Francis Veber är en fransk dramatiker och regissör vars verk ofta har fått amerikanska nyinspelningar, däribland kan nämnas Birdcage - Lånta fjädrar och Billy Wilders sista film Kompis, kompis.
1998 hade han premiär på filmen En mycket speciell middag, baserad på hans egen pjäs Le dîner de cons från 1993. 2010 hade en amerikansk nyinspelning premiär, Dinner for schmucks. Jag tyckte att det var intressant att jämföra den, så jag har sett dem båda två efter varandra.
Den grundläggande historien handlar om en middag där alla deltagarna bjuder in varsin "idiot" som man sedan under middagen driver med, självklart utan att idioterna förstår det. Huvudpersonen har hittat en perfekt idiot, men självklart blir det inte så lätt - missförstånd och ett ryggskott sätter käppar i hjulen. Det är filmernas likhet. Sedan skiljer de sig åt ganska rejält.
Den franska filmen är väldigt kort, bara 77 minuter. Ursprungspjäsen är på två timmar, så en hel del är bortskuret. Kanske lite för mycket, jag känner inge utveckling i någon av karaktärerna, särskilt inte i huvudpersonen Pierre (Thierry Lhermitte). Han är ett riktigt praktsvin och en av arrangörerna av middagen. Det känns som att han borde få sig en läxa och gå vänligare ur den här historien. Det gör han inte. Jag har ingen som helst sympati med honom och tycker mest att han förtjänar all skit han råkar ut för. Jag bryr mig inte särskilt mycket om idioten heller, spelad av Jacques Villeret. Han är en vänlig och timid herre med intresse för tändsticksmodeller, men med en förmåga att ställa till det för sig själv och andra. Jag har lite svårt att förstå hur han kan misslyckas så ofantligt hela tiden med det han ställer till med. Villeret spelade samma roll i originaluppsätttningen av pjäsen och vann en César för sin rolltolkning i filmen.
Att det här är en filmatiserad pjäs är väldigt tydligt, i stort sett hela filmen utspelas i ett och samma rum, förutom inledningen på ett tåg. Till skillnad från Polanskis Carnage, som också utspelas i ett och samma rum tillför det ingenting till handlingen. Det känns mest klaustrofobiskt för mig, inte för personerna i filmen, och i ärlighetens namn lite billigt. Jag blir dock nyfiken på pjäsen, för att se vad som är bortplockat och om den kanske har mer hjärta än vad filmen har.
Den amerikanska nyinspelningen kändes direkt som att den skulle kunna överträffa det franska originalet. Regisserad av Jay Roach (Austin Powers-filmerna, Släkten är värst och Game Change för att nämna några) och med en riktig praktensemble - Paul Rudd och Steve Carell i huvudrollerna och Zach Galifianaikis, Jemaine Clement, Ron Livingstone, David Walliams med flera i biroller. Det gör den inte. Det här är emellanåt så plågsamt uselt att man får ont.
Nu är filmen nästan två timmar lång - nej, det är inte de saknade minuterna från pjäsen som plockats tillbaks. Dinner for schmucks är baserad på den franska filmen, inte pjäsen. Manuset är nerdummat, alla skämt är övertydliga och sker så långsamt att alla ska förstå vad som händer. Historien är dessutom utökad. I den franska filmen kommer man aldrig iväg på middagen. Nu utspelas historien under ett par dagar och slutar med att paret är med på middagen.
Ursprungstanken (som jag föreställer mig den) är att praktsvinet Pierre lär sig en läxa när han väl lär känna den så kallade idioten. Den premissen vågar man inte ha kvar i den amerikanska filmen. Paul Rudds Tim är en helreko kille som absolut inte vill vara med på den här middagen, trots att det är hans chef som anordnar den och som dessutom låter Tim veta att hans enda chans att avancera inom företaget är att ta med sig den bästa idioten till middagen. Idioten Barry (Carell) är en helt ologisk konstruktion. I ena stunden är han "bara" väldigt excentrisk - hans hobby har av någon anledning ändrats från tändsticksmodeller till att tillverka dioramor med uppstoppade möss, bland annat Leonardos Den sista nattvarden - till att vara så otroligt korkad att det är obegripligt hur han kan sitta upp och andas samtidigt. I denna utökade historia har man slängt in ett stort antal bifigurer. Bland annat har Barry fått en egen dödsfiende (Galifianakis) som dyker upp ett par gånger. David Walliams spelar en schweizisk miljonär som ska investera i Tims firma och därför måste bli imponerad. Jag älskar Walliams i Little Britain, men varför de har gett honom rollen som schweizare är totalt obegriplig. Han är riktigt dålig, och hans låtsastyska funkar utmärkt i ett sketchprogram som Little Britain. Här är det bara pinsamt att se. Dock är han inte sämst! Det är Lucy Punch. Lika usel som hon var avsiktligt när hon gjorde Romeo och Julia i Hot Fuzz, lika usel är hon här som stalkern Darla.
Det som räddar Dinner for schmucks från den totala katastrofen är att den trots allt har några roliga scener och dito repliker. Paul Rudd spelar sin vanliga roll, och den gör han bra, men den som lyfter filmen är Jemaine Clement som övererotisk konstnär. Hans få scener är fantastiskt roliga. Det här gör att Dinner with schmucks lyfter sig till en ganska svag tvåa. En mycket speciell middag är inte heller särskilt lyckad, men den får ändå en stark tvåa. Det är målfoto på vilken som är minst sämst, skulle jag vilja säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar