Fyra gånger tre deckare

Jag blev ju så inspirerad häromsistens och letade fram mina Tre Deckare-böcker för att läsa dem igen.
Att jag däremot saknade så många böcker i serien trodde jag inte. Ingen skada skedd, böckerna är inte svåra att hitta på nätet och en fördel med de här böckerna är att de inte är särskilt eftertraktade. Inga större problem att få tag i dem för en väldigt billig penning - till och med i förstautgåvor.

De här fyra böckerna kostade mig 60 kronor plus porto, att jämföra med Ture Sventon i Paris som jag bara hade råd att tävla om upp till 400 kronor. Nå, nu har jag att läsa ett par veckor.

Sèvresbord i pluralis

Ute på Rosendal står det Sèvresbord som Karl XIV Johan fick i present av franske kung Ludvig Filip. På bordets ovansida finns målat franska kungar runt kanten och i mitten riddarsalen i slottet i Pau. Självklart visar jag det bordet under visningarna och berättar om Karl Johan och hur viktigt bordet var för honom och han lät sig till och med avbildas med bordet på sitt sista officiella porträtt. Han står omgiven av alla viktiga symboler i sitt regemente, arkitekturen, industrin, ordnarna, de militära segrarna och så vidare. Och så står han och lutar sig mot bordet.

Så långt allt väl, bordet är jättehäftigt och brukar väcka muntration bland besökarna. Men så idag var det en besökare som berättade att även Georg IV av Storbritannien fått ett Sèvresbord i present av den franske monarken - i hans fall Ludvig XVIII - och låtit avbilda sig med det. Hans bord är lite äldre empirestil, från 1807, och en gång tillverkat till Napoleon. På bordets ovansida finns inte slottet i Pau, utan Alexander den store och runt kanten romerska och grekiska befälhavare. Självklart fick bordet namnet Table des grands capitaines.

Om detta visste jag absolut ingenting - hade inte ens hört talas om bordet. Det är det här som gör mitt jobb så ofantligt roligt, man blir aldrig färdigutbildad och när man minst anar det så kommer det en besökare som kan fylla på förrådet med kunskap.

Gregorius

Foto: Carl Thorborg

När Bengt Ohlssons roman Gregorius kom 2004 blev den tokhyllad av i stort sett alla. Som den älskare av Doktor Glas jag är så var det självklart att jag skulle ta och läsa även denna parafras. Jag ska inte säga att jag blev besviken, men jag förstod inte hajpen. Jag tycker inte att boken står på egna ben, utan en god kunskap om Doktor Glas är ett måste för att man ska hänga med i vad som händer.

I höstas var jag och såg Krister Henriksson på Dramaten i rollen som Doktor Glas - en fantastisk uppsättning! Då är det ju lite roligt att några kvarter bort, på Stadsteatern, står Johan Rabaeus i rollen som antagonisten Gregorius. Klart jag måste se även den, och det är precis vad jag gjorde idag.

Precis som med boken har uppsättningen blivit hyllad av kritikerna, och jag står lika frågande den här gången. Pjäsen är lika beroende av Doktor Glas som romanen var det, och jag bryr mig inte särskilt mycket om pastorn. Dock måste jag säga att Rabaeus är fenomenal i rollen, men inte ens han lyckas hindra monologdöden - vid flera tillfällen känner jag hur tankarna vandrar iväg till andra ställen.

Scenografin är mycket enkel - en öppen scen med bara tre stolar, ett bord och ett antal videokameror som registrerar allt som sker på scen i ständigt nya vinklar. Det är som om den ångestridne doktor Gregorius sitter i sitt eget personliga förhörsrum i helvetet, dömd att ständigt gå igenom sin ångest. Associationerna går ofelbart till Inför lyckta dörrar. Och den slutar på samma sätt som den börjar, med pastorn sittande på den bakersta stolen och i samma ställning som i inledningen, beredd att börja om från början igen och igen och igen.

Man ska ju inte jämföra två helt fristående uppsättningar med varandra, men i det här fallet går det inte att undvika och hur mycket jag än tycker att Rabaeus är lysande i rollen så är det Henrikssons Doktor som går segrande ur den här striden också.

Afternoon tea - Ulriksdal style

Ännu ett planeringsmöte för vår dramatiserade visning på Ulriksdal i eftermiddags. Maggan, Per och jag satte oss på kafé och skrev ner ganska mycket i detalj vad som ska ske under visningen för att presentera officiellt. Jag har redan talat om att premiären på visningen är flyttad till i vår - om vi får idéerna godkända såklart - och det passar utmärkt eftersom visningen har vuxit rejält i omfång. På det här sättet får vi mer tid att förverkliga planerna (och kanske stryka en och annan idé om det blir för stort).

Lite roligt var det när Maggan pratade med en ur Nationalmuseums personal som då påpekade att Karl Gerhard faktiskt har skrivit en kuplett om just tebjudning på Ulriksdal. Vi tror att vi har kommit på hur vi ska få med den i visningen på ett naturligt sätt. Håll tummarna!

Ulriksdal och Rosendal i skön förening

Ulriksdal i all ära, men det kanske har framkommit att det är Rosendal som ligger mig varmast om hjärtat. Däremot har jag inget emot Ulriksdal - det är ett trevligt slott med vackra omgivningar. Häromdagen fick jag de båda slotten på bästa sätt.

Jag inledde dagen med att åka ut till Ulriksdal för att vara med på en bokad visning. Varmt och soligt, och trevliga kollegor och en rolig visning - vem kan klaga på det? Efter visningen satte vi oss på trappan bakom slottet och åt lunch och samtalade. Ute på Edsviken kunde vi se bastubåten fara omkring och i parken pågick en taxutställning. För att göra det hela ännu bättre låg det en igelkott och sov precis utanför trappan. Karl-Magnus tog och ställde fram en tallrik vatten ifall den blev törstig. Enda smolket i glädjebägaren är att jag spillde kycklingcurryröra på byxorna under lunchen.

När lunchen var avslutade satte jag mig på Ben och for iväg till Södra Djurgården och tillbringade resten av dagen på Rosendal. Återigen med trevliga kollegor och vacker omgivning. Ett perfekt sätt att ladda batterierna.

Stockholmska smørrebrød

Okej, det finns en hel del saker som är trevligt med Danmark och Köpenhamn och jag åker gärna tillbaka dit, men en speciell sak är självklart smørrebrød. Synd bara att det ska vara så svårt att få tag på dylika i Stockholm. Men det finns ljus i mörkret! Jacobs Take Away ligger bara ett stenkast ifrån min lägenhet, på Centralstation! Det här har jag helt och hållet missat! Jag tror nästan att jag måste bege mig dit kanske redan idag för att prova någon av deras mackor. Jag får återkomma med mina åsikter när jag varit där.

Kristen barnmisshandel

En av de absolut värsta dokumentärfilmer jag sett var Jesus Camp, där man fick följa barn från kristna familjer när de deltog i religionsläger för att lära sig att bli kristna soldater. Har ni inte sett den så måste ni göra det. Fruktansvärd, men viktig.

Becky Fischer, predikanten som ledde dessa läger, har inte gett upp. Hon fortsätter att hjärntvätta barn. Häromsistens lade hon upp den här videon från ett kristet barnläger. Glatt skriver hon att

Children were deeply touched during prayer time at the end of one of our kids conferences. We were amazed, as the longer they stayed, the deeper the experience. This video was taken after about an hour of them praying.

 Det här är barnmisshandel av värsta slag!

Äntligen Rosendal!

Det allra bästa med sommaren är perioden då jag får vara ute på Rosendal. I år fick jag vänta osedvanligt länge - de två sista veckorna på säsongen. Och till och med längre än så! I tisdags morse, min första dag på Rosendal, fick jag veta att det var sjukdom på Ulriksdal, och eftersom min första uteslottsvecka är som ambulerande var det bara att vända på Ben och åka åt rakt motsatt håll. Jag har absolut inget emot Ulriksdal, men när jag är inställd på att vara på favoritslottet är det inte riktigt vad jag vill höra!

