Hotell Marigold

Jag kan villigt erkänna att jag kände mig kluven redan när jag såg trailern till Hotell Marigold - suveräna skådespelare, men nog kändes filmen lite för självmedvetet gullig och charmig? Jag kunde inte riktigt bestämma mig för om jag ville se den eller ej. Nu sitter jag dock på några biocheckar som går ut den här månaden, och det går inte så mycket annat på bio som jag vill se - då kan jag ju använda en av dem för att gratis få se Hotell Marigold.

Själva handlingen är inget att hetsa upp sig över - sju tillknäppta engelsmän bestämmer sig för att flytta till ett äldreboende i Indien - Det bästa exotiska Hotell Marigold för äldre och vackra, som det står i reklamen. När de väl anländer visar det sig att hotellet inte precis lever upp till sitt rykte, men alla stannar ändå kvar. Som sig bör väcks engelsmännens känslor till liv i den exotiska miljön och de blir som unga på nytt. Ska man vara snäll kan man ju säga om manuset att det är förutsägbart - det knallar på i lugnt mak mot det från början väntade slutet. Alla gamlingarna kommer att få exakt det de behöver, även om de inte var medvetna om vad det är i början. Men vi i publiken behöver inte fundera så länge, alla korten ligger på bordet från första filmrutan till den sista. Okej, jag kan erkänna att det obligatoriska dödsfallet inte var den personen jag trodde, men i övrigt låg jag hela tiden ett par steg före regissören John Madden.

Hotell Marigold är baserad på en roman av Deborah Moggach, These foolish things. Jag har inte läst boken, men att döma av vad jag har läst på nätet så är filmen rejält omgjord, stora roller bortplockade och andra nyskapade, platser och namn är ändrade och så vidare. Av vad jag förstår så är boken inte riktigt lika putslustig som filmen. Därmed inte sagt att boken är bättre, den har fått en hel del kritik för sin exotism bland annat.

Det Hotell Marigold lever på är sin charm, som den faktiskt har, och framför allt skådespelarna. Det är en fullkomlig njutning att se de här gamla rävarna ge sig i kast med manuset och nog krävs det en Judi Dench, Maggie Smith eller Tom Wilkinson för att fylla klichéerna och göra dem intressanta. Andra skådespelare hade gjort filmen odräglig. Även Bill Nighy, Celia Imrie och Penelope Wilton är lika bra som alltid. Den ende av pensionärerna som jag inte hade något förhållande till var Ronald Pickup, men han är mest känd som prins John i klassiska nyårsfilmen Ivanhoe.

När man serveras de här sju solitärerna i de stora rollerna blir det betydligt mer plågsamt att se Dev Patel (Slumdog Millionaire) som hotellägaren Sonny. Han kämpar och kämpar, men gesterna blir bara större för varje scen han gör. Han springer runt som vore han med i en sämre sängkammarfars, och hela hans spel är på samma nivå.

Nå, det positiva (charmen och skådespelarna) överväger ändå till filmens fördel och tre gnurglor kan jag kosta på mig. Jag log på rätt ställe och fick tårar i ögonen på rätt ställe också. En angenäm eftermiddag på bion.