I nästan exakt ett år har jag gått och funderat på mitt bidrag till Nyfiken på-serien. I september förra året frågade Kristina om jag kunde tänka mig att göra nånting i Riddarholmskyrkan. Självklart svarade jag. Idag var det äntligen dags för mig att klättra upp i tornet med besökarna! När jag vaknade i morse hade jag ingen röst.
Det började redan i går kväll när jag kände att det tog emot att prata, det kändes som om det satt en luftkudde i halsen som tryckte ner ljuden igen, och idag var rösten helt borta. Kollegorna på slottet trodde att jag skämtade när jag försökte kraxa fram morgonhälsningen till dem. Som tur var skulle jag inte ha några visningar idag, jag var placerad i Festvåningen. Jag försökte gå och hålla tyst och spara på rösten, men självklart kom det massor med besökare som ville prata om hur trevligt de hade det här i Sverige och ställde frågor. Rösten försvann mer och mer och i samråd med Kristina bestämde vi att vi skulle flytta fram visningen i ett par veckor. Ett nytt datum bestämdes och jag tillsammans med Hagbergskan och Eric gick ner till kyrkan för att informera de som lyckats få tag i en biljett (att min visning var den första i hela serien som sålde slut behöver jag kanske inte berätta - och vi behöver ju inte gå in på att min visning var också den som av praktiska skäl hade minst antal biljetter...).
Men när vi väl var där och pratade om det började jag tycka att om det nu kommer nån som mest bara är nyfiken på att få se de hemliga rummen och kanske inte är där främst för att lyssna på mig - hemska tanke! - så kan vi väl klättra upp och titta då. Särskilt med det hemska väder vi haft idag, så kanske folk ändå vill få sig något till lyst. Vi bestämde oss då för att förutom ny visning om två veckor erbjuda en enklare variant - visning av kyrkan med Eric och Hagbergskan och sedan bara gå upp i tornet med mig och jag mer eller mindre bara pekar på de spännande sakerna.
Åtta personer valde det senare alternativet - helt perfekt (roligt var att ett par besökare uttryckligen valde att komma tillbaks till nästa visning just för att det var mig de ville höra, väldigt glädjande så här i sjukdomens stund). Vi delade upp dem i två grupper, fyra personer åt gången kunde jag prata inför. Ena halvan stannade i kyrkan och fick historia först och den andra halvan fick klättra upp och titta på hemligheterna och sedan bytte vi.
Visningen blev faktiskt riktigt lyckad, och det tror jag att besökarna också tyckte. Jag pekade och kraxade fram specialbitarna och Eric och Hagbergskan fyllde i med det mer allmänna. En dam som redan innan sagt att hon tyvärr inte skulle kunna klättra i stegarna blev så exalterad av det hon fick se att hon bestämde sig för att ändå ta sig upp för stegen för att få se även det allra sista.
Nu får vi bara hoppas att den "riktiga" visningen blir lika lyckad. Då kan jag inte skylla på nån sjukdom, utan den måste flyta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar