Piraterna!

Ända sedan jag såg den Oscarsbelönade kortfilmen Creature comforts har jag varit en stor beundrare av Aardman animations. Inte blev min beundran mindre när de började göra Wallace & Gromit-filmerna. Deras leranimationer är helt enkelt i världsklass. Flykten från hönsgården är en av mina favoritfilmer, som jag mer än gärna citerar – och då ofta från den norska dubbningen, som är helt suverän. De fick ett litet bakslag när de övergav traditionell leranimationen för datoranimation i Bortspolad. Stilen såg ut som i övriga filmer, men man föll lite i fällan att det är möjligt att göra precis vad som helst och det hela blev ganska rörigt och skrikigt.  

I och med Piraterna! har Aardman animations återvänt till sedvanlig leranimation, Peter Lords första film som regissör sedan Flykten från hönsgården. För ovanlighetens skull har man inte ett originalmanus, utan filmen är löst baserad på Gideon Defoes bokserie med samma namn. Bokserien är egentligen inte någon barnboksserie, filmen är dock lite mer tydligt riktad åt barn, även om det finns ett stort antal referenser som säkerligen går över de flesta barns huvud.  

Handlingen går i korthet ut på att Piratkaptenen (ingen av piraterna kännetecknas med något riktigt namn, utan bara med kännetecken – piraten med halsduk, piraten med en krok istället för en hand och den förvånansvärt kurviga piraten, som egentligen är en utklädd kvinna) vill vinna priset för Årets pirat. Han träffar på den unge Charles Darwin och får veta att han med sin papegoja, som egentligen är en dront, kan vinna priset för årets vetenskapsman i London och tycker att det är ett bra steg i kampen mot det riktiga priset.  

Röstarbetet är superbt. Piratkaptenen själv görs av Hugh Grant med stor självironi. Runt sig har han en hel hög med bra skådespelare – Martin Lawrence som kaptenens närmsta man – piraten med halsduk – Jeremy Piven, Salma Hayek, Brian Blessed och så vidare. Den svenska dubbningen undviker jag självklart, enär jag räknar med att den förmodligen är i samma låga kvalitet som de flesta svenska dubbningar nu för tiden.  

Till Aardmans styrka hör självklart det briljanta arbetet med att få figurerna att se levande ut och röra sig trovärdigt, men sedan är det alla de där små sidodetaljerna som verkligen lägger lök på laxen. Någon figur i utkanten av bild som plötsligt inser att han är med i en film, eller ett älghuvud på väggen som följer händelserna med blicken – små saker som bara får gå okommenterade. Manuset, av Gideon Defoe själv, är också välskrivet – många vändningar som håller intresset uppe.  

Lord och Defoe är en lyckad kombination. De når inte upp till Varulvskaninens förbannelse eller mästerverket Flykten från hönsgården, men Aardman har en väldigt hög lägstanivå och jag har roligt hela tiden. Piraterna! är nominerad till en Oscar för bästa animerade film. De är väl värda nomineringen, men något pris kommer det inte att bli för dem i natt. Tre starka gnurglor blir betyget.

Oscarsvinnarna - redan nu!

Med mer än tjugofyra timmar till godo har jag nu sett alla de filmer som är Oscarsnominerade till antingen bästa film eller bästa animerade film. De senaste filmerna jag såg, Piraterna!, Beasts of the southern wild, Zero dark thirty och Lincoln, kommer ni att få recensioner av lite senare. Just nu tänkte jag kungöra hur jag tycker och tror (vilket inte alltid är samma sak) att guldgubbarna bör fördelas.  

Bästa film: Om jag väljer med hjärtat så är det tveklöst Les Misérables. Attans, så den berörde mig. Men väljer jag med hjärnan så blir det Argo. Den har också gått och knipit bästa film-priset på ganska många galor vid det här laget. Intressant att notera är väl att ingen av de två storfavoriterna till priset är nominerad till bästa regi, bara bästa film! Amour har nog ingen större chans här, men å andra sidan kan ingen annan film klå den i kategorin bästa utländska film!  

Bästa manliga skådespelare: Det behöver jag väl egentligen inte säga, det finns bara en kandidat – Daniel Day-Lewis för Lincoln. Han är helt fenomenal som presidenten.  

Bästa kvinnliga skådespelare: Det gör mig väldigt ont att säga det, men den som är mest värd priset kommer inte att få det – Emmanuelle Riva för Amour. Det som talar emot henne är att Jennifer Lawrence i Du gör mig galen är 1. under 30 och 2. spelar galen. Att spela galen är en given fribiljett till att bli nominerad och när det gäller skådespelerskor så väljer Oscarsjuryn mer än gärna unga tjejer, när det inte är Meryl Streep som får priset. Män däremot måste vara äldre för att komma på fråga. De senaste decennierna är det bara Adrien Brody som varit under 30 när han vann för Pianisten. Emmanuelle Riva spelar ”bara” senildement och hon är gammal. Å andra sidan kan det bli ett tack för lång och trogen tjänst, trots att hon aldrig gjort någon amerikansk film.  

Bästa manliga biroll: Christoph Waltz för Django Unchained. Det går inte att säga emot det egentligen, fast personligen tycker jag att Alan Arkin gör en bättre prestation i Argo.  

Bästa kvinnliga biroll: Också självklar – Anne Hathaway för Les misérables. Hon är bara med i cirka tio minuter, men gör ett fenomenalt intryck på den tiden. Om det inte blir hon så kan nog Sally Field i rollen som Mary Lincoln börja fundera på ett tacktal. Med den lilla brasklappen att jag inte sett Helen Hunt i Mitt längtande hjärta eller Amy Adams i The master.  

Bästa regi: Här står det nog mellan Steven Spielberg för Lincoln och Michael Haneke för Amour och då måste jag välja Haneke.  

Bästa originalmanus: Å, vad jag skulle bli glad om det var Wes Anderson som fick priset för Moonrise Kingdom, hans enda nominering för den underbara filmen. Men jag tror nog att han får se sig besegrad av Quentin Tarantino och Django unchained.  

Bästa manus, baserat på annat material: Amerikanarna gillar sin hjältehistoria. Det blir nog Tony Kushner som får priset för Lincoln, och det är han gott förtjänt av.  

Bästa foto: Ja, om Berättelsen om Pi ska få någonting så borde det vara här. Claudio Mirandas foto balanserar på gränsen till det kitschiga och faller emellanåt över. Fast vid andra tillfällen är fotot riktigt vackert. Själv skulle jag nog hellre ge det till Lincoln och Janusz Kaminski.  

Bästa sång: Blir det något annat än dunderhitten Skyfall och Adele så blir jag mycket förvånad! Fast min favorit är Before my time med Scarlett Johansson och Joshua Bell ur dokumentären Chasing ice.  

Bästa animerade film: Modig. Fantastiskt vacker film och med klurig handling om något så ovanligt som en prinsessa vars högsta dröm inte är att bli gift!

Bästa dokumentär: Utan att ha sett en enda av dem (ja, jag skäms lite!) så vågar jag mig faktiskt på att sia att det kommer att bli svensk seger! Searching for Sugar Man har gjort rent hus på varenda prisgalan den här säsongen, och det ska mycket till för att Malik Bendjeloul inte ska få den här också.

Det här är kategorierna som jag vågar uttala mig om. Det finns självklart fler (det är en lång natt!), men där är det flera specialkategorier som jag inte är helt insatt i, och några där jag inte har sett de flesta nominerade. Vi får se fram emot klockan sex i morgon bitti hur många rätt jag hade.

Frankenweenie

Det fanns en tid då jag väntade med spänning på varje ny film från Tim Burton. Så är det inte längre. Visst ser jag fram emot vad han ska ge oss, men förutom Sweeney Todd har jag inte jublat i högan sky över vad han har släppt under hela 2000-talet. Alice i Underlandet var lite av en besvikelse och Dark Shadows har jag inte ens orkat mig igenom än. Filmerna har blivit lite för formulärartade, vi får Johnny Depp och Helena Bonham Carter varje gång och det är samma stil hela tiden.

Så när jag fick höra att han skulle göra en nyinspelning av en novellfilm som han gjorde tidigt i sin karriär, innan långfilmsdebuten Pee-Wees stora äventyr, så lystrade jag lite extra. Särskilt som filmen skulle vara animerad. Burton började som animatör hos Disney men slutade för att få utveckla sin egen stil. Kortfilmen Frankenweenie gjorde han faktiskt åt Disney, men de vägrade släppa den eftersom den var så mörk.

Burton håller sig nära ursprungsfilmen, där den unge Victor Frankenstein förlorar sin hund Sparky i en bilolycka och för honom tillbaks till livet på klassiskt sätt. En del scener är i stort sett bara överförda från spelfilm till animation. Samtidigt har han byggt ut historien och fyllt på med fler rollfigurer och sidohandlingar, allt filmat i svartvitt så klart.

Frankenweenie är en enda stor hyllning till de klassiska skräckfilmerna. Och då är Tim Burton på mammas gata, han vet precis vad som gäller. Har man sett någon av Burtons tidigare animerade filmer, och då räknar jag med Nightmare before Christmas som Burton faktiskt inte regisserade - han skrev, producerade och designade, det var Henry Selick som regisserade, då vet man hur Burtons animationsstil är, långsmala figurer som rör sig på spindelben. Så även här. Och som de rör sig!

Frankenweenie är riktigt snyggt filmad, animationen förstklassig och manuset mycket välskrivet. Det är en ren och skär njutning att se Burton filma med den inspiration jag tycker att han har saknat på sistone. Det kanske var bra för honom att hålla sig borta från Johnny Depp ett tag och göra något nytt. Fyra mycket nöjda gnurglor blir betyget.

Klagosång

Usch, vad jag har varit överhopad med saker att göra på sistone! Det är inte jättesynd om mig, för det har bara varit roliga saker, men de har tagit upp all min tid. Vilket då har lett till att jag ligger långt efter med annat, bland annat bloggandet! Nu har jag precis lagt upp min recension av Frankenweenie, men det ligger en animerad film och fyra spelfilmer och väntar på sin tur, för att inte tala om Operans uppsättning av Turandot - något av det bästa jag sett. Men frukta inte, jag ska se till att skriva om dem också. Men nu ska jag till Nordiska och Lekstugan för att ta hand om sportlovslediga barn.

