I dagens DN skriver Nicholas Wennö om de nya sedlarna och turen har kommit till hundralappen och Greta Garbo. Wennö kallar henne för Sveriges första filmstjärna. Vad har Anna Q Nilsson gjort för ont för att ignoreras så?!
Ystadstösen Anna Quirentia Nilsson föddes 1888 och utvandrade till staterna 1905. Filmdebuten kom 1911 med titelrollen i Molly Pitcher och hon slog igenom stort. 1914 utnämndes hon till "världens vackraste skådespelerska" och karriären gick ständigt framåt. Den enda film hon gjorde i Sverige var Värmlänningarna 1921.
1928 ramlade hon av hästen och skadade höften. Under konvalescensen fick hon över 30 000 brev från fansen, men när hon kunde återvända - med förkortat ben - 1931 hade hennes berömmelse gått i graven. Trots det gjorde hon ett fyrtiotal filmer till innan hon slutade filma. Sista filmen var en liten roll i Sju brudar - sju bröder. För dagens filmfantaster kanske Anna Q Nilsson mest är känd som en i skräckkabinettet i Sunset Boulevard.
Anna Q Nilsson var den första svensken som fick en stjärna på Hollywood Walk of fame.
Henry Selick är mannen som regisserade Tim Burtons Nightmare before christmas (Burton var bara producent) och James och jättepersikan. Neil Gaiman är författaren som ligger bakom verk som Sandman och Stardust. Det var även Gaiman som skrev Coraline, filmad av nyss nämnde Selick.
Nu har de båda herrarna slagit sina påsar ihop och Selick ska regissera Gaimans Kyrkogårdsboken, en fantasyskräckroman om en pojke som uppfostras av spöken på en kyrkogård. Jag vet inte vad ni tycker, men jag är redan spänd på att få se resultatet!
I fredags hade inte mindre än tre baletter urpremiär på Kungliga Operan, tre enaktare skapade av koreografer som tidigare jobbat som dansare i huset. Efter att ha sett Svansjön som var vacker men mossig var jag ganska nyfiken på att få se en modern uppsättning. Jag kan inte säga annat än att jag är nöjd med kvällen. Den gick från bra till världsklass.
Foto: Hans Nilsson Kungliga Operan
Första akten var Pontus Lindbergs The little match girl passion, som baserades på H.C. Andersens saga om Flickan med svavelstickorna. Anna Valev dansade flickan som rör sig i en självisk och grå värld utan att bli sedd av sin omgivning. Bara drömsynerna av en man (Oscar Salomonsson) och gudmor (Ylva McCorrmac) är de enda mänskliga kontakterna hon får. Visst var det bra, men inte mer än så. Tyvärr vet jag inte hur det gick för flickan med svavelflickan - slutet av sin dans utförde hon uppe till höger på scen, och där kan man inte se om man sitter i hovlogen. Jag får väl hoppas att det gick bra för henne till slut...
Foto: Hans Nilsson Kungliga Operan
Andra akten var Giovanni Bucchieris Kom ni döttrar som tar sin utgångspunkt i Bachs Matteuspassionen. Fem svartklädda dansare på en helt svart scen, riktigt läckert. Det är stora känslor och passionerad dans, men fråga mig inte vad Bucchieri vill säga med sin koreografi. Inte ens efter att ha läst intervjun med honom i programmet är jag helt säker på vad den går ut på. Inte för att det kanske spelar någon roll, jag var gripen bara av utspelet hos dansarna.
Foto: Hans Nilsson Kungliga Operan
Sista stycket var Alexander Ekmans Tyll, och det var tur för alla att det här verket kom sist. De båda första styckena hade inget att sätta emot Ekmans fantasi och uppfinningsrikedom. Sagolikt bra. Som namnet kanske antyder så är Tyll en metabalett, dansarna är klädda i traditionell balettklädsel - trikåer och tyllkjolar. Med stor humor får vi en genomgång av balettvetenskap. Både balettens historia och teori får vi lära känna, dessutom intervjuer med premiärdansöserna Marie Lindqvist och Gina Tse samtidigt som vi får se dem dansa. Musiken är skapad av Mikael Karlsson som har samplat klassiska balettstycken och blandat upp dem med moderna beats och tal. Jag var helt salig efter att ridån gått ner, och ett sånt jubel från publiken var det länge sen jag hörde. Ännu två dagar efter föreställningen går jag runt och bara myser av upplevelsen. Jag måste verkligen se till så att jag kommer iväg och ser den här innan sista föreställningen.
Den andra operan jag såg på Operan var Bohème med Erland Hagegård som Rodolphe och vem som gjorde Mimi kommer jag inte ihåg - bara att hon såg ut som om hon ville dö operan igenom (lite googling avslöjar att det kan ha varit MariAnne Häggander, som spelade mot hr Hagegård i den uppsättningen). Den uppsättningen gjorde inte så stort intryck på mig, som ni kanske förstår och jag har inte riktigt brytt mig om Bohème sedan dess. Tänk vad en kass uppsättning kan göra intryck på en tolvåring!
Nu när Operan ger Bohème igen tänkte jag att det var dags att ge operan en ny chans, så med samma sällskap som förra gången - mamma - gick vi till operan i förrgår. Nu var det något helt annat!
Regissören Wilhelm Carlsson har uppdaterat 1800-talets Paris till vår samtid. Vi har diskuterat det där med modernisering, och jag är helt för det - om man har belägg för det i texten vill säga. Till exempel tycker jag att Lohengrins scenografi och kläder är helt suveräna, till skillnad från flera av mina kollegor. Mamma kan även hon tillhöra den senare kategorin, men här får även hon falla till föga, Annsofi Nybergs huvtröjor och träningsskor funkar alldeles utmärkt. Lidande konstnärssjälar finns även i vår tid.
Foto: Alexander Kenney Kungliga Operan
Sångarna, ja. De gör ett fantastiskt jobb, både sceniskt och sångmässigt - särskilt då de båda kärleksparen, Ola Eliasson och Elin Rombo (helt fantastisk!) som Marcel och Musette samt Jonas Degerfeldt och Paulina Pfeiffer som Rodolphe och Mimi. De har ett strålande samspel och underbar personkemi. Pfeiffers Mimi är lite tafatt och storögt fascinerad inför bohemernas livsstil och utspel. Men till skillnad från den tidigare damen vill den här Mimi absolut inte dö, hon lever upp tillsammans med det övriga sällskapet. Och kalla mig lättköpt, men när Rodolphe förklarar Mimi sin kärlek och stjärnhimlen tänds i fonden så smälter jag! De här bohemerna lever livet och jag känner mig indragen i deras öden. I slutet när Mimi dör hade jag svårt att hålla tårarna borta. I den scenen har jag förvisso också en av mina invändningar, jag förstår inte riktigt Musettes kläder. Hon har gjort slut med Marcel och legat sig uppåt i karriären och det är grevar och baroner hon umgås med nu. Varför har hon då jeans på sig? Jag skulle mycket hellre se henne i en riktig praktblåda à la Yves Saint-Laurent. Men det är förvisso bara min personliga tolkning av det hela.
Foto: Alexander Kenney Kungliga Operan
Även Lars Östberghs scenografi förtjänar lite omnämnande, snygg och realistisk - inte mycket symboler här inte - särskilt andra aktens restaurang gillade jag, där handlingen försiggår på två plan. Torget utanför restaurangen har placerats ovanpå restaurangen. Det är hela tiden någonting som försiggår någonstans.
Till skillnad från uppsättningen 1981 så är det här något som jag kommer att minnas med glädje, och om jag hinner tänker jag försöka gå och se den igen innan den slutar spelas.
Ännu en fjäder i hatten! Igår var det högtidliga audienser på slottet och hovfuriren frågade om jag kunde tänka mig att hjälpa till som lakej. Inte säger man nej när hovfuriren kallar, så det var bara att gå och prova ut lämpliga kläder.
Det var roligt att få vara med från början så att säga, mina kunskaper om audienserna rör sig mest från när ambassadören anländer till slottet, men nu vet jag vad som händer innan dess.
Gårdagens audienser var ambassadörerna från Chile, Bosnien-Hercegovina, Bulgarien och Lesotho. Bosniens ambassadör föll på min lott. Först hämtade vi introduktören, den ambassadör från UD som skulle bistå den utländska ambassadören under audiensen. Sedan hämtade vi ambassadören själv och tog med henne till UD för en kortare introduktion. Medan de var inne på Arvfurstens palats och bilförarna åkte iväg för att hämta nästa ambassadör stod jag kvar i solskenet och hade det skönt. Fotograferad blev jag också av förbipasserande turister. För att inte tala om hur det blev när hästekipagen anlände. Då började kamerorna smattra.
Medan vi väntade på att ambassadören och introduktören skulle komma ut passade jag på att bekanta mig med vagnsdörren och fotsteget, så att det inte skulle bli några problem när det väl var dags. När damerna (både ambassadör och introduktör var kvinnor) satt på plats i vagnen tog jag plats i ännu en bil och for mot slottet. Vi tog en lite annorlunda väg, så när ekipagen körde in på borggården stod jag redan på plats för att hjälpa till med utklivandet. Efter fotograferingen följde jag med sist i processionen upp till Bernadottevåningen.
När audiensen var över stod jag beredd och följde med sist i processionen ut och hjälpte till med bildörrarna (från audiensen åker man alltid bil) och efter att ha kört tillbaks damerna dit de skulle återvände jag till slottet med avslutat värv.
En intensiv operavecka för min del - både igår och idag har jag varit på Operan. Recensioner får ni typ i morgon, när jag har kunnat samla tankarna - läs nyktrat till.
Ikväll var det premiär på Triple Excellence och Mirelle som jobbar där bjöd in mig på premiärmingel med artisterna efteråt. Det var väldigt trevligt, men kanske lite för varmt för min smak. Rumlade hemåt alldeles för en stund sedan och ska strax i säng. Inte bästa läget för att skriva recensioner. Men frukten icke - recensionerna kommer snart! Båda två är dessutom av det glada slaget!
För ett par månader sedan mitt under uppvärmningen på Friskis knäckte det till i knäet på mig. Inte lät jag det hindra mig, så jag körde klart hela passet. Min inställning till läkarvård är att om inte kroppsdelarna ramlar av så är det nog ingen fara. Men när ett par månader gått och det värkande knäet inte blivit bättre började det bli dags att söka läkarvård trots allt. Det skulle ju kunna vara skelettcancer eller sönderslitna knän eller böldpest eller nån annan lika logisk sjukdom.
Idag var jag hos husläkaren och kollade knäet, och jag kan nu lugna alla. Det är ett skadat eldband som måste få tid och vila för att läka. Dessutom kommer jag att bli pillerknaprare under den närmsta månaden. Sen får vi se om det har bättrat sig.
Dagens stora jubilar är Barbra Joan Streisand! Tanten fyller hela sjuttio år idag och det måste vi ju gratulera henne till. Det är bara ett par veckor sedan hon kunde fira sitt femtioårsjubileum från Broadwaydebuten, men idag är det alltså födelsedagen som gäller.
Jag har älskat Barbra ända sedan jag som femåring såg henne i Go'dag yxskaft - än idag världens roligaste film. Den första ickebarnskivan jag önskade mig och dessutom fick var Barbras Guilty från 1980. Och sedan såg jag Hello Dolly! Vissa Barbra-talibaner hävdar att Barbras bästa film är Funny Girl, men det finns ingen film som kan klå Hello Dolly. Den kan man se åtminstone en gång om dan, vilket jag också gjorde tills vissa - jag nämner inga namn, Niclas - spelade över filmen för mig.
För att fira henne tittar vi på titelnumret från Hello Dolly. Klänningen hon bär vägde över tjugo kilo. Lägg märke till att släpet försvinner när hon har kommit ner för trappan. Både hon och dansarna snubblade över det under repetitionerna, så det togs bort inför dansen. Scenen på restaurangen tog en hel månad att filma, och Louis Armstrong var bara med en halvdag.
I somras var Pia och jag på Waldemarsudde för att titta på Lars Wallins klänningar och när vi var klara med det hade vi en halvtimme kvar innan museet stängde och då gick vi in och tittade på GAN-utställningen. Ska jag vara snäll så tog jag utställningarna i fel ordning. Wallinklänningarna var snygga, men efter ett tag ganska ointressanta. GAN-utställningen gjorde mig andäktig.
Foto: Erik Cornelius/Nationalmuseum
Precis samma misstag gjorde jag igår när jag gick till Nationalmuseum tillsammans med Eric och Kristina för att titta på utställningen Passioner. Efter att ha gått runt och tittat på den utställningen hade jag tjugo minuter kvar och då gick jag in och tittade på Det moderna livet, som öppnade samma dag. Helt fel prioritering!
Passioner hade samma problem som Last och lust-utställningen, en avsaknad av fokus. Jag förstod inte riktigt vad den här utställningen ville säga. Man kan visa olika sinnesstämningar i konsten. Var det nån som blev förvånad över det? I de olika delarna av utställningen hade man samlat konst som kunde representera en viss sinnesstämning. Den intressantaste biten var hur olika känslor haft olika status genom tiderna - renässansens stoiska figurer som kontrast till barockens melodramatiska gester, men den kändes som den minsta delen i utställningen. De flesta konstverken verkade vara museets egna, många var alltså redan bekanta för mig. Nå, vacker konst är vacker konst - man kanske får vara nöjd med det.
Foto: Erik Cornelius/Nationalmuseum
Efter att ha gått där så gick jag som sagt in i Det moderna livet - om franskt 1800-tal från revolutionen fram till första världskriget - både konst och samhälle fanns representerat. Även här bestod utställningen mest av museets egna föremål. Men vilken utställning! Här ställdes måleri, teckning, skulptur, hantverk, film och så vidare i en gemensam kontext. Både franska och svenska konstnärer är representerade, och det var väldigt intressant att se hur de olika konstformerna korsbefruktade och inspirerade varandra. Det här är definitivt en utställning som jag måste gå tillbaks och titta noggrannare på - och inte bara när jag har tjugo minuter varav de sista fem minuterna med väktare flåsande i nacken.
Nä, det blev som jag redan misstänkte - det blir ingen musikal för mig i höst. Den där uppsättningen som vi från Jesus Christ Superstar pratade om gick väldigt snabbt från en amatöruppsättning till proffsdito. Efter det vi pratade om i höstas så kom proffsregissör och (relativt) stor budget och teater och plötsligt så kallades proffsartister till audition. Jag kan inte säga att jag inte hade det på känn.
Det blev en lång kväll, men så hysteriskt roligt det var! Det var vi alla överens om - vi längtar redan efter nästa års kulturnatt.
Det började redan på eftermiddagen för min del, då Antoinette och jag åkte till Radiohuset för att i direktsändning berätta om slottets medverkan. Snabbt och smärtfritt, skulle man kunna säga.
Efter det hade jag en timmes ledigt innan jag åkte till slottet för att byta om. Alla hade vi historiska kläder från olika epoker. En extra rolig överraskning när jag kom till slottet var att Ulrika hade erbjudit sig att göra tidstypiska frisyrer på alla damerna också - bara så snyggt!
Jag började ana att det skulle kunna få en lyckad start när kön utanför slottet började bli lång redan en timme innan vi skulle öppna. Det fick jag helt rätt i. Vi hade räknat med att det säkert skulle kunna komma 1500 besökare under kvällen. Jodå, det fick vi också. Fast det antalet passerade vi redan klockan 20, och då var det fyra timmar kvar och kön sinade aldrig. Tvärtom blev den bara längre! Som längst gick kön från södra valvet, runt hörnet in på borggården och hela vägen bort till HGK-flygeln och gjorde en böj innan den nådde fram till västra valvet. Totalt över 4500 besökare blev det när klockan slog midnatt. Våra frågeformulär tog slut ganska snabbt, så vi fick ställa oss och kopiera upp nya.
Min uppgift var att vara stämningshöjare och allmänt tillgänglig, så jag flyttade mig runt de olika delarna och hjälpte till med vad som kunde göras. Roligast var väl att gå runt i den långa kön och hålla humöret uppe. Det gjorde vi genom att dela ut polkagrisar till de köande och svara på frågor. Och ställa upp på bild - vet inte när jag blev fotad så mycket senast.
Stängningen gick snabbt och smärtfritt, och när allt var återställt till det vanliga tog vi oss en AW i köket - smörgåsar, frukt och vin (fast inget vin till mig - jag hade ju Ben att tänka på). Vi hade mycket att prata om, och inte förrän vid tre var jag hemma och stupade i säng.
Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i
Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals
barn mot stelkramp, polio och mässling.
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer
loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag
nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek
Hjärtat. Det är också bra.
Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.
Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje
bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj
så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta
bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj
Det är väl ingen som har missat att slottet är med på Kulturnatten i morgon kväll? Precis innan vi slutade idag blev jag tillfrågad om jag vill sitta i radion i morgon och berätta om vad vi har för oss. Självklart ställer jag upp på det. Det borde vara Per eller Kristina, som ändå har satt ihop vår kulturvisning, men de är upptagna med förberedelser i morgon och då föll lotten på mig.
Klockan 1430 ska jag vara på Radiohuset och intervjun kommer att sändas i webradiokanalen Alltid nyheter, så klicka in er där och lyssna!
Radio Stockholm har varje dag en tävling som heter Mer eller mindre som går ut på ungefär vad det låter som - man ska gissa på mer eller mindre. En fråga ställs, kan vara om vad som helst, och tävlande ett får gissa antalet på vad det nu kan vara, Globens storlek, vilket år sjönk Vasa, hur gammal är världens äldsta man och så får tävlande två gissa om det är mer eller mindre, före eller efter och så vidare. Roligt tävling för en kalenderbitare som jag.
Igår handlade en av frågorna om ESC i Göteborg 1985 och själva frågan var på vilken plats kom svenska bidraget med Kikki Danielsson. Tävlande ett gissade på att hon kom på femte plats och tävlande två trodde att hon kom längre ner. Jag hade själv för mig att hon kom förvånansvärt bra, för jag tycker inte att den låten är nåt att hänga i julgranen. Svaret fick vi veta var att hon hamnade på sextonde plats av nitton deltagare! Det här förvånade mig storligen, för jag trodde inte att vi kommit så långt ner i resultatlistan så många gånger förrän de senaste åren. Sedan säger programledaren att det var Irland som kom etta. Där kände jag att det var nåt lurt - 1985 var det La det swinge som vann! Det är jag helt säker på. Och tävlande ett sa också något i stil med "var det inte La det swinge som vann då?" och programledaren sa lite osäkert "det var Norges låt" och så gick de vidare.
Det var då jag drog på Vän Av Ordning-manteln och gav mig ut på jakt. Det visade sig att jag hade rätt, La det swinge vann och Bra vibrationer kom mycket riktigt förvånansvärt bra - plats tre. Det programledaren hade kollat på var startordningen, där Irland gick ut först och Sverige startade på sextonde plats. Jag hade väl inte brytt mig så mycket om det inte hade varit så att det där var utslagsfrågan som ledde till att tävlande två gick och vann, så jag fyllde i kontaktformuläret på Radio Stockholms hemsida med rätt fakta och det ledde till att de ringde upp tävlande ett och gav henne segern. Dessutom lästes delar av mitt mail upp i radion. Bara en sån sak, nu är jag radiokändis. Eller "den där sure gubben som inte kan låta bli att lägga sig i". Jag är nöjd med båda delarna!
Det var ju lite trist att jag inte fick börja visa på Tyresö slott - alla allmänna visningar där är inställda i sommar, vilket jag skrev om tidigare - men ni vet ju hur det är det där med Gud som stänger dörrar och öppnar fönster. Precis innan jag åkte till Ugglarp så såg jag en annons från ett annat av Stockholms museer som söker guider för visningar vid olika tillfällen och jag slängde iväg en ansökan. Idag när jag kom hem hade jag fått mail om att jag var välkommen på anställningsintervju! Jättekul! Det är självklart inte hemligt vilket museum det är, men jag känner ändå att jag vill suga lite på den karamellen. Annars kommer det nog bara att gå åt helvete med intervjun. När jag vet mer så berättar jag, såklart!
I tre dagar nu har jag tillbringat större delen av min arbetstid - känns det som i alla fall - nere i vårt kostymförråd. Äntligen känns det dessutom som att vi har ett rejält kostymförråd med historiska dräkter som går att använda. Den ena kollegan efter den andra har behövt hjälp att plocka fram lämplig kostym inför lördagens kulturnatt. I morgon kommer ytterligare ett par kollegor som ska få hjälp att bli vackra.
Vi har inte sagt att det är ett måste att ha historisk dräkt, men det är självklart trevligt när så många som möjligt har det och som det ser ut nu så är det bara en som inte känner sig hemma i äldre kläder. Men det gör ju inget, vi måste ju ha nån som representerar även vår tid!
Extra roligt är det hur alla lägger ner energi på att det ska bli så bra som möjligt. Folk syr och ändrar och idag var jag ute med Eric och Kristina för att handla sånt som de behöver - hårband till Erics 1700-talsperuk, till exempel. Det är kan bli riktigt roligt. Självklart är alla välkomna att skåda resultatet - gratis inträde mellan 18 och 24 på lördag!
På lördag är det kulturnatt i stan, och de flesta museer har någon aktivitet. I år ställer även slottet upp. Det kommer att vara en tipspromenad i ficklampssken i Bernadottevåningen och i biblioteket kommer man att kunna höra ett föredrag om Strindbergs tid där.
För att göra kvällen extra trevlig kommer vi som jobbar att vara klädda i historiska dräkter och eftersom det är jag som har koll på vad vi har för dräkter i våra förråd har jag blivit lite ansvarig för dem. Efter att vi burit bagage så gick Maria, Camilla och jag ner i förrådet för att se vad som kunde passa. Några provningar senare kom damerna fram till att det är empire som gäller för dem, i ett par klänningar som nästan verkade sydda direkt för dem.
Till 1700-talsdräkterna finns det även några hattar och de måste ju självklart provas också. De kommer troligen inte att användas på lördag, men visst är vi vackra med dem på!
Jag var osedvanligt involverad i det finska statsbesöket. Förutom middagen stod jag beredd igår förmiddags för att hjälpa till med bagagebärandet. Tack vare det fick jag möjlighet att se delar av hälsningsceremonin medan vi väntade på bagagebilarna.
På kvällen var det middag i Karl XI:s galleri som vanligt. Film finns här. Det är mitt medaljerade skjortbröst som dyker upp efter 1 minut och 30 sekunder. Middagen blev lång och trevlig, även för oss som jobbade.
Statsbesöket avslutades med att vi som bar in bagaget även hjälpte till med att bära ut det. Säga vad man vill, men vilket glamoröst liv jag lever!
På väg hem från kören så stannade jag till på Norr mälarstrand för att tanka och pumpa däcken. Petter ringde mig precis när jag var där och då blev det naturligt att stanna kvar en stund och det var då jag insåg att det var varmt och skönt och ganska perfekt väder för att ta sig vårens första uteglass. Hur skönt som helst att sitta i solskenet vid vattnet och äta en Magnum.
Fjärran vore det från mig att påstå att nån har kopierat en äldre och framgångsrik film, men nog är affischen för En kunglig affär påfallande lik affischen för Farligt begär?
Per Olov Enquists Livläkarens besök är en av mina absoluta favoritböcker. Hittills har jag läst den tre gånger, och varje gång jag går förbi bokhyllan så ropar den på mig. När jag då fick veta att den skulle bli film i Danmark jublade jag. Tyvärr blev det strul med rättigheterna, så den film som nu har nått svenska biografer är inte baserad på Enquists roman, utan en pigroman av den danska författtarinnan Bodil Steensen-Leth. Jag vet inte, jag blir lite skeptisk när jag det inte går att hitta en enda recension av Prinsesse af blodet publicerad av någon tidning. Nu har det dessutom kommit en hel del kritik om En kunglig affär (jag VÄGRAR använda den "svenska" titeln A royal affair), att den ligger lite väl nära Enquists roman i alla fall. Det är ju svårt att bevisa, då båda böckerna är baserade på sanna historiska händelser.
