Skyfall

Daniel Craigs första Bondfilm, Casino Royale, var en fullträff trots filmens inneboende problem - en actionfilm där större delen av handlingen äger rum runt ett pokerbord. Det kändes lite krystat när Bond gång efter annan var tvungen att lämna pokerbordet för att ha en emellanåt ganska omotiverad slagsmålsscen. Trots det tokgillade jag filmen, och Craig är en farlig rival till Sean Connery som bäste Bond. Jag gillade också att det var en nystart för hela Bondserien, i och med att den började med hur Bond blev 007.

Mitt missnöje med Quantum of solace blev då totalt. Allt som var bra med Casino Royale hade man misslyckats med här - utom Craig, han var precis lika bra. Men handlingen var totalt obegriplig. Jag kan faktiskt inte för mitt liv bena ut den handlingen, mer än att det var någon miljökämpe som var boven av någon anledning. Att det efter den filmen inte hände någonting alls på Bondfronten gjorde mig lite missmodig - här har vi en suverän Bond och så ska det sluta så här!

Med nya filmen Skyfall vaknade mina förhoppningar igen. Nu jämrans ska det bli åka av! Och med Ola Rapace i en av de stora rollerna dessutom. Allt i regi av Sam Mendes.

Inledningen är fenomenal! En biljakt i de trånga gränderna - och hustaken! - i Istanbul, där Bond jagar skurken Patrice (Rapace) slutar med att Bond blir skjuten och faller i vattnet. Han antas vara död, men dyker upp igen när den databas med hemliga agenter som Bond misslyckats rädda börjar användas för att avslöja agenterna. Målet verkar vara riktat mot självaste MI6. Bond, märkt av sina skottskador och lite för mycket drickande under sin tid som död måste försöka komma i form och hitta den ansvarige.

Daniel Craig är precis lika bra i rollen som han var i de två tidigare filmerna. Även så Judi Dench i en roll hon skulle kunna göra i sömnen. Roligt att man fortsätter på det inslagna spåret att det här är början på Bonds karriär. Här dyker även Q och Miss Moneypenny upp för första gången.

Filmens skurk Silva spelas av en blonderad Javier Bardem, och skurkar kan han göra. Vi minns alla med fascination hans Anton Chigurh i No country for old men. Här gör han dock sin skurk mer på rutin, stort utspel och lite glimten i ögat - det är inte den mest minnesvärda rollprestation han gjort.

Filmens stora problem är avsaknaden av intressant historia, och då menar jag mer än Bonds - i och för sig intressanta - kroppsliga och mentala förfall. Det är helt enkelt inte särskilt intressant när handlingen är en personlig vendetta mot en enskild person. Silva har ingen jättearmé och han har inga större önskemål än att ge igen på en enda person. Visst, han gör det storslaget, men ändå.

När vi ändå är inne på skurkar - ska svensk media någon gång sluta haussa upp svenska skådespelares insatser i utländska filmer! Man får intrycket att Ola Rapace spelar Silvas närmsta man och är viktig i det stora hela i filmen. Med risk för att avslöja någonting alls så kan jag säga att det är han inte alls! Han har inga repliker och är med i två scener, högst tio minuters filmtid. Större delen av den tiden spelas rollen dessutom av en stuntman - det vill säga en roll som kunnat göras av vem som helst som är lite vältränad.

Det Skyfall lever på är snygga actionscener, snyggt foto i största allmänhet och samspelet mellan skådespelarna. Ben Whishaw som den unge nördige Q är faktiskt en utmärkt motspelare till Daniel Craig. Deras få scener tillsammans är ren njutning.

Ska jag prata meta här så är det en liten detalj som gnager i mig. Bond och M ska ta sig osedda ut ur London, och Bond rotar fram sin gamla Aston Martin från Goldfinger. Inte bara en Aston Martin i största allmänhet som blinkning till den gamla filmen, utan just precis den bilen komplett med alla prylar. Men den här filmen utspelas ju innan Bond har kommit så långt i sin karriär. Var kommer då bilen ifrån? Bara en liten detalj, men jag kunde inte sluta tänka på den.

Sammantaget så var Skyfall en bra upphämtning efter magplasket Quantum of solace, men inte den toppfilm som man kan få intryck av när man ser bioannonsens alla fyror. Tre väldigt starka gnurglor är filmen dock värd. Det tillsammans med Daniel Craigs underläpp gör att filmen är ett måste, nästan!

Trevlig Halloween!

Årets skräckhelg firar vi med inledningen till en av mina absoluta favoritfilmer - Nightmare before christmas!

Ännu en serie biter i gräset

Många serier som försvinner just nu. Häromveckan var det Alice som lades ner. Idag insåg jag att en annan av mina favoritserier inte längre finns - Ink Pen.

Ink Pen skapades av Phil Dunlap 2005, och jag har dagligen följt serien sedan dess, jag föll direkt. Serien handlar om de där seriefigurerna som inte riktigt har lyckats slå igenom. De får istället gå till seriefigursarbetsförmedlingen Ink Pen i hopp om att få göra inhopp i någon serie. Det här betyder att vi får lära känna en salig blandning av olika figurer, från antropomorfiska djur till superhjältar och deras fiender. Ganska snart blev det ändå några få av figurerna som började ta mer plats än de andra, som den late superhjälten Captain Victorious och grisen Hamcock. Asaguden Tyr har också en stor roll i galleriet.


Nu är det slut på roligheterna. Jag har reagerat på historierna de senaste två veckorna och funderat över varför det har känts som att figurerna har varit så annorlunda mot hur de brukar vara. I gårdagens söndagsstrip presenterades så Captain Victorious för en ny sidekick - Scrappy Lad. Där trillade poletten ner och jag insåg att det var de första stripparna som publicerats igen och när jag kollade upp det hela stämde det, och tyvärr inte för att Dunlap var på semester eller något sådan. Av den trista gamla anledningen ekonomi, dåliga tider för tryckta tidningar och så vidare har Dunlap bestämt sig för att lägga ner serien, fast enligt rykte ska den fortsätta som söndagsserie efter ett kortare uppehåll. Jag väntar med spänning för att se om det blir så. Här nere kan ni se den allra sista söndagsstrippen.

Hasse & Tages bästa sånger

Ingen ska påstå att jag stressar fram texterna, men förra veckan var jag och såg Hasse & Tages bästa sånger på Teater Pero. Det börjar väl bli dags att skriva något om det också.

Hasse och Tage har jag fått i mig med modersmjölken, jag är fullkomligt uppfostrad med deras revyer och filmer. Jag minns inte när jag såg dem första gången, de har liksom alltid funnits där. Vi hade stora trälådan med alla deras revyer på LP, och de gick varma kan jag lova. Däremot har jag bara sett en enda av deras revyer live, och det var Fröken Fleggmans mustasch som jag fick biljetter till i födelsedagspresent. Jag tror knappt jag har skrattat så mycket på teatern varken förr eller senare.

Johan Rudebeck har jag inte lika långt förhållande till. Första gången jag såg honom var för ett tiotal år sen när han gjorde föreställningen My favorite flops, en underhållande genomgång av alla de där bra låtarna från musikalerna som inte var lika bra. Nu har han alltså tillsammans med pianisten Eric Skarby gjort en föreställning som är precis vad den heter - Hasse & Tages bästa sånger.

På Teater Peros lilla scen underhölls vi i halvannan timme med det ena örhänget efter det andra med texter av herrar Alfredson och Danielsson, alla framförda med exakt rätt respektlöshet av Rudebeck. Vi fick höra allt från de första sångerna, bland annat Du är min tekopp, fram 1979 års Under dubbelgöken. Scenen och salongen flyter ihop utan någon skarp gräns och i det lilla rummet blev det en väldigt familjär stämning. Publiken kommenterade och sjöng med. Det var nittio minuter som gick väldigt fort. Den ena favoriten efter den andra radades upp. Jag vet inte om det säger mer om mig eller låtarna, men jag tror att alla mina favoritlåtar var med, även de som jag tänkte att den här kommer han inte att ta med. Den enda jag saknade var Längtans blomma är störst på håll från Spader, madame! Men det är väl smällar man får leva med, och när resten av föreställningen var så bra kan jag inte klaga.

Återbesök på Operan

Jag kunde inte hålla mig, blev tvungen att gå och se Trollflöjten en gång till - en så fantastisk uppsättning! Intressant också att de fyra stora rollerna - Tamino, Pamina, Papageno och Nattens drottning - sjöngs av andra sångare den här gången.

Uppsättningen var precis lika bra den här gången, även om sångarna bara nästan nådde upp till det första sångarlaget. Bäst av dem var Elisabeth Meyer som Pamina, hon var precis lika bra som förra föreställningens Ida Falk Winland. Jens Persson - som går sista året på Operahögskolan - matchade Carl Ackerfeldt sångmässigt i rollen som Papageno, men han hade inte riktigt samma komiska tajming som den han. Magnus Staveland sjöng bra, dock var han lite stel. Nattens drottning, Karolina Andersson, lyckades bättre än Susanna Stern i de talade replikerna. Sångmässigt var båda fenomenala.

Fast bäst är ändå de dansande björnarna!

Gustaf Lindgren - en upprättelse

Polishuset på Kungsholmen

Gustaf Lindgren är för mig bara ett namn som jag använder vid mina visningar i Riddarholmskyrkan. Martin Olsson berättade om hur han vid den stora renoveringen på 10-talet fick en evig fiende i Lindgren, då denne hävdade att kyrkans förgyllda bågar aldrig existerat och Olsson hittade dem. En rolig anekdot, men mer än så har jag inte vetat om honom.

Nu bestämde jag mig för att jag skulle läsa på lite om Lindgren. Vem vet, han kanske är intressant på något sätt. Och gissa om jag hade rätt! Han var utbildad arkitekt som gjort flera byggnader som jag går förbi med jämna mellanrum, varav ett ligger bokstavligen här runt hörnet, och brukar tänka på att de är riktigt snygga varav flera i nationalromantisk stil.

Gustaf Lindgren föddes i Stockholm 4 november 1863 (grattis på 149-årsdagen ett par veckor i förväg alltså!) och utbildade sig till arkitekt här, med studieresor till Tyskland, Italien och Frankrike. Han anställdes vid Överintendentämbetet, skapat av Nicodemus Tessin d.y., 1887. Lindgren har ritat ett stort antal byggnader över hela landet. Stockholm är också rikt representerat.

Davidsonska huset på Gustav Adolfs torg. Lägg märke till den synnerligen vackra vespan nere till vänster!

Eftersom jag hade en ledig söndag och kände att jag ville ut och röra på mig trots regnvädret tog jag och prickade in Lindgren-byggnader på kartan i mobilen och gav mig iväg. Nu hann jag inte se alla hans Stockholmshus innan solen gick ner. Jag höll mig norr om Stadsholmen, så huset på Bellmansgatan får jag ta vid ett annat tillfälle. Dessutom ritade han Direktörsvillan på Långholmen och var ansvarig för ombyggnationen av fängelset där. Han var också ansvarig för renovering av Nationalmuseum och Hedvig Eleonora kyrka. Bland andra byggnader som jag inte hann uppsöka kan nämnas kolumbariet i Gustav Vasa kyrka, krematoriet på Norra begravningsplatsen och Ljunglöfska slottet i Blackeberg.

Stora bryggeriet i Hornsberg, numera nästan helt inbyggt i en modern, inte helt vacker industribyggnad.

Stora bryggeriets baksida, som råkat ut för denna omilda behandling.

En byggnad som inte finns kvar längre är Östermalmsfängelset, ritat som en medeltida riddarborg. 1925 flyttade Riksarkivet in där, men byggnaden jämnades med marken 1968 för att lämna plats för Arkitekturhögskolan, som ironiskt nog ser väldigt mycket ut som ett fängelse!

För att se fler bilder från min Lindgren-vandring får ni klicka på Läs mer.

Starstruck

Ellen Barkin är väl kanske mest känd för sina roller i Brottsplats New Orleans och Sea of love. Nu i år gör hon rollen som den republikanska mormodern i The new normal, om ett gaypar i Los Angeles som försöker skaffa barn med en surrogatmamma. Serien har fått bra kritik, och antigayrörelsen hatar den - bara en sån sak - så jag har längtat efter att få se den. Som så ofta annars dröjer det innan vi får se serien i Sverige, om ens alls. Så därför går jag emot min vana och har börjat kolla serien på nätet, och den är riktigt rolig.

Jag tycker att det är trevligt att kunna tala om för folk som gör ett bra jobb, och med Facebook och särskilt twitter är det lättare att nå folk jag inte personligen känner. Oftast får jag ett tack till svar, ibland hör jag inget alls. Men jag har åtminstone sagt vad jag känner, och mer än så är jag inte ute efter. Eftersom jag följer Barkin på twitter har jag henne på armlängds avstånd, så att säga, så igår skickade jag ett litet tack till henne och Andrew Rannells, som gör en av killarna. Ett par timmar senare kom det ett tack till svar från henne, och fånigt nog blev jag helt starstruck - vilket faktiskt inte tillhör vanligheterna - och ville visa upp hennes fyra ord för hela världen. Och eftersom det här är min blogg och jag gör som jag vill så lägger jag upp den här!

Trollflöjten

Foto: Hans Nilsson Kungliga Operan

Såvitt jag vet är den allra första operauppsättningen jag såg Ingmar Bergmans Trollflöjten, den där julen -75. Sedan dess är jag fast i operaträsket och Trollflöjten tillhör mina absoluta favoritoperor. Jag vet inte hur många olika uppsättningar jag har sett av den - många bra, alldeles för många dåliga - men ingen har varit i närheten av Bergmans fenomenala uppsättning. Förrän nu!

Operans nyuppsättning i regi av Ole Anders Tandberg når nästan - dock bara nästan - upp till Bergman vad det gäller fantasi och humor. Jag fnissar fortfarande åt att draken som anfaller Tamino inte är något annat än en byxsnok! Snacka freudianskt! Hela uppsättningen utspelas i ett klassrum där Pamina (Ida Falk Winland) har somnat vid sin bänk och drömmer. På så sätt fungerar operan med alla sina ologiskheter och konstiga förändringar. Trots att operan är mig välbekant sitter jag ändå och väntar med spänning på vad som ska hända härnäst och myser åt varje nytt hyss. Det känns fräscht och friskt. Bland favoriterna är björnflocken som hotar både Tamino och Papageno, och det lilla scouttältet som rymmer fler scouter än man kan ana!

Sångmässigt var ensemblen förträfflig. Det var i stort sett bara nya bekantskaper för mig, med ett par undantag, och jag var helnöjd med dem allihop. Winland som Pamina och Daniel Johansson som Tamino var förträffliga. Men favoriten var ändå Carl Ackerfeldt som Papageno! Efter att ha sett Håkan Hagegård i rollen ville jag bli baryton och låta som han. Den känslan återkom efter att ha sett Ackerfeldt lekande lätt ta över rollen med humor och förträfflig sång. Hans första aria var helt fenomenal. Även duetten med Papagena (Vivianne Holmberg) var lysande.

Lite smolk i glädjebägaren fanns också. Susanna Stern i rollen som Nattens drottning är inte någon stor skådespelare. Hennes talade repliker gnisslade mer än lovligt. Fast å andra sidan - hon hade typ tre talade repliker, och när man levererar en aria med sån perfektion som hon gjorde efteråt så förlåter jag henne för de talade orden.

Även Ulf Peter Hallbergs nyöversättning gnisslade betänkligt emellanåt. Men jag tänker inte säga så mycket om det hela, Gunilla Brodrej skrev väldigt träffande om den i Expressen, och jag kan bara hålla med henne.

Dessa två små skönhetsfläckar kan dock inte hålla mig borta - jag har redan bokat biljett för att gå och se uppsättningen en gång till innan de plockar bort den. Jag längtar redan!

Höstpromenad

Höststockholm visade sig från sin allra mysigaste sida idag - med ett rejält ösregn! Och nej, jag är inte ironisk. Jag fullkomligt älskar det här vädret. Om man dessutom är ordentligt klädd blir det ännu bättre.

Jag jobbade på Nordiska museet idag, men lyckades knappt ta mig dit. Ben surade och vägrade starta, så jag fick slänga mig på bussen. Med en minut till godo sprang jag in i Lekstugan, och på något sätt lyckades jag ändå öppna för besökarna i rätt tid, ombytt och klar.

När jag sedan skulle hem så tyckte jag att det vore lite för trist att åka kommunalt, så på med regnkläderna och sedan promenera hemåt. Regnställ, gummistövlar och hatt gör att man klarar vilket väder som helst. Enda problemet var att jag var lite för varmt klädd, så jag var genomsvettig när jag kom hem igen. Men det får man väl leva med. Särskilt som jag såg folk runt omkring mig som sprang som halshuggna höns i sina försök att undkomma regnet. Och där jag gick och bara mös. Och nynnade lite på - ja, ni vet ju vilken som är den enda sången man kan nynna på i regnet!

Thank heaven for little girls?

Jag fick ett mejl från en man som hittat min släktforskning på nätet. Han skrev att en av hans förfäder hade konfirmerats tillsammans med en dam som finns i mitt släktträd, dock ingen släkting till mig utan en som gifte in sig i släkten. Dessutom har han tillgång till konfirmationsfotot - med både pojkar och flickor - där han tror sig ha kunnat identifiera flera av personerna.

Så långt allt gott och väl, men sedan lägger han till frågan om jag kan skicka honom de "äldre album med yngre flickor" som jag har tillgång till, för att han ska försöka identifiera dem. Jag vet inte, det kanske bara är jag som är påverkad av vår samtid, men det känns inte helt fräscht. Särskilt som det uttryckligen bara är yngre flickor han vill identifiera.

Uppdatering: 
Jag hörde av mig till personen i fråga och sa som det var, att jag inte har några bilder alls på damen eller de andra "yngre flickor" han vill identifiera eftersom hon inte är släkt med mig utan bara ingift och på långt håll. Däremot, skrev jag, skulle jag tycka att det var intressant att få se hans bild på henne, om han har den inskannad. Han har inte svarat.

Museala jultecken

Lekstugepersonalen hade möte på Nordiska idag, och då fick vi bland annat se en förhandstitt på årets julkalender. Jättegullig liten sak, ritad av Gunna Grähs med bilder från Nordiska. Dessutom ska vi i Lekstugan få jobba med lucköppningen. Det ska bli riktigt roligt, även om jag bara kommer att hinna vara med på en enda lucköppning - 16 december. Och jag vet redan vad som är bakom luckan!

Tur i tröttheten

Somnade vid ett och vaknade vid fyra och kunde inte somna om. Därför blir det ingen recension av Trollflöjten idag. Den kommer i morgon, hoppas jag.

Det enda jag hade att glädja mig åt när jag vaknade där inatt var att jag hade Papagenos aria på hjärnan redan innan jag var medveten om att jag var vaken. Så då kunde jag ju ligga och tralla på den där i mörkret.

Maskeradbalen

Foto: Mats Bäcker

Ett visst mått av respektlöshet mot klassikerna är emellanåt ett måste om man vill att ett verk ska fortsätta leva. När Folkoperan nu sätter upp Verdis Maskeradbalen är det inte det vi är vana att se. Regissören Mellika Melouani Melani har helt dekonstruerat verket så att det knappt går att känna igen. Till vår hjälp får vi emellanåt, nästan på stumfilmsmanér, textskyltar som berättar vad det är som händer på scen.

Det hela börjar redan innan föreställningen sätter igång. Hela ensemblen är på scen och håller på med annat - det spelas luftgitarr och man utför fakirtrick och så vidare. Kören rör sig sakta fram och tillbaks i raka kolonner över scenen, och det ska jag ärligt säga gjorde mig betänklig. Precis det där gjorde vi i slutscenen av Lika för lika på Dramaten, och jag förstod inte varför vi gjorde det då. Det gör jag absolut inte nu heller.

Sedan smyger föreställningen igång med att ensemblen jammar loss uvertyren lite hipp som happ innan orkestern under ledning av Joakim Unander tar över. Det är inte precis Hovkapellstorlek på Folkoperans orkester, men det märktes då rakt inte med den energi de spelade med.

Maskeradbalen är full av hyss av alla de slag - det görs omstarter flera gånger, folk vägrar göra entré som de ska, det pratas och skriks under arior, publiken får delta i ett par scener med mera, med mera. Bitvis är det briljant, men emellanåt känns det som att Melouani Melani har tänkt några steg för långt. Det blir konstigheter för konstigheternas skull. Det håller helt enkelt inte rakt igenom. Granar firas under stort gnissel ner från taket, videoprojektioner och vi får sång inte bara på svenska, utan även på mandarin och tyska! Emellanåt sitter jag bara och funderar över varför folk på scen beter sig som de gör.

Sångmässigt är det dock överlag väldigt väl genomfört. Särskilt omnämnande tillfaller Yinjia Gong som kungen, Sara Widén som Oscar och Paulina Pfeiffer som en av två(!) Amelia. Det är onekligen häftigt med två Amelior på scen, men i ärlighetens namn förstår jag inte riktigt tanken. Enligt programmet så är det för att Ameliorna växlar mellan objekt och subjekt, men det är inget som jag tycker framgår av handlingen.

Efter att nu ha sett en dekonstruerad Maskeradbal så ska det onekligen bli lite intressant att gå och se Operans  - säkerligen mer traditionella - uppsättning i november.

Årets litteraturpristagare

Som det brukar vara så kan jag i år inte svara ja på att jag läst något av årets litteraturpristagare innan han tilldelades priset. Ska jag vara ärlig så är det bara fyra pristagare jag läst innan de fått priset - William Golding, Dario Fo, Harold Pinter och Doris Lessing. Däremot kan jag högt och ljudligt svara ja om man utökar frågan och även räknar in filmatiseringar!

Zhang Yimous Det röda fältet från 1987, för övrigt Zhangs debutfilm, är baserad på en roman av Mo Yan. Dessutom är det en av mina favoritfilmer från Kina, så det gör det hela ännu roligare. En helt fantastiskt vacker film om en ung flicka (Gong Li) som gifts bort med en spetälsk äldre man. När han mystiskt dör tar hon över hans vindestilleri tillsammans med sin älskare.

Det var alldeles för länge sen som jag såg den, inte sedan jag gjorde mig av med vhs:en. Det röda fältet har, såvitt jag vet, inte funnits tillgänglig på dvd i Sverige. Den finns på engelsk utgåva, men det har inte blivit av att jag har skaffat den. Men med Nobelpriset nu så kanske filmdistributörerna tar och ger ut även filmen. Man kan väl hoppas i alla fall...

Våren är räddad!

Äntligen fick jag tummen ur och beställde biljetter till Max Raabe. 8 maj uppträder han och Palast Orchester på Cirkus och där kommer jag att sitta och fullkomligt njuta!

Avklarad föreläsning!

Med två veckors förskjutning lyckades jag idag genomföra mitt Nyfiken på-seminarium i Riddarholmskyrkan. Det var sju personer som valde att återkomma idag istället för att vara med på den där halvvisningen som jag genomförde viskande med min obefintliga röst. Och precis som förra gången hade jag benäget bistånd av Kristina och Eric.

Jag ska inte säga att de som kom idag fick ut mer än de som stannade kvar - det blev två helt olika visningar, men nog kändes det som att de som kom idag var rejält taggade. Jag blev fullkomligt bombarderad med frågor om kyrkan. Jag hade kunnat prata än - vilket i och för sig inte borde förvåna nån som känner till mina visningar - men i lite mer än en timme klättrade vi runt bland de hemliga rummen i kyrkan. Förhoppningsvis kommer jag att få göra något liknande någon mer gång.

Mästerfotografen i arbete

Jag har - ganska sent - upptäckt Instagram och lägger gärna upp foton där. Problemet med det är ju att om man vill se de bilderna, och inte är med på Instagram själv, så måste man hålla koll på mitt twitterflöde. Vill man se vad jag har gjort tidigare blir det lite jobbigare. Trodde jag, i alla fall! Nu har jag hittat registret där alla bilderna finns att återse. På den här länken hittar man alla bilder som jag lagt upp tidigare. Bara att lägga till ett bokmärke där så blir ni aldrig utan mina alster! Eller så klickar ni på Instagramknappen här till höger. Funkar precis lika bra.

Secret love

Jag var ju inte bara på Skeppsholmen för att ta höstpromenad. Nej, jag skulle kolla på Östasiatiska museets utställning Secret love, med hbt-konstnärer från Kina.

27 konstnärer, varav endast fem kvinnliga, finns representerade i utställningen. Det faller sig ganska naturligt att en sådan här utställning blir ganska spretig, vi får allt från det vackra och intressanta till det banala och kitschiga. Konstnärerna rör sig mellan konstformerna, från det traditionellt kinesiska tuschmåleriet till foto och video. Personligen fastnade jag framför allt för Lin Jinfus oljemålningar. Jag är inte den ende som associerar till Caravaggios målningar. Det är samma ljusspel i Lins målningar och samma fascination för den manliga kroppen. Gaze är konstverket som har fått representera utställningen i flera artiklar, men jag fascinerades mest av White dancing shoes. Fantastiskt sensuell och vacker!


Inom måleriet stod jag också länge framför Xie Qis teckningar, som påminde mig om Aubrey Beardsleys teckningar till Oscar Wildes texter. Två andra konstnärer jag fastnade för, som använder sig av fotografiet som medium, var Wang Zi med sina bilder på enhetliga kollektiv där bara ett par bryter av mönstret och Chi Peng. Hans I fuck me där han med Photoshops hjälp lyckas ha samlag med sig själv i offentliga miljöer lyckades inte få det att pirra i mig, om jag uttrycker mig så. Hans övriga bildserier, bland annat där han mångfaldigad springer genom Pekings stadsmiljöer och Mood Is Never Better Than Memory—February med de två papporna ute på en stormig pir var betydligt mer intressanta. I Journey to the West – Now-ing tar han på sig rollen som Kung Markatta i kampen mot det gamla förstelnade samhället - en häftig bild!

