The Hunger Games

I ett dystopiskt framtidssamhälle är landet Panem uppdelat i tolv distrikt. Som straff för att distrikten sjuttiofyra år tidigare försökt göra uppror mot huvudstaden har man infört de direktsända Hungerspelen. En gång om året utser varje distrikt två ungdomar mellan tolv och arton som ska tävla till döds inför kamerorna. I distrikt tolv anmäler sig Katniss som frivillig för att inte hennes syster ska behöva kämpa.  Tillsammans med den jämnårige Peeta åker de iväg till huvudstaden för att träna upp sig inför tävlingen.

The Hunger Games är baserad på första delen i trilogin med samma namn, skriven av Suzanne Collins. Filmen är regisserad av Gary Ross, som tidigare gjort Välkommen till Pleasantville och Seabiscuit. Filmen - och förmodligen boken också - är en blandning mellan Battle Royale och gladiatorspel. Det faktum att flera av de styrande i huvudstaden har latinska namn Cato, Caesar, Claudius, Octavia och så vidare ökar på det intrycket.

Cyniska makthavare som håller befolkningen lugn med barbariska teveprogram är inget nytt, ett av många liknande exempel är till exempel The running man. Den lilla människan som dras in i ett spel som är en blandning av glitter, glamour och rått våld gör mig inte direkt upphetsad av nyhetens behag. Å andra sidan är det här välgjort. Dessutom får vi Stanley Tucci som programledare, och bara det får mig på gott humör.

The Hunger Games är tyvärr alldeles för lång, nästan två och en halv timme. Det dröjer alldeles för länge innan själva spelen kommer igång och trots att filmen är så lång så får vi inte lära känna några andra av de tävlande. Det är alldeles för många ungdomar som bara är anonym kanonmat. Vi ska bara sitta och räkna ner medan de andra dör innan det är dags för slutkampen. Jag bryr mig inte det minsta om ifall de dör eller ej. Förutom de två huvudpersonerna och till viss del (de väldigt ariska) huvudmotståndarna är det bara den tolvåriga Rue (Amandla Stenberg) som får lite kött på benen innan de tas av daga.

Bland skådespelarna lyse Jennifer Lawrence starkast. Hon är lika fenomenal som bågskjutande amazonprinsessa här som hon var som white trash i Winter's bone. Stanley Tucci har jag redan nämnt. Även Woody Harrelson gör ett bra jobb som den forne segraren Haymitch, som ska fungera som mentor åt de nya tävlanden. Wes Bentley som producenten Seneca gör ett ganska anonymt cynikerporträtt av standardformulär 1A. Inte heller Donald Sutherland som presidenten eller Josh Hutchernson som Peeta har så mycket att göra av sina roller.

Det visuella gillar jag skarpt, både scenografi och kläder. I det fattiga Distrikt 12, där Katniss och Peeta bor är folk klädda i kläder som från den stora depressionen på trettiotalet - inte mycket hopp där. I stark kontrast till detta står den dekadenta huvudstaden med sina grälla färger och stora silhuetter på kläderna. Även frisyrer och smink är något vansinnigt överdrivet i huvudstaden. Det blir en snygg kontrast mellan stad och land.

Ett par logiska luckor och några övertydligheter har Gary Ross lyckats få med, men på det stora hela så hade jag en givande stund. Jag ser med nöje fram emot att andra och tredje delen i trilogin blir till film också. Tre starka gnurglor blir slutbetyget.