigt okonventionell knäppkänga. Hon är lite för mycket kliché för min smak. Cooper visar att han kan mer än bara le charmerande, men gör inte en insats som gör att han förtjänar en statyett. Men ni vet hur det är - spela galen eller handikappad så kommer oscarsnomineringen som ett brev på posten, och här får vi inte mindre än TRE galningar. De Niros pappa har ganska svåra tvångstankar.

Du gör mig galen är nominerad i åtta kategorier - förutom skådespelarpriserna även bästa film, regi, manus och klippning.

Det här är framför allt skådespelarnas film, och deras insatser gör att jag tycker att Du gör mig galen är värd tre stabila gnurglor. Även om jag nästan vill dra ner betyget ett snäpp på grund av den hiskeliga svenska titeln!