Inte förrän idag fick jag komma ut till Rosendal. Nu hoppas jag bara att ingen mer blir sjuk, för om jag inte får vara den här perioden på Rosendal kommer jag inte att klara av hela mörka vintern!

Personalfest

Nordiska museet bjöd till personalfest, och även vi i Lekstugan blev utsläppta från 1800-talet för att få vara med. Innan festen bjöds det på mingel i villa Lusthusporten, det där snygga huset som ligger mitt emot museet. Spännande att få smyga runt där och kika. När jag var liten fanns det två hus som jag drömde om att bo i - det ena var Nordiska museet och det andra, om jag skulle bo lite mindre, var Lusthusporten. Gissa om jag passade på att se mig omkring! Maria och jag hittade särskilt upp till balkongen på taket. Hur häftigt som helst.

Efter minglet gick vi tillbaks till museet, där middagen serverades. Vi drog lott om var vi skulle sitta, sönderklippta bitar av foton på kända svenskar. Jag hamnade vid bord Alice Babs, med trevliga bordsgrannar - några guider och självaste museichefen. Dessutom fick vi kvällens hedersgäst, Stefan Wermelin, vid bordet. Efter middagen ledde han kvällens frågesport, självklart med musikhistoriskt tema. Blygsamheten hindrar mig (igen!) från att ta åt mig äran, men jag kan säga så mycket som att Alice Babs vann hela tävlingen med ett enda fel (och där vill jag inte säga vem som kom med det felaktiga svaret...). Priset var Wermelins bok om Svenska ord. Har man dessutom författaren med sig ser man självklart till att få boken signerad.

 
Efter mat och lekar var det dags för dansen. Den höll ännu på när jag gick hem för att sova ut inför dagens aktiviteter.

Sjung i regnet

Just idag skulle Gene Kelly ha fyllt etthundra år. Så passande då att regnet öste ner i förmiddags. Och inte går det då an att klaga på det.  Särskilt inte när man betänker att Gene Kelly själv hade influensa och hög feber när han spelade in den berömda scenen.

Vi hyllar honom och regnet med att titta på den, tycker jag.

Samtidigt - på två olika planeter

Först läser jag på twitter vad ena kollegan har för sig på tunnelbanan. Sedan går jag in på facebook och läser vad den andre kollegan tycker om sina medresenärer. Och på något underligt sätt förenas dessa två aktiviteter...

Misslyckad kulturdag

Stockholms filmfestival hade säsongens första medlemsvisning idag - Förälskad i Rom. Samtidigt som den visades spelade Cirkus Cirkör i Vitabergsparken. Nu skulle jag ju kunna säga att det här skapade en intressekonflikt hos mig, men så var inte fallet. Jag tänkte inte ens på att de gick samtidigt, jag hade bara bestämt mig för att jag skulle se dem. Och så var det ändå tills i eftermiddags. Så sent som i morse var jag in på Stadsteaterns hemsida för att försäkra mig om att det var idag Cirkus Cirkör spelade. Sedan åkte jag till Ulriksdal och hade lite visningar och efter det åkte jag hem och lade mig i soffan. Inte förrän nu kom jag på vad jag hade planerat för kvällen! Dubbelhelvete alltså!

Ulriksdalsdag

Egentligen skulle min lustslottsperiod ha börjat med Rosendal idag, men innan frukost fick jag ett telefonsamtal som sa att en av de ordinarie guiderna på Ulriksdal blivit sjuk och eftersom min position är att vara ambulerande lustsottsguide var det bara att göra mig i ordning och åka ut till Ulriksdal istället.

Inte för att det gör mig så mycket - Ulriksdal är ett trevligt, men ganska eklektiskt slott, massor av stilar som samsas bredvid varandra. Trevliga kollegor gör inte saken värre. Visngingarna var också roliga, första gången i år som jag fått visa där ute. Jag slängde mig in i visningarna direkt, tyvärr innan jag hade hunnit sätta mig in i förändringarna sedan sist. Så självklart ställde jag mig vid det vanliga porträttet och började prata om Jakob De La Gardie, för att sedan vända mig om och inse att det inte var han på bilden! Han hade fått en ny plats, istället hängde där Magnus Gabriel. Nåja, efter det debaclet såg jag till att försäkra mig om att sakerna fanns kvar innan jag öppnade munnen och resten av visningen gick utmärkt.