Du gör mig galen

Vi börjar med det absolut sämsta - den svenska titeln! Den som kom på att kalla filmen för Du gör mig galen borde genast få sparken. Jag försvarar ständigt och jämt användandet av svenska titlar, men den här... Det är en titel som ger associationer till en flabbkomedi, gärna med mycket kroppsvätskor och låga skämt. Och så är absolut inte fallet med den här filmen. Du gör mig galen är en dramakomedi om två människor med psykiska problem som finner varandra.

Bradley Cooper spelar en bipolär man som tillbringat åtta månader på mentalsjukhus sedan han kommit på sin fru i duschen med en kollega och nästan slagit ihjäl honom. Nu anser han sig vara frisk nog att komma ut och vinna tillbaks hustrun. Han lär känna bästa kompisens svägerska, spelad av Jennifer Lawrence, en kvinna som är minst lika skadad som han själv. Sakta men säkert börjar de bygga upp en relation till och med varandra.

Jag har problem med David O. Russell. De filmer av honom som jag har sett har fått väldigt bra kritik, och vunnit flera Oscars och jag kan på sätt och vis förstå det, men samtidigt vill jag resa mig upp i stolen och skrika SER NI INTE ATT NI BLIR LURADE?! Det känns som att han försöker tvinga på mig känslor som jag inte riktigt känner och jag kan se hur han tänker manipulera mig. 2010 års The fighter var ytterligare ett exempel, hyllad och prisad och jag satt förvånad och såg på. Den bakomliggande strukturen i filmen är för tydlig för mig, jag kan inte sjunka in i filmen.

Samtidigt kan man inte förneka att han lyckas få fram riktigt bra skådespelarinsatser i sina filmer. Hans två senaste filmer har givit sju skådespelare Oscarsnomineringar och hittills två vinster. Det kan man inte säga något om. Melissa Leos mamma i The fighter är en rolltolkning som jag fortfarande går och tänker på emellanåt, trots att jag glömt nästan allt annat i filmen. Du gör mig galen lyckas med det ovanliga konststycket att få nomineringar i alla fyra skådespelarklasserna - bästa manliga och kvinnliga huvudroll samt manliga och kvinnliga biroll. Senast detta hände var Reds 1981. De som imponerar mest är birollerna - Robert De Niro och Jacki Weaver som föräldrarna. Så här bra har De Niro inte varit sedan Jackie Brown 1997! Cooper och Lawrence är bra, men kanske inte lysande. Att Lawrence är en fenomenal skådespelerska visade hon redan i Winter's bone, för vilken hon också nominerades. I år lär hon få statyetten, om man ska gå på hur det har gått på övriga galor nu i vinter, till exempel Golden Globe där hon ju vann. Jag är dock inte helt imponerad av hennes insats som charmigt okonventionell knäppkänga. Hon är lite för mycket kliché för min smak. Cooper visar att han kan mer än bara le charmerande, men gör inte en insats som gör att han förtjänar en statyett. Men ni vet hur det är - spela galen eller handikappad så kommer oscarsnomineringen som ett brev på posten, och här får vi inte mindre än TRE galningar. De Niros pappa har ganska svåra tvångstankar.

Du gör mig galen är nominerad i åtta kategorier - förutom skådespelarpriserna även bästa film, regi, manus och klippning.

Det här är framför allt skådespelarnas film, och deras insatser gör att jag tycker att Du gör mig galen är värd tre stabila gnurglor. Även om jag nästan vill dra ner betyget ett snäpp på grund av den hiskeliga svenska titeln!

Chéri

Fotograf: Sören Vilks

Även om Dramaten inte fick in nån fullträff med sin uppsättning av Farliga förbindelser så ska de inte gråta för mycket - Chéri, baserad på Colettes roman, är ett rent mästerverk!

Colette skrev romanen om kurtisanen Lea och hennes skyddsling Chéri 1920. Två år senare dramatiserade hon romanen tillsammans med Léopold Marchand. Pjäsen sattes första gången upp på Dramaten 1950 i regi av Mimi Pollack och med Inga Tidblad som Lea och Kenne Fant som Chéri. Nu har Jenny Andreasson satt upp pjäsen igen med Lena Endre och Hamadi Khemiri i huvudrollerna, och det gör hon med den äran.

Marika Feinsilber har skapat både scenografi och kostym och jag kan nog inte använda något annat ord än - perfektion! Leas våning är uppbyggd av gyllene pilastrar och stora fönster där filmer projiceras med jämna mellanrum. Med vridscenens hjälp får vi emellanåt se den betydligt skitigare baksidan som döljs bakom den glittrande fasaden, både bokstavligt och bildligt.

Kostymerna är helt fantastiska att se - den ena välsydda tjugotalsdräkten efter den andra. Leas klänningar ständigt i guld matchar självklart våningen. Något annat vore otänkbart för någon som lever på sitt vackra yttre.

Även musiken är väl vald, från Marlene Dietrich till Pet shop boys och Grace Jones fyller de på historien och lyfter den ännu ett snäpp.

Lena Endre i huvudrollen gör sitt livs roll - jag har aldrig sett henne bättre. Hon är helt elektrisk när hon går från den upphöjda kokotten med sin unge älskare till förtvivlan i insikten att hennes tid är över och hon inte längre är behövd. Hon matchas perfekt av Lotta Tejle i dubbelrollerna som Rose och Mademoiselle Adonza samt Malin Ek som Chéris mor och Leas kollega Charlotte Peloux. Leas och Charlottes dialog i första akten är rent lysande! Rakt igenom bör skådespelarna hyllas, en favorit är Hulda Lind Jóhannsdóttir i en liten roll som Leas mindre lyckade kollega Mademoiselle Poussier.

Den som tyvärr inte riktigt matchar de andra är Hamadi Khemiri i titelrollen. Han räcker inte riktigt till och blir ganska anonym. Jag bryr mig helt enkelt inte särskilt mycket om honom. Han har en kropp som är som gjord att vara halvklädd, men nog ska det till lite mer än så. Särskilt när man spelar mot den fantastiska Lena Endre!

Farliga förbindelser

Fotograf: Sören Vilks

Choderlos de Laclos brevroman Farliga förbindelser från 1780-talet är ett djävulskt mästerverk om människans inneboende ondska och självförakt. Självklart har boken dramatiserats på många olika sätt genom åren. Åtminstone fjorton filmatiseringar har gjorts genom åren, från Roger Vadims version 1959 med Jeanne Moureau som Madame de Merteuil till förra årets kinesiska upplaga. Bäst av dem alla är nog ändå filmatiseringen av Christopher Hamptons pjäsversion - Farligt begär - med Glenn Close, John Malcovich och Michelle Pfeiffer i huvudrollerna. På Dramaten spelades Hamptons version i 289 föreställningar från 1988. Där avlöste Stina Ekblad, Lil Terselius och Christina Schollin varandra i rollen som markisinnan. 2006 gick den på Stockholms stadsteater med Lena B Eriksson och Gerhard Hoberstorfer i huvudrollerna. Det minsta man kan säga är att Farliga förbindelser har något som lockar publik och regissörer.

Nu återvänder pjäsen till Dramaten med Stefan Larsson som regissör och han har bestämt sig för att frigöra pjäsen från de förväntningar publiken har på den. Han dekonstruerar pjäsen och sätter ihop den igen. Rufus Didwiszus scenografi består bara av en stora trappa beströdd med några gustavianska möbler och ridåer som går att dra fram och tillbaka. Kostymerna av Nina Sandström kombinerar moderna skjortor med 1700-talskjolar. Det hela ackompanjeras av en trio musiker uppe i kungliga logen. Det är hyss, påhitt, det sjungs, dansas, skådespelarna kommenterar handlingen och replikerna i ständig ström och Larsson är inte rädd för att slänga in buskis i mixen också.

Tyvärr, men det här fungerar inte alls för mig. Jag blir frustrerad och vill bara ställa mig upp och skrika MEN SPELA TEXTEN, FÖRIHELVETE! Jag får nästan känslan att Larsson inte litar på Hamptons text, utan försöker fylla ut den med alla dessa påhitt och det är väldigt synd. Hamptons manus och Choderlos de Laclos ursprungstext är helt lysande och behöver inte alla dessa utfyllnader. Det märks i de få stunder då skådespelarna slipper hålla på att larma och göra sig till och faktiskt får spela texten. Då blir det en skärpa i agerandet och publiken håller nästan andan. Andra akten är bättre än första, då spexandet är minimerat, men även här gör det sig gällande. Inte ens när Valmont (Jonas Malmsjö) dör kan man låta bli att göra buskis av det. Och Dancenys (Adam Pålsson) löjliga överdimensionerade stånd fick det att krypa av obehag i mig. Det kändes så ofantligt lågt att behöva slänga in det.

Bäst klarar sig damerna, de som inte behöver fåna sig så mycket. Livia Millhagen som Madame de Merteuil spelar med en iskall elegans där alla känslorna ligger direkt under ytan och man anar hur hon egentligen bara vill ställa sig och skrika ut sin frustration. Även Ellen Jelinek klarar i rollen som Madame de Tourvel av att balansera mellan att undantrycka sina - betydligt varma känslor - och låta dem sippra fram i gliporna.

Synd då att Larsson ställer dem mot den överspelande Malmsjö. Han hoppar runt och flänger och far över scenen föreställningen igenom. Står han stilla i mer än fem sekunder? Det finns absolut ingenting i hans rolltolkning som gör att jag bryr mig om honom och hans öde över huvud taget. Och det är ju lite synd när det är han som är föreställningens centrum.

Gudarna ska veta att jag inte har något emot när man dekonstruerar pjäser och fyller dem med bus. För ganska precis ett år sedan hyllade jag här på bloggen Alexander Mörk Eidems Lycka på Stockholms stadsteater. Men där kändes det som att han förtydligade handlingen och fyllde på historien. Den känslan får jag inte av buskis- och spexföreställningen på Dramaten.

Avgående påve

Det kan väl knappast vara någon som har undgått att se att påve Benedictus XVI har bestämt sig för att avgå. Det här är en stor händelse, även för oss som anser att han är en usel människa som har ägnat stora delar av sin karriär att sopa katolska kyrkans sexbrott under mattan, samtidigt som han fördömer homosexualitet och hävdar att kondomer sprider aids. Som i stort sett alla medier har skrivit är han den förste påven på sexhundra år som har avgått utan att dö först. Däremot har nästan ingen skrivit vem som var den senaste avgående påven - Gregorius XII - och varför han avgick. Det här stör självklart historienörden i mig!

Vi får helt enkelt leta oss tillbaks till Den stora schismen på 1300-talet för att hitta bakgrunden. Filip IV av Frankrike tog makten över katolska kyrkan och flyttade helt sonika påvedömet till Avignon. Där utsåg han sina egna kardinaler till påvar. 1377 flyttade Gregorius XI tillbaks till Rom och gjorde Vatikanen till sitt residens. De franska kardinalerna kunde inte riktigt acceptera det här och efter Gregorius död vägrade de acceptera den romerska påven Urban IV och utsåg istället Clemens VII till motpåve. Under ganska exakt fyrtio år fanns det alltså två - mot slutet till och med tre - påvar som käbblade med varann.

1406 avled den romerske påven Innocentius VII och kardinal Angelo Corraro valdes till ny påve under namnet Gregorius XII under förutsättning att om motpåven Benedictus XIII skulle avgå skulle även Gregorius göra det och så skulle man börja om på ny kula. Vid konciliet i Pisa 1409 dök varken Benedictus eller Gregorius upp och man valde då Alexander V till - ännu en - motpåve, dock utan att avsätta någon av de tidigare. Problemet var alltså större än någonsin!

Alexanders efterträdare Johannes XXIII sammankallade, mer eller mindre under tvång, konciliet i Konstanz 1414 och under fyra år diskuterades framför allt tre frågor, där den stora schismen var en av dem. Från Sverige deltog Vadstenamunken Jöns Håkansson, sedermera ärkebiskop i Uppsala.

1415 bestämdes det att alla tre påvarna skulle abdikera och en ny påve skulle utses. Benedictus vägrade och uteslöts ur kyrkan och anklagades för att vara kättare och menedare. Resten av livet satt han på bergfästet Peñiscola nära Valencia och hötte med näven och hävdade att han var den ende rättmätige påven. Den ende som dock erkände honom var Aragoniens kung Alfons V.

Både Gregorius och Johannes gick med på att avsäga sig påvekronan, men Johannes gjorde ett sista försök att behålla makten genom att helt enkelt fly från staden i hopp om att hans frånvaro skulle göra konciliet ogiltigt. Istället avsattes han också och dömdes för kätteri, simoni och omoral. Som ny påve valdes nu Martin V. Resten av livet tillbringade Gregorius som kardinal av Porto-Santa Rufina, där han dog 1417.

Rekognosering på Ulriksdal

Till sommaren ska vi storsatsa på Ulriksdal. Ni som läst föreläsningsprogrammet vet kanske redan att vi ska ha våra dramatiserade visningar där ute för att förlänga säsongen. Nu har jag blivit del av en grupp som ska utveckla en bok som vi ska ha till försäljning där ute och min uppgift är att komma på idéer som vi kan använda oss av. Resultatet kommer ni förhoppningsvis att få se till sommaren. 

Man kan ju inte bara sitta på kammaren och tänka, så igår pulsade jag iväg genom snön för att besöka slottet och se vad jag kunde komma på. Jag valde helt rätt dag. Egentligen skulle jag ha åkt dit förra veckan, när det var slaskigt och barmark, men av olika anledningar hann jag inte iväg. Nu var det desto trevligare - ett riktigt vinterlandskap väntade mig där ute. Jag gick runt i flera timmar och fotade och funderade. En hel del idéer ramlade in i huvudet på mig. Vi får se vilka av dem som faller övriga i smaken. Resultatet får ni framåt sommaren.

 

 Fler bilder får ni om ni klickar på Läs mer.

Röjar-Ralf

Med tanke på vilken jättesuccé Toy Story-serien är så är det inte förvånande att Disney bestämmer sig för att göra något liknande.I Disneys version - Röjar-Ralf - handlar det inte om leksaker - här är det datorspel som är grundförutsättningen. När spelhallen stänger för kvällen kan spelfigurerna leva fritidsliv. Röjar-Ralf är elakingen som drabbas av trettioårskris. I tre decennier har han försökt förstöra ett bostadshus, men Fixar-Frank är hjälten som ser till att huset står stadigt. Nu har Ralf börjat tröttna och undrar om det inte finns mer mening med livet. Trots att spelet är så beroende av honom är det ingen annan som vill umgås med honom och till trettioårsjubileet blir han inte ens inbjuden. Fylld av drömmar ger han sig av för att utforska de andra spelen och få bli en hjälte med medalj.

Röjar-Ralf är en ren njutning att se. Filmen skulle egentligen ha haft premiär i mars i år, men eftersom man låg före tidsschemat så fick filmen premiär redan i november i USA. Det känns absolut inte som att man har stressat sig igenom arbetet - filmen är riktigt snygg, och eftersom den utspelas i flera olika datorspel så har regissören Rich Moore kunnat unna sig flera olika animeringsstilar, beroende på var man för tillfället befinner sig.

För oss som har varit med sedan arkadspelen verkligen började komma så finns självklart metanöjet att identifiera datorspelsfigurer filmen igenom. Ingen av dem har dock någon större roll, men de dyker upp här och där i biroller. Alla de stora rollerna är figurer skapade för filmen. Rösterna är suveräna - och med det mer än antyder jag att jag såg det amerikanska originalet. De fyra huvudpersonerna görs av John C Reilly, Sarah Silverman, Jack McBrayer och Jane Lynch.

Senast i recensionen av Hotell Transylvanien skrev jag om hur störande det är med de animerade filmer som har ett överdrivet tempo, där allt ska hända samtidigt och man inte hinner reagera på någonting förrän nästa sak händer. Moore har inte gått i den fällan, han vågar vila i stunden. Till och med i den stora bilkapplöpningen låter han oss reagera innan något mer händer - visst får vi actionscenerna men han vågar handlingen ta sin tid och det är faktiskt riktigt befriande.

Röjar-Ralf nominerades till både Golden Globe och Oscar för bästa animerade film, och även om jag har två nominerade filmer kvar att se så måste jag nog säga att jag tror att om någon film ska utmana Modig till guldgubben så måste det bli Röjar-Ralf - och det här säger jag trots att jag var så väldigt förtjust i ParaNorman!

Jag kom på mig själv med att filmen igenom sitta och storle - Röjar-Ralf gjorde mig faktiskt på riktigt gott humör. Det måste belönas och på Röjar-Ralfs medalj kan han hitta inte mindre än fem rejält animerade gnurglor.

På lägenhetsvisning

Det kändes som att jag var otrogen idag - mot min lägenhet. Jag fick erbjudande om att komma på visning på en lägenhet i Gamla stan, lite mindre än min men framför allt mycket billigare. Nu vill jag inte flytta från min lägenhet för allt smör i Småland, men den är dyr och jag tänkte att om jag blir kär i den här nya lägenheten, på samma sätt som jag blev kär i min nuvarande, så kan jag nog kanske tänka mig att byta.

Nu blev det inte så. Jag blev kär i fönstret i vardagsrummet, men det var också allt. Lägenheten kändes mycket mindre än min och det var ett par andra saker som gjorde att jag inte kan tänka mig att flytta in där. Och så hade den inte mina maffiga kakelugnar! Nej, jag får allt bli kvar här några år till.

Kronprinsessan kommer ut

... som hbt-vän, alltså.

Varje år när Gaygalan går så tänker jag att det vore väl kul att gå dit, men nä - jag har ingen att gå med och biljetterna är för dyra för mig. Så jag har faktiskt aldrig varit där. Samma sak i år - ska jag, nä ingen att gå med och biljetterna är för dyra.

Skillnaden mot tidigare år är att den här gången hade jag varit beredd att gnaga av mig armen om jag hade vetat hur det skulle gå. Alla känner väl vid det här laget till att Kronprinsessan var prisutdelare till Årets homo, Jonas Gardell.


Det här är väldigt stort! Kungafamiljen har inte precis uttalat sig i hbt-frågor. Nu har jag alltid haft väldigt svårt att tänka mig att de inte skulle stå på rätt sida i frågan, men de har ju aldrig sagt något! Varje år när Pride ska vara har jag läst tidningarna och hoppats att Kronprinsessan ska stå nämnd som invigningstalare, men icke.

Kungafamiljen ska inte uttala sig i partipolitiska frågor, som bekant, men det här står över partipolitiken - det här är mänskliga rättigheter - och det är självklart att statschefen, och den blivande statschefen, visar att de står på alla svenskars sida.

Nu gjorde de det, och jag ska erkänna - jag blev faktiskt tårögd när jag såg videon från galan och hörde Kronprinsessans tal. Visst kände jag det förut också, men nu är hon verkligen min Kronprinsessa. Jag har gått på små moln hela dagen.

Ja, och självklart - grattis till Jonas Gardell för priserna! För en gångs skulle gick dessutom priset till någon som gjort mer än bara kommit ut ur garderoben - han har verkligen arbetat för Sveriges hobbitar med boken och serien Torka aldrig tårar utan handskar.

Priscilla kommer till stan

Idag blev det tydligen officiellt att Priscilla, öknens drottning får Sverigepremiär i höst. Jag fick veta det redan i höstas av en ren slump. Föräldrarna till en av dansarna i La cage aux folles var på slottet och var nervösa och började prata med mig. De berättade att sonen just vid det tillfället var och provdansade för Priscilla.

