Nybakad student

Daniel har sparkats ut från gymnasiet. Nu är det slut på sötebrödsdagarna. Men grattis i alla fall!

Prille Pralle Pilatus

Provsjungning nummer två för Jesus Christ Superstar. Idag fick jag öva in andra rättegångsscenen hos Pilatus (Talk to me, Jesus Christ - you have been brought here...). Förra gången jag provsjöng var det för både Pilatus och Kajfas. Nu är det bara Pilatus som gäller. Det gör mig ingenting, det är en roligare roll (inte för att Kajfas är en trist roll, men ni fattar).

På lördag är det tredje gången jag går tillbaks. Då ska vi tre som är kvar och fajtas om rollen mötas i en envig tydligen. Det ska bli spännande att se hur det går.

Millennium-trailer

Ni kanske redan har sett den, den första trailern till David Finchers version av Män som hatar kvinnor. Det här ser väldigt lovande ut, jag får nästan lite rysningar när jag ser den. Eller vad säger ni?


Trailer till The Girl with the Dragon Tattoo [cam teaser] från rstvideos trailerarkiv.

Ben mår bra igen

Äntligen hade vespadoktorn fått in de efterlängtade reservdelarna. Nu är han så fin igen. Nåja, bortsett från gummimattan som blåste av häromdagen, och som jag inte lyckades hitta igen. Den ska ersättas. Och så har Vespaservice fått in reflexen som beställdes för år och dag sedan, så den ska också sättas på vid tillfälle.


Reparatören visade upp vänstra handbromsen för mig efter bytet. Jag trodde att det bara var själva knoppen som hade gått av, men hela bromsen hade spruckit och hölls bara på plats av kåpan. Nå, nu sitter allt som det ska igen, och jag kan citera Sweeney Todd - At last my arm is complete again!

Årets Reubenpristagare

Igår delades det amerikanska serietecknarpriset Reuben Awards ut i Boston. Priset delas ut i flera kategorier, inklusive bästa gratulationskort, teveanimation, långfilmsanimation, bokillustration och så vidare. Några namn är väl intressanta även för oss i Sverige.

Finaste priset, cartoonist of the year, gick till Richard Thompson, här känd för sin serie Alice.

Bästa teveanimation gick till Dave Filoni för Star Wars: The Clone Wars.

Bästa långfilmsanimation gick till Draktränarens figurdesigner Nicolas Marlet.

Bröderna McCoy fick inte mindre än två priser, Gary för bästa skämtteckningar och Glenn för bästa enrutasserier, The flying McCoys (som båda bröderna gör gemensamt, intressant nog).

Bästa serie blev Jeff Parkers och Steve Kelleys Dustin, om en tjugotreåring som flyttar hem till sina föräldrar igen. Jag har inte läst serien själv, så jag kan inte uttala mig om hur den är.

Mike Lester vann priset för bästa bokillustration för Artie Bennetts The Butt Book (låter som en given klassiker).

Bästa seriealbum och grafisk roman gick till Jill Thompson för illustrationerna till Evan Dorkins Beasts of Burden respektive Joyce Farmers Special Exits.

Beasts of Burden handlar om ett gäng hundar (och en katt) i den lilla staden Burden Hill. De beskyddar staden mot allsköns ondska och hot, inklusive demoniska kannibalgrodor, häxor, plågade andar, hundzombier (inklusive vad som ser ut som en zombie-bichon frisé!) och ett hemligt råttsällskap. Det låter faktiskt riktigt roligt. Boken finns att köpa på adlibris och Bokus, fast på engelska så klart.

Special Exits är undergroundtecknaren Joyce Farmers berättelse om hennes fars och styvmors sista år i livet, med namn och platser ändrade. I den här boken heter de Lars och Rachel och bor i Los Angeles. De lever sitt liv främst med att läsa tidningen och vänta på dottern Lauras allt mer frekventa besök. De försöker dölja sina stigande hjälpbehov för dottern allt eftersom de blir äldre, ända fram till sin död. Även den här boken finns att köpa på både Bokus och adlibris.

Jag har inte läst någon av de här böckerna, men särskilt Beasts of Burden låter riktigt rolig, tycker jag. Kanske måste kolla in dem.

Shaun Tan och det stora sammanträffandet

På Shaun Tans föreläsning på Kulturhuset häromdagen berättade han om sina största läsupplevelser som barn. Tre böcker nämndes - Till vildingarnas land av Maurice Zendak, The mysteries of Harris Burdick av Chris van Allsburg och The headless horseman rides tonight av Jack Prelutsky.

Till vildingarnas land är inte något större frågetecken. Den känner väl alla till. De båda andra var däremot nya bekantskaper. The headless horseman rides tonight är en samling skräckdikter för barn, precis såna som jag skulle ha älskat att läsa som barn. En av dikterna, The Zombie, finns att läsa här. Petruskys böcker finns inte översatta till svenska (däremot har han översatt Barbro Lindgrens böcker om den vilda bebin till engelska!), så man får nöja sig med att läsa skräckhistorierna på engelska.

Den som jag blev mest intresserad av var van Allsburgs The mysteries of Harris Burdick, främst för att omslaget var så fantasieggande. Boken består av fjorton bilder och nästan ingen text. Varje bild har bara någon enstaka mening och så får man själv bestämma vad som händer i bilden. Enligt förordet hade bilderna överlämnats av den mystiske Harris Burdick med löfte om att han skulle återvända dagen därpå och avslöja hemligheterna bakom dem, men sedan försvann han spårlöst.

Sovrummet på andra våningen - Det började med att någon lämnade fönstret öppet.

Jag hade aldrig hört talas om Chris van Allsburg, men en snabb googling visade att jag åtminstone hade hört talas om hans verk. Han har skrivit Jumanji och Polarexpressen, som båda blivit film. Och så hade han skrivit Zathura. Hmmm... Zathura, varför låter det så bekant. Stod det inte något i tevetidningen om att det skulle gå en film samma kväll på trean, och hette inte den just Zathura? Jo visst var det så! Jon Favreau (Iron Man) hade regisserat. Självklart var jag då tvungen att kolla på den. Det var ett häftigt matinéäventyr. Har man sett Jumanji så känner man igen upplägget. Två bröder hittar ett mystiskt gammalt spel i källaren. De börjar spela, och plötsligt har hela huset flugit ut i rymden. Allt som händer i spelet händer även i verkligheten, och enda chansen för bröderna att ta sig tillbaks till jorden igen är att de spelar spelet till slut. Fantasifullt och spännande. Jag tror att jag gillar Chris van Allsburg, han har en vild fantasi! Och jag förstår att Shaun Tan gillade Mysteries of Harris Burdick - inspirationen till Ankomsten känns väldigt påtaglig, med blyertsteckningarna och bilderna som mer är till för att väcka fantasin till liv.

Finns det stjärterum så...

Visst, stolarna är lite roliga, men vem köper såna egentligen?!

Givande fikastund

Fikade med Ola nu på eftermiddagen och förutom trevligt samtal slutade jag rejält på plus. En dvd (som jag bett honom köpa åt mig) och hemtillverkad rabarber. Frågan är nu bara om jag ska göra paj eller kräm till filmtittandet.

Vid regnbågens slut

Ja, får kan man hitta en trevlig kväll med sina kollegor!

Möte med Shaun Tan

Årets Astrid Lindgren-pristagare (och oscarsvinnare - bästa animerade kortfilm för The lost thing) Shaun Tan är i Sverige för att ta emot sitt pris. Ikväll hade han föreläsning på Kulturhuset, och jag gick dit för att höra vad han hade att säga. Maken till charmerande och skärpt person får man leta efter. Lågmält, men samtidigt väldigt roligt berättade han om sin barndom och sitt förhållande till litteratur. Mamman, som kom från en släkt fabriksarbetare, hade inte haft litteratur i sitt barndomshem, så då blev det väldigt viktigt för henne att hennes barn skulle få det. Det lånades friskt från det lokala biblioteket, ibland med intressant resultat. En titel som Djurfarmen låter ju som en barnbok, till exempel...

Shaun Tan har onekligen ordet i sin makt, och som den suveräne illustratör han är visste han precis vilka bilder han skulle använda i sitt bildspel och exakt i vilket ögonblick han skulle byta bild, vilket ledde till att publiken skrattade gott åt oväntade växlingar. Nyritade bilder, illustrationer från hans böcker, barnteckningar - allt passerade i en strid ström. Det var verkligen en givande föreläsning. UR bandade föreläsningen, så se den när den visas på teve. Det är den värd.

Det kan vara lite svårt att se, men uppe på buffelns huvud sitter Pippi Långstrump.

Efter föreläsningen fick man möjlighet att köpa de två Tan-böcker som kommit ut på svenska, Ankomsten och Det röda trädet, och så kunde man dessutom få dem signerade. Att Tan skulle vara så populär verkar inte arrangörerna ha räknat med. Jag hörde en av dem sucka uppgivet att tidsschemat spruckit rejält på grund av alla som ville få signerade böcker. Lite roligt var det med gruppen japanska turister som förirrade sig in bland minglande bokälskare, och som också köpte sig varsitt exemplar av Ankomsten (den är ordlös, så den funkar på alla språk) och ställde sig för att få dem signerade.

Melancholia

Melancholia är namnet på den enorma planet som med fruktansvärd hastighet far rakt emot jorden och riskerar att krossa densamma. Melancholia är också namnet på Lars von Triers nya film, och jag var och såg förhandsvisning av den idag.

I centrum för filmen står två systrar, den labila Justine (Kirsten Dunst) och hennes mer kontrollerade syster Claire (Charlotte Gainsbourg). Justine har just gift sig med Michael (Alexander Skarsgård) och på väg till bröllopsmottagningen på systerns hotell får hon syn på en röd stjärna hon aldrig lagt märke till förut. Det visar sig att det är en planet på drift genom världsrymden. Planeten har missat Merkurius och Venus och har nu siktet inställt mot jorden, med risk att vi kommer att kollidera. Det är det jag känner att filmen handlar om - hur vi beter oss när melankolin slår till. Den rationelle John (Kiefer Sutherland) som vägrar inse att något är på väg att hända, kontrollerade Charlotte som bryter ihop och Justine, som bara konstaterar att smällen är på väg.

Till att börja med måste jag säga att jag inte har kommit på om jag tycker att symboliken med melankoli i form av en jätteplanet som träffar oss är genial eller övertydlig. Men det gör ingenting, för filmen i sig är helt fantastisk. Kirsten Dunst fick pris för bästa skådespelare i Cannes så sent som igår, och det är hon verkligen värd. Även Charlotte Gainsbourg gör en strålande insats. Fotot är rent sagolikt (nästan bokstavligt). Inledningens undergångsvisioner i slow motion är bara de värda biljettpriset. Filmen är inspelad på Tjolöholms slott, så miljöerna är även de slående vackra. Musiken fungerar väldigt väl, och jag vet inte om jag bevisar att jag är totalt obildad eller faktiskt intuitiv, men jag tyckte att musiken var fantastisk och tänkte att det här är en kompositör som vet vad han pysslar med. Och i eftertexterna står det att musiken kommer ifrån Wagners Tristan och Isolde. Jag hade inte hört den tidigare, men oj så bra den var. Och oj, så väl den passade till stämningen i filmen.

Fem gnurglor utan tvekan!

I väntan på jordens undergång

I förrgår förutspådde domedagsprofeten i USA att jorden skulle gå under, vilket den som ni vet inte gjorde. Idag ska jag se hur Lars von Trier tänker sig samma fenomen. Det är förhandsvisning på hans senaste film Melancholia på Park. Det här ska bli spännande.

Skandinavien och världen

Igår ramlade jag över en nätbaserad serie, Skandinavien och världen, ritad av en dansk tecknare som kallar sig Humon. Den handlar om de tre vännerna Sverige, Norge och Danmark och deras förhållande. Dessutom dyker andra släktingar upp, Sveriges adoptivson Skåne, Norges tvillingbror Svalbard, äventyrsälskaren Island och den tyste, knivbärande Finland. Den här serien var nåt vansinnigt rolig, och väldigt träffande. Den driver med alla klichéer som finns om våra respektive länder, och visar samtidigt upp nationella särdrag och historiska händelser. Serien är ritad i naivistisk stil, och det märks att Humon kan sin manga, men så emellanåt slår hon till med en serie som är riktigt avancerad i teckningsstilen.

Jag satt i flera timmar och gick igenom alla avsnitten som publicerats sedan starten 2009. Jag skrattade högt flera gånger. Prova den, du med!

Bilder från Waldemarsudde

Passade på att fota lite när vi var och kollade in Waldemarsudde. Det var så vackert väder att det var trevligt att gå runt i parken medan jag väntade på Pia.

Ett igenmurat träd.

 

Syrener i blom.

Pia anländer efter att ha blivit hindrad av Jesusdyrkare.

Där tittar marskalk Bernadotte upp ur grönskan.

Pia hittar blomarrangemangen.

Självklart ska prinsen ha en prinskrona på stolarna!

Förgätmigej

Inte alls ett lusthus, som vi trodde, utan en brunn.

  

 

Närkes vapen på urnorna i parken (Eugen var hertig av Närke)

Hercules

Waldemarsuddebesök

Till slut kom då Pia och vi kunde gå in och kolla på Lars Wallins kläder. 160 plagg på tre våningar är en hel del. Betydligt mer än vad jag kunde ta in, om jag ska vara ärlig. En enorm mättnad på couture infann sig ganska snart, särskilt som många av klänningarna i min smak var ganska lika varandra. Oklanderligt utförda och många av dem fantastiskt vackra, visst, men till slut började klänningarna likna varandra. Och i ärlighetens namn är inte allt han har gjort snyggt. Det var flera gånger som både Pia och jag tittade på varann och frågade oss hur han tänkte när han designade just den klänningen (Carolas Evighet-dräkt var fantastiskt ful i verkligheten. Carola kunde verkligen bära upp den). Kul att se, men jag kommer nog inte att besöka den utställningen igen.

När vi ändå var på Waldemarsudde passade vi på att gå in och kolla på GAN-utställningen som bara pågår i en vecka till. Jag har velat se den ända sedan invigningen, men det har inte blivit av. Genast blev jag piggare. Helt fantastiska målningar! Intressant är väl att det var ungefär lika många GAN-målningar som Wallinklänningar, och båda har en personlig stil. Ändå tröttnade jag inte på målningarna. Tyvärr hade vi inte så mycket tid att studera tavlorna, eftersom vi blev så sena. Jag tänkte att jag skulle köpa utställningskatalogen och studera konstverken mer ingående när jag kom hem, men döm om min förvåning när det visade sig att det inte fanns någon katalog! Nästan ingenting om GAN fanns i butiken. Det enda jag såg var en bricka med ett av hans motiv på. Däremot fanns det en enorm flådig katalog över Lars Wallins klänningar. Vart är världen på väg när en av våra främsta modernister inte får en snygg utställningskatalog, men en kändisdesigner får en jättekatalog. Och detta på ett konstmuseum!!

Nåja, jag ska inte klaga så mycket. Utställningen var fantastisk och väl värd ett besök. Jag tror inte att jag kommer att hinna dit igen innan den stänger (jag är i och för sig ledig på torsdag, så vem vet). Alla andra som har tid beordras att gå och kolla på GAN. Och så kan ni ta er en titt på Lars Wallin när ni ändå är där. Men börja med GAN!

I väntan på Pia

Pia och jag ska kolla på Lars Wallins kläder på Waldemarsudde. Det var inte lätt att ta sig hit. Djurgården är nästan helt avstängd för trafik. Jag blev sen och Pia är ännu senare (för en gångs skull!) men med det här vädret gör det inget att jag får sitta ute och vänta.

De som söker skola finna

Antikmuseet är väldigt roligt att visa, som den gamla antikvetare jag är. Men så häromdagen tänkte jag att jag kanske skulle ta och läsa på lite mer om romersk porträttkonst, eftersom det mesta jag pratar om i det lilla galleriet är just romerska porträtt.

Hmmm, "romersk porträttkonst"... Låter inte det som en boktitel jag känner igen? Har jag inte läst något liknande under mina studier? En snabb titt i bokhyllan gav ingenting. Kanske en översättning jag har gjort i huvudet av någon av mina engelska böcker? Nej, inte det heller. Attans, då är det väl något jag har inbillat mig.

Jag satte mig vid datorn för att googla och se om jag möjligen kunde hitta någon liknande bok. Direkt får jag upp en bok som heter just Romersk porträttkonst, skriven av Olof Vessberg. Det låter ju bekant onekligen. Men boken är utgången sedan länge. Lite vidare googling och så hittar jag ett omslag till den. Pang! Absolut en bok jag har läst! Och som jag vet att jag har haft. Nu en grundligare genomsökning av bokhyllans antika de. Och där, inklämd bland de tjocka böckerna och utan skrift på ryggen, står en liten häftad bok - Romersk porträttkonst av Olof Vessberg. Heuvreka! Nu jämras ska här läsas på om romarporträtt så att jag kan briljera än mer där nere i antikmuseet!

Att se positivt på saken

Mina maträtter har varit lite otursförföljda de senaste dagarna. Wallenbergarna var lösa och de bruna bönorna var tvärtom lite för hårda. Men då är det trevligt att marängerna jag gjorde på äggvitorna som blev över från wallenbergarna blev perfekta. Precis som jag vill ha dem, frasiga på utsidan och sega på insidan. Och så fick jag ju prova min nya tyll (mitt tyll? Vad heter det egentligen, min eller mitt) för första gången.

Tillbaka till Rosendal

Jag fick äran att åka ut till Rosendal idag igen. Ännu en grupp ville se slottet. Vilken fantastisk eftermiddag! Varmt och soligt och fåglarna sjöng. Jag lyckades till och med ignorera basgången från musiken som spelades på alldeles för hög volym på andra sidan kanalen.

Högtidlig audiens

Idag har kungen tagit emot tillträdande ambassadörer. Men jag tror inte att det riktigt gick till så här.

Kristen Wiig som brudtärna

Att Kristen Wiig är min stora favorit i Saturday night live är nog ingen överraskning. Hon har dessutom gjort en hel del biroller i filmer och alltid varit bra. Däremot blir jag lite orolig nu när hon gör huvudrollen i Bridesmaids, som hon också har skrivit. Allt för ofta har SNL-skådespelarnas filmförsök blivit pinsamt usla, och jag gillar henne för mycket för att vilja vara med om det.



Nu ger trailern intryck av att filmen är ganska rolig, jag skrattar inte högt men jag blir ändå intresserad av att se den. Att Judd Apatow har producerat ökar lusten aningen. De komedier han har gjort har vanligtvis varit sevärda. Det lär väl bli en direkt till dvd-historia här i Sverige, men jag ska nog ta och se den i alla fall.






Trailer till Bridesmaids [trailer 2] från rstvideos trailerarkiv.

Första Rosendalsvisningen

Nu känner jag att sommaren är här! I eftermiddags gjorde jag säsongens första visning på Rosendal, och det var riktigt trevligt att få återse det gamla sommarslottet. En liten grupp på sju personer visades runt, och alla gamla fakta som legat och slumrat i nästan ett år vaknade till liv igen (okej, jag var tvungen att fråga efter ordet "krepiner" och de tre konstnärerna/hanterverkarna Lundelius, Lindroth och Limnell var jag tvungen att kolla upp också). Nu lever jag igen!

Hollywoodsk klädmiss

Greven av Monte Cristo gick på teve häromdagen och det kunde väl vara en trevlig matinéfilm att se, tänkte jag. Det fick jag väl rätt i, ingen märkvärdig film - ganska seg på sina ställen, men snygg och effektivt filmad. Några bra skådespelarinsatser var det också, främst från James Caviezel som Edmond och Guy Pearce som Mondego.

Men det var en sak som störde mig - kläderna. I filmens inledning får vi veta att Napoleon har flytt från Elba och är på väg mot Paris. Då har vi ett mycket bra startdatum - februari 1815. Det faktum att alla går runt och är sommarklädda vid den tiden på året säger jag inget om, jag nöjer mig med att konstatera att det är empiren som gäller i klädedräkten. Helt rätt, alltså.

Edmond hamnar i fängelse. Det sägs inte rent ut hur länge han sitter inne, men när han väl kommer ut får vi träffa Mércèdes' (och självklart sin) son Albert och han berättar att han är "nästan sjutton". Där får vi då veta att vi har kommit fram till cirka 1832. Det är nu den stora klädmissen kommer. Alla är fortfarande klädda i empirekläder. Om Edmond, som suttit inspärrad utan kontakt med omvärlden skulle gå runt i empirens mode skulle man väl kunna ha viss förståelse, men att hela Paris societet skulle missa att modet har ändrats har jag svårt att tro.

Hur såg då modet ut 1832? Ja, vi kan väl ta en titt på vår dåvarande kronprinsessa Josefina, på ett porträtt av Olof Södermark från 1833.

Inte mycket empireklänning, här inte! Markerad midja, stor kjol och de där enorma fårbogsärmarna. Kalla mig petimäter, men jag tycker att det är otroligt irriterande när man ser kostymdrama där kostymerna är fel!