Fast jag hoppas ändå att jag ska få åka ut till Rosendal i morgon, det är trots allt mitt favoritslott!

Operagala

Det blev inte mycket Kulturfestival för min del, även om det fanns en del som egentligen lockade. Det enda som jag verkligen ville se var operagalan på Gustav Adolfs torg, den såg jag verkligen fram emot.

Jag var tydligen inte den ende, hela torget var smockfullt med folk som stod och väntade. Och vi väntade inte förgäves, anser jag. Operan gav smakprov ur höstens föreställningar i en bra blandning, allt under ledning av Birgitta Svendén som konferencier. Redan vid första numret fick jag rysningar längs ryggraden. Den effekten har å andra sidan alltid uvertyren ur Trollflöjten på mig. Inte blev det sämre när vi sedan fick ett par stycken till ur operan, både Papagenos aria och Papagenos och Paminas duett framförda av Carl Ackerfeldt och Vivianne Holmberg.

Valsen ur Tjajkovskijs Törnrosa var nästa rysningsmoment, fast det kan till viss del bero på min förtjusning i Disneys filmerversion. Det är ju Tjajkovskijs musik som används i den filmen. Carmen-kvadriljen gjorde varken till eller från. Jag förstår att många gillar Carmen, och jag kan förstå varför - men den är inte riktigt vad jag går igång på.

Efter Nessun dorma ur Turandot, framförd av Klas Hedlund kom några stycken ur Maskeradbalen, där Hedlund stannade kvar och gjorde Gustav III:s parti. Marianne Hellgren Staykov gjorde Oscar med den äran.

När orkestern sedan körde Valkyrierytten reagerade killen framför mig som om han vore på ett frikyrkomöte. Han lyfte sina händer till himlen och skakade i hela kroppen och svajade fram och tillbaks. Jag blev nästan lite orolig ett tag.

Så slutligen ett rejält parti Tosca. Lena Nordin och Thiago Arancam gjorde en duett innan kvällens sista rysning infann sig - Fredrik Zetterström gjorde Scarpia från slutet på första akten. Fenomenalt!

Lena Nordin fick sedan avsluta den ordinarie konserten med Czardas ur Läderlappen innan applådtack och extranumret Unter Donner und Blitz av Strauss.

Efter det kunde jag mer än nöjd sätta mig på Ben och fara hemåt igen. Ser fram emot hösten på operan!

Tre Deckare-frossa

Helt plötsligt igår ramlade namnet Jupiter Jones in i huvudet på mig. Först kunde jag inte komma på vem det var. Ett tag trodde jag att det var en av katterna i Cats, men sedan kom jag på att han hette ju Bustopher Jones. Så kom jag på det - han är en av Tre Deckare, en av mina favoritbokserier när jag var liten! Så ofantligt spännande de böckerna var, och vilka fantasieggande titlar sen - Viskande mumiens gåta, Talande dödskallens gåta, Skrikande spegelns gåta och så vidare. Man kan väl säga att de var som en barnvariant av Scooby-Doo, fast utan antropomorfisk hund.

Tre Deckare är tre killar i tolvårsåldern som löser spännande mysterier, gärna med övernaturliga inslag. Självklart visar det sig alltid att det är vanliga bovar som ligger bakom gåtorna.

Jag blev väldigt inspirerad att läsa böckerna igen, så direkt när jag kom hem gick jag in i garderoben och rotade fram böckerna. Tyvärr hade jag inte så många som jag mindes. 43 böcker finns utgivna och jag har läst de första 29, men många av dem lånade jag av Rolf. Själv har jag bara elva av dem. Bäst, som jag minns det var Skrikande spegelns gåta och sämst var Morrande monstrets gåta (det minns jag med säkerhet, jäklans vad besviken jag var när jag hade läst den).

Tydligen valde jag rätt tid att sluta läsa böckerna, för från och med ungefär bok 30 ändrade historierna karaktär och det blev mer realistiska brott med terrorister och så vidare. Men de här första är oslagbara! Det ska bli mig ett nöje att återknyta bekantskapen med Jupiter, Bob och Peter och deras äventyr!

