Beautiful people

Om man, liksom jag, har följt Top Model från första början så minns man en fjollig liten engelsman vid namn Simon Doonan i skrikiga skjortor. Han har varit med i några säsonger som stilexpert och jobbar till vardags som kreativ chef på Barney's i New York. Dessutom har han skrivit fem böcker. En av dem, Beautiful people, handlar om hans liv som tonåring i Reading på sextiotalet och hur han drömmer om att flytta till London och leva bland det vackra folket.

För några år sedan gjorde BBC en komediserie inspirerad av Donnans humoristiska roman och jag har nu sett båda säsongerna. Om man tänker sig en fjollig version av Adrian Moles hemliga dagbok så hamnar man ganska rätt. Här är det hela framflyttat till våra dagar. Det är en Simon Doonan i tjugoårsåldern som står i skyltfönstret på Barney's och vart han än vänder sig så hittar han något föremål som får honom att minnas hur det var att vara tretton år i Reading 1997. Varje avsnitt handlar om just det föremålet och följaktligen heter varje avsnitt "how I got my...".

Simon bor med sin arbetarklassfamilj i ett ganska trist bostadsområde. Mamman jobbar som servitris på den lokala puben och pappan är rörmokare. Systern Ashlene är wannabe-gangsta och i huset bor också mammans blinda väninna, "moster" Hayley. I huset mittemot bor bäste vännen Kyle, som dock inte svarar på annat tilltal än Kylie. 

Beautiful people är något av det mest fjolliga och samtidigt diskbänksrealistiska jag har sett på länge. Kanske inte förvånande att serien producerades av Jon Plowman, som även ligger bakom Helt hysteriskt och French & Saunders. Manuset, av Jonathan Harvey (Gimme, gimme, gimme) är väldigt välskrivet och roligt, jag har skrattat högt flera gånger i varje avsnitt. Skådespelarna gör det mesta av sina roller. Särskilt måste jag ju nämna tonåringarna, Luke Ward-Wilkinson som Simon och Layton Williams som Kylie.

Att serien berättas i den vuxne Simons minnesbilder gör självklart att man inte riktigt kan lita på sanningshalten i det vi ser. Jag betvivlar till exempel att antalet spontana musikalnummer i Reading inte är fullt så stort som i serien, men det gör det hela bara ännu roligare. Och självklart känner jag igen mig i Simon, som inte ens kan öppna kylskåpsdörren utan att göra ett musikalnummer av det.

Tyvärr blev det bara två säsonger av Beautiful people, och såvitt jag vet har serien inte visats på svensk teve - åtminstone inte på nån av de kanaler jag har tillgång till, och det är lite synd. Den här serien förtjänar att ses av så många som möjligt.