En skillnad mellan de bägge historierna är vari fokus ligger - Enquists bok handlar, som titeln antyder, om Struensee och hans förhållande till Kristian VII och deras upplysningsideal. I En kunglig affär är det Caroline Mathilde som är berättare och det handlar till stor del om hennes förhållande med Struensee. Uppylsningen finns där, men känns mer som fond till kärlekshistorien.
Till att börja med måste jag säga att jag kapitulerar inför det tekniska arbetet i den här filmen - det är nog den snyggaste historiska film som har gjorts i Skandinavien. Allt är perfekt, från foto och musik till scenografi och kläder (utom de vita perukerna - de ser lika syntetiska ut som den Buttericksperuk jag själv använder vid skolvisningarna). Det är helt enkelt en riktig gräddbulle för dem som gillar historiska dramer - varav jag är en, skall villigt erkännas.
Men några problem finns, manuset (belönat med Silverlejonet i Berlin) ligger lite för mycket och skvalpar på ytan. Manusförfattern och regissören Nikolaj Arcel vågar sig liksom inte riktigt ner i skiten. Det känns som att han inte riktigt vill smutsa ner den snygga filmen. Vissa anakronismer infinner sig här och där. Under ett vredesutbrott anfaller Kristian hovmannen Brandt och kallar honom för bög. Varken ordet eller begreppet existerade näppeligen på 1700-talet. Personskildringarna är dessutom ganska endimensionella. Det finns inga tvivel om vilka som är goda och vilka som är onda.
Skådespelarna gör dock det bästa av situationen. Alicia Vikander och Mads Mikkelsen som drottningen och livläkaren (vilket för övrigt var en alternativ titel på filmen, jag ryser!) är bra, men jag kan inte känna någon större passion mellan dem. Snygga är de däremot. Den som imponerar mest är istället Mikkel Følsgaard som den galne kung Kristian. Han växlar snyggt mellan sina olika manier, övermod och osäkerhet. Så vann hann Silverbjörnen för sin insats också. På den mörka sidan övertygar Trine Dyrholm som änkedrottning Juliana Maria och den alltid lika suveräne David Dencik som kabinettssekreteraren Guldberg.
En kunglig affär är tydligt inspirerad av andra - vågar jag säga bättre? - historiska dramer. Grunden är självklart Livläkarens besök, uppblandad med lite Farligt begär (kolla bara affischen!) med kärleksintrigerna på liv och död samt Sofia Coppolas Marie Antoinette, om prinsessan som gifts bort till ett hov där hon inte kan etiketten och en man som inte bryr sig om henne.
Det har tagit emot lite att skriva den här recensionen, eftersom filmen har såna tydliga för- och nackdelar och jag har inte riktigt kunnat bestämma mig för vad jag vill sätta för betyg. Nu har jag dock bestämt mig. Filmen är snygg och välspelad och jag hade inte tråkigt och manuset är ändå okej. Det här är en film som jag kan tänka mig att se igen och kanske skaffa på blu-ray när den dagen kommer. Dessutom har den effekten att jag känner att jag vill läsa Livläkarens besök igen, och det är ju inte det sämsta betyget. Det blir fyra förnöjda gnurglor.
Bara så ni vet - i februari var det exakt fyrtio år sedan Cabaret hade sin världspremiär, något som uppmärksammades stort i staterna igår då en nyrestaurerad version av filmen hade premiär med de tre stjärnorna i salongen. Cabaret är inte bara världens bästa musikal, det är också världens bästa film!
Om man nämner prins Erik till och med för folk som ändå har koll på familjen Bernadotte är det många som inte vet vem det är. Det kanske inte är så konstigt, han hölls utanför allmänhetens ljus. Han var lätt förståndshandikappad och epileptiker, något som sades ha berott på de starka värkmediciner som drottning Viktoria åt under graviditeten. 1918 dog prinsen ute på Drottningholm, enligt vissa källor av ett epilepsianfall, enligt andra av spanska sjukan.
Ett år senare dog i England prins John, som råkade ut för samma öde som sin svenske jämlike. Han var eventuellt autistisk och precis som prins Erik epileptiker. För att bespara den brittiska allmänheten chocken att se en prins som får epileptiska anfall placerades den lille prinsen under långa perioder på familjegodset Sandringham, långt från allmänhetens vakande blick.
Om denne prins öden har den engelske regissören Stephen Poliakoff gjort en serie i två avsnitt, The lost prince, som visades i Storbritannien 2003. The lost prince gick och vann en Emmy för bästa miniserie, men såvitt jag vet har den serien inte visats på svensk teve. Nu under påsken såg vi den dock på dvd.
Polaikoff har skapat ett mindre mästerverk, The lost prince är gripande och spännande rakt igenom. Han har tagit sig friheter med sanningen, för dramatikens skull, men håller sig ändå på rätt sida fabrikationen. Filmen inleds 1906, och då är egentligen John bara ett år, här är han i sexårsåldern. Handlingen är koncentrerad på de bägge yngsta prinsarna, George och John. De fyra äldre barnen - däribland de blivande Edvard VIII och Georg VI - får man bara se i förbigående.
Skådespelarna är i toppklass, Miranda Richardson och Tom Hollander spelar föräldrarna, drottning Mary och kung Georg V, bägge två fantastiska i sin stelhet och oförmåga att visa värme för sina barn, särskilt då John. Bibi Andersson och Michael Gambon spelar farföräldrarna Alexandra och Edvard VII. Bill Nighy är Baron Stamfordham, kungens privatsekreterare som är strikt och stel, men ändå är en av dem som visar prinsen mest ömhet. Like fel som hon var som Irene i Forsytesagan (hur kunde folk falla för den tristmörten?!), lika rätt är Gina McKee som barnsköterskan Charlotte Bill, kallad Lalla. Lalla hade tagit hand om alla syskonen, men var särskilt fäst vid den yngste John. När John placeras i York Cottage, långt från resten av familjen, är det Lalla som följer med och tar hand om det lilla hushållet. Det är också hon som sitter vid Johns dödsbädd när han 13 år gammal avlider efter ett epilepsianfall.
Det skulle vara ett direkt tjänstefel att undgå att nämna barnskådespelarna. Brock Everick-Elwick och Rollo Weeks som delar på rollen som storebror George i olika åldrar är underbara att se i sin omtanke och omsorg om lillebror, men det är ändå Daniel Williams och Matthew James Thomas som tillsammans med Gina McKee gör störst intryck. Storögt och fascinerat betraktar prinsen den obegripliga omvärlden, samtidigt som han spelar efter sina egna spelregler utan att alltid bekymra sig om etikett. Det gjorde ont i hjärtat när lillprinsen under samlingen inför farfars begravning känner att ett epilepsianfall är på väg och för att inte störa någon mycket stilla och försiktigt plågad går igenom den stora salen och uppför trappan innan han hittar ett tomt rum där han kan falla ihop i spasmer (bara när jag skriver det här får jag tårar i ögonen).
Är det något engelsmännen kan göra så är det kostymdramer, och förutom allt jag redan har nämnt så är det tekniska också på topp. Kläder och scenografi är helt fantastiska, kameraarbetet likaså. Musiken är även den av högsta klass.
The lost prince var så gripande att vi klämde alla tre timmarna i en följd, detta trots att vi började kolla ganska sent. Det gick helt enkelt inte att sluta titta innan vi fått se hur det gick för Johnnie, George och Lalla och redan när eftertexterna började rulla frågade mamma om hon kunde få låna dvd:n för att se den igen. Det var högst ovilligt som jag lånade ut den, kan jag säga. Jag längtar efter att få tillbaka den så att även jag kan se den igen. Betyget är kanske inte så svårt att gissa - fem rödögda gnurglor!
Jag har inte hittat nån trailer, så ni får hålla till godo med Adrian Johnstons fantastiska musik!
I dagens Lio dyker Sadie Hawkinsdansen upp. Alla som kan sin Knallhatten vet såklart att Sadie Hawkins-dagen är den dagen på året då Dogpatchs alla kvinnor får jaga de ogifta männen och lyckas man släpa de infångade männen över mållinjen innan solen gått ner måste männen gifta sig.
Ursprungligen var det bara tänkt som ett enstaka äventyr, men det blev så populärt att Sadie Hawkins-dagen fick återkomma år efter år, nån gång i oktober eller november. Ganska snart spred sig Sadie Hawkins-firandet utanför serien och på ett stort antal universitet blev Sadie Hawkins-danser populära, där man skulle klä sig så fult man kunde och det var kvinnorna som fick bjuda upp. Lio verkar tycka sig ha funnit ett smart sätt att undkomma sitt öde, men
det skulle inte hindra Dogpatchkvinnorna. Bara mannen andas så kan man
gifta sig brukar vara deras motto.
Ajajaj, det gäller att inte ta allt för givet! Jag kom till Operan några minuter innan sju och förvånades över att det inte var en människa i foajén och personalen tittade ointresserat på mig när jag gick uppför trappan. Stannar till för att köpa ett program innan jag går in i salongen och garderobiären talar om för mig att första akten slutar om fyra minuter. Då inser jag att Lohengrin började en timme tidigare än vanligt - inte helt oväntat med tanke på att uppsättningen är nästan fem timmar lång...
Nå, jag hade tid att läsa på handlingen inför andra akten i alla fall. Och jag kunde ju höra musiken genom dörrarna. Det lät väldigt bra - mycket lovande. När kollegorna sedan kom ut frågade jag vad de tyckte, och flera tyckte att sångarna var bra, men det var en konstig uppsättning. Låt mig säga så här, jag var riktigt nyfiken när jag gick in till andra akten. Och jag älskade det!
Mina åsikter baseras självklart bara på de två sista akterna, men så häftigt det var. Regissören Stephen Langridge låter hela operan utspelas i Elsas undermedvetna. I större delen av andra akten ligger hon och sover i en säng som svävar högt över scenen och allt som sker utspelas i hennes dröm. Scenografin av Conor Murphy består av flera rum inuti varandra, allt djupare in i Elsas undermedvetna. Vad jag förstår så gör inte Lohengrin entré på den sedvanliga svanen. Svanen finns med på andra sätt i stället, som de mystiska männen som vandrar igenom hennes dröm med svanar under armen.
Historien i korthet, för dem som inte känner till den, går ut på att Elsa av Brabant (Emma Vetter) blir anklagad för mord på sin bror och ber om att en förkämpe ska komma och strida för hennes heder. Lohengrin (Michael Weinius), som hon sett i sina drömmar, dyker upp och vinner kampen mot fienden Telramund (Johan Edholm). Som tack erbjuds Lohengrin att gifta sig med Elsa och styra över Brabant. Detta ställer Lohengrin upp på, på ett villkor - att Elsa inte frågar honom om hans namn eller var han kommer ifrån - texten Nie sollst Du ihn befragen dyker upp föreställningen igenom, som videoprojektion och på föremål. Den hämndlystna Telramund och hans häxa till hustru Ortrud (Lena Nordin) sår tvivel i Elsas sinne, och gissa vem som på bröllopsnatten frågar sin make om hans namn och härkomst!
Uppsättningen handlar mycket om identitet och över hela scenen ligger som ett - nästan bokstavligt - raster ett enormt tumavtryck. Samma tumavtryck som Lohengrin skriver under äktenskapskontraktet med, medan Elsa skriver under med sitt namn.
Något som jag missade, förmodligen något som presenterats i första akten, var de små vita saker som Härroparen (Gunnar Lundberg) gick runt och visade upp i tid och otid. Jag tänkte att det kanske var svanägg, men det visade sig vara tärningar. I tredje aktens inledning hade tärningarna vuxit till enorm storlek och upptog en stor del av rampen. I samma stund som drömmens Elsa ställer frågan till Lohengrin spränger den sovande Elsa muren av tärningar - alea jacta est, tärningen är kastad.
Langridges uppdatering fungerar som ni kanske förstår utmärkt på mig, men utan bra sångare skulle det hela ändå falla platt. Här finns inte den risken, sångarna är i högform stöttade av orkestern under Alan Gilberts ledning. Michael Weinius som Lohengrin och Emma Vetter som Elsa är fantastiskt bra, både sångmässigt och sceniskt. Övriga sångare är även de lysande. Särskilt måste jag nämna Telramunds och Ortruds samtal i inledningen på andra akten - underbar. För att inte tala om kören! Jag rös av välbehag när de satte igång.
Jag kanske ska tänka som så att det var tur att jag missade första akten. Nu har jag en mycket bra anledning att komma tillbaks - på rätt tid - och se hela operan från första början, något jag mer än gärna gör! En helt fantastisk afton! Sedan blev det lite intressant att gå hem och titta på veckans avsnitt av Game of Thrones, som utspelas i samma fiktiva medeltid som Lohengrin - variationer på ett tema, skulle man kunna säga.
Jag kan villigt erkänna att jag kände mig kluven redan när jag såg trailern till Hotell Marigold - suveräna skådespelare, men nog kändes filmen lite för självmedvetet gullig och charmig? Jag kunde inte riktigt bestämma mig för om jag ville se den eller ej. Nu sitter jag dock på några biocheckar som går ut den här månaden, och det går inte så mycket annat på bio som jag vill se - då kan jag ju använda en av dem för att gratis få se Hotell Marigold.
Själva handlingen är inget att hetsa upp sig över - sju tillknäppta engelsmän bestämmer sig för att flytta till ett äldreboende i Indien - Det bästa exotiska Hotell Marigold för äldre och vackra, som det står i reklamen. När de väl anländer visar det sig att hotellet inte precis lever upp till sitt rykte, men alla stannar ändå kvar. Som sig bör väcks engelsmännens känslor till liv i den exotiska miljön och de blir som unga på nytt. Ska man vara snäll kan man ju säga om manuset att det är förutsägbart - det knallar på i lugnt mak mot det från början väntade slutet. Alla gamlingarna kommer att få exakt det de behöver, även om de inte var medvetna om vad det är i början. Men vi i publiken behöver inte fundera så länge, alla korten ligger på bordet från första filmrutan till den sista. Okej, jag kan erkänna att det obligatoriska dödsfallet inte var den personen jag trodde, men i övrigt låg jag hela tiden ett par steg före regissören John Madden.
Hotell Marigold är baserad på en roman av Deborah Moggach, These foolish things. Jag har inte läst boken, men att döma av vad jag har läst på nätet så är filmen rejält omgjord, stora roller bortplockade och andra nyskapade, platser och namn är ändrade och så vidare. Av vad jag förstår så är boken inte riktigt lika putslustig som filmen. Därmed inte sagt att boken är bättre, den har fått en hel del kritik för sin exotism bland annat.
Det Hotell Marigold lever på är sin charm, som den faktiskt har, och framför allt skådespelarna. Det är en fullkomlig njutning att se de här gamla rävarna ge sig i kast med manuset och nog krävs det en Judi Dench, Maggie Smith eller Tom Wilkinson för att fylla klichéerna och göra dem intressanta. Andra skådespelare hade gjort filmen odräglig. Även Bill Nighy, Celia Imrie och Penelope Wilton är lika bra som alltid. Den ende av pensionärerna som jag inte hade något förhållande till var Ronald Pickup, men han är mest känd som prins John i klassiska nyårsfilmen Ivanhoe.
När man serveras de här sju solitärerna i de stora rollerna blir det betydligt mer plågsamt att se Dev Patel (Slumdog Millionaire) som hotellägaren Sonny. Han kämpar och kämpar, men gesterna blir bara större för varje scen han gör. Han springer runt som vore han med i en sämre sängkammarfars, och hela hans spel är på samma nivå.
Nå, det positiva (charmen och skådespelarna) överväger ändå till filmens fördel och tre gnurglor kan jag kosta på mig. Jag log på rätt ställe och fick tårar i ögonen på rätt ställe också. En angenäm eftermiddag på bion.
Sedvanligt påskfirande i Ugglarp. Som Kristina brukar säga - påsken är Halland! Och även om nu föräldrarna har sålt huset så måste vi ändå åka ner. Det huset som vi skulle ha hyrt blev det strul med, och då får man ta skeden i vacker hand. I vårt fall innebar det att vi hyrde stuga i stugbyn på Ugglarps camping. Tre vuxna människor och lika många hundar på 28 kvadrat. Jojo, det kräver sin uppoffring. Men är det Halland så är det, och då är det trevligt ändå. Till och med när vädret är så uselt som det var.
Påskaftonen bjöd som vanligt på långätande hos kulturfastrarna och resten av släkten - sill, Jansson, köttbullar, grönkålsgratäng, en snaps eller två och som avslutning påsktårtan. Bland marsipanfigurerna som pryder tårtan finner man bland annat Kalle Anka och Afrodites födelse. Det var henne vi trodde var en groda som åkte vattenskoter. Nåja, man kan inte alltid ha rätt. Jag ansåg mig ha rätt att sluka Afrodite, så lik vargen i Rödluvan slukade jag henne hel.
Resten av påskhelgen förflöt stilla. Tim var tvungen att göra en vända på Hallands djursjukhus för att operera bort en knöl under hakan. I övrigt var det en hel massa ätande, filmtittande och promenerande på hedarna. Fler bilder finns om du klickar på Läs mer.
I vad som kan vara världens minsta stuga sitter tre vuxna människor och lika många hundar och trängs. Men eftersom stugan ligger i Ugglarp gör det inte så mycket. Vi är här på sedvanligt påskfirande. Under de närmaste dagarna kommer jag nog uppdatera bloggen lite mindre än vanligt. Om det inte händer nåt remarkabelt. f'stås. Glad påsk!