Utomhusbio i Rålis

Andreas, Timo och jag drog ner till Rålis efter jobbet, via Texas longhorn burgers, för att se Stockholm filmfestivals utomhusvisning av Hajen. Fan, vad jag älskar den filmen! Jag har sett den ett hundratal gånger, bokstavligt talat, men jag tröttnar inte på den.

Niclas och jag tävlade om vem som kunde se den flest gånger när vi var små. När vi avbröt tävlingen hade jag sett den någonstans mellan sextio och sjuttio gånger, och jag har sett den åtminstone fyrtio gånger till.

Att Hajen bara vann tre oscars - den var nominerad till fyra - är helt obegripligt! Var var nomineringen till bästa foto, bästa manliga biroll (Robert Shaw), bästa regi och bästa manus?

Att jag kan filmen så bra gjorde också att jag kunde kolla in övriga besökares reaktioner, och de reagerade som jag ville - ryckte till på rätt ställen och så vidare. Största chocken verkar ha varit när Ben Gardners huvud dök upp i det där hålet. I stort sett hela Rålis reagerade med att rycka till.

Helt fantastisk kväll, och tur med vädret hade vi också. Ösregn på eftermiddagen med varmt och torrt på kvällen. Hoppas det är lika vackert väder på söndag när de visar Sagan om ringen. Då kommer jag definitivt att sitta där igen!

Cirkeln

Såja, mer än ett år efter alla andra har jag äntligen läst Cirkeln. Jag får väl säga som de säger i ölreklamen - Worth waiting for!

Att Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren gillar fantasy är inget de sticker under stolen med. Buffy och vampyrerna är väl främsta förebilden, men jag tycker mig ana lite Harry Potter här och där också. Inspirationen skiner som en sol emot en, utan att dock på något sätt vara ett plagiat. Cirkeln skapar sitt eget universum med sina egna logiska lagar, vare sig det gäller magi eller mer vardagliga händelser.

Författarna utgår från klichéer, alla typer man brukar hitta i high school-filmer finns med - plugghästen, den populära, slampan, enslingen och så vidare. I början är de också inte mer än klichéer, både för varandra och för oss läsare, men allt eftersom de och vi får lära känna dem växer personskildringarna och de blir fullödigare personer.

Handlingen är så där mysigt invecklad som den kan vara när man vet att man har tre böcker på sig att utveckla den, samtidigt som många trådar självklart avklaras redan i den här boken. Det som gör Cirkeln intressantare än många andra fantasyböcker är att den har en så realistisk ton, allt utspelas i en trist småstad och häxorna är inte precis några hjältar från början. De är snarast väldigt motvilliga deltagare i kampen om världens öde.

Det positiva med att ha läst ut Cirkeln nu är att bok nummer två, Eld, redan finns att läsa. Det negativa är väl då att trean, Nyckeln, inte kommer förrän nästa år. Nåja, man kan inte få allt. Och på sätt och vis ska jag väl inte vara missnöjd med det. Hellre att det får ta ett tag innan nästa del kommer, så att författarna inte behöver hasta igenom manuset. Måtte de två följande delarna vara lika välarbetade som den här! Då kommer läshösten och -vintern bli riktigt njutbar!

Kalenderbitaren nördare vidare

Okej, det finns ytterligare en anledning till bloggtystnaden. Jag har fastnat i redigerarträsket på Wikipedia. Att jag tycker att svenska Wikipedia är under all kritik har jag skrivit redan tidigare. Jag har varit inne och rättat lite här och där i flera år, men på sistone har jag blivit helt biten på att fylla på fakta där det saknas (och det gör det definitivt på de flesta svenska wikisidor jag har varit inne på).

Den som just nu har upptagit stor del av min lediga tid är Guldmaskens sida. Jag tror inte att jag är den ende som är intresserad av vilka uppsättningar som blivit nominerade - och vunnit - guldmasker genom tiderna. Men på Wikipedia står det bara uppräknat vilka som vunnit fler än två - inte för vilka uppsättningar de vunnit eller när! Otroligt störande för en kalenderbitare som jag. Det där är steg nummer två - att sammanföra statistiken. Först vill jag veta vem som vunnit för vad och när! Än mer störande blir det då Guldmaskens hemsida inte längre finns.

