I somras var
Pia och jag på Waldemarsudde för att titta på
Lars Wallins klänningar och när vi var klara med det hade vi en halvtimme kvar innan museet stängde och då gick vi in och tittade på GAN-utställningen. Ska jag vara snäll så tog jag utställningarna i fel ordning. Wallinklänningarna var snygga, men efter ett tag ganska ointressanta. GAN-utställningen gjorde mig andäktig.
 |
| Foto: Erik Cornelius/Nationalmuseum |
Precis samma misstag gjorde jag igår när jag gick till Nationalmuseum tillsammans med
Eric och
Kristina för att titta på utställningen
Passioner. Efter att ha gått runt och tittat på den utställningen hade jag tjugo minuter kvar och då gick jag in och tittade på
Det moderna livet, som öppnade samma dag. Helt fel prioritering!
Passioner hade samma problem som
Last och lust-utställningen, en avsaknad av fokus. Jag förstod inte riktigt vad den här utställningen ville säga. Man kan visa olika sinnesstämningar i konsten. Var det nån som blev förvånad över det? I de olika delarna av utställningen hade man samlat konst som kunde representera en viss sinnesstämning. Den intressantaste biten var hur olika känslor haft olika status genom tiderna - renässansens stoiska figurer som kontrast till barockens melodramatiska gester, men den kändes som den minsta delen i utställningen. De flesta konstverken verkade vara museets egna, många var alltså redan bekanta för mig. Nå, vacker konst är vacker konst - man kanske får vara nöjd med det.
 |
| Foto: Erik Cornelius/Nationalmuseum |
Efter att ha gått där så gick jag som sagt in i
Det moderna livet - om franskt 1800-tal från revolutionen fram till första världskriget - både konst och samhälle fanns representerat. Även här bestod utställningen mest av museets egna föremål. Men vilken utställning! Här ställdes måleri, teckning, skulptur, hantverk, film och så vidare i en gemensam kontext. Både franska och svenska konstnärer är representerade, och det var väldigt intressant att se hur de olika konstformerna korsbefruktade och inspirerade varandra. Det här är definitivt en utställning som jag måste gå tillbaks och titta noggrannare på - och inte bara när jag har tjugo minuter varav de sista fem minuterna med väktare flåsande i nacken.
 |
| Foto: Hans Thorwid/Nationalmuseum |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar