Lohengrin

Foto: Alexander Kenney

Ajajaj, det gäller att inte ta allt för givet! Jag kom till Operan några minuter innan sju och förvånades över att det inte var en människa i foajén och personalen tittade ointresserat på mig när jag gick uppför trappan. Stannar till för att köpa ett program innan jag går in i salongen och garderobiären talar om för mig att första akten slutar om fyra minuter. Då inser jag att Lohengrin började en timme tidigare än vanligt - inte helt oväntat med tanke på att uppsättningen är nästan fem timmar lång...

Nå, jag hade tid att läsa på handlingen inför andra akten i alla fall. Och jag kunde ju höra musiken genom dörrarna. Det lät väldigt bra - mycket lovande. När kollegorna sedan kom ut frågade jag vad de tyckte, och flera tyckte att sångarna var bra, men det var en konstig uppsättning. Låt mig säga så här, jag var riktigt nyfiken när jag gick in till andra akten. Och jag älskade det!

Mina åsikter baseras självklart bara på de två sista akterna, men så häftigt det var. Regissören Stephen Langridge låter hela operan utspelas i Elsas undermedvetna. I större delen av andra akten ligger hon och sover i en säng som svävar högt över scenen och allt som sker utspelas i hennes dröm. Scenografin av Conor Murphy består av flera rum inuti varandra, allt djupare in i Elsas undermedvetna. Vad jag förstår så gör inte Lohengrin entré på den sedvanliga svanen. Svanen finns med på andra sätt i stället, som de mystiska männen som vandrar igenom hennes dröm med svanar under armen.

Historien i korthet, för dem som inte känner till den, går ut på att Elsa av Brabant (Emma Vetter) blir anklagad för mord på sin bror och ber om att en förkämpe ska komma och strida för hennes heder. Lohengrin (Michael Weinius), som hon sett i sina drömmar, dyker upp och vinner kampen mot fienden Telramund (Johan Edholm). Som tack erbjuds Lohengrin att gifta sig med Elsa och styra över Brabant. Detta ställer Lohengrin upp på, på ett villkor - att Elsa inte frågar honom om hans namn eller var han kommer ifrån - texten Nie sollst Du ihn befragen dyker upp föreställningen igenom, som videoprojektion och på föremål. Den hämndlystna Telramund och hans häxa till hustru Ortrud (Lena Nordin) sår tvivel i Elsas sinne, och gissa vem som på bröllopsnatten frågar sin make om hans namn och härkomst!

Uppsättningen handlar mycket om identitet och över hela scenen ligger som ett - nästan bokstavligt - raster ett enormt tumavtryck. Samma tumavtryck som Lohengrin skriver under äktenskapskontraktet med, medan Elsa skriver under med sitt namn.

Något som jag missade, förmodligen något som presenterats i första akten, var de små vita saker som Härroparen (Gunnar Lundberg) gick runt och visade upp i tid och otid. Jag tänkte att det kanske var svanägg, men det visade sig vara tärningar. I tredje aktens inledning hade tärningarna vuxit till enorm storlek och upptog en stor del av rampen. I samma stund som drömmens Elsa ställer frågan till Lohengrin spränger den sovande Elsa muren av tärningar - alea jacta est, tärningen är kastad.

Langridges uppdatering fungerar som ni kanske förstår utmärkt på mig, men utan bra sångare skulle det hela ändå falla platt. Här finns inte den risken, sångarna är i högform stöttade av orkestern under Alan Gilberts ledning. Michael Weinius som Lohengrin och Emma Vetter som Elsa är fantastiskt bra, både sångmässigt och sceniskt. Övriga sångare är även de lysande. Särskilt måste jag nämna Telramunds och Ortruds samtal i inledningen på andra akten - underbar. För att inte tala om kören! Jag rös av välbehag när de satte igång.

Jag kanske ska tänka som så att det var tur att jag missade första akten. Nu har jag en mycket bra anledning att komma tillbaks - på rätt tid - och se hela operan från första början, något jag mer än gärna gör! En helt fantastisk afton! Sedan blev det lite intressant att gå hem och titta på veckans avsnitt av Game of Thrones, som utspelas i samma fiktiva medeltid som Lohengrin - variationer på ett tema, skulle man kunna säga.