Grattis Bleka dödens minut

Inte bara Madonna fyller år! En av mina favoritfilmer, Bleka dödens minut, fyllde 25 år för ett par veckor sedan. En helt fantastisk sagoäventyrsromantikparodihyllning!

Bleka dödens minut är regisserad av Rob Reiner under de där åren runt 1990 när han inte kunde göra någonting fel (Spinal Tap, Stand by me, Lida och så mästerverket När Harry mötte Sally...) och skriven av William Goldman under de där åren runt 1970 när han inte kunde göra något fel (Maratonmannen, Butch Cassidy och Sundance Kid, Alla presidentens män). Goldmans filmmanus är dessutom framröstad av Writer's guild of America som det 84:e bästa filmmanuset genom historien.

Lägg till det strålande rollprestationer rakt igenom - Cary Elwes, Robin Wright, Chris Sarandon, Wallace Shawn och Mandy Patinkin - alla med den rätta glimten i ögat, vackert foto och suverän musik av Mark Knopfler så har du den perfekta filmen. Det enda som jag inte gillar är den svenska titeln - Bleka dödens minut. Fast ärligt talat, originaltiteln är inte så mycket bättre den heller - The princess bride. Enligt Goldman själv så frågade han sina döttrar vad han skulle skriva om och den ena sa "en prinsessa" och den andra "en brud", så då slog han ihop det.

Boken är också förträfflig. Av någon anledning har den inte kommit ut på svenska, vilket är synd. Jag kanske ska ta och göra nånting åt saken på egen hand...

Madonna 30 år

Grattis Madonna på trettioårsdagen! Ja, alltså inte Madonna Ciccone-Penn-Ritchie, utan artisten Madonna. 6 oktober 1982 släpptes hennes första singel Everybody och resten är historia.

Madonna hade fått skivkontrakt på två låtar - som hon skrivit själv - men bossarna bestämde sig för att bara släppa Everybody. Dessutom bestämde man sig för att lansera Madonna som en svart(!) artist, så hon fanns inte med på omslaget till singeln. Redan från början var Madonna medveten om hur viktigt det visuella är, så hon lyckades få igenom att hon skulle göra en video också. Efteråt har hon sagt att det är tack vare videon som ungdomarna i mellanvästern vet vem hon är, för utan videon hade de inte lagt märke till henne.



Singeln lyckades inte ta sig in på försäljningslistorna, men på Billboards danslista tog hon sig upp till plats nummer tre. Framgången gjorde att hon fick släppa ytterligare en singel, Burning up, och hennes karriär tog fart.I augusti släppte hon sin senaste singel, Turn up the radio - hennes 43:e listetta på Billboard! Inte illa pinkat!

Höstpromenad

Var ute på Skeppsholmen idag för att se Secret love på Östasiatiska museet och när jag ändå var där passade jag på att ta mig en promenad i det vackra höstvädret. Lade upp lite bilder på Instagram också. Dem ser ni här.

Mozarts mässa i c-moll

Foto: Hans Nilsson Kungliga Operan

Mozarts c-mollmässa är något av det vackraste som har skrivits - bara Kyriet skulle nästan kunna få mig att tro på Gud! När Operan då gör en balettversion är det självklart att jag vill vara med och se den. Det blev på håret, skulle man kunna säga. Egentligen hade jag tänkt gå i torsdags, men då fick jag en bokad visning och lyckades med nöd och näppe boka om biljetten till den sista föreställningen igår. Tanken var att jag skulle gå med Eric, men han satt fast i tunnelbanan och lyckades inte ta sig till Operan.

Stijn Celis koreografi är det första verket som nye balettchefen Johannes Öhman ligger bakom, och nog kan man väl hoppas att det fortsätter så här. Det är en helt strålande uppsättning han fått ihop. Alla deltagare, baletten, kören, solisterna och orkestern, är i högform och verkar för att få ihop ett sammanhängande verk av alla delar. Snilleblixten är väl att Celis inte skiljer på kören och baletten, utan även låter de förstnämnda ingå i det sceniska och samverkar med baletten vid flera gånger.

Det är enkelt och sparsmakat, alla är svartklädda - utom fyra dansare som har vita skjortor, enkelt och effektfullt! Det enda jag inte riktigt är förstår är Jens Sethzmans helvita scenografi. Jag associerar till en vadderad cell, är det tanken eller är det jag som tänker för långt?

Jag brukar ha svårt för de där scenerna i filmer när folk går på bio och blir så "drabbade" av det de ser att de sitter och gråter, Mångalen är bara ett exempel. Det känns så konstruerat. Nu blir jag nog tvungen att revidera den åsikten lite, för vid flera tillfällen kommer jag på mig själv att sitta med tårar i ögonen för att det är så ofantligt vackert och - ja - drabbande! När ridån gick ner var jag tvungen att sitta kvar i fåtöljen en stund. Jag ville absolut inte ut i oktobermörkret igen. Eftersom det här var sista föreställningen kan jag bara beklaga er som inte lyckades komma iväg och se den. Mozarts mässa i c-moll är en upplevelse jag kommer att bära med mig länge som en värmande filt i höst!

Dessutom blev jag så peppad att jag var tvungen att ta vägen förbi videobutiken för att äntligen köpa Amadeus på Blu-ray. Och så var den slut! Vafalls!

Meryl som häxa

Just nu hoppar jag upp och ner av förväntan! En av mina favoritmusikaler - Into the woods - ska äntligen filmatiseras, och i rollen som elaka häxan talas det om att vi kommer att få se Meryl Streep. Det är ju hur bra som helst!

I originalet var det Bernadette Peters som gjorde häxan.

Sommaravslutning

Nu måste jag väl ändå säga att sommaren officiellt är slut - vi har haft avslutningsmiddag på slottet. Redan förra veckan var det utvärderingsmöte, men då stod jag i Riddarholmskyrkan och försökte göra mig förståddd trots min försvunna röst. Igår däremot var det stora middagen.

I år bjöds det på fest i Stensalen på Livrustkammaren. God mat och trevligt sällskap gör alla glada. Och så den traditionella frågesporten. I år i form av tipspromenad genom Armfeltuställningen. För egen del gick jag lottlös ur det hela - och jag tror faktiskt att det är första året som jag inte fått något pris alls - men jag anser mig ändå vara den moraliska segraren. Jag hade alla rätt på tipspromenaden - precis som de flesta andra, frågorna var inte särskilt svåra - och dessutom hade jag rätt på utslagsfrågan, men Eric ropade ut sitt svar innan vi fått veta den rätta lösningen och tilldömdes priset. Fast Eric kan få behålla priset, för jag har redan boken han vann. Dessutom kan jag ju framställa mig som en synnerligen ädel person om jag gör så!

Flera av de andra gick vidare till Movitz för traditionell slottsöl, själv åkte jag hem och bäddade ner mig med honungste och kurerade rösten. Det var nog rätt val, för idag fungerade rösten såpass mycket att jag kunde genomföra visningar igen.

Rut och Ragnar

Foto: Sarah Bolmsten

Jag kände mig lite spontan i eftermiddags och köpte mig en sista minuten-biljett till Rut och Ragnar på Stadsteatern. Jag har velat se den sedan premiären, men inte kommit mig för. Nu är det inte så många föreställningar kvar, så då fick jag passa på.

Kristina Lugns text hade premiär 1997 på Teater Brunnsgatan fyra, då med Lugn själv och Allan Edwall som paret Rut och Ragnar som bestämmer sig efter många års äktenskap för att skilja sig och leva lyckliga i alla sina dagar "tills döden skiljer mig från mig själv". Nu är det alltså de gamla scenrävarna Ingvar Kjellson och Meta Velander som tar över rollerna i regi av Jan-Olov Strandberg. Mer än hundra föreställningar har de klarat av sedan premiären 2010, och de har inte tappat geisten än. Jag önskar att jag hade fått se Lugn och Edwall göra den här pjäsen också, men det ger ytterligare en dimension till det hela när det är det äkta paret Kjellson/Velander som gör upp i en äktenskaplig brottningsmatch.

Rut och Ragnar är ingen stor uppsättning på något sätt, två skådespelare i en liten scenografi på lilla scen. Handlingen är inte heller särskilt avancerad, efter att grundkonceptet har etablerats - Rut och Ragnar ska skiljas - händer inte så mycket mer. Det man får njuta av är istället två superrutinerade skådespelare och hur de slänger Kristina Lugns väldigt roliga repliker mellan sig. Det här är en verbal duell på hög nivå.

Det är roligt och trevligt, och väl värt ett besök. Så om ni inte har skaffat biljetter än, så de får all del till att göra det!