Okej, jag är medveten om att det här är en reklamfilm för Sainsbury's, men jag börjar ändå gråta när jag ser den och detta på grund av den sanna historien bakom.
Julfreden 1914, när fiendesoldaterna spontant slutade kriga och istället möttes i ingenmansland för att spela fotboll, utbyta julklappar och glömma krigets fasor för några timmar. Det var fortfarande i början av kriget och hoppet om ett kort krig fanns ännu kvar. De flesta av de här soldaterna var nog dessutom medvetna om att personerna i de andra skyttegravarna inte var några ansiktslösa monster, utan människor som inte var med onda än de själva.
Det här retade upp officerarna så till den milda grad att julen 1915 beordrades bombningar under hela julen för att något så upprörande inte skulle inträffa igen.
fredag 14 november 2014
söndag 27 juli 2014
Fördomar och hbt-hat
Så länge lyckades jag alltså hålla mig borta från att blogga! Men jag blev så jävla förbannad att jag är tvungen att skriva av mig.
Ingrid Carlqvist, en av Jimmie Åkessons ideologiska bästisar och chefredaktör för den rasistiska nättidningen Dispatch International - som SD för övrigt tyckte var en bra idé att skicka ut till alla sina medlemmar - slår, som rasister så gärna gör, åt alla håll. Nu när Pride närmar sig är det självklart HBT-rörelsen som får sina fiskar varma. En chefredaktör kan självklart inte bara slänga ur sig fakta utan att ha belägg för dem, så i sin ledare "Varför locka in unga i en farlig livsstil?" har hon en hel del länkar till olika sidor på nätet. Jag hade inte läst den här artikeln om inte Rickard hade gått i svarsmål med henne på twitter. Carlqvist är heeeelt oförstående för reaktionerna hennes ledare gav upphov till, för hon är inte fördomsfull - hon hänvisar bara till fakta. Nu har jag läst artikeln (nej, jag tänker inte länka till den - hon förtjänar inte mer trafik än hon redan får). Jag vet inte vad som är värst, att hon faktiskt har läst materialet hon hänvisar till och inte förstår det, eller det som är det troligaste - hon skiter i det som inte passar hennes agenda.
Att Carlqvist tycker att det är upprörande att RFSL får statliga pengar för information och utbildning, "hutlöst dyrt nonsens" får stå för henne. Men resten av ledaren gick jag igenom och läste länkarna.
Carlqvist inleder med att kalla Pride för "pedofilernas paradis – helt fritt från kritisk granskning". Detta bevisas tydligen genom att ställa en "heterosexuell kärleksfestival" i Barnens by i Malmö som fick hitta nya lokaler för att det samtidigt var ett träningsläger för brottartjejer som också hade bokat lokaleri Barnens by, mot att det på Pride finns en ungdomsavdelning "där folk mellan 13 och 29 (!) ska mingla tillsammans – något som ingen kritiserar eller problematiserar". Varför skulle de problematisera det? Alla bögar vill inte knulla med alla andra bögar, oavsett ålder! Och att ungdomsavdelningar inom intressegrupper brukar vara mellan 13 och 30 är inte ovanligt. Till och med SDU:s stadgar säger att det är just mellan 13 och 30 man ska vara för att få vara med hos dem. Betyder det att alla SDU:are knullar med varandra på årsmötena också? Eller är det bara på Pride som det sker?
Sedan övergår Carlqvist till att tala om att det i Sverige tydligen är förbjudet att tala om riskerna med den homosexuella livsstilen, men tack och lov finns det modiga grupper i USA. Den hon väljer att citera är Family Research Center, en välkänd hatgrupp (och det är Carlqvist säkerligen ytterst medveten om). FRC är en lobbygrupp som utger sig för att värna Familjen, men egentligen inte är något mer än en anti-hbt-grupp. Dess ledare, Tony Perkins, är inte bara homofob utan praktrasist också med kopplingar till Ku Klux Klan (jag börjar förstå varför Carlqvist väljer att citera FRC).
Bland FRC:s praktuttalanden kan man välja godbitar som "The reality is, homosexuals have entered the Scouts in the past for predatory purposes", om att tillåta homosexuella i scoutrörelsen, “welcoming open homosexuality in the military would clearly damage the readiness and effectiveness of the force – in part because it would increase the already serious problem of homosexual assault in the military" angående att homosexuella skulle få tjänstgöra i amerikanska armén (farhågor som för övrigt inte har besannats, om nu någon undrade), “Gaining access to children has been a long-term goal of the homosexual movement" och klassikern när Perkins var upprörd över att man inte får diskriminera mot hbt-personer längre: "When are they going to start rolling out the boxcars to start hauling off Christians?" Detta är alltså organisationen som Carlqvist lägger sitt hopp till.
FRC har skrivit ihop en broschyr som de vill att folk ska läsa för att ha argument mot homosexualitet. Att den har grusats om och om igen kanske inte kommer som en överraskning. Jag tänker inte gå igenom motbevisen. Ni kan läsa dem själva här.
Härefter kommer en länk till en undersökning från 1994 som enligt Carlqvist, med illa dold förtjusning, ska bevisa att tesen att upp emot tio procent av alla människor är homosexuella är fel - "moderna studier visar att bara 0,6 procent av männen och 0,2 procent av kvinnorna helt och hållet betraktar sig och lever som homosexuella." Jag vet inte var Carlqvist får sina fakta ifrån, men inte är det från den studien hon hänvisar till. Där står klart och tydligt att 9,1% av de tillfrågade männen och 4,3% av kvinnorna har ägnat sig åt samkönat sex sedan puberteten och 1,4% av kvinnorna och 2,6% av männen anser sig ha en homosexuell identitet. Det här är ju ganska svårt att säga bergsäkert - särskilt i USA 1994 var det betydligt svårare att komma ut ur garderoben, och än idag finns det folk som inte anser sig vara homosexuella, men ändå ligger med män. Det borde jag veta, jag har dejtat min beskärda del av den typen. Och om så vore att Carlqvist har rätt, att bara 0,6% av alla män är homosexuella - vad spelar det för roll? Det ger inte Carlqvist och hennes gelikar mer rätt att vara homofober och fördomsfulla!
Nu börjar det bli riktigt smaskigt. Nästa stycke inleds med "Här är några av de obehagliga fakta om den homosexuella livsstilen som aldrig nämns i Sverige". Där får vi veta att homosexuella lever tio till tjugo år kortare än heterosexuella. Undersökningen hon länkar till visar att man har undersökt hur gamla folk var när de dog av aids, inget annat. Att sedan ställa det mot icke-hiv-smittade människor som bevis på en skadlig livsstil är rent och skärt bedrägeri.
"Homosexuella får fler sjukdomar än heterosexuella, inte minst på grund av mycket analsex". Oj då, hur bevisas det? Ja, genom att 260 män på en proktologklinik har problem med ändtarmen. De här problemen skulle nog kunna lösas med lite utbildning om hur man beter sig på bästa sätt när man har analsex. Jaså, det finns sådan utbildning? Jaså, det tycker Carlqvist också är förkastligt? "RFSL uppmuntrar dock till analsex på alla möjliga vis." Vi ska inte utbilda till säkrare analsex, och när skadorna sedan kommer kan vi visa på hur skadligt det är. Ett utmärkt sätt att både ha kakan och äta den, eller hur?
Lesbiska kommer inte heller undan! De drabbas minsann av bröstcancer oftare än heterosexuella! Vad säger undersökningen? Ja, det är inte så lätt att veta, för Carlqvists länk leder ingenstans. Men då googlar jag lite och hittar samma(?) undersöknig som Carlqvist hänvisar till. Där står det - i första stycket:
Det leder oss också in på nästa "fakta" - att homosexuella har större psykiska problem och mer depressioner än heterosexuella. TACKA FAN FÖR DET, när man måste utstå fördomar, hat och förtryck av sådana som Carlqvist! Det är precis vad undersökningen hon länkar till visar också, fast den biten missade hon tydligen när hon läste den.
Homosexuella missbrukar mer än heterosexuella. Även här kan hon glädja sig åt att det är en lgbt-grupp som har skrivit det. Nu är det inte riktigt så det står, men nästan. Det står att lesbiska (för undersökningen handlar bara om lesbiska, inte homosexuella i stort) "brukar och missbrukar" mer än heterosexuella kvinnor. Det betyder alltså att om en lesbisk kvinna dricker två öl om dagen istället för den heterosexuella kvinnans enda glas vin om dagen så brukar hon mer. Inte att hon är drogmissbrukare. Vad beror det här på då, enligt undersökningen? Ja, samma sak som hittills: "This may be due to added stressors in lesbian lives from discrimination. Lesbians need support
from each other and from health care providers to find healthy releases, quality recreation, stress reduction, and coping techniques" - alltså ganska precis det motsatta mot vad Carlqvist predikar.
Carlqvist avslutar sin ledare med "Att upplysa om faror är ju inte detsamma som att förbjuda eller demonisera homosexualitet". Rätta mig om jag har fel, men att sprida felaktigheter och lögner om hur illa det går om man bejakar sin läggning är väl ändå att demonisera homosexualitet?! Nu tror jag tyvärr inte att någon av Dispatch Internationals läsare kommer att läsa det här och faktiskt inse vilket strunt det är Carlqvist kommer med, men förhoppningsvis kanske någon annan hittar något att ta till sig av det jag har skrivit!
Ingrid Carlqvist, en av Jimmie Åkessons ideologiska bästisar och chefredaktör för den rasistiska nättidningen Dispatch International - som SD för övrigt tyckte var en bra idé att skicka ut till alla sina medlemmar - slår, som rasister så gärna gör, åt alla håll. Nu när Pride närmar sig är det självklart HBT-rörelsen som får sina fiskar varma. En chefredaktör kan självklart inte bara slänga ur sig fakta utan att ha belägg för dem, så i sin ledare "Varför locka in unga i en farlig livsstil?" har hon en hel del länkar till olika sidor på nätet. Jag hade inte läst den här artikeln om inte Rickard hade gått i svarsmål med henne på twitter. Carlqvist är heeeelt oförstående för reaktionerna hennes ledare gav upphov till, för hon är inte fördomsfull - hon hänvisar bara till fakta. Nu har jag läst artikeln (nej, jag tänker inte länka till den - hon förtjänar inte mer trafik än hon redan får). Jag vet inte vad som är värst, att hon faktiskt har läst materialet hon hänvisar till och inte förstår det, eller det som är det troligaste - hon skiter i det som inte passar hennes agenda.
Att Carlqvist tycker att det är upprörande att RFSL får statliga pengar för information och utbildning, "hutlöst dyrt nonsens" får stå för henne. Men resten av ledaren gick jag igenom och läste länkarna.
Carlqvist inleder med att kalla Pride för "pedofilernas paradis – helt fritt från kritisk granskning". Detta bevisas tydligen genom att ställa en "heterosexuell kärleksfestival" i Barnens by i Malmö som fick hitta nya lokaler för att det samtidigt var ett träningsläger för brottartjejer som också hade bokat lokaleri Barnens by, mot att det på Pride finns en ungdomsavdelning "där folk mellan 13 och 29 (!) ska mingla tillsammans – något som ingen kritiserar eller problematiserar". Varför skulle de problematisera det? Alla bögar vill inte knulla med alla andra bögar, oavsett ålder! Och att ungdomsavdelningar inom intressegrupper brukar vara mellan 13 och 30 är inte ovanligt. Till och med SDU:s stadgar säger att det är just mellan 13 och 30 man ska vara för att få vara med hos dem. Betyder det att alla SDU:are knullar med varandra på årsmötena också? Eller är det bara på Pride som det sker?
Sedan övergår Carlqvist till att tala om att det i Sverige tydligen är förbjudet att tala om riskerna med den homosexuella livsstilen, men tack och lov finns det modiga grupper i USA. Den hon väljer att citera är Family Research Center, en välkänd hatgrupp (och det är Carlqvist säkerligen ytterst medveten om). FRC är en lobbygrupp som utger sig för att värna Familjen, men egentligen inte är något mer än en anti-hbt-grupp. Dess ledare, Tony Perkins, är inte bara homofob utan praktrasist också med kopplingar till Ku Klux Klan (jag börjar förstå varför Carlqvist väljer att citera FRC).
Bland FRC:s praktuttalanden kan man välja godbitar som "The reality is, homosexuals have entered the Scouts in the past for predatory purposes", om att tillåta homosexuella i scoutrörelsen, “welcoming open homosexuality in the military would clearly damage the readiness and effectiveness of the force – in part because it would increase the already serious problem of homosexual assault in the military" angående att homosexuella skulle få tjänstgöra i amerikanska armén (farhågor som för övrigt inte har besannats, om nu någon undrade), “Gaining access to children has been a long-term goal of the homosexual movement" och klassikern när Perkins var upprörd över att man inte får diskriminera mot hbt-personer längre: "When are they going to start rolling out the boxcars to start hauling off Christians?" Detta är alltså organisationen som Carlqvist lägger sitt hopp till.
FRC har skrivit ihop en broschyr som de vill att folk ska läsa för att ha argument mot homosexualitet. Att den har grusats om och om igen kanske inte kommer som en överraskning. Jag tänker inte gå igenom motbevisen. Ni kan läsa dem själva här.
Härefter kommer en länk till en undersökning från 1994 som enligt Carlqvist, med illa dold förtjusning, ska bevisa att tesen att upp emot tio procent av alla människor är homosexuella är fel - "moderna studier visar att bara 0,6 procent av männen och 0,2 procent av kvinnorna helt och hållet betraktar sig och lever som homosexuella." Jag vet inte var Carlqvist får sina fakta ifrån, men inte är det från den studien hon hänvisar till. Där står klart och tydligt att 9,1% av de tillfrågade männen och 4,3% av kvinnorna har ägnat sig åt samkönat sex sedan puberteten och 1,4% av kvinnorna och 2,6% av männen anser sig ha en homosexuell identitet. Det här är ju ganska svårt att säga bergsäkert - särskilt i USA 1994 var det betydligt svårare att komma ut ur garderoben, och än idag finns det folk som inte anser sig vara homosexuella, men ändå ligger med män. Det borde jag veta, jag har dejtat min beskärda del av den typen. Och om så vore att Carlqvist har rätt, att bara 0,6% av alla män är homosexuella - vad spelar det för roll? Det ger inte Carlqvist och hennes gelikar mer rätt att vara homofober och fördomsfulla!
Nu börjar det bli riktigt smaskigt. Nästa stycke inleds med "Här är några av de obehagliga fakta om den homosexuella livsstilen som aldrig nämns i Sverige". Där får vi veta att homosexuella lever tio till tjugo år kortare än heterosexuella. Undersökningen hon länkar till visar att man har undersökt hur gamla folk var när de dog av aids, inget annat. Att sedan ställa det mot icke-hiv-smittade människor som bevis på en skadlig livsstil är rent och skärt bedrägeri.
"Homosexuella får fler sjukdomar än heterosexuella, inte minst på grund av mycket analsex". Oj då, hur bevisas det? Ja, genom att 260 män på en proktologklinik har problem med ändtarmen. De här problemen skulle nog kunna lösas med lite utbildning om hur man beter sig på bästa sätt när man har analsex. Jaså, det finns sådan utbildning? Jaså, det tycker Carlqvist också är förkastligt? "RFSL uppmuntrar dock till analsex på alla möjliga vis." Vi ska inte utbilda till säkrare analsex, och när skadorna sedan kommer kan vi visa på hur skadligt det är. Ett utmärkt sätt att både ha kakan och äta den, eller hur?
Lesbiska kommer inte heller undan! De drabbas minsann av bröstcancer oftare än heterosexuella! Vad säger undersökningen? Ja, det är inte så lätt att veta, för Carlqvists länk leder ingenstans. Men då googlar jag lite och hittar samma(?) undersöknig som Carlqvist hänvisar till. Där står det - i första stycket:
So far, the information we have on breast cancer in lesbians has been both limited and contradictory. The large national cancer registries and surveys do not collect data about sexual orientation, leaving lesbians embedded and invisible among this vast wealth of information.I nästa stycke läser vi:
Some research has been conducted that specifically addresses lesbian cancer risks and experiences, but the results have been inconsistent. In almost every case, the sample sizes have been too small for us to draw reliable conclusions.Aj då, ser dåligt ut för Carlqvists teori. Men sedan får vi veta att "some people" tror att lesbiska löper en högre risk för bröstcancer, inte av någon fysiologisk orsak utan av ett kluster av orsaker: "The increased risks are a result of behaviors that are a result of the stress and stigma of living with homophobia and discrimination"´(min kursivering). Det de säger är alltså att det är Carlqvist och hennes gelikar som är orsaken till att lesbiska (eventuellt!) drabbas oftare av bröstcancer. Aj då! Då har jag faktiskt en bra lösning på hur vi ska få ner sjukdomstalen, och om du tänker efter, fru Carlqvist, så kommer du nog att inse det också.
Det leder oss också in på nästa "fakta" - att homosexuella har större psykiska problem och mer depressioner än heterosexuella. TACKA FAN FÖR DET, när man måste utstå fördomar, hat och förtryck av sådana som Carlqvist! Det är precis vad undersökningen hon länkar till visar också, fast den biten missade hon tydligen när hon läste den.
Homosexuella missbrukar mer än heterosexuella. Även här kan hon glädja sig åt att det är en lgbt-grupp som har skrivit det. Nu är det inte riktigt så det står, men nästan. Det står att lesbiska (för undersökningen handlar bara om lesbiska, inte homosexuella i stort) "brukar och missbrukar" mer än heterosexuella kvinnor. Det betyder alltså att om en lesbisk kvinna dricker två öl om dagen istället för den heterosexuella kvinnans enda glas vin om dagen så brukar hon mer. Inte att hon är drogmissbrukare. Vad beror det här på då, enligt undersökningen? Ja, samma sak som hittills: "This may be due to added stressors in lesbian lives from discrimination. Lesbians need support
from each other and from health care providers to find healthy releases, quality recreation, stress reduction, and coping techniques" - alltså ganska precis det motsatta mot vad Carlqvist predikar.
Carlqvist avslutar sin ledare med "Att upplysa om faror är ju inte detsamma som att förbjuda eller demonisera homosexualitet". Rätta mig om jag har fel, men att sprida felaktigheter och lögner om hur illa det går om man bejakar sin läggning är väl ändå att demonisera homosexualitet?! Nu tror jag tyvärr inte att någon av Dispatch Internationals läsare kommer att läsa det här och faktiskt inse vilket strunt det är Carlqvist kommer med, men förhoppningsvis kanske någon annan hittar något att ta till sig av det jag har skrivit!
lördag 26 juli 2014
Dags att dra vidare?
Det har inte hänt mycket här på bloggen på sistone, om man ska vara ärlig. Jag känner just nu att jag inte riktigt har tid att ägna mig åt bloggandet, även om jag har tyckt att det har varit roligt hela tiden. Av den anledningen tror jag att det är dags att säga tack och hej på ett tag.
Därmed inte sagt att jag tänker sluta helt. Det kommer säkert att komma upp ett och annat inlägg här emellanåt. Förutom det har jag (åter-)upptäckt Tumblr, som gör det lite lättare att slänga upp ett inlägg i farten. Min sida hittar ni på den här länken. Uppdatera era bokmärken.
Vi ses i cyberrymden!
Därmed inte sagt att jag tänker sluta helt. Det kommer säkert att komma upp ett och annat inlägg här emellanåt. Förutom det har jag (åter-)upptäckt Tumblr, som gör det lite lättare att slänga upp ett inlägg i farten. Min sida hittar ni på den här länken. Uppdatera era bokmärken.
Vi ses i cyberrymden!
torsdag 17 juli 2014
Elaine Stritch är död
Elaine Stritch är kanske inte så välkänd i Sverige - hon är nog mest känd som Alec Baldwins hemska mamma i 30 Rock.
I USA var hon desto mer känd, en riktig Broadwayprimadonna som bland annat spelat i några av Stephen Sondheims musikaler. Det var hon som gjorde Ladies who lunch i originaluppsättningen av Company. Hennes sista roll blev kanske passande nog Madame Armfeldt i Sommarnattens leende.
Idag avled hon 89 år gammal. Ett utmärkt sätt att lära känna henne är genom att se hennes enmansföreställning Elaine Stritch at liberty, som hon gjorde 2002.
lördag 28 juni 2014
Carolus Rex
 |
| Fotograf Urban Wedin |
Jag ska villigt erkänna att när Nils talade om att han tänkte göra en uppsättning baserad på Brunners roman om Karl XII fick jag hjärtat i halsgropen - vad skulle det här bli?! Lugnare blev jag när det började dyka upp fler Karl XII-författare i listan, och alla eventuella farhågor kom helt på skam. Det är en sjuhelsikes uppsättning Nils har fått ihop, inte en död stund och det hela balanserar hela tiden på gränsen till det smaklösa och osmakliga, dock utan att för en gång ramla över. I ett antal korta scener berättar liket Karl XII, som klättrat ur sin sarkofag, om sitt liv. Fem skådespelare delar med den äran på rollen som kung Karl i olika åldrar. De, och övriga ensemblen, gör ett fenomenalt jobb. Med underbar respektlöshet för det historiskt korrekta får vi läsa oss allt om Karl och hans tid. Att det var Karls systrar Hedvig Sofia och Ulrika Eleonora som barnpyromaner som brände ner gamla slottet var en nyhet för mig!
Markus scenografi och Lenas kostymer förhöjer definitivt upplevelsen, inte historiskt korrekt på några större sätt, men helt rätt i situationen. Vi serveras både 1700-tal och 2000-tal i en salig blandning. Danskarna i slaget vid Humlebaek försvarar sig med att kasta lego på de svenska karolinerna. Karl presenterar dessa som "danska ryttare" - en helt genial benämning! Alla som någon gång klivit på en förlupen legobit vet vilken smärta som uppstår!
Att Karl XII själv uppskattade föreställningen kan vi tro. Scenteknikerna berättade att efter premiärföreställningen och de höll på att packa ihop allting hörde de plötsligt musik som spelades någonstans i kyrkan, trots att all ljudutrustning var avstängd. Jag väljer att se det som Karls godkännande.
torsdag 26 juni 2014
Radioteatermåste!
 |
| Foto: Stina Gullander/Sveriges Radio |
På måndag böjar Unga radioteatern köra Kyrkogårdsboken som sommarföljetong. Det här är sommarens stora måste! Missa den inte. Inte ens att Jonas Malmsjö är med kan hindra mig från att lyssna!
lördag 21 juni 2014
Var hälsad, Stockholms befriare!
fredag 20 juni 2014
tisdag 10 juni 2014
Tonygalan - vinnarna
Så var nattens vaka över och årets Broadwaypriser utdelade. Vad skulle jag vara för musikalfjolla om jag inte satt uppe och kollade hela natten?
Hur var då galan? Jo tackar som frågar! Det var en bra tillställning, med ovanligt många nummer ur de aktuella musikalerna. Några nummer hade gärna kunnat slopas. Att Wicked firar tio år behövde nog inte ta upp tid med ett nummer med de nuvarande huvudrollsinnehavarna. Och vem i hela friden kom på idén att göra Music Man som rapnummer?!
Värd för galan var Hugh Jackman för fjärde gången, vilket gör att han nu ligger lika med Neil Patrick Harris. Jackman är onekligen en showman av det gamla gardet - hade han levt på femtiotalet hade han fått göra musikaler på löpande band. Men han har inte det där ironiska som Neil Patrick Harris har. Dessutom var manuset i år inte lika bra som de år Harris har hållit i rodret. Skämten slirade lite väl emellanåt. Jackman klarade sig utmärkt under förutsättningarna. Inledningsnumret skulle nog ha behövt diskuteras igenom några gånger till. Vad var tanken där - att vi skulle associera till Jackmans ursprung i Australien när han hoppar runt som en känguru? Att Bobby Van gjorde detsamma i Kär i dag 1953 ursäktar liksom inte det alldeles för långa skuttandet.
På tal om Neil Patrick Harris - i år gick han och vann för bästa manliga skådespelare i musikal för sin roll i Hedwig and the Angry Inch. Musikalen fick flest priser - fyra stycken - tillsammans med A gentlemans guide to love and murder. Hedwig and the Angry Inch, historien om "den internationellt ignorerade" transsexuella rocksångerskan Hedwig vann dessutom för bästa nyuppsättning av musikal, bästa kvinnliga biroll och bästa ljus.
Bästa musikal blev den humoristiska historien om ädlingen som tar livet av alla släktingar som står mellan honom och titeln som hertig - A gentleman's guide to love and murder. Historien känner man igen från klassikern Sju hertigar. Precis som i filmen spelas alla släktingar av en och samma skådespelare, där Alec Guinness, här Jefferson Mays, som presenterar numret. Förutom bästa musikal fick uppsättningen pris för bästa manus, bästa regi och bästa kostym.
Den talpjäs som lyckades bäst var A raisin in the sun med sina tre priser, inklusive bästa nyuppsättning av pjäs. Sämst måste man nog säga att det gick för Kulregn över Broadway samt Krymplingen på Inishmaan - båda nominerade till sex priser utan att vinna ett enda.
Audra McDonald belönades med en Tony för sin roll som Billie Holiday i Lady Day at Emerson's bar and grill och blev med det historisk. Hon är den skådespelare som har vunnit flest Tonys - sex stycken - och den enda som har vunnit i alla fyra kategorierna bästa kvinnliga huvudroll respektive biroll i musikal respektive talpjäs.
Bästa musik och orkestrering gick till en musikal som ironiskt nog redan lagts ner efter bara 137 föreställningar - Broarna i Madison County.
Listan med vinnare ser i övrigt ut så här:
- Bästa musikal - A gentleman's guide to love and murder
- Bästa pjäs - All the way av Robert Schenkkan
- Bästa nyuppsättning av musikal - Hedwig and the Angry inch
- Bästa nyuppsättning av pjäs - A raisin in the sun
- Bästa manliga huvudroll i musikal - Neil Patrick Harris, Hedwig and the Angry inch
- Bästa manliga huvudroll i pjäs - Bryan Cranston, All the way
- Bästa kvinnliga huvudroll i musikal - Jessie Mueller, Beautiful - The Carole King Musical
- Bästa kvinnliga huvudroll i pjäs - Audrey McDonald, Lady Day at Emerson's bar and grill
- Bästa manliga biroll i musikal - James Monroe Iglehart, Aladdin
- Bästa manliga biroll i pjäs - Mark Rylance, Trettondagsafton
- Bästa kvinnliga biroll i musikal - Lena Hall, Hedwig and the Angry Inch
- Bästa kvinnliga biroll i pjäs - Sophie Okonedo, A raisin in the sun
- Bästa manus till musikal - A gentleman's guide to love and murder av Robert L Friedman
- Bästa musik - Broarna i Madison County av Jason Robert Brown
- Bästa orkestrering - Broarna i Madison County av Jason Robert Brown
- Bästa regi i musikal - Darko Tresnjak, A gentleman's guide to love and murder
- Bästa regi i pjäs - Kenny Leon, A raisin in the sun
- Bästa scenografi i musikal - Christopher Barreca, Rocky
- Bästa scenografi i pjäs - Beowulf Boritt, Act One
- Bästa kostym i musikal - Linda Cho, A gentleman's guide to love and murder
- Bästa kostym i pjäs - Jenny Tiramani, Trettondagsafton
- Bästa ljus i musikal - Kevin Adams, Hedwig and the Angry Inch
- Bästa ljus i pjäs - Natsha Katz, Glasmenageriet
- Bästa ljud i musikal - Brian Ronan, Beautiful - The Carole King Musical
- Bästa ljud i pjäs - Steve Canyon Kennedy, Lady Day at Emerson's bar and grill
- Bästa koreografi - Warren Carlyle, After midnight
tisdag 3 juni 2014
Riddle me this, riddle me that - what's with the throne where Christina has sat?
Som jag har skrivit om förut dyker drottning Kristinas silvertron upp i Batman från 1989. Ända sedan jag fick veta det så har jag varit nyfiken över hur den hamnade där - och än värre blev det när jag började ha visningar och visade upp den äkta tronen. Självklart vill jag veta bakgrunden!
Vem kan veta detta bättre än scenografen, Anton Furst? Tyvärr visade det sig att han dog redan 1991, och där trodde jag att mina chanser att få reda på bakgrunden tog slut. Men så i förra veckan kom jag att tänka på att är det någon som har koll på detaljer i scenografin så borde det vara rekvisitören. Imdb gav namnet Terry Ackland-Snow som rekvisitör. Terry har jobbat med så skilda filmer som Rocky Horror Picture Show, Döden på Nilen och Aliens - återkomsten.
En snabb googling gav mig hans hemsida och e-postadress, så i förmiddags skickade jag iväg ett mail med en fråga om han mindes bakgrunden till tronen och ett par timmar senare kom svaret!
Sanningen med tronen är mycket enkel och prosaisk, men inte desto mindre intressant. Tim Burton berättade hur han ville ha scenen med Jokerns parad och vilken stämning det skulle vara. Sedan gick Terry och medarbetarna och tittade i förråden - och vad står där om inte drottning Kristinas silvertron. Helt perfekt i stil, ansåg de, och det verkar ju Tim Burton ha tyckt också, eftersom tronen kom med i filmen. Tronen är alltså inte specialtillverkad för Batman, utan har använts i tidigare filmer. Terry lovade att han skulle undersöka om han kan få fram vilka tidigare filmer tronen har använts i. Det är dock troligtvis inte den tronen som användes i Drottning Kristina, den ser lite större ut.
Men han berättade också att Tim Burton har använt tronen en gång till - i Kalle och chokladfabriken! Då spraymålad i guld. Jag fick en smärre chock över detta, hur har jag kunnat missa tronen i en film som kom efter att jag jobba i så många år på slottet?!
Jag gick genast hem och kollade igenom Kalle, och blev genast lite lugnare. Man har inte bara målat om tronen, utan även byggt om den i ryggstödet. Det går inte att känna igen den om man inte vet om det. Men visst, armstöden och benen ser ut som i Batman.
Så var det med det - och för första gången på sexton år kan jag sova lugnt, som Maleficent säger i Törnrosa (vilket inte har något med de här filmerna att göra).
måndag 2 juni 2014
Kröningsfirande på slottet
Nu visar det sig att jag är smartare än vad jag trott, för i år är det exakt 360 år sedan drottning Kristina abdikerade och Karl X Gustav kröntes till kung - och vilket datum skedde denna abdikation/kröning? Jo, på självaste 6 juni! Kan det då bli lämpligare att vi den dagen har kröning som tema!
Okej, jag kanske inte tänkte på det när jag bestämde mig för att lansera kröningstemat, det bara slog mig igår när jag satt och åt frukost. Men håll med om att det är synnerligen passande!
Prinsessan Freja med Guds nåde
När hon sedan såg att jag hade mina rikssvärd till slottets barnaktiviteter i väskan så kom hon och frågade om jag inte kan göra "en kniv" till henne också. Och självklart! Vad är väl en prinsessa utan ett rejält svärd? Så det blir nästa projekt när jag hinner.
lördag 24 maj 2014
Welsignat wari han som kommer i Herrans nampn!
Crona aa gull aa siith huffuudh bar
eeth gull äplä i hans höghra hand war
i syne winstra handh gull septrum förde
een riddare eeth gylth barth sward för honum rörde
Idag år 1276 kröntes Magnus Ladulås till kung av Sverige i Uppsala av ärkebiskop Fulco, eller Folke Johansson som han egentligen hette. På Wikipedia står det att Magnus kröntes i domkyrkan, personligen undrar jag om det kan stämma, 1276 var bara ett par av småkoren byggda. Själva kyrkobyggnaden började man inte bygga förrän på 1280-talet.
Magnus hann vara kung i femton år innan han 1290 avled på Visingsö och i procession fördes till Riddarholmskyrkan där han begravdes - dock inte i den grav som i 450 år har pekats ut, som de flesta vet vid det här laget.
måndag 19 maj 2014
Maison de Rosin levererar
För ett tag sedan fick jag för mig att jag skulle prova att sy lite historiska dräkter, sådana som vi kan använda vid temavisningar eller barnaktiviteter eller så. Lite letande på nätet gav mig ett upplag med korrekta historiska mönster, så det var bara att sätta sig vid symaskinen och sätta igång! Lite läskigt, med tanke på att jag egentligen inte har sytt någonting sedan syslöjden i skolan, och det är ju några år sedan. Enda undantaget är att jag och ett par kompisar hjälptes åt att sy Bockstensmannens dräkt för över tjugo år sedan, så det är ju lite si och så med vanan, om man säger så.
Första färdiga plagget blev en överrock från 1850-talet, alltså något som Karl XV skulle kunna ha på sig (och det är ju självklart bara en slump att det var Karl som fick första dräkten jag sytt...). Rocken är i hundtandsmönstrat ylle och jag blev faktiskt ganska nöjd med resultatet. Lite skavanker här och där, men inget som stör. Det här är ju inte dräkter som ska användas för att imponera på folk. Mönstret till rocken kom från boken The Victorian gentleman. Där finns ännu fler mönster som jag ska prova på när jag får tid.
Igår färdigställde jag dräkt nummer två, och det här är i ärlighetens namn inte något som ska användas till visningarna. På danska Nationalmuseums hemsida har de ett flertal mönster till sina dräkter, och dem har jag självklart laddat ner. Bland dräkterna fanns en flickklänning från tidigt 1800-tal som var lite söt men som jag trodde att jag inte skulle göra någonting med.
Så häromveckan var jag och såg Mass och Petter talade om att Freja nu har hamnat i prinsessåldern och bara vill se prinsessfilmer och då gick det upp en talgdank hos mig. Kan man bli mer prinsessa än i en empireklänning? Alltså var det bara att dra igång med projekt nummer två. Av naturliga skäl gick det ganska snabbt att sy den, men lite pillgöra var det allt!
Jag valde ett blått bomullstyg med små virvlar i mörkblått. Knäppningen i ryggen fick bli rosa band - man kan väl inte avstå helt från rosa om det nu ska vara en klänning till någon i prinsessåldern, eller hur!
Nu får vi bara hoppas att Freja också anser att empireklänningar är prinsessklänningar! Lite roligt också att Erik nu säger att han vill ha en likadan klänning till sin Ingrid. Jojo, här börjar min nya karriär tydligen!
Igår färdigställde jag dräkt nummer två, och det här är i ärlighetens namn inte något som ska användas till visningarna. På danska Nationalmuseums hemsida har de ett flertal mönster till sina dräkter, och dem har jag självklart laddat ner. Bland dräkterna fanns en flickklänning från tidigt 1800-tal som var lite söt men som jag trodde att jag inte skulle göra någonting med.
Så häromveckan var jag och såg Mass och Petter talade om att Freja nu har hamnat i prinsessåldern och bara vill se prinsessfilmer och då gick det upp en talgdank hos mig. Kan man bli mer prinsessa än i en empireklänning? Alltså var det bara att dra igång med projekt nummer två. Av naturliga skäl gick det ganska snabbt att sy den, men lite pillgöra var det allt!Nu får vi bara hoppas att Freja också anser att empireklänningar är prinsessklänningar! Lite roligt också att Erik nu säger att han vill ha en likadan klänning till sin Ingrid. Jojo, här börjar min nya karriär tydligen!
måndag 12 maj 2014
Dorothy i Spegellandet
Att diskriminering är fel är nog de flesta överens om. I Mississippi är man till och med så övertygade om hur fel det är att man självklart skrivit en lag som förbjuder just detta. Men vänta - är det inte något som är lite underligt med lagen? Vilka är det egentligen som diskrimineras där?
Enligt lagen som nyligen införts är det de kristna som diskrimineras om de är tvungna att sälja sina produkter och tjänster till homosexuella. Så antidiskrimineringslagen i Mississippi säger alltså rent ut att om en affärsidkare inte gillar hbt-personer eller deras livsstil så har de laglig rätt att vägra dem att utnyttja deras tjänster. Några antidiskrimineringslagar för hbt-personer finns inte! En person kan alltså helt lagligt avskedas för att de är homosexuella, eller så kan deras hyresvärdar säga upp kontraktet med dem för att de är transsexuella! Men vi måste skydda de kristna mot mobbningen de upplever.
Nu är det ju inte alla i Mississippi som är så inskränkta som lagen ger dem rätt att vara. Ett stort antal affärsidkare hjälper till att göra precis det som lagen föreslår, nämligen att hobbitarna som vägras tjänster ska uppsöka någon annan affär, och har skapat ett klistermärke att sätta upp i skyltfönstret som visar att de inte diskriminerar. Då är väl allt frid och fröjd?
Men nej! Enligt de spelregler som gäller i Spegellandet så har nu dessa ickediskriminerande affärer börjat mobba och diskriminera de kristna, just för att de INTE diskriminerar kristna och alltså går emot de kristnas åsikter.
Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta!
Enligt lagen som nyligen införts är det de kristna som diskrimineras om de är tvungna att sälja sina produkter och tjänster till homosexuella. Så antidiskrimineringslagen i Mississippi säger alltså rent ut att om en affärsidkare inte gillar hbt-personer eller deras livsstil så har de laglig rätt att vägra dem att utnyttja deras tjänster. Några antidiskrimineringslagar för hbt-personer finns inte! En person kan alltså helt lagligt avskedas för att de är homosexuella, eller så kan deras hyresvärdar säga upp kontraktet med dem för att de är transsexuella! Men vi måste skydda de kristna mot mobbningen de upplever.
Men nej! Enligt de spelregler som gäller i Spegellandet så har nu dessa ickediskriminerande affärer börjat mobba och diskriminera de kristna, just för att de INTE diskriminerar kristna och alltså går emot de kristnas åsikter.
Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta!
måndag 5 maj 2014
Mass
Nu ges verket i Oscars kyrka med över hundra deltagare på scen. Solister, flera körer och dito orkestrar samsas i högkoret, för evenemanget inbyggt i byggnadsställningar. Själva grundhandlingen går ut på att Officianten (en helt fantastisk Olle Persson) ifrågasätts i tron av Gatans folk och han tappar tron ett tag innan han i slutet återfår den igen.
Ska jag vara ärlig hängde jag verkligen inte med i handlingen, och som den fullblodsateist jag är tyckte jag att det bara var bra att han ifrågasatte tron. Bernstein baserade verket på den romerskkatolska mässan, och det kan vara en bidragande orsak till att jag inte hängde med i svängarna. Detta till trots satt jag bara och gapade. Mass var en helt enorm upplevelse! Det var bara att greppa tag i sätet och hänga med.
Musiken är inte den lättaste, det är emellanåt ganska atonalt och de riktiga melodierna är få. Det var också länge sen jag såg så många gå under föreställningen. Musiken i Mass verkar vara av hata/älska-typen, men om man då som jag tillhör älska-kategorin så var det en helt utpumpande upplevelse.
Mass går den här veckan också, så har ni inte skaffat biljett än är det lika bra att ni gör det! Den här vill ni bara inte missa.
Oscarskyrkan har inte släppt några filmbilder, så ni får nöja er med den här trailern till originaluppsättningen.
söndag 4 maj 2014
Tonynomineringarna släppta
A gentleman's guide to love and murder är baserad på romanen Israel Rank av Roy Horniman. Mest känd är nog ändå filmatiseringen med namnet Sju hertigar (Kind hearts and coronets) med Alec Guinness i åtta olika roller. Den unge adelsmannen Monty (Bryce Pinkham) inser att han är på nionde plats i släktledet för att bli hertig och bestämmer sig helt enkelt för att ta livet av övriga släktingar som står i vägen för honom, samtliga spelade av Jefferson Mays (flerfaldigt prisbelönad för Jag är min egen fru). Förutom bästa musikal är uppsättningen även nominerad för bästa manus, bästa musik, bästa manliga huvudroll (för både Pinkham och Mays), bästa kvinnliga biroll (Lauren Worsham), bästa regi, bästa orkestrering, bästa scenografi och bästa kostym.
Hedwig and the angry inch spelades på Stockholms stadsteater med Johannes Bah Kuhnke i huvudrollen som transsexuella Hewdig som berättar om sitt liv under en konsert med sitt band The angry inch. I nyuppsättningen på Broadway är det Neil Patrick Harris som gör huvudrollen. Förutom bästa nyuppsättning är Hedwig nominerad för bästa manliga huvudroll, bästa kvinnliga biroll (Lena Hall), bästa regi, bästa scenografi, bästa kostym, bästa ljus och bästa ljud.
Tennessee Williams klassiker Glasmenageriet med Zachary Quinto i huvudrollen nominerades till bästa nyuppsättning, bästa kvinnliga huvudroll (Cherry Jones), bästa kvinnliga biroll (Celia Keenan-Bolger), bästa manliga biroll (Brian J. Smith), bästa regi, bästa scenografi och bästa ljus. Tyvärr fick inte Quinto själv någon nominering.
Trettondagsafton behöver väl ingen vidare presentation. Sju nomineringar även här - bästa nyuppsättning, bästa manliga huvudroll (Samuel Barnett), tre gånger bästa manliga biroll (Paul Chahidi, Stephen Fry och Mark Rylance), bästa regi och bästa kostym.
I övrigt ser listan av nomineringar ut så här:
Bästa musikal
- After Midnight
- Aladdin
- Beautiful - The Carole King Musical
- A gentleman's guide to love and Murder
- Act One
- All the way
- Casa Valentina
- Mothers and sons
- Outside Mullingar
- Aladdin
- Beautiful - The Carole King Musical
- A gentleman's guide to love and Murder
- Kulregn över Broadway
- Aladdin
- Broarna i Madison County
- A gentleman's guide to love and Murder
- If/Then
- Krymplingen på Inishmaan
- Glasmenageriet
- Trettondagsafton
- A raisin in the sun (En fläck i solen)
- Hedwig and the angry inch
- Les Misérables
- Violet
- Neil Patrick Harris - Hedwig and the angry Inch
- Ramin Karimloo - Les Misérables
- Andy Karl - Rocky
- Jefferson Mays - A gentleman's guide to love and murder
- Bryce Pinkham - A gentleman's guide to love and murder
- Samuel Barnett - Trettondagsafton
- Bryan Cranston - All the way
- Chris O'Dowd - Möss och människor
- Mark Rylance - Rickard III
- Tony Shalhoub - Act One
- Mary Bridget Davis - A night with Janis Joplin
- Sutton Foster - Violet
- Idina Menzel - If/Then
- Jessie Mueller - Beautiful - The Carole King Musical
- Kelli O'Hara - Broarna i Madison County
- Tyne Daly - Mothers and sons
- LaTanya Richardson Jackson - En fläck i solen
- Cherry Jones - Glasmenageriet
- Audra McDonald - Lady day at Emerson's bar & grill
- Estelle Parsons - The velocity of autumn
- Danny Burstein - Cabaret
- Nick Cordero - Kulregn över Broadway
- Joshua Henry - Violet
- James Monroe Igleheart - Aladdin
- Jarrod Spector - Beautiful - The Carole King Musical
- Reed Birney - Casa Valentina
- Paul Chahidi - Trettondagsafton
- Stephen Fry - Trettondagsafton
- Mark Rylance - Trettondagsafton
- Brian J. Smith - Glasmenageriet
- Linda Emond - Cabaret
- Lena Hall - Hedwig and the angry inch
- Annika Larsen - Beautiful - The Carole King Musical
- Adriane Lenox - After Midnight
- Lauren Worsham - A gentleman's guide to love and murder
- Sarah Greene - Krymplingen på Inishmaan
- Celia Keenan-Bolger - Glasmenageriet
- Sophie Okonedo - En fläck i solen
- Anika Noni Rose - En fläck i solen
- Mare Winningham - Casa Valentina
- Trettondagsafton
- Krymplingen på Inishmaan
- En fläck i solen
- Glasmenageriet
- After midnight
- Hedwig and the angry inch
- Violet
- A gentleman's guide to love and murder
- After midnight
- Rocky
- Aladdin
- Kulregn över Broadway
- Kulregn över Broadway
- Broarna i Madison County
- Beautiful - The Carole King Musical
- A gentleman's guide to love and murder
- Act One
- Glasmenageriet
- Machina
- Krymplingen på Inishmaan
- Rocky
- Hedwig and the angry inch
- Kulregn över Broadway
- A gentleman's guide to love and murder
- Act One
- Machina
- Trettondagsafton
- Casa Valentina
- A gentleman's guide to love and murder
- Kulregn över Broadway
- Hedwig and the angry inch
- After midnight
- Krymplingen på Inishmaan
- Machina
- Glasmenageriet
- Möss och människor
- Hedwig and the angry inch
- Rocky
- After midnight
- Broarna i Madison County
- Krymplingen på Inishmaan
- Lady day at Emerson's bar & grill
- Machina
- Act One
- After midnight
- Hedwig and the angry inch
- Les Misérables
- Beautiful - The Carole King Musical
Olle Brum och grodsången fyller trettio
DN:s Namn och nytt hade idag en blänkare om Rupert the Bear, eller Olle Brum som han fick heta i tidningen. Olle Brum skapades som seriefigur av Mary Tourtel 1920 och serien har gått i Daily Express ända sedan dess.
Efter att The Beatles splittrades och medlemmarna började ägna sig åt sina egna projekt köpte Paul McCartney filmrättigheterna till Olle/Rupert och 3 maj 1984 hade den första kortfilmen, Rupert and the frog song, premiär. Filmen firade således trettioårsjubileum så sent som igår!
Såvitt jag vet har filmen aldrig sänts i Sverige, så jag har faktiskt inte sett den förrän idag. Däremot har jag sett titelns grodsång många, många gånger. Den sändes på teve (Nöjesmaskinen, kanske?) och jag råkade spela in den på video. Den sparade jag länge och såg sången om och om igen. Men så småningom spelades den över och jag glömde bort den tills jag läste om Olle vid frukostbordet idag. Då ramlade sången in i huvudet på mig igen, och jag var tvungen att leta reda på den på YouTube. Och där hittade jag hela filmen också.
Handlingen är verkligen inte mycket att orda om - Olle går på upptäcktsfärd och hamnar i hemlighet i ett möte som grodorna har var hundrade år och hör deras sång. Sedan går han hem igen. Men filmen är charmigt animerad, och låten är lika bra idag som när den släpptes. Och jag mindes nästan hela, så här trettio år senare!
lördag 3 maj 2014
Grattis på fölsedan, Karl!
Det här var en viktig händelse för familjen Bernadotte. Äntligen hade tronföljden säkrats. Kronprins Oscar (I) och kronprinsessan Josefina hade varit gifta i tre år, men inte förrän nu hade det blivit några barn. Vad viktigare var - det här var en riktig prins! Josefina härstammade på mödernet från flera av Europas kungliga familjer, inklusive Vasaätten, så den nyfödde pojken hade äkta kungligt blod i ådrorna.
I sin glädje över barnbarnet bjöd Karl XIV Johan in alla stockholmare till stor fest som varade i flera dagar. Dessutom, och kanske för första gången, öppnade han slottets portar och lät stadens invånare komma in och se hur kungafamiljen hade det.
Med en sådan början, är det konstigt att Karl blev en sådan glad gamäng han blev? Den populäraste kung Sverige någonsin haft och en riktig festprisse!
torsdag 10 april 2014
Demonproducenten levererar igen
Tillåt mig presentera den senaste film jag är medproducent till - Wish I was here.
Nu kan man ju tycka att det är konstigt att Zach Braff och jag har ett så nära samarbete, men sanningen är helt enkelt den att Braff har finansierat den här filmen genom Kickstarter, och jag har varit med och finansierat den. Eftersom jag gillade hans första film The Garden State så mycket så kändes det självklart att vara med och se till att hans nästa film också blev verklighet. Och nu är den det! USA-premiär i sommar, något svenskt premiärdatum är ännu inte satt.
Alldeles nyss hade dessutom en annan av mina Kickstarterfilmer USA-premiär. Dokumentären Stripped, om tecknade serier. Affischen ritades av ingen mindre än Bill Watterson. Inte heller här finns något svenskt premiärdatum. Man kan väl hoppas att DOX köper in den åtminstone...
fredag 14 mars 2014
Fox News överträffar dikten
På nittiotalet spred sig faktoiden att Mariah Carey sagt i en intervju att hon blir så ledsen när hon ser de svältande barnen i Afrika, för hon skulle vilja vara så smal - fast utan flugorna. Egentligen borde väl folk (och där räknar jag mig själv också - jag spred gärna det här till alla som ville lyssna) förstå att ingen kan säga något så dumt! Eller?
Klipp till när Fox News nyhetsankare Andrea Tantaros svarar på frågan om hon skulle klara av att leva på 133 dollar i månaden, som folk som lever på matkuponger gör. Hennes svar:
Ni tror mig inte? Till skillnad från Mariah Carey-citatet sa Tantaros det här inför kameran. Se själva!
Klipp till när Fox News nyhetsankare Andrea Tantaros svarar på frågan om hon skulle klara av att leva på 133 dollar i månaden, som folk som lever på matkuponger gör. Hennes svar:
"I should try it. Because do you realize how FABULOUS I would look? I'd be SO skinny. The camera adds ten pounds, it really does."
Ni tror mig inte? Till skillnad från Mariah Carey-citatet sa Tantaros det här inför kameran. Se själva!
torsdag 13 mars 2014
illusoriskt kronprinspar
Hann du inte? Klicka på bilden och prova igen!
Hårresande hemlighet
Nu kan den äntligen avslöjas - hemligheten bakom min skäggväxt!
De senaste arton åren har jag använt endast Professor Thedoes Hår-tinktur! Däremot har jag inte vågat använda den på överdelen av huvudet än.
Det kan dock bli lite svårt för er att hitta till Professor Thedoes depôt, då huset är rivet och ersatt av Dea Axelsson vid Sergels torg.
Tack Stadsarkivet, för bilden som är från 1882!
onsdag 12 mars 2014
Förbigången låt
En av mina absoluta favoritsånger är Art Garfunkels Bright Eyes ur Den långa flykten. Jag har verkligen älskat den sedan första gången jag hörde den, och jag gör det än idag. Så här i post-Oscarstider så kom jag att tänka på att jag aldrig har tänkt på att den skulle ha vunnit en Oscar för bästa sång - men det måste den ju ha gjort! Döm om min förvåning när jag kollar upp det här och inser att inte nog med att låten inte vann, den var inte ens nominerad!! Hur är detta möjligt?! Denna klassiker!
De sånger som var nominerade för 1978 års bästa sånger var Hopelessly devoted to you ur Grease, Last time I felt like this ur Samma tid nästa år, Ready to take a chance again (också en klassiker!) ur Tjejen som visste för mycket, When you're loved ur The magic of Lassie och så segraren - Last dance med Donna Summer ur Thank God it's friday.
Jag menar, va?! Last dance? Nu kanske det är jag som inte är uppdaterad på sjuttiotalsdiscon, men är det någon utanför Donna Summers fanbase som minns och gillar den här låten? Visst är den okej, men den är absolut inte lika bra som Bright eyes! Och hör sen!
torsdag 6 mars 2014
Skynda skynda!
Här är en app som lovar att öka läshastigheten så pass mycket att man kan klara av en tusen sidor lång roman på tio timmar. Det låter onekligen imponerande, men frågan jag ställer mig är - varför?
Inte ska det väl vara ett sprinterlopp att ta sig igenom en roman? Man ska väl ändå kunna njuta av läsupplevelsen, språket, handlingen och så vidare. Om man susar igenom en text med en hastighet av 1000 ord per minut, som de utlovar, blir det inget kvar av det. Man snabbmumsar textmassor, men inte tror jag att man kommer att tänka att man har njutit av en god bok sedan. Fast det kanske bara är jag som är gammalmodig!
Inte ska det väl vara ett sprinterlopp att ta sig igenom en roman? Man ska väl ändå kunna njuta av läsupplevelsen, språket, handlingen och så vidare. Om man susar igenom en text med en hastighet av 1000 ord per minut, som de utlovar, blir det inget kvar av det. Man snabbmumsar textmassor, men inte tror jag att man kommer att tänka att man har njutit av en god bok sedan. Fast det kanske bara är jag som är gammalmodig!
måndag 3 mars 2014
Oscarsgalan
Ellen DeGeneres var värd för galan, och hon höll hög klass, om nu någon hade betvivlat det. Kanske ett pizzaskämt för mycket, men i övrigt väldigt bra. Den stora snackisen om mellansnacket är så klart Selfien! Den som delats rekordmånga gånger på twitter. Jätteroligt, och jag var en av dem som delade den. Men om någon funderar på varför det var så mycket prat om kameror och stjärnorna tog selfies till höger och vänster så kanske det räcker med att säga att Samsung var en av huvudsponsorerna. Jepp, de hade speciellt bett om att få se stjärnor ta selfies.
Galans stora segrare var Gravity. Inte mindre än sju statyetter tog Cuaróns rymddrama hem. Jag var inte helt imponerad av filmen. De tekniska priserna kan jag gärna ge den, specialeffekter, ljud och så vidare. Men bästa regi? Nä, det kan jag inte hålla med om.
Om Gravity var den stora segraren var American Hustle den stora förloraren. Av totalt elva nomineringar kammade filmen hem ganska exakt - inte en enda! Det var mindre förvånande än det faktum att den faktiskt nominerades till så många. Nu gillade jag American Hustle, men jag förstår inte amerikanarnas fäbless för David O. Russells filmer i allmänhet.
Sedan fanns det ju en snackis till. John Travoltas klavertramp - och då menar jag inte den där hemska tupén han hade på sig. Utan det faktum att han skulle presentera en, säger en, artist. Och han misslyckas med att säga Idina Menzels namn rätt. Vem i helsefyr är Adele Dazeem?!
Och så här tyckte jag om de olika kategorierna:
Bästa film
12 years a slave, helt självklar segrare! Den här filmen satt - höll jag på att säga - som en käftsmäll i magen. Så stark var den! Någon konkurrent fanns faktiskt inte.
Den som kom närmast var nog Wolf of Wall Street, fast där drog Scorseses misogyni ner betyget. Men att årets bästa film bara vann tre statyetter är mig totalt obegripligt! Var fanns bästa regi och skådespelare, till exempel?
Bästa manliga skådespelare
Matthew McConaughey för Dallas buyers club. Det tog arton år, men äntligen visade mannen med det svårstavade och -uttalade namnet att rollen i Lone Star kanske inte var en engångsföreteelse. Han var riktigt bra som aidsoffer i en annars ganska medioker film. Fast hans tacktal till sig själv och Gud var rent pinsamt att se! Till och med Kjell Bergquist måste ha tagit fram skämskudden inför det självförhärligande talet.
Personligen hade jag hellre sett Chiwetel Ejiofor som segrare för 12 years a slave. Det han gör i den filmen är helt enastående.
Bästa kvinnliga skådespelare
Jag började bli lite orolig där när Gravity vann pris efter pris. Skulle Sandra Bullock gå och knipa skådespelarstatyetten mitt framför näsan på Cate Blanchett också? Men nej, så blev det inte. Och tur var väl det - Blanchetts rolltolkning i Blue Jasmine var något helt fantastiskt att se. Det fanns ingen rival till henne.
Det enda jag vill säga där är att bland de nominerade vill jag byta ut Judi Dench - vanligtvis en underbar skådespelare, men med alldeles för mycket Skådespeleri i Philomena - mot Emma Thompson. Hennes framträdande som Pamela Travers i Saving Mr. Banks var det som räddade den filmen. Tokbra, är ordet. Dock inte riktigt lika bra som frk Blanchett!
Bästa manliga biroll
Jared Leto som transsexuell prostituerad i Dallas buyers club. Ja, jag vet inte. Det är väl trevligt att hans insats uppmärksammades, och att han själv uppmärksammade transsexuellas situation - något han inte gjorde när han vann en Golden Globe - men jag var inte så vidare värst imponerad av hans insats. Habil, men inte mer.
Om jag dock var tvungen att välja mellan honom och Bradley Cooper, som nominerades för American Hustle hade valet varit lätt. Jag förstår inte de hyllningar den mannen får! Han är lika ointressant som utspädd minimjölk! De som har sett Captain Phillips har hyllat Barkhad Abdi, det kan jag inte uttala mig om, då jag som sagt inte sett filmen. Mitt val hade varit Michael Fassbender för 12 years a slave. Det gjorde nästan fysiskt ont att se honom som totalvidrig slavägare. Det var nästan så att jag inte kan använda hans insats i Shame som sexfantasi längre! Och då har det gått långt.
Bästa kvinnliga biroll
Lupina Nyong'o tog hem en synnerligen välförtjänt statyett för 12 years a slave. Det var kvällens gladaste överraskning för min del. Hittills har det bara handlat om Jennifer Lawrence och American Hustle. JAG FÖRSTÅR INTE DET!! Hon är bra, fattas bara annat, men så jävla märkvärdig är inte hennes insats. Har folk blandat ihop en välskriven roll med välspelat framförande?! Mitt hjärta klappade dock lite extra för June Squibb som mamman i Nebraska. Hon har fått för lite uppmärksamhet, anser jag.
Bästa regi
Alfonso Cuaróns kvasireligiösa regi i Gravity lämnade mig ganska kallsinnig. Den imponerade inte. Det var en tekniskt snygg film, men regimässigt? Nä!
Även här hade mitt val blivit Steve McQueen och 12 years a slave. David O. Russells nominering för bästa regi var närmast ett skämt - hur trevlig jag än tyckte att filmen var. Det fanns absolut inget eget i hans regi, han hade snott absolut allting, inklusive foto och klipp, av Martin Scorsese och Maffiabröder!
Bästa manus
Spike Jonzes Her, där Joaquin Phoenix blir kär i sitt operativsystem i datorn, hade ett finurligt uppbyggt manus. Helt klart värd sin seger för bästa originalmanus.
Och lika självklart för John Ridleys manus för 12 years a slave, baserat på boken med samma namn. Skulle någon ha hotat honom så skulle det ha varit Steve Coogan och Jeff Pope för manuset till Philomena.
Bästa foto
Här är ett pris som jag gärna låter Gravity få. Emmanuel Lubezkis foto är riktigt snyggt. Dock ska jag inte uttala mig tvärsäkert, tre av de fem nominerade filmerna har jag inte sett - Prisoners, Inside Llewyn Davis och The Grandmaster. Däremot har jag sett Nebraska, och den hade också ett väldigt snyggt svartvitt foto.
Bästa klipp
Återigen Gravity, och återigen ett pris som den kan få.
Även här hade jag dock gärna sett 12 years a slave, men vilken som helst av de nominerade hade varit bättre än den Thelma Schoonmaker-snodda estetiken i American Hustle. Intressant att notera är dock att Schoonmaker själv inte blev nominerad för Wolf of Wall Street!
Bästa scenografi och bästa kostym
Båda gick till samma film, och samma kreatör - Catherine Martin för The great Gatsby. Enär jag icke har sett filmen kan jag inte uttala mig om det var rätt film som vann, men jag känner ju Martins estetik från tidigare filmer, och jag brukar uppskatta den.
Skulle jag säga nånting så vore det väl att om American Hustle skulle ha vunnit nånting så skulle det ha varit för just kostym och smink (och den blev inte ens nominerad för bästa mask!).
Bästa mask och frisyr
Som sagt, American Hustle blev bestulen på en given Oscar här! Det var inte precis så att det inte fanns plats för American Hustle här, med tanke på att det bara var tre nominerade. Och vilken vinner? Dallas buyers club?! För vadå? Matthew McConaugheys viktnedgång och Jared Letos bortrakade ögonbryn? Visst, subtila blånader på huden på de aidssjuka, men i övrigt inte särskilt imponerande.
Bästa musik
En Oscar som jag inte bara kan ge Gravity, utan även tycker är självklar! Steven Prices musik elektroniska musik är klaustrofobisk, dramatisk, gripande och en suverän skiva! Provlyssna själva på Spotify!
Bästa sång
För min del finns det bara en given segrare - Pharrell Williams Happy från Dumma mej 2. Jag fullkomligt älskar den sången! Segraren Let it go från Frost är okej, men lyfts till betydligt högre rymder av Idina Menzel (eller Adele Dazeem, eller vad hon nu heter). Vilket framförande!
Roligt är att Robert Lopez i och med den här vinsten nu kan räkna sig till den exklusiva klubben EGOT. Han är en av endast tolv personer som vunnit både Emmy, Grammy, Oscar och Tony. Dessutom är han den som klarat av det på kortast tid - bara tio år. Förutom Oscarn för Let it go har han vunnit Tony och Grammy för Book of Mormon och Avenue Q (bara Tony, dock) och Emmy för teveserien Supertrion. Övriga EGOT-innehavare är Richard Rodgers, Helen Hayes, Rita Moreno, John Gielgud, Audrey Hepburn, Marvin Hamlisch, Jonathan Tunick, Mike Nichols, Mel Brooks, Whoopi Goldberg och Scott Rudin. Fantastiskt nog till hör Barbra Streisand INTE den här skaran! Hon har aldrig vunnit en Tony, bara en heders-Tony!
Bästa ljud och bästa specialeffekter
Gravity. Vad kan jag säga - att bedöma ljud är inte min starka sida, jag låter dem få den utan att opponera mig. Specialeffekterna är häpnadsväckande, så den opponerar jag mig inte mot heller.
Bästa animerade film
Frost. Jaha... En animerad motsvarighet till Gravity - tekniskt fantastisk, men ganska ointressant film. Däremot vet jag inte vilken som skulle ha vunnit istället. Jag ser med spänning fram emot Miyazakis Det blåser upp en vind.
De fem kvarvarande kategorierna kan jag inte uttala mig om alls, då jag inte har sett en enda av de nominerade. Bästa kortfilm går inte att uttala sig om, då filmerna är nästan omöjliga att få tag på om man inte går på kortfilmsfestivaler. Det är synd, särskilt de animerade kortfilmerna, som är en kategori jag gillar. Men så här såg det ut:
Bästa utländska film - Den stora skönheten av Paolo Sorrentino, Italien
Bästa dokumentär - Twenty feet from stardom
Bästa kortdokumentär - The lady in number six
Bästa livekortfilm - Helium, en dansk film! Grattis till den!
Bästa animerade kortfilm - Monsieur Hublot
Ja, det var årets gala och det var årets åsikter. Nu åter till ordinarie sändning!
torsdag 13 februari 2014
onsdag 12 februari 2014
måndag 10 februari 2014
Slarviga, slarviga farmor!
Det har hittats en antik staty i Medelhavet. Spännande! Särskilt när man så här tvåtusen år senare kan säga vem som inte har gjort den! Men det kanske är farmor som har tappat den i vattnet?
söndag 9 februari 2014
Konståkningens fader
Så här när homofob-OS håller på som bäst kan det väl vara lite trevligt att lära känna skaparen av den bögigaste vinteridrotten någonsin - konståkning!Konståkning som vi känner den idag skapades av den amerikanske åkaren Jackson Haines, född 1840 i New York. Han skickades till Europa som tioåring för att lära sig dansa balett och när han kom tillbaks till Staterna hade han problem att få jobb, då balett ansåg vara en omanlig konstform och alltså ointressant. 1860 började Haines åka konståkning i det som kallades den engelska stilen, det vill säga strikt och militärisk i stilen.
Haines tog det han hade lärt sig från baletten och införde det i konståkningen - han började dansa till musik, hans stil var betydligt mer graciös och följsam - han lade till armrörelser och användandet av överkroppen - och han sydde upp konståkningsdräkter. Engelsk lord, stilig dam och björn är bara några av de dräkter som Haines iklädde sig. Dittills hade konståkarna oftast klätt sig i uniform. Till hans innovationer hörde att han var den förste som skruvade fast skenorna på pjäxorna, tidigare band man fast skenorna på skorna med remmar. Haines skapade också sittpiruetten.
Ni förstår att den här stilen inte gick hem i USA. Han vann visserligen ett par mästerskap, men mest skakade folk på huvudet åt de här dumheterna. Haines tog sitt pick och pack och flyttade tillbaks till Europa 1864. Först hamnade han i Wien, där de valsgalna wienarna tog honom till sina hjärtan. Sedan fortsatte Haines sitt segertåg över kontinenten med det som började kallas för "den internationella stilen".
En som imponerades av Haines konståkning var ingen mindre än Karl XV, som i början av 1867 förärade Haines med Konungens guldmedalj i åttonde storleken - Litteris et artibus!
Även sommartid kunde Haines köra sina uppträdanden på Stockholms teatrar, då med inlines! Det är ingen hejd på allt denne gosse gjorde.
Så småningom fortsatte Haines sitt segertåg över Europa. I Norge (eller väst-Sverige som vi skulle kunna kalla det...) träffade han Axel Paulsen och instruerade honom. Paulsen skulle sedan, inspirerad av Haines, skapa det där hoppet som fick Paulsens namn. Nej, inte Paulsen - Axel såklart!
1875, bara 35 år gammal avlider Haines i Karleby i Finland. Myten gjorde gällande att han hade ådragit sig lunginflammation då han åkte släde från Sankt Petersburg mot Stockholm. Den mer prosaiska sanningen är att han avled av tuberkulos. Han ligger begravd i Karleby och på gravstenen hyllas han som Skridskokungen.
Nu finns det ju inga belägg för att Haines skulle ha den ena eller den andra läggningen, men om vi ska tro på klichéerna - balett, konståkning, extravagant, påkostade dräkter och dragshow - så kan vi väl åtminstone föreställa oss att Haines var en riktig hobbit. Och med det tycker jag att ni sätter er ner och tittar på herrarnas fria program och lyfter ett glas till minne av konståkningens fader och tackar honom för vad han har gjort för hobbitar, Stockholms studenter och idrotten! Må hans ansikte visas på många storbildsskärmar i Sotji under de kommande veckorna!
Min nästa vespa
Den har allt man behöver i Stockholmstrafiken! Men finns den i vitt?
The Vespa TAP or "Bazooka Vespa", a scooter with a 3 inch cannon for use with paratroops, 1956. pic.twitter.com/nXKqnrkVEi
— Historical Pics (@HistoricalPics) 9 februari 2014
lördag 8 februari 2014
Guy Delisle
Wikipedia listar fjorton album av Delisle. De mest kända är hans reseskildringar - Shenzhen - A travelogue from China, Pyongyang, Burma Chronicles och Anteckningar från Jerusalem. Böckerna om Pyongyang och Jerusalem finns även översatta till svenska. Jag väljer att göra min recension av dessa fyra böcker samtidigt, både för att jag har läst dem efter varandra och för att de är så stilmässigt homogena.
De här fyra reseskildringarna lånade jag på biblioteket, men de kommer snarast att införskaffas. Delisles böcker är för bra för att inte ägas! Filmrättigheterna till Burma Chronicles har nyligen köpts av New Regency, och det är tänkt att Gore Verbinski (Pirates of the Caribbean) ska regissera efter manus av Steve Conrad (The secret life of Walter Mitty). Det låter trevligt!
Delisles senaste bok på engelska är A User's Guide to Neglectful Parenting. Delisle har publicerat några utdrag ur boken på sin blogg (se blogglistan här till höger) och den ser onekligen ut att vara ett nödvändigt inköp också!
The Plot
Få dokument har haft så stort inflytande på 1900-talet. Ändå är det inte många idag som har läst det. Det har avfärdats som ett falsarium sedan andra världskriget. Men stämmer det verkligen?
Det blev onekligen lite rabalder när det kom fram att AdLibris sålde det antisemitiska verket Sions vises protokoll med ovanstående presentationstext. Först försvarade sig AdLibris med att texten inte bröt mot någon lag, sedan lade de till textraden att det här var förlagets presentation och slutligen tog de bort boken ur sortimentet.
Sions vises protokoll publicerades först i Ryssland 1903 men fick inte stor spridning förrän vid tiden för ryska revolutionen 1917 och har översatts till ett otal språk. Den första svenska översättningen kom 1934.
Hur är det då med äktheten, "stämmer det verkligen" att Sions vises protokoll är ett falsarium. Ja, otvivelaktigt! Gång efter gång har det bevisats att boken är nästan ord för ord ett plagiat av en satirisk skrift från 1864, En dialog i helvetet mellan Machiavelli och Montesquieu, skriven av författaren Maurice Joly med udden riktad mot den franske kejsaren Napoleon III. Den har ingenting med judar att göra.
Serietecknaren Will Eisner tillbringade de sista tjugo åren av sitt liv med att forska kring Sions vises protokoll och samma månad som han avled avslutade han sin serieversion av de historiska turerna kring boken och dess spridning. Eisner visar i The plot - The secret story of The Protocols of the Elders of Zion hur Sions vises protokoll har spridits och använts av antisemitiska krafter över hela världen, trots vederhäftig bevisföring mot dess äkthet.Will Eisner är en serieromanens mästare och utnyttjar seriemediet med exakthet och precision för att berätta historien om den här vedervärdiga skriften. Det är inget humoristiskt ämne, men Eisner lyckas lätta upp stämningen med en ironisk humor. Efter varje rättegång säger den segrande sidan att nu är det ändå slut på den här boken, bara för att motbevisas på nästa sida. Om någon skulle betvivla att situationen är likadan i Sverige 2014 så är det bara att leta reda på Flashbacks diskussionstråd i ämnet, där svenska judehatare försvarar boken och tycker att den ska säljas så att man ska få göra sig en egen uppfattning om dess äkthet. Även sådana som erkänner att boken är ett falsarium tycker att den bör läsas, eftersom den ändå visar sanningen.
För dem som "vill göra sig en egen uppfattning" bör väl snarast The plot vara obligatoriskt studiematerial, och inte det falska verket. The plot är en lysande sammanfattning av ett avskyvärt verks tillkomst och fortlevnad. Den om någon borde översättas och spridas!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)