Gregorius

Foto: Carl Thorborg

När Bengt Ohlssons roman Gregorius kom 2004 blev den tokhyllad av i stort sett alla. Som den älskare av Doktor Glas jag är så var det självklart att jag skulle ta och läsa även denna parafras. Jag ska inte säga att jag blev besviken, men jag förstod inte hajpen. Jag tycker inte att boken står på egna ben, utan en god kunskap om Doktor Glas är ett måste för att man ska hänga med i vad som händer.

I höstas var jag och såg Krister Henriksson på Dramaten i rollen som Doktor Glas - en fantastisk uppsättning! Då är det ju lite roligt att några kvarter bort, på Stadsteatern, står Johan Rabaeus i rollen som antagonisten Gregorius. Klart jag måste se även den, och det är precis vad jag gjorde idag.

Precis som med boken har uppsättningen blivit hyllad av kritikerna, och jag står lika frågande den här gången. Pjäsen är lika beroende av Doktor Glas som romanen var det, och jag bryr mig inte särskilt mycket om pastorn. Dock måste jag säga att Rabaeus är fenomenal i rollen, men inte ens han lyckas hindra monologdöden - vid flera tillfällen känner jag hur tankarna vandrar iväg till andra ställen.

Scenografin är mycket enkel - en öppen scen med bara tre stolar, ett bord och ett antal videokameror som registrerar allt som sker på scen i ständigt nya vinklar. Det är som om den ångestridne doktor Gregorius sitter i sitt eget personliga förhörsrum i helvetet, dömd att ständigt gå igenom sin ångest. Associationerna går ofelbart till Inför lyckta dörrar. Och den slutar på samma sätt som den börjar, med pastorn sittande på den bakersta stolen och i samma ställning som i inledningen, beredd att börja om från början igen och igen och igen.

Man ska ju inte jämföra två helt fristående uppsättningar med varandra, men i det här fallet går det inte att undvika och hur mycket jag än tycker att Rabaeus är lysande i rollen så är det Henrikssons Doktor som går segrande ur den här striden också.