Ett år senare dog i England prins John, som råkade ut för samma öde som sin svenske jämlike. Han var eventuellt autistisk och precis som prins Erik epileptiker. För att bespara den brittiska allmänheten chocken att se en prins som får epileptiska anfall placerades den lille prinsen under långa perioder på familjegodset Sandringham, långt från allmänhetens vakande blick.
Om denne prins öden har den engelske regissören Stephen Poliakoff gjort en serie i två avsnitt, The lost prince, som visades i Storbritannien 2003. The lost prince gick och vann en Emmy för bästa miniserie, men såvitt jag vet har den serien inte visats på svensk teve. Nu under påsken såg vi den dock på dvd.
Polaikoff har skapat ett mindre mästerverk, The lost prince är gripande och spännande rakt igenom. Han har tagit sig friheter med sanningen, för dramatikens skull, men håller sig ändå på rätt sida fabrikationen. Filmen inleds 1906, och då är egentligen John bara ett år, här är han i sexårsåldern. Handlingen är koncentrerad på de bägge yngsta prinsarna, George och John. De fyra äldre barnen - däribland de blivande Edvard VIII och Georg VI - får man bara se i förbigående.
Skådespelarna är i toppklass, Miranda Richardson och Tom Hollander spelar föräldrarna, drottning Mary och kung Georg V, bägge två fantastiska i sin stelhet och oförmåga att visa värme för sina barn, särskilt då John. Bibi Andersson och Michael Gambon spelar farföräldrarna Alexandra och Edvard VII. Bill Nighy är Baron Stamfordham, kungens privatsekreterare som är strikt och stel, men ändå är en av dem som visar prinsen mest ömhet. Like fel som hon var som Irene i Forsytesagan (hur kunde folk falla för den tristmörten?!), lika rätt är Gina McKee som barnsköterskan Charlotte Bill, kallad Lalla. Lalla hade tagit hand om alla syskonen, men var särskilt fäst vid den yngste John. När John placeras i York Cottage, långt från resten av familjen, är det Lalla som följer med och tar hand om det lilla hushållet. Det är också hon som sitter vid Johns dödsbädd när han 13 år gammal avlider efter ett epilepsianfall.
Det skulle vara ett direkt tjänstefel att undgå att nämna barnskådespelarna. Brock Everick-Elwick och Rollo Weeks som delar på rollen som storebror George i olika åldrar är underbara att se i sin omtanke och omsorg om lillebror, men det är ändå Daniel Williams och Matthew James Thomas som tillsammans med Gina McKee gör störst intryck. Storögt och fascinerat betraktar prinsen den obegripliga omvärlden, samtidigt som han spelar efter sina egna spelregler utan att alltid bekymra sig om etikett. Det gjorde ont i hjärtat när lillprinsen under samlingen inför farfars begravning känner att ett epilepsianfall är på väg och för att inte störa någon mycket stilla och försiktigt plågad går igenom den stora salen och uppför trappan innan han hittar ett tomt rum där han kan falla ihop i spasmer (bara när jag skriver det här får jag tårar i ögonen).
Är det något engelsmännen kan göra så är det kostymdramer, och förutom allt jag redan har nämnt så är det tekniska också på topp. Kläder och scenografi är helt fantastiska, kameraarbetet likaså. Musiken är även den av högsta klass.
The lost prince var så gripande att vi klämde alla tre timmarna i en följd, detta trots att vi började kolla ganska sent. Det gick helt enkelt inte att sluta titta innan vi fått se hur det gick för Johnnie, George och Lalla och redan när eftertexterna började rulla frågade mamma om hon kunde få låna dvd:n för att se den igen. Det var högst ovilligt som jag lånade ut den, kan jag säga. Jag längtar efter att få tillbaka den så att även jag kan se den igen. Betyget är kanske inte så svårt att gissa - fem rödögda gnurglor!
Jag har inte hittat nån trailer, så ni får hålla till godo med Adrian Johnstons fantastiska musik!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar