Berättelsen om Pi

Nog har jag hört talas om Berättelsen om Pi, men jag har aldrig kommit mig för att läsa den, visste bara att den handlar om en kille som delar livbåt med en tiger. Mitt första riktiga möte med historien var när jag såg trailern för filmen, och i ärlighetens namn kände jag mig väldigt tveksam. Filmen såg alldeles för välpolerad och självmedveten ut. Sedan såg jag att det var Ang Lee som regisserat, och då väcktes mitt intresse. Han har väl nästan aldrig misslyckats med en film (hej, Hulk!)?

Lee tar i från fotknölarna för att göra en vacker och tänkvärd film med ett djupare budskap. Det är väldigt tydligt att han komponerat sina bilder för att de ska bli så snygga som möjligt i 3D, med lager på lager. Ibland lyckas det och ibland blir det smärtsamt tydligt att det handlar om bilder som är filmade var för sig och sedan ihopkopierade - och då menar jag självklart inte scenerna där man ser berättaren i förgrunden och Pi simmande i bakgrunden, utan de scener som ska se realistiska ut. Claudio Mirandas foto är oftast fantastiskt vackert, men allt för ofta ramlar han över gränsen till kitsch. Vid flera tillfällen sitter jag och associerar till Jehovas vittnen och Vakttornets illustrationer.

Det råder ingen tvekan om att Berättelsen om Pi inte handlar om hur han överlever i 200 dagar på en livbåt med en bengalisk tiger som enda sällskap. Nej, här handlar det om ett djupare budskap. Det trummas in med all önskvärd tydlighet från början. Ganska länge kan jag dock hålla den biten från mig, medan Pi och tigern lär känna varandra och förstår att de måste samarbeta för att överleva, men efter lite mer än halva filmen så sjunker historien till botten på samma sätt som det stora lastfartyget i inledningen. Filmen övergår till bara kvasireligiöst dravel och jag kommer på mig själv att sitta och vrida mig i fåtöljen. Slutet är dessutom så övertydligt att jag känner mig dumförklarad.

Däremot måste jag ge en eloge till Suraj Sharma som gör huvudrollen. Det är ett styvt jobb av den artonårige debutanten att lyckas bära den här filmen, när hans ende egentlige motspelare är en datoranimerad tiger. Han har fått klara sig själv till stora delar, och han gör det utmärkt!

Hela elva Oscar är Berättelsen om Pi nominerad till - förutom bästa film så även bästa manus, regi, specialeffekter, scenografi, foto, klipp, musik, sång samt ljudklipp och -mix. Blir det som vid Golden Globes, där filmen var nominerad till bästa film, regi och musik, så får man nöja sig med att Mychael Danna får musikstatyetten. Det kan han vara värd. Och om inte Adele och Skyfall vore ohotad så tycker jag att Pi's lullaby är en av årets bästa låtar. Den går varm hos mig just nu.

Det kvalmiga slutet gör att filmen egentligen inte är värd mer än en tvåa, men eftersom jag dras in effektivt i historien under första halvan så lyckas Berättelsen om Pi kravla sig upp över gränsen och får ändå tre något obekväma gnurglor. Nej, tyvärr - ju mer jag tänker på filmen desto mer stör jag mig på det usla slutet. Jag blir tvungen att dra ner betyget och säga att trots den snygga inledningen kan jag inte ge filmen mer än två gnurglor!