Det här måste ju åtgärdas, och just nu kör jag internetarkeologi - letar på hemsidor och nyhetssajter efter fakta. Jag har hittat alla vinnare sedan första Guldmasken och de senaste årens alla nomineringar. Fast jag kommer inte vara helt nöjd förrän jag hittat alla de tidigare nominerade också.

Och med det sagt dyker jag ner bland de senaste tjugofem årens privatteateruppsättningar. Ni som vill se hur det ser ut än så länge är välkomna att kolla in här.

Egoboostande vecka

Det har inte blivit så mycket bloggande den här veckan. Jag har haft så ofantligt mycket att göra på slottet, så jag har mest bara varit utmattad när jag har kommit hem. Inte för att jag klagar - i stort sett alla visningar jag har haft har varit jätteroliga. Det har bara varit så många av dem. Igår hade jag fem visningar på fem timmar - jo, jag tackar! Förutom att det har varit visningar av lite mer oväntat slag - Brasiliens vicepresident är bara ett exempel - så har visningarna varit väldigt (ovanligt?) uppskattade. Efter en visning fick jag såna applåder att larmet gick igång.

I Riddarholmskyrkan fick jag med mig ett par från Österrike som var med på min visning där redan förra sommaren och kände att de var tvungna att komma tillbaks i år med sina vänner. De blev nästan lika glada över att se att det var jag som hade visningen som jag blev över att de gillade den. Vännerna sa efteråt - och jag tror faktiskt att det inte var meningen att jag skulle höra det - att min visning hade varit resans höjdpunkt.

Idag efter en våningsvisning kom det fram en dansk besökare och ville försäkra sig flera gånger om att jag verkligen var svensk och var det inte så att jag vuxit upp någon annanstans, för jag var minsann inte så där stel och tråkig som andra svenskar. Jag tror att jag väljer att ta det som en komplimang.

Den här delen av arbetsveckan avslutades med en improviserad liten pubrunda i Gamla stan med kollegorna. Personligen fick jag hålla mig till Coca cola eftersom jag skulle köra hem. Det gjorde inte så mycket, jag hade trevligt ändå.

Perseiderna

För dem som inte läst tidningarna idag så kan jag berätta att vi inatt passerade genom meteoriterna perseiderna, vilket brukar ge spektakulära stjärnfall. För egen del lyckades jag inte se några, eftersom Stockholm var täckt av moln under natten.

Men ett av mina starkaste barndomsminnen hänger faktiskt ihop med just perseiderna. Nån gång på sjuttiotalet när vi bodde på Gotland var vi på kräftskiva hos familjen Wener, och kvällen avslutades med att hela sällskapet skulle ner till vattnet och ta sig ett nattdopp. Det var varmt och kolsvart när vi kom ut på en äng som vi skulle gå över för att komma ner till vattnet. Där medan vi gick tittade jag upp mot himlen och över hela himlen såg jag konstant stjärnfall på stjärnfall - det var helt fantastiskt!

Framskjuten visning

Maggan, Per och jag hade ett litet planeringsmöte i eftermiddags för att fortsätta vår diskussion kring den dramatiserade visninen på Ulriksdal. Visningen har vuxit ganska rejält sedan vi började spåna idéer, och den ligger på en betydligt högre nivå nu än från början och fler personer är inblandade. Så i samförstånd har vi bestämt oss för att inte stressa fram de detaljer vi behöver för att kunna göra visningen i september. Istället kommer vi att vänta till nästa vår. Vid det laget bör alla detaljer vara klara. Om vi får till det som vi vill och hoppas så kommer visningen definitivt att vara värd väntan, det lovar jag!

Most talkative

Andy Cohen är med största säkerhet inte ett särskilt välbekant namn i Sverige, utom bland de mest hängivna Real Housewives-fanatikerna. Han är värd för återföreningarna som visas i slutet av varje säsong. I USA är han betydligt mer känd. Efter tjugo år bakom kulisserna, först på CBS morgonprogram och efter det som producent och programutvecklare på Bravo, har han fått kliva framför kameran och har bland annat en egen talk show - Watch what happens live - förutom att han är en ofta sedd kommentator på CNN och så har han varit värd för Miss USA och Miss Universum flera gånger.

Ni ser att det är populärkulturen som ligger honom närmast om hjärtat. I maj i år kom han ut med sin självbiografi - eller som han själv föredrar att kalla den, en bok med roliga episoder ur sitt liv - Most talkative. Jag blev lite nyfiken på honom och tog och införskaffade boken. Han skriver om allt från sin tid som barn i Idaho där han och hans mamma varje dag kollade in såpan All my children och var besatt av seriens stjärna Susan Lucci och fram till den position han är idag, och han gör det med mycket humor och självironi. Cohen har en rejäl svada - han blev ju trots allt framröstad som "most talkative", "mest snacksalig" i high school. Hans förmåga att prata snabbare än han tänker sätter honom i klistret emellanåt och han berättar mer än gärna de pinsamma situationer som uppstår, bland annat hur han blir helt star struck när han väl får träffa Susan Lucci. Most talkative är en humoristisk och självutlämnande bok, men han lämnar inte ut någon annan. Den som vill veta snaskigt skvaller om kändisar får leta någon annanstans. Det gör mig ingenting. I ärlighetens namn så är de flesta kändisar han pratar om ganska okända för mig - såpastjärnor och dokusåpaditon - men situationerna han hela tiden hamnar i är riktigt roliga att läsa om i alla fall.

Shoppingrunda

 

I helgen var jag ute i Liljeholmen och tittade på skor. Mamma hade hittat ett par mockaskor på rea och undrade om jag ville ha dem i födelsedagspresent. Visst, varför inte - de var riktigt snygga. Vet inte om jag borde visa bild på dem, de kanske ska hållas hemliga även för mig fram till min födelsedag, men äh, jag är modig!

När jag var där tittade jag runt lite mer och hittade ett par sommarskor också, och inte mindre än tre par byxor hysteriskt mycket nedsatta. Jag fick tre par till samma pris som ett par kostade i ordinarie pris, och av bra kvalitet också. Ett par Johan Lindeberg-jeans, ett par linnebyxor från Hugo Boss och ett par blå byxor av för mig okänt märke. Works for me!

Tillbaks till jobbet

Första dagen på jobbet efter semestern, och det var plågsamt! Jag har ju inte gått och lagt mig innan tre under semestern. Helt plötsligt ska jag gå upp klockan sju! Har var det nån som tänkte där?! Jag vill kunna anklaga nån för det här!

Enligt schemat skulle jag ha suttit i kassan, men som tur var var Eric villig att byta, så jag fick ta visningar istället. Det passade mig utmärkt, för då gick dagen snabbt och jag hann inte tänka på hur trött jag var.

Dagen avslutades med slottsöl - eller i mitt fall slotts-coca cola eftersom jag körde. Det var ett trevligt sätt att komma tillbaks till jobbet. Synd bara att jag var så trött att jag knappt kunde sitta rakt. Men det är väl smällar man får ta.

Prideparaden 2012

Jag träffade Petter och Agnes och deras respektive ätteläggar i Kungsträdgården i lagom tid för att se paraden. För tredje året i rad går jag inte i paraden och det är lite kluvna känslor. Å ena sidan är det kul att stå bredvid och se all glädjen och upptågen. Å andra sidan är det ju kul att hoppa runt igenom stan och dansa till bra musik (så det gäller att hamna bakom rätt flak!).

När jag ändå stod där passade jag på att ta lite bilder. Här ser ni några av dem. Ännu fler ser ni om ni klickar på - gissa vad - Läs mer.
 

Drottninggatan kl 1636

Frigörelse!

Och hur har ni andra det?

Schlagerdagen

Jaha, då var min minimala medverkan på Pride avklarad. Som jag redan skrivit var enda anledningen till att jag gick dit för att Petter och Star Pilots skulle uppträda. Jag fick äran att vara inne på vip-området (nåja, som Petter sa - det var nästan fler människor på vip-området än i själva parken) i väntan på framträdandet, så jag såg i ärlighetens namn inte särskilt mycket av schlagerdagen. Men av det jag hörde blev jag inte särskilt exalterad. Av vad jag har hört var första blocket dessutom inte särskilt imponerande, andra blocket ska ha varit bättre och då blir jag orolig över hur sopigt det måste ha varit!

Jag har sagt det förr att schlagerdagen har överlevt sig själv, och gårdagen var ytterligare ett bevis på det. Inte särskilt spännande artister, samma gamla nobodys som det varit de senaste åren och så ett par från årets festival. De som alla väntade på var självklart Jedward, som faktiskt var riktigt charmiga, och Loreen. Att jag inte fick se Loreen skrev jag ju om redan inatt.

Petter och Star Pilots gjorde väl hyfsat ifrån sig. Anledningen till min tvekan var helt enkelt för att de fick problem med strulande musik. Låtarna kom i fel ordning och det utbröt förvirring på scen. Men när de väl fick till det så blev det bra.

Roligt också att jag fick träffa Håkan i parken. Han var den ende som jag känner som jag visste skulle dit och vi sprang ihop med varann inne på (gissa var!) vip-området. I övrigt tog jag mig en liten sväng runtom parken och kunde konstatera att det var ungefär detsamma som alla andra år.

Almgrens sidenväveri

Gjorde ett litet avbrott i semestern igår och umgicks lite med kollegorna. Det var seminarium på Almgrens sidenväveri. Det var länge sen jag var där, så det var spännande att få komma tillbaks och uppdatera mig. Tyvärr var det ett rejält manfall från anmälningslistan, så vi var bara fyra personer som dök upp. För min del gjorde det ingenting, för det var jättetrevligt.

Vi samlades utanför och kunde passa på att provsmaka mullbären från trädet som står utanför fabriken - riktigt goda bär, måste jag säga. Sedan fick vi komma in och först gå runt uppe i själva museidelen innan vi fick komma ner i fabriken och titta runt. I över nittio minuter gick vi runt och pratade och det var inte tråkigt en sekund. Det pinsamma var väl att jag tvingades inse att jag inte riktigt har tittat på de sidentyger vi har på slottet, så när guiden frågade om vi kände igen några tyger så kunde jag bara peka på ett tyg - som vi inte har på slottet! Det är ett tyg som jag har sett på Svindersvik. Men många av de tyger som vi faktiskt har på slottet stod jag frågande inför, även efter att jag ställts inför fotobevis. Så kan det gå...

Tantolunden kl 2350

Konferenciererna har vid det här laget stått och kallpratat i tio minuter för att få tiden att gå innan Loreen behagar göra entré. Jag tröttnade och gick hem. När jag tjugofem minuter senare (jag hade glömt var jag hade parkerat, i ärlighetens namn) satte mig på Ben kunde jag fortfarande höra konferenciererna prata på scen...

Narvavägen kl 1658

Och du klagar på kliande gips!

Självklart tog jag mig en tur runt Historiska idag också, och inte heller idag hann jag se klart allt jag ville titta på. Men lite mer hann jag såklart se. Bland annat hittade jag det här benet. Det är en medeltida person som brutit armen och istället för gips har man alltså opererat armen och lagt en kopparplåt runt det trasiga benet och sedan sytt ihop. Personen ifråga överlevde operationen. Jag vill inte tänka på hur jävla ont det måste ha gjort!

Historisk queer

Invigning i Pride Park ikväll. För egen del inledde jag prideveckan med att gå på queervisning på Historiska museet. Vi var fem tappra själar på den visningen jag var med på, under ledning av osteologen Robin Lindblad. Det var intressant, men för kort - vi vet ju hur mycket jag vill ha med på en visning! Fem stopp genom Sveriges historia - en dubbelgrav från forntiden, vikingatidens völvor och myter, en transvestitsoldat under Fredrik I:s dagar och manliga skådespelerskor under 1600-talet. Robin var en bra guide, som var intresserad av det han pratade om. Jag hade gärna fått höra mer.