Man kan ju inte fira påsk utan lite ägg. Mitt bidrag blir marängerna till marängsvissen. I ett av äggen fanns det två gulor - betyder inte det tur eller nåt sånt?
Nå, tur hade jag i alla fall på så sätt att marängerna blev riktigt lyckade (jag var tvungen att provsmaka två av dem redan ikväll).
Häromsistens försvarade Liberias president fredspristagaren(!) Ellen Johnson Sirleaf landets antigaylagar med att Liberia "har vissa traditionella värderingar i vårt samhälle som vi skulle vilja bevara". Nu har gruppen Movement Against Gay’s in Liberia delat ut flygblad i landets huvudstad Monrovia i vilka homosexuella aktivister "och deras vänner" namnges och att man "ska ta dem en efter en". Svåra straff och hudflängning utlovas. Läs mer i Washington Post.
Det verkar som om det här är ett exempel på Liberias traditionella väderingar, för hon fredspristagaren har inte uttalat sig alls om det här. Jag hoppas Nobelstiftelsen i Norge skäms över vem de har givit pris!
Neil Patrick Harris har varit värd för Tonygalan två gånger, senast förra året - en uppgift han gjorde så bra att han vann en Emmy för det. I år får han nytt förtroende och står som värd när galan går av stapeln 10 juni. De nominerade presenteras 1 maj. Vore det för mycket begärt att någon svensk tevekanal insåg att det är en gala väl värd att sända, även om vi inte har direkt tillgång till de nominerade uppsättningarna?
Här är en "duell" mellan Neil Patrick Harris och Hugh Jackman från förra årets gala.
Att det inte är lätt att göra dragkomedi bevisar onekligen Jack and Jill. Det kanske är något som Jonas Karlsson skulle ha tänkt på innan han tog rollen i Cockpit, där han spelar en manlig pilot som klär ut sig till kvinna för att få jobb.
Nu har jag inte sett filmen, men idén känns väl inte helt fräsch. I ärlighetens namn var idén inte fräsch ens när Dustin Hoffman gjorde detsamma i Tootsie, men den filmen är tillsammans med I hetaste laget två väldigt stora undantag. Trailern ger mig inte några stora förhoppningar - Karlsson må vara en lysande skådespelare, men han är inte trovärdig som kvinna. Jag hoppas verkligen att det är meningen att alla i filmen ska tro att han är transsexuell. Och självklart får vi se den obligatoriska scenen där mannen inte klarar av att gå i högklackat. Roligt? Nä, inte särskilt.
I ett väldigt roligt avsnitt av South Park klär Cartman ut sig till en robot för att lura Butters, men blir misstagen för en riktig robot av ett filmbolag som låter honom komma på filmkoncept. Det ena förslaget värre än det andra presenterar Cartman, alla med Adam Sandler i huvudrollen.
Tyvärr överträffar verkligheten ofta dikten och Sandler släpper den ena filmen efter den andra med bisarr handling. I höstas släppte han filmen Jack and Jill där han spelar ett tvillingpar, varav den ena är en passivaggressiv kvinna. Filmen har sågats av typ alla recensenter i hela världen och nu har den slagit ett nytt slags rekord - Jack and Jill tog storslam vid razzie awards-galan där årets sämsta prestationer "belönas". Och med storslam menar jag alltså inte att den tog många priser - den tog alla! Sämsta film, sämsta manliga och kvinnliga skådespelare (båda till Adam Sandler), sämsta biroller, sämsta ensemble, sämsta regi, sämsta manus, sämsta par och sämsta nyinspelning eller plagiat. Inte illa! Men jag blir inte det minsta intresserad av att se den här olyckan i alla fall, trots min fäbless för att se misslyckade filmer. Det räcker mer än väl med trailern.
Ryan Gosling har på ganska kort tid blivit en av mina favoritskådespelare - jag blir aldrig besviken på honom, även om filmerna inte alltid är i min smak. Från Half Nelson 2007 och framåt har han aldrig varit annat än lysande. Inte undra på att jag då såg fram emot Drive. Tyvärr tog det mig väldigt lång tid innan jag faktiskt kom mig för att se den. Nu har jag tagit igen den skadan. Jag blev inte besviken!
Gosling spelar en man som verkar ha väldigt litet själsliv. Han går apatisk genom livet - det är inte svårt att associera till Travis Bickle i Taxi Driver, också en man som inte riktigt passar in i samhället och inte vet hur han ska bete sig. Goslings rollfigur har inte ens något namn, i eftertexterna står han helt enkelt som Driver. Det verkar som att hans enda sätt att känna någon form av liv är att jobba som stuntförare vid filminspelningar. Dessutom erbjuder han sig att köra flyktbilen när folk begår brott, men inget av detta verkar göra något större intryck på honom - alla händelser bara rinner av honom. En ny tjej (Carey Mulligan från An education) flyttar in i samma hus, och i början försöker Gosling undvika att träffa henne, men när hennes bil går sönder erbjuder han sin hjälp och de lär känna varandra.
Nicholas Winding Refn (Pusher) har skapat en av de långsammaste actionfilmer jag har sett - och det är helt lysande. Långa tagningar, inte många repliker yttras - särskilt inte mellan Gosling och Mulligan. De utbyter bara långa blickar som säger desto mer. Till och med actionscenerna är filmade med ett närmast apatiskt tempo, och vilket täthet och nerv det skapar. Jag satt som på nålar! Winding Refn vann regipriset i Cannes för Drive, och det var han mer än väl värd!
Musiken består till stor del av elektronisk musik som fyller på den ödsliga känslan. Även Newton Thomas Sigels fantastiska foto förtjänar att omnämnas.
Inte något svårt betyg här - fem gnurglor. Absolut!
Okej, jag har äntligen kommit mig för att skaffa den där tatueringen som jag alltid har velat ha - självklart ett motiv ur en Disneyfilm. Men i ärlighetens namn har jag redan börjat fundera på om jag gjorde rätt val. Särskilt Pinocchios haka vet jag inte om den blev så lyckad...
