Barberaren i Sevilla

Foto: Alexander Kenney Kungliga Operan

Mitt förhållande till Figaro är gott, åtminstone när det gäller hans bröllop. Hur han hamnade i greve Almavivas tjänst har dock varit lite luddigare. Jag har nämligen aldrig sett Barberaren i Sevilla! Jag vet, det är synd och skam. Nu när Operan sätter upp Barberaren igen och dessutom med Malena Ernman i rollen som Rosina är det ju lämpligt att passa på att se den.

Knut Hendriksens uppsättning hade premiär 1998, även då med fru Ernman som Rosina. Jag blir inte riktigt klok på vad Hendriksen har tänkt sig här. Eller snarare verkar det som att Hendriksen själv inte riktigt har vetat vad han har tänkt sig. Uppsättningen spretar åt alla möjliga håll och saknar fokus. Visst, det är en komisk opera och då bör den ju vara rolig. Det kan vi nog alla hålla med om. Tyvärr har Hendriksen inte haft fullkomlig koll på vad han ska göra för roliga saker. Emellanåt sitter jag bara och förstår inte vad som händer på scen och varför. När det funkar är det riktigt roligt, men däremellan blir det bara förvirrande och jag tappar lite intresset. Skönt då att man kan tänka bort regin och ägna sig åt att lyssna på musiken.

Malena Ernmans regi verkar ha varit "och så är du lite rolig när du sjunger det där". Hon skulle ha behövt lite stramare tyglar än så. Sångmässigt är hon fenomenal, inte tu tal om annat. Men spelmässigt var hon hela tiden Malena Ernman, hon spelade på vad hon vet funkar och hon upprepade samma trick om och om igen. Väldigt synd.

De som gör hela föreställningen är Figaro själv, Ola Eliasson, och greve Almaviva, Michele Angelini. De är båda två i det närmaste perfekta i sina roller. Eliasson var i högform igår - både sångmässigt och sceniskt. Hans komiska tajming var oöverträffad. Dessutom fysiskt orädd, något han delar med Malena Ernman. Angelini har jag aldrig hört förut, men hör honom gärna igen - en suverän tenor. Jag hade väl lite svårt att se honom som den där lebemannen som det står om i programmet, han kändes väldigt oskuldsfull och ungdomlig, men det var inte på något sätt negativt. Och som extra bonus hade de båda herrarna en kemi som det slog gnistor om. När båda två var på scen samtidigt fick hela uppsättningen ett energilyft utan dess like.

Dessutom måste jag nämna de fyra töntiga betjänterna, Paul Mosulet, Anders Blom, Jan-Ola Persson och Henrik Malm. De verkade inte ha alla hästar i stallet, men istället verkade de tycka att allt som hände omkring dem var desto roligare. Så roliga de var där de tultade runt på scen som små godmodiga och rödhåriga keruber!