Bohème

Foto: Alexander Kenney Kungliga Operan

Den andra operan jag såg på Operan var Bohème med Erland Hagegård som Rodolphe och vem som gjorde Mimi kommer jag inte ihåg - bara att hon såg ut som om hon ville dö operan igenom (lite googling avslöjar att det kan ha varit MariAnne Häggander, som spelade mot hr Hagegård i den uppsättningen). Den uppsättningen gjorde inte så stort intryck på mig, som ni kanske förstår och jag har inte riktigt brytt mig om Bohème sedan dess. Tänk vad en kass uppsättning kan göra intryck på en tolvåring!

Nu när Operan ger Bohème igen tänkte jag att det var dags att ge operan en ny chans, så med samma sällskap som förra gången - mamma - gick vi till operan i förrgår. Nu var det något helt annat!

Regissören Wilhelm Carlsson har uppdaterat 1800-talets Paris till vår samtid. Vi har diskuterat det där med modernisering, och jag är helt för det - om man har belägg för det i texten vill säga. Till exempel tycker jag att Lohengrins scenografi och kläder är helt suveräna, till skillnad från flera av mina kollegor. Mamma kan även hon tillhöra den senare kategorin, men här får även hon falla till föga, Annsofi Nybergs huvtröjor och träningsskor funkar alldeles utmärkt. Lidande konstnärssjälar finns även i vår tid.

Foto: Alexander Kenney Kungliga Operan

Sångarna, ja. De gör ett fantastiskt jobb, både sceniskt och sångmässigt - särskilt då de båda kärleksparen, Ola Eliasson och Elin Rombo (helt fantastisk!) som Marcel och Musette samt Jonas Degerfeldt och Paulina Pfeiffer som Rodolphe och Mimi. De har ett strålande samspel och underbar personkemi. Pfeiffers Mimi är lite tafatt och storögt fascinerad inför bohemernas livsstil och utspel. Men till skillnad från den tidigare damen vill den här Mimi absolut inte dö, hon lever upp tillsammans med det övriga sällskapet. Och kalla mig lättköpt, men när Rodolphe förklarar Mimi sin kärlek och stjärnhimlen tänds i fonden så smälter jag! De här bohemerna lever livet och jag känner mig indragen i deras öden. I slutet när Mimi dör hade jag svårt att hålla tårarna borta. I den scenen har jag förvisso också en av mina invändningar, jag förstår inte riktigt Musettes kläder. Hon har gjort slut med Marcel och legat sig uppåt i karriären och det är grevar och baroner hon umgås med nu. Varför har hon då jeans på sig? Jag skulle mycket hellre se henne i en riktig praktblåda à la Yves Saint-Laurent. Men det är förvisso bara min personliga tolkning av det hela.

Foto: Alexander Kenney Kungliga Operan

Även Lars Östberghs scenografi förtjänar lite omnämnande, snygg och realistisk - inte mycket symboler här inte - särskilt andra aktens restaurang gillade jag, där handlingen försiggår på två plan. Torget utanför restaurangen har placerats ovanpå restaurangen. Det är hela tiden någonting som försiggår någonstans.

Till skillnad från uppsättningen 1981 så är det här något som jag kommer att minnas med glädje, och om jag hinner tänker jag försöka gå och se den igen innan den slutar spelas.