torsdag 19 augusti 2010

Eleonore av Akvitanien

Jag såg The lion in winter och ville lära mig mer om personerna. Johan August Lybeck såg samma film och bestämde sig för att skriva en äreräddning av Eleonora av Akvitanien. Och så möttes våra vägar. På årets bokrea hittade jag Lybecks bok om medeltidens mäktigaste kvinna, Eleonore av Akvitanien. Det kostade tjugo kronor och det kan det väl vara värt att få lära sig mer.

Det är alltid kul att få lära sig mer om ett ämne och i den här boken får man visserligen en hel del fakta. Tyvärr drar det ner betyget när författaren utgår från en uppdiktat teaterpjäs och dessutom refererar till den boken igenom. Redan i inledningen får vi veta att på "Katherine Hepburns framställning finns intet att anmärka, men Eleonore framställs som en manipulativ 'bitch' och det tror jag inte att hon var i verkligheten... Filmens Eleonore är inte helt och hållet 'min' Eleonore...". Redan där börjar mina varningsklockor att ringa. Lybeck återkommer sedan vid flera tillfällen till Katherine Hepburns rolltolkning, som om denna på något sätt skulle ha framställts som historiskt korrekt. Det är som om någon skulle skriva en biografi om Mozart och utgå från Milos Formans Amadeus.

Hur är då "Lybecks Eleonore"? Tydligen en helt igenom god människa som aldrig gjorde något fel. Det hedrar Lybeck att han tar upp fakta som talar för att Eleonora skulle ha mindre goda sidor. Tyvärr så avfärdar han dem genast som skvaller, ofta utan att komma med några som helst belägg för sina åsikter. Ett exempel är Eleonoras första stora kärlek, som ska ha varit hennes egen farbror Raymond, en riktig snygging till karl med smak för vin, kvinnor och sång. Fast tydligen bara fram till att de blir kära i varandra, för då får vi veta att de troligen inte hade något förhållande, för Raymond var en tillbakadragen man med enkel smak och utan att vara särskilt intresserad av kvinnor. Motsägelsefullt? Javisst!

Ett par andra störande detaljer är mer av det stilistiska slaget. Namngivningen är inte den konventionella. Lybeck säger sig föredra att använda "de förnamn som de idag har i motsvarande språkområde" vilket då skulle göra läsningen mer levande. Folk byter alltså namn allteftersom de flyttar. Henrik II heter i början av boken Henri, men när han blir kung så får han heta Henry. Men Lybeck är inte konsekvent. Eleonora byter aldrig namn. Hon får heta Eleonore boken igenom, även när hon flyttar till England och då borde börja kallas för Eleanor. Och Vilhelm av Sicilien får heta Guillaume "eftersom Sicilien vid den här tiden styrdes av normander". Men Lybeck skulle ju använda de namn de skulle ha idag! Alltså borde hertigen heta Guglielmo, på italienska. Det hela känns mer som en ursäkt för att få använda personernas franska namn (Lybeck är bosatt i Frankrike). Alltså blir Rikard Lejonhjärta oftare kallad Richard Coeur de Lion och Johan utan land Jean sans-Terre. Väldigt störande, och det gjorde absolut inte personerna mer levande.

Ytterligare en störande detalj återfinns i något så trivialt som typsnittet. Lybeck har använt ett alldeles normalt typsnitt, men med en egenhet. Bokstavskombinationerna sp och st sitter ihop! Det här störde mig boken igenom. Blicken fastnade ständigt på de bokstäverna och jag undrade om det var en bläckplump eller fotnot. Det här stoppade läsflödet på ett mycket störande sätt.

Sammanfattningsvis fick jag lära mig en del om Eleonora, när jag väl sovrade bland Lybecks personliga åsikter, men boken hade alldeles för många störande detaljer för att jag helt skulle ta till mig den. Fast nu vet jag mer om "min" Eleonora när jag går vidare med min översättning av Lejonets vinter.

1 kommentar:

Anonym sa...

Jag håller just nu på att läsa en roman om henne, som jag köpte i Frankrike för en hel del år sedan, men inte kommit mig för att läsa förrän nu. Den verkar hålla sig hyfsat till historien, men väver in en hel del roliga fantasyinslag som jag bara älskar.
(Enligt den versionen är det den 12-åriga Eleonora som förför Raymond, som sedan ger sig av fort som attan därifrån.)