En oväntad vänskap

Stenrike Philippe är förlamad från halsen och nedåt och behöver därför en assistent. Driss från Senegal är bara intresserad av att få en stämpel i sitt arbetsintyg så att han kan fortsätta leva på bidrag. Självklart får han jobbet och, som titeln antyder, inleds en oväntad vänskap.

En oväntad vänskap är den näst största franska filmsuccén nånsin, och vill man inte ha något nyskapande alls så kan man förstå det. Det här är en feelgoodfilm om jag nånsin sett någon. Den försöker bara vara charmig, rolig och trevlig utan några andra ambitioner. Filmen är baserad på en sann historia, och flera gånger under filmens gång satt jag och funderade på för det första hur den sanna historien egentligen var innan den blev tillrättalagd för den här komedin och för det andra vad det var som lockade regissörerna Olivier Nakache och Eric Toledano att göra dokumentären till komedi. Den här filmen följer standardformulär 1A - eller snarare, den här filmen är själva definitionen av standardformulär. Det finns absolut inget nytt eller eget i den. Varenda scen och händelse kunde jag räkna ut åtminstone tio minuter innan den skedde.

Det som ligger och skaver främst för min del är den lilla doften av fördomsfullhet som genomsyrar filmen. I verkligheten kom assistenten från Algeriet, en av Frankrikes kolonier. Här har man gjort om honom till Senegales. Varför, kan man fråga sig? Philippe är helförlamad och är helt och hållet intellekt och hjärna, och så kommer Negern som bara är kropp. Han är stark och kan slåss, tänker bara på njutning, knulla, röka på och slappa. Det är han som ska uppfostras. Philippe genomgår inte någon större förändring i mötet med Driss, mer än att han i slutet blir tvingad att gå på träff med sin brevvän. Driss däremot lär sig uppskatta det fina i livet, det vill säga modern konst och klassisk musik. I filmens inledning lyssnar han på, vad man får förmoda är regissörerna åsikt om typisk negermusik, Earth Wind & Fire, och skrattar åt den klassiska musiken som Philippe försöker introducera för honom. När Philippe fyller år bjuder han släkten på klassisk konsert och Driss pratar och är störande och sedan sätter han igång sin musikspelare och dansar till Boogie Wonderland inför besökarna, så där härligt naturlig som bara svarta kan vara. Men självklart lär sig Driss vad som är viktigt, han börjar måla och står med hörlurarna på och lyssnar på klassisk musik. Vi får däremot aldrig se Philippe lyssna på Earth Wind & Fire när inte Driss är med. Ytterligare ett störande litet moment är att kvinnan som Driss misslyckas med att få i säng självklart visar sig vara lesbisk. Vem skulle annars tacka nej till en hedersstund med honom, liksom?

Det som ändå gör att filmen inte kraschar totalt är skådespelarna, främst Omar Sy som Driss. Jag tänker på Eddie Murphy i Ombytta roller, han tar en roll som riskerar att bli en klichéneger och lyckas fylla honom med mänsklighet som gör att man ändå bryr sig om honom. Även François Cluzet gör ett bra jobb som den totalförlamade Philippe. Hela hans spel försiggår i ansiktet. Deras samspel och även Anne Le Ny som sekreteraren Yvonne räddar filmen. Om man tycker att Pretty woman är en charmig romantisk komedi om två olika människor som träffas och blir kära så kan man nog se En oväntad vänskap och tycka att det är en charmig film om två olika människor som träffas och blir vänner. Det blir svårare för dem som gärna låter hjärnan få arbeta under filmen. Tre gnurglor blir slutbetyget, men den där tredje gnurglan sitter väldigt löst ska ni veta!