Priscilla, öknens drottning är baserad, som många kanske redan vet, på filmen med samma namn från 1994 (är det verkligen tjugo år sen den kom?!) och handlar om två drag queens och en transsexuell kvinna som reser genom Australiens öknar i bussen Priscilla. Huvudrollerna i filmen spelades av Hugo Weaving, Guy Pearce och Terence Stamp. I Sverige är det Patrik Martinsson, Erik Høiby och Björn Kjellman som ska gestalta de tre damerna.

I musikalen har det tillkommit tre roller - tre divor i ordets rätta bemärkelse, som kommenterar handlingen i sång. Här hittar jag enda smolket i glädjebägaren - den diva som hittills är klar är Pernilla Wahlgren, och det är ingen hemlighet att jag har synnerligen svårt för henne. Men å andra sidan får jag ju Patrik Martinsson, och han uppväger vilken sopdiva som helst!

Musikalen är en jukeboxmusikal, precis som Mamma Mia! eller Rock of Ages, som kommer upp på China nu i februari. Som sig anstår ett gäng drugor så består låtarna av discodängor från sjuttiotalet och framåt.

Det är ingen egen version vi får se i Stockholm, utan samma uppsättning som sätts upp överallt. Kostymerna kommer direkt från Broadway och regissören är samma som regisserat alla uppsättningarn - Simon Pillips.

Det här kan bli riktigt bra, jag kommer nog med största sannolikhet sitta där i höst och digga med!

Berättelsen om Pi

Nog har jag hört talas om Berättelsen om Pi, men jag har aldrig kommit mig för att läsa den, visste bara att den handlar om en kille som delar livbåt med en tiger. Mitt första riktiga möte med historien var när jag såg trailern för filmen, och i ärlighetens namn kände jag mig väldigt tveksam. Filmen såg alldeles för välpolerad och självmedveten ut. Sedan såg jag att det var Ang Lee som regisserat, och då väcktes mitt intresse. Han har väl nästan aldrig misslyckats med en film (hej, Hulk!)?

Lee tar i från fotknölarna för att göra en vacker och tänkvärd film med ett djupare budskap. Det är väldigt tydligt att han komponerat sina bilder för att de ska bli så snygga som möjligt i 3D, med lager på lager. Ibland lyckas det och ibland blir det smärtsamt tydligt att det handlar om bilder som är filmade var för sig och sedan ihopkopierade - och då menar jag självklart inte scenerna där man ser berättaren i förgrunden och Pi simmande i bakgrunden, utan de scener som ska se realistiska ut. Claudio Mirandas foto är oftast fantastiskt vackert, men allt för ofta ramlar han över gränsen till kitsch. Vid flera tillfällen sitter jag och associerar till Jehovas vittnen och Vakttornets illustrationer.

Det råder ingen tvekan om att Berättelsen om Pi inte handlar om hur han överlever i 200 dagar på en livbåt med en bengalisk tiger som enda sällskap. Nej, här handlar det om ett djupare budskap. Det trummas in med all önskvärd tydlighet från början. Ganska länge kan jag dock hålla den biten från mig, medan Pi och tigern lär känna varandra och förstår att de måste samarbeta för att överleva, men efter lite mer än halva filmen så sjunker historien till botten på samma sätt som det stora lastfartyget i inledningen. Filmen övergår till bara kvasireligiöst dravel och jag kommer på mig själv att sitta och vrida mig i fåtöljen. Slutet är dessutom så övertydligt att jag känner mig dumförklarad.

Däremot måste jag ge en eloge till Suraj Sharma som gör huvudrollen. Det är ett styvt jobb av den artonårige debutanten att lyckas bära den här filmen, när hans ende egentlige motspelare är en datoranimerad tiger. Han har fått klara sig själv till stora delar, och han gör det utmärkt!

Hela elva Oscar är Berättelsen om Pi nominerad till - förutom bästa film så även bästa manus, regi, specialeffekter, scenografi, foto, klipp, musik, sång samt ljudklipp och -mix. Blir det som vid Golden Globes, där filmen var nominerad till bästa film, regi och musik, så får man nöja sig med att Mychael Danna får musikstatyetten. Det kan han vara värd. Och om inte Adele och Skyfall vore ohotad så tycker jag att Pi's lullaby är en av årets bästa låtar. Den går varm hos mig just nu.

Det kvalmiga slutet gör att filmen egentligen inte är värd mer än en tvåa, men eftersom jag dras in effektivt i historien under första halvan så lyckas Berättelsen om Pi kravla sig upp över gränsen och får ändå tre något obekväma gnurglor. Nej, tyvärr - ju mer jag tänker på filmen desto mer stör jag mig på det usla slutet. Jag blir tvungen att dra ner betyget och säga att trots den snygga inledningen kan jag inte ge filmen mer än två gnurglor!

Rikard III upphittad

Som jag skrev i september har engelska arkeologer gjort en utgrävning under en bilparkering i Leicester i jakt på den försvunne Rikard III. Bilparkeringen ligger på den plats där det medeltida kloster låg i vilket den puckelryggige kungen begravdes efter slaget vid Bosworth Field 1485.

Vid utgrävningarna hittade man också ett manligt skelett som motsvarade allt man känner till om Rikard, både ålder, utseende och skador stämde. En pilspets satt i ryggen på mannen och huvudet var kluvet av en yxa. Han begravdes utan vare sig svepning eller kista, vilket också stämmer med anteckningarna hur Henrik VII "vanvördigt" begravde honom. Han var cirka 32 år gammal och 172 cm lång, en ärevördig längd på den tiden, och med smal kroppsbyggnad. Allt stämmer med Rikard - utom den förtvinade armen som Shakespeare skriver om. Den kunde man inte belägga. Däremot låg händerna i sådan vinkel att forskarna tror att han hade händerna bundna när han blev begravd.

Idag hölls en presskonferens i England där man glädjande nog kunde bekräfta att det verkligen är Rikard man hittat. Under den långa konferensen gick man igenom alla belägg man hade. Bland bevisen fanns kol14-datering som visade att mannen dött mellan 1455 och 1540, vilket stämmer utmärkt. DNA-analys visar också släktskapet med Rikards syster Anne.

Nu är ju bara frågan var kungen ska begravas igen. Westminster Abbey, där de flesta andra engelska kungar ligger, eller i York, där Rikard själv ville begravas? Borgmästaren i Leicester har sagt att "Those bones leave Leicester over my dead body", och han kommer att få som han vill. Engelska justitiedepartementet har nämligen beslutat att kungen ska begravas i Leicesterkatedralen.

University of Leicester har en informativ hemsida om kungen och utgrävningen.

Installationsgudstjänst

Nye hovpredikanten Michael Bjerkhagen installerades officiellt i sin nya tjänst idag med en gudstjänst i slottskyrkan och slottskören var med och sjöng. Tyvärr fick vi inte göra Zadok the priest som var tänkt från början. Allt för många i kören tyckte att det var för kort tid att lära sig stycket. Istället fick vi nöja oss med att förstärka församlingen i psalmsången, och det är ju inte precis lika givande som att få sjunga Händel, om jag ska vara ärlig. Fast det var å andra sidan en ren njutning att få sitta och lyssna när Vokalensemblen och Uppsala domkyrkas gosskör dominerade totalt. Man får vara glad för det lilla.

Eskil ger sig till känna

Det händer emellanåt mystiska saker nere i Museum Tre kronor - konstiga ljud och händelser. Vi brukar hävda att det är slottsspöket Eskil som härjar. Enligt vad som sägs var Eskil Gustav Vasas skattmästare som höll till i lokalerna på 1500-talet.

Häromdagen stod jag uppsatt som vakt i Tre kronor och det var ett trevligt ombyte från att ha visningar. Nu blev dagen osedvanligt lugn, inte många besökare alls. Jag vet inte om det var därför, men Eskil var ovanligt aktiv då.

Vid ett tillfälle stod jag vid den gamla bakugnen. Jag trodde att jag hade koll på besökarna i museet - bara två personer befann sig i lokalerna och båda två stod vid 1200-talsmodellen rakt framför mig. Plötsligt hör jag kraftiga steg på väg mot mig i trägolvet bakom ryggen på mig. Jag vänder mig förvånat om, eftersom jag inte sett några besökare åt det hållet. När jag vänder mig om tystnar stegen och självklart (?) var det ingen där. För att försäkra mig om att jag verkligen inte hade missat någon besökare gick jag igenom rummen upp till andra änden och nej, det var helt tomt.

Jag gick ut till kassan och berättade för Camilla vad jag hade hört och hon gjorde stora ögon och sa "det där hörde jag också när jag var där inne". För hennes del var det snarast tvärtom. Hon stod vid 1200-talsmodellen och trodde att museet var tomt när hon hör steg i golvet på väg mot henne. När hon ska titta till besökaren är museet lika tomt som innan.

Han är då på bushumör, vår käre Eskil!

Den första Sverigemiddagen

Det blev en rejält lång dag för mig igår. Efter sedvanliga visningar på dagtid svidade jag om till min hemliga identitet som kammarvaktmästare och arbetade med det allra senaste - Sverigemiddagen. För dem som inte följt med har kungafamiljen lanserat det här som ett komplement till sedvanliga representationsmiddagar i samband med att kungen firar fyrtio år på tronen. Om kungafamiljen nu ska representera hela Sverige är det väl inte mer än rätt att hela Sverige får representeras på middagarna. Sveriges alla landshövdingar fick nominera personer från sina respektive län som gjort något anmärkningsvärt, både lokalt och nationellt, och tvåhundra av dem togs emot igår på slottet.

Eftersom det här innebar att det var (ganska många) fler gäster än på en vanlig middag serverades inte middagen i Karl XI:s galleri, utan i Vita havet. För vår del blev det helt nytt men ändå välbekant - variation på ett tema, skulle man kunna säga - och eftersom vi har de arbetsledare vi har flöt middagen på utan några större missöden.Gästlista, bilder, meny och kungens tal bland annat finns att bese på Hovets hemsida.

Som vanligt lämnade vi kammarvaktmästare våningarna sist, vilket igår betydde klockan två. Hemma igen vid tre och så upp på morgonen för att återvända till brottsplatsen och återigen ha visningar hela dagen. Gissa om jag somnade gott i soffan nu när